Prosten Prytz, del 6

Med åren blev karaktärsdragen för prosten Prytz allt tydligare och han blev alltmer våldsam och hårdhänt. Piskan och käppen använde han flitigt, ibland kanske lite för flitigt...

Efter närmare 40 år av ständiga strider och försök att uppfostra Färnboborna, började till och med den gamle prosten på att tröttna. Färnbofolket var ett alltför istadigt släkte som inte ens han kunde påverka! Och Prytz' ilska över ett sådant nederlag var något som inte undgick någon. 

Det berättas att Prytz vid ett tillfälle mötte sin klockare och frågade denne om han utfört de uppdrag han hade fått av sin herde, men klockaren svor på att han inte fått något uppdrag. Men, var det något var som Prytz inte tolererade så var det att bli ifrågasatt om sina handlingar! I rena ilskan greppade han sin ökända käpp och klådde upp sin undersåte så illa att klockaren slutligen brutit både armar och ben! Följden av denna händelse blev den att klockaren, helt frivilligt, lämnade sin tjänst...

Nej, tålamod var inte Nils Prytz bästa egenskap. Men trots att han levde i en tid då agan var en naturlig del av uppfostran och ledarskap, så fick man inte bete sig riktigt hursomhelst  – inte ens om man hette Prytz! Därför kom biskopen att tillfälligt suspendera den våldsamme herden från sin tjänst ett flertal tillfällen. När Domkapitlet 1683 utsåg Johan Larsson Engzelius till ny kaplan i Färnebo istället för sonen Magnus (se förra bloggen) – då hade det gått för långt! Prytz stora missnöje kom att gå ut över den stackars Engzelius, så pass illa att Domkapitlet tvingades skriva till kungen Karl XI för att få Prytz avstängd ännu en gång. Följden blev att av Prytz illa omtyckta kaplanen fick vikariera som herde istället för den avstängde Prytz. Engzelius blev kvar i Färnebo fram till sin död 1684.

Petrus Christiernin (1642-1717)

Men nu tyckte den gamle herden att måttet var rågat när till och med kungen började ha åsikter om hur man borde sköta sin församling. Därför begärde nu Nils Prytz att få avsluta sin tjänstgöring i Färnebo. Domkapitlet tvekade inte en sekund och till ny kyrkoherde i Färnebo utsåg man Nils Prytz’ måg: Petrus Christiernin, men det skulle man inte ha gjort! Den avgående herden protesterade å det bestämdaste. Han menade att Christiernin var alltför svag och feg för att kunna hantera en så besvärlig församling som den i Västerfärnebo! Därför tog Prytz tillbaka sin uppsägning och med hjälp av biskopen förhandlade han till sig en överenskommelse att få sitta kvar som församlingsherde till döddagar.

Sedan Engzelius dött utsågs äntligen sonen Magnus till kaplan i Färnebo. Dessvärre blev inte lyckan långvarig, Magnus avled redan året därpå och den gamle herden blev åter ensam på sin lott. Efter en lång livsgärning med att försöka forma det kärva Färnbofolket, kände ha sig trött och började planera för att än en gång begära avsked och flytta till Stockholm, men han hann inte. Döden hann före och den 22 april 1689 avled Nils Prytz, 84 år gammal. Han begravdes inne i Västerfärnebo kyrka, till höger framme i koret, men gravhällen är borta sedan länge. 

Nu kunde Färnboborna äntligen andas ut!

Prytz ljuskrona. Till minne av prosten Prytz skänktes denna ljuskrona år 1690
till församlingen av syskonen Prytz. Den har sin plats i koret i Västerfärnebo kyrka.

Hur gick det för barnen då? Förutom sonen Magnus så fanns det ju tre barn till. Hur tog de sig ut i livet? Mer om dem i nästa blogg.... 

Prosten Prytz, del 5

Hurdan var prosten Prytz som familjefar och vilken inverkan hade han på sina barn? Här får vi möta den äldste sonen: Magnus Prytz.

Nils Prytz (1605-1689)

Som tidigare nämnts överlevde ingen av de fyra barnen ifrån Nils Prytz första äktenskap. Sedan även första hustrun avlidit gifte Nils om sig med färneboflickan Sara Månsdotter och bildade ny familj. Hon födde honom sex barn inom 10 år: Magnus, Margareta, Anna, Andreas, Carl och Claes. Dottern Margareta avled knappt ett år gammal och sonen Carl dog i 20-årsåldern.

Äldst av de överlevande barnen var Magnus. Han var född i mars 1652 och skrevs som 13-åring in vid Västerås skola för att tre år senare avancera till universitetet i Uppsala. Efter ytterligare två år återvände han till Västerås. Magnus hade då hunnit bli 18 år gammal hade upptäckt nöjet med nattlivet i Västerås. Västerås var vid den här tiden ännu inte någon större stad, men likväl fanns här både krogar och horhus…. Men om en djäkne nyttjade dessa inrättningar kunde det stå honom dyrt. Ordningsbrott utförda av gymnasiets egna djäknar dömdes i första hand av konsistoriet, dvs. skolans styrelse som utgjordes i huvudsak av skolans lektorer. I mars 1667 blev Magnus anmäld av gymnasiets rektor till konsistoriet för att tillsammans med andra djäknar härjat runt på stadens krogar samt härjat och slagits på stadens gator.

Trots detta begärde domkapitlet i Västerås ett halvår senare, att biskopen i Strängnäs skulle prästviga honom, vilket så också skedde.

Skånes landskapsvapen.

Sedan freden i Roskilde 1658 blev de urgamla landskapen Skåne, Blekinge och Halland svenskt. Men skåningarna hade aldrig varit svenskar, de ville inte bli svenskar och därför bröt ett nytt krig ut i september 1675. I fyra år pågick Skånska kriget och efter freden 1679 inleddes en intensiv kampanj att försvenska Skånelandskapen. Man planerade för att tvångsförflytta den skånska befolkningen till Baltikum och låta uppsvenska bönder etablera sig i Skåne.

Med detta i bakgrunden begärde nu prosten Prytz att domkapitlet skulle rekommendera Magnus att söka sig en ledig tjänst i Skåne, men domkapitlet gjorde inget aktivt för att så skulle ske. Istället begärdes han i september 1680 till Söderbärke (W-län) som nådeårspredikant. Och det skulle visa sig vara ett lyckokast!

Söderbärke kyrka.

I Söderbärke hade just kyrkoherden Johnnes P. Noræmontanus avlidit vilket följdes av ett nådeår. Ett nådeår var den tid sträckte sig ifrån kyrkoherdens dödsfall till maj månad året därpå. Under den tiden skulle kyrkorådet utse en ny kyrkoherde och prästänkan finna en lösning för sitt framtida uppehälle. Vid dessa situationer kunde konservering av änkan förekomma. Prästens sysslor upprätthölls av en ”vikarie”, en s k nådeårspredikant.

Magnus blev nu inneboende hos den avlidne kyrkoherdens efterlevande familj bodde kvar. Ganska snart uppstod tycke mellan honom och den 24- åriga dottern Sigrid Noræmontana och redan i februari året därpå gifte de sig. När nådeåret var över blev Magnus arbetslös eftersom församlingen valde en annan präst till kyrkoherde. Tillsammans med sin hustru flyttade han hem till Västerfärnebo och för att där bli adjunkt åt sin far.

Hemma i Västerfärnebo var det sig likt, Nils Prytz gjorde allt för att styra det bångstyriga Färnbofolket. Till sin hjälp hade han en kaplan (komminister), som hette Bertil Persson. Bertil Persson var dessutom gift med Prytz hustrus syster Catharina, så de båda prästerna var svågrar med varandra.

Efter 30 år som kaplan i Färnebo fick Bertil Persson på våren 1682 ett förordnande att bli kyrkoherde i Svärdsjö. Därmed blev kaplanstjänsten i Västerfärnebo ledig och Nils Prytz såg nu chansen att utse sin egen son Magnus till ny kaplan. Men det ville inte Färnboborna, de hade fått nog av familjen Prytz! Kyrkorådet satte sig nu på tvären och – märkligt nog – tvingades prosten Prytz att ge sig. Hur Magnus personligen uppfattades i frågan är inte känt.

Motståndet i församlingen kunde knappast ha undgått någon så därför sökte sig Magnus  bort ifrån sina hemtrakter. Han försökte att få tjänsten som komminister i Odensvi, men utan framgång. Ryktet om familjen Prytz och deras egenskaper hann före honom till denna bygd som gjorde starkt motstånd. Istället sökte han en liknande tjänst i Stora Skedvi men inte heller där var han välkommen.

Ett sista desperat försök gjorde Magnus när han försökte bli kaplan i Karbenning som på den här tiden fortfarande hörde till Västerfärnebo, men – nej, ingen ville ha en Prytz i sin församling! Istället slog han sig ned på en av faderns erövrade gårdar och blev bonde i Björsbo och här föddes döttrarna Sara och Anna samt sonen Nils Magnusson Prytz.

Men prosten Prytz var inte den som gav upp hoppet. Trots alla strider och motstånd lyckades han år 1685 äntligen driva igenom att utse Magnus till kaplan i Västerfärnebo. Nu borde det väl ljusna för den otursförföljda Magnus Prytz, men icke. Redan under sensommaren året därpå blev Magnus plötsligt sjuk och avled, endast 34 år och efterlämnade änka med tre barn. Änkan konserverades (gifta om sig) av Magnus efterträdare och så började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia.

Magnuses i Björsbo våren 2020.

Den gård i Björsbo som blev Magnus egendom, förblev i familjen Prytzs ägo. Två generationer efter Magnus så delades den i två enheter som än idag bär gårdsnamn efter Magnus sonsöner som byggde upp dessa gårdar: Magnuses och Kalles. Och fortfarande – 330 år senare – ägs dessa gårdar av ättlingar i rakt nedstigande led från Magnus Prytz!

Kalles i Björsbo våren 2020.

Prosten Prytz, del 4

Trots de hårdhänta metoderna som Prytz använde sig av lyckades han inte få medhåll av Färnboborna. Han fick dem emot sig istället.

Karbennings kyrka som den såg ut 1654-1845.

Ilska, motstånd och uppror

I takt med att tvisten om Vretskogen drog ut på tiden och och alla andra straff som Färnboborna dömdes till, växte ett missnöje fram emot prosten Prytz.

På Prytz tid var Karbenning ännu ingen egen församling utan var en annexförsamling till Västerfärnebo kallad Färnebo fjärding. En sommarsöndag 1668 rustades det till bröllop i Karbennings kapell för Per Larsson Höök, en mäktig man som på uppdrag av Ebba Brahe drev Högfors Bruk. Förrättare av denna högtidliga ceremoni var givetvis prosten Prytz som lämpligt nog planerat att fira en gudstjänst där innan. Men, när prosten anlände till kapellet var porten låst och nyckeln borta.

Man tvingades att tänka om. Gudstjänsten ställdes in och bröllopet flyttades till Högfors herrgård. Men var hade nycklarna tagit vägen?

Nycklarna var inte alls försvunna, men de förvarades i tryggt förvar. Snart nog så kom sanningen fram om vem som har spelat prosten ett spratt. Det är två initiativrika bröder från Örbäck. När Nils Prytz fått vetskap om allt detta skickade han omedelbart länsman att gripa gärningsmännen som omgående sattes i förhör.

Bröderna som snart erkände sitt tilltag, menade till sitt försvar att upprinnelsen till denna händelse grundade sig i en anklagelse emot Prytz. Enligt ett rykte påstås det att prosten själv har brutit mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott), något som församlingsborna straffas hårt för om det upptäcks. Denna grova anklagelse såg Prytz allvarligt på, men det tycks inte helt ha gått obemärkt förbi...

Vad kunde allmogens skvaller vara värt, jämfört med en myndig prästman makt – i synnerhet om prästmannen hette Prytz?! Inte mycket och bröderna ställdes inför häradsrätten. Men se, då närvarade inte Prytz personligen. Hans talan fördes av ett ombud som meddelade att Prytz genomgått två rannsakningar och därmed var han friad från horerianklagelserna. Bröderna däremot straffades med dryga böter och fängelse för: ”förlöjligande beteende av sin överhet”.

Men, under förhören med Örbäcksbröderna fick häradsrätten reda på ny information: det planeras för en större aktion mot självaste Nils Prytz!

Budkavel. Budkavlar kan se ut på många olika sätt.
Just den här budkaveln kommer från Dalsland.

Tiden gick och Prytz fortsatte med sina tvivelaktiga fastighetsaffärer samt att anklaga sina församlingsbor för äktenskapsbrott. Men på hösten 1669 hade Färnbofolket fått nog! En budkavel om uppror började att cirkulera i bygden och en sammansvärjning bildades med anhängare från hela socknen.

Trots att allt planeringsarbete skedde i största möjliga hemlighet avslöjades konspiratörerna och kyrkoherden fick vetskap om alltihop. Prytz kallade därför i februari 1670 till extra häradsting där han åtalade soldaten Lars Olsson Luur i Hörende för ärekränkning. Att just soldat Luur utpekades berodde på att han skrivit en smädeskrift som ”icke allenast Prytz angripit till ähra och redelighet utan ock wår Nådige Höga Öfwerheet”. Eftersom detta skedde i en tid när äran många gånger var mera kärt än livet självt så var smädeskrifter som denna ett mycket allvarligt brott.

Som bevis för åtalet upplästes Luurs smädeskrift i rätten och därefter utfrågades författaren om hur skriften kommit till. Luur svarade att han skrivit den själv men inspirerats av bönder i Västerbykil som tidigare legat i strid med Prytz. 

Här ett exempel på hur Luur beskrev Nils Prytz: ”en storfurste som hafwer förmörkat synen på wår högha öfwerheet… och stulit bort Cronans lösdrifware till sitt lifgardie och satt Cronans skattedrifware istället… och icke frucktar Gudh, ej heller hafr försyn för wår högsta öfwerheet”.

Nästa steg i utredningen blev att låta Luur, i detalj, redogöra för vad han egentligen menade med sina allvarliga och ärekränkande beskyllningar mot Prytz.

Grunden till dessa grova anklagelser menade Luur, fanns i att Prytz var girig och och att han hade vid ett tillfälle sammankallat en hop soldater för att kunna slå ner både by och bönder i Västerbykil! 

Vidare omtalades Prytz som: ”Herrens Gudfrucktigheet”, ”Storförste öfwer Färnebo”, ”gårdtjuf”, ”jordegud”, ”människofrätare” och ”boskapsmästerman”. Det sistnämnda förklarade Luur med att på stora böndagen hade kyrkoherden ”hållit feltslagh med boskap och brukat sina Tyranniska händer på den han till fånga fick”. Men Prytz urskuldade sig med att han endast sökt fånga in boskap som trängt sig in på en nyslagen äng och för att särskilja djuren från varandra hade han låtit märka en oxe i örat, men det var allt. 

De övriga benämningarna förklarade Luur med att kyrkoherden ”står efter andras jord som han giort i Örbäck och Westerbykil”. Avslutningsvis frågade rätten om Luur ansåg att Prytz tagit något med våld eller mot någons vilja. Då svarade Luur: ”dee säija så i Westerbykil”. 

Sedan Luur fått förklara varje punkt fick även Prytz möjlighet att kommentera skriften och han sökte i de allra minsta detaljerna för att övertyga rätten om hur lögnaktigt och oberättigat det hela var.

När så hela skriften var granskad och alla parter fått säga sitt, kunde rätten fatta sitt beslut. Skriften ansågs vara så gravt ärekränkande att Lars Luur ”bör androm öfrdodigom till warnagel lifweet mista”. Prytz gick segrande ur ännu en tvist och åter knöt Färnboborna nävarna i lönndom. Något mer uppror tordes ingen ge sig in på.

Hur blev tillvaron i fortsättningen för Färnboborna? Fortsättning i nästa blogg....

Prosten Prytz, del 3

'Prosten Prytz' är ett begrepp som förknippas med makt, våld och skräck. Med hugg och slag tuktade han det hårdhudade Färnbofolket.

"Prytzens dagg".

Kyrkotukt och skogsaffärer

1600-talets präster i stormakten Sverige var mycket viktiga personer med många funktioner. Huvudsysslan var förstås att sprida Guds ord, men lika viktigt var att förkroppsliga den världsliga makten inför sockenborna. I en tid utan vare sig radio eller internet fungerade kyrkan som bygdens nyhetsförmedlare. Prästerna kunde då bli tvungna att både vara en lojal statstjänsteman och samtidigt församlingens gode herde, en inte helt enkel uppgift då överheten ibland krävde åtgärder som var till socknens nackdel.

Nils Prytz var prästmannen som verkligen gjorde allt för att skapa ordning och reda. Det hade han låtit sig inspireras av biskop Rudbeckius, som på ett fördömande sätt predikat om tidens fördärv, dryckenskap, sabbatsbrott och horeri.

Olaus Laurelius

Ny biskop i Västerås sedan Rudbeckius gått ur tiden, var Olaus Laurelius (1585-1670). Han var av exakt samma åsikt som sin företrädare. Han förordade skärpning av kyrkotukten, en uppgift som Nils Prytz tog på fullaste allvar. Under 1650-talet dömde Prytz det hårda Färnbofolket för allehanda gärningar, främst för brott mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott) och i kyrkan krävde han ordning och reda: den som inte skötte sig tuktades med ömsom ord, ömsom slag…

För att få ortsbefolkningen att förstå allvaret kyrkans makt införde Prytz år 1652 ett äktenskapsprov. Det innebar att det blivande äkta paret förhördes på Luthers katekes och visade det sig att kunskapen var alltför bristfällig förbjöds de att få gifta sig. Som straff dömdes de till böter som blev inkomster för kyrkan.

Vad hade då prosten Prytz för metod för att fostra sin församling? Färnboborna var, enligt honom, ett trotsigt släkte som inte kände någon som helst respekt för sin andlige ledare. Det berättas att mitt under pågående predikan kunde församlingen börja resonera med varandra, ta fram elddon och flinta för att kunna tända sina tobakspipor! Vid dessa tillfällen tillkallades klockaren, kyrkstöten eller så ingrep Prytz själv för att skapa ordning och reda med hjälp av käpp eller piska!

Men trots att biskopen förordade kyrkotukt och Prytz uppfyllde hans önskan mer än väl, så fanns det gränser för hur långt kyrkoherdar fick driva denna tukt och fostran. Samma år som äktenskapsprovet infördes fick biskopen nog och Prytz blev tillfälligt avstängd från sin tjänst. Det kom att hända flera gånger…

Läderpiskan som visas här ovan, "Prytzens dagg", är en av två läderpiskor som användes av Prytz i hopp om att fostra Färnboborna. Knutpiskor som denna är tillverkad av en tjurpenis klädd med flätad läder och just den här finns i Nordiska museets samlingar. Den inköptes år 1884, men den andra behöll man i kyrkan som minne av den grymme herden.

Alla dessa straff och påföljande böter medförde att Färnboborna fick ett allt större behov av kontanter. För att lösa problemen var Prytz villig att låna dem pengar, men med motprestationen att de pantsatte sin egendom. När lånetiden gått ut men skulden inte återbetalats, övertog Prytz panten (dvs. egendomen). Genom denna tvivelaktiga affärsmoral kom Prytz att bli en av de största jordägarna i socknen.

Vretaberg. Denna jordkällare härstammar troligen från Prytz tid.

År 1663 inställde sig Nils Prytz vid hösttinget och visade upp ett köpebrev som intygade att han köpt gården ’Kilbovreten’ för 613 riksdaler samt löst en skuld på 700 riksdaler åt säljaren. Men Prytz var inte nöjd med sitt köp. Han menade att Kilbovreten var en gård som uppstått utan samband med byn Västerbykil – trots att Kilbobönderna var eniga om att Kilbovreten var en avstyckad egendom från Västerbykil! Orsaken till tvisten var att Prytz ansåg att Kilbovretens skogslott var alldeles för liten och att det är Kilboböndernas fel. I sex år pågick striden innan häradsrätten beslutade enligt Prytz linje och tilldelade honom ett större skogsskifte än vad som var rimligt i förhållande till gårdens storlek.

Kilbo kyrkväg. Här ses två vägdragningar som båda kallas "Kilbo kyrkväg". Den röda markeringen är den ursprungliga medan den parallella gröna är nuvarande länsväg U763 som ansluter till U766.

När Prytz år 1664 utnämndes till prost i Västerfärnebo pastorat med Västervåla och Norbergs församlingar, bosatte han sig i Kilbovreten. Som en markering för vem som nu bodde där, döptes gården om till det mer statusklingande Vretaberg. Men det fanns en nackdel med att bosätta sig där: det var 7 km (fågelvägen) till kyrkan! Någon farbar väg över skogen mellan Västerbykil och kyrkbyn fanns ännu inte. Men prosten Prytz var inte rådlös. En söndagsmorgon lät han kyrkklockorna ringa och med hjälp av ljudet red han den rakaste vägen och märkte ut Kilbo kyrkväg. Så säger traditionen iallafall.

I takt med ökat förtroende växte även Prytz grymhet och maktspel. Färnboborna började tröttna på hans maktmissbruk och därför började en motståndsrörelse ta form ute i bygderna. Mer om det i nästa blogg.

Prosten Prytz, del 2

Här följer nu fortsättningen av historien om den myndige prästmannen prosten Nils Prytz.

Nils Prytz (1605-1689)

Familj och karriär

1637 var Nils Prytz 32 år fyllda, prästvigd och uppbar en tjänst som skolmästare vid Köpings skola. Hur han såg ut vid den här tiden vet man inte men man får anta att han var skäggprydd redan då eftersom samtiden förväntade sig att präster bar skägg! Skägget ansågs symbolisera ”fasthet och mognad, till skillnad från ungdomens lusta och ostadighet”. Med alla dessa mål uppfyllda var han nu mogen för att gifta sig.

Sin tillkommande fann han hos kyrkoherde Malmenius i Stora Tuna (W-län), den endast 15-åriga dottern Anna Malmenia. Med våra tiders värderingar skulle hon anses vara minderårig men på Prytz tid var flickor giftasvuxna redan från 13 årsåldern!

Bröllopet stod vid nyåret 1640 och i och med äktenskapet fick Prytz ett nytt kontaktnät. Hans hustrus systers svåger var lektor vid gymnasiet i Västerås, men ämnade att flytta till en professorstjänst vid Åbo universitet. Därmed blev Prytz erbjuden att bli lektor vid Västerås gymnasium, vilket han genast tackade ja till.

Västerås domkyrka vid mitten av 1700-talet. Byggnaden till höger om kyrkan är märkt "Gymnasium och Skolan". Ur Olof Graus "Beskrifning öfwer Westmanland" (1754).

På hösten 1640 flyttade Nils och Anna till Västerås och i november föddes sonen Samuel, som endast blev någon månad gammal. Anna födde fyra pojkar på sex år men alla avled innan de blivit årsgamla. Barnadödligheten var stor under 1600-talet, men överlevde barnet sin 15-årsdag kunde de bli riktigt gamla istället.

Vid den här tiden var inte rektorstjänsten en fast tjänst utan den alternerade mellan gymnasiets tjänstgörande lektorer. 1645 blev det Nils Prytz tur att vara rektor. I rektorns uppgifter ingick bland annat att föra noggranna register över skolans elever och verksamheter enligt ett mönster infört av skolans grundare biskop Johannes Rudbeckius (samme man som också införde Sveriges första folkbokföring redan på 1620-talet). Prytz var mycket imponerad av Rudbeckius ordningssinne och förde därför i samma anda register över elevantalet: 86 elever vid gymnasiet, 214 elever i trivialskolan och 50 elever i barnaskolan.

Fernbo signete 1636. I ringen syns en hammare och en plogbill vilka symboliserar bygdens näringar: bergsbruk och jordbruk.

I början av år 1647 avled kyrkoherden i Västerfärnebo församling, Måns Olsson (latin: Magnus Olai Asteropherus) och Nils Prytz erbjöds att efterträda honom. Men Nils lockades inte av detta utan fortsatte sin tjänst vid Västerås gymnasium. Istället tilldelades han Haraker som prebendeförsamling. Ett prebende innebär att innehavaren får de inkomster som församlingen ger, ett slags lön för sin lärartjänst. Själva arbetet som tjänstgörande kyrkoherde i sin prebendeförsamling utfördes i regel av en vikarie.

I januari 1649 utnämndes Nils Prytz till lector Physics vid Västerås gymnasium och klättrade ytterligare ett steg i karriären. Men bara någon månad senare kom ett nytt erbjudande om kyrkoherdetjänsten i Västerfärnebo och trots att han helt nyligen avancerat inom skolvärlden tackar han ja denna gång!

1754. Så här såg det ut i Västerfärnebo centrum hundra år efter Prytz, enligt Grau.
Ur Graus "Beskrifning öfwer Westmanland".

I maj 1649 lämnade Nils Prytz skolvärlden och Västerås för att tillsammans med hustrun Anna flytta till Västerfärnebo och där bli församlingspräst. Men de fick en dålig start i sin nya tillvaro.

Att klimatet ändrar sig är ett fenomen som förekommit i alla tider. Under 1600-talet var det så kallt att man brukar benämna den perioden för Lilla istiden. 

Våren och försommaren 1649 var inte bara kall, den var blöt också. Den höstsådda grödan regnade bort och svälten blev ett verkligt samhällsproblem, så även hemma hos Nils och Anna. De täta förlossningarna och hungersnöden har tagit hårt på den blott 25-åriga hustrun och till midsommar 1650 avled hon av undernäring.

Exakt ett år senare, till midsommar 1651 spirade åter glädjen i Färnbo. Då firades bröllop mellan Nils Prytz och Färnboflickan Sara Månsdotter, dotter till förre kyrkoherden i socknen, Magnus Olai. Vigseln förrättades av biskop Laurelius och hans välsignelse över brudparet tycks ha haft verklig effekt. Nio månader efter bröllopet föddes parets första barn, ett välskapt gossebarn som döptes till Magnus.

När nu Nils var omgift, nybliven far och hemmastadd i sin nya hembygd kunde han på allvar ta itu med att tämja det hårda och kärva Färnbofolket. Mer om det i nästa blogg....

Prosten Prytz, del 1

Av alla präster som tjänstgjort i Västerfärnebo genom tiderna är nog prosten Prytz den som varit den mest färgstarke och omtalade. Han var verksam under 1600-talet och gjorde allt för att tämja de kärva Färnbobönderna!

Nils Prytz (1605-1689)

Bakgrund och utbildning

Nils Prytz föddes 1605 i Torpa församling (U-län) där hans far Nils Benedictus Prytz tjänstgjorde som kyrkoherde. Modern hette Margareta Nilsdotter och i familjen fanns två äldre syskon: Daniel och Karin. Torpa ingår numera i Kungsörs församling och Västerås stift, men på den här tiden hörde Torpa till Strängnäs stift.

Torpa kyrka.

Att Nils skulle bli präst var nog ganska självklart eftersom både far och farbror var kyrkoherdar. 1619 avled fadern och Nils flyttade tillsammans med sina syskon till sin farbror, kyrkoherden i Tumbo församling (D-län). Modern gifte om sig med den nye kyrkoherden och blev därmed konserverad.

Änkekonservering var gamla tiders änkepension och förekom bland präster, soldater och i viss mån även hantverkare. En präst eller soldat ägde inte det hus och egendom som han försörjt sig på under sin levnad, den hörde till tjänsten vilket innebar att änkan stod på bara backe om mannen avled. Änkan fick då ett nådeår på sig att planera flytt och framtida försörjning om inte den framlidne mannens efterträdare kunde tänka sig att ingå äktenskap med sin föregångares änka. Prästänkekonservering infördes i samband med reformationen i och med att präster tilläts att gifta sig. Seden att som nyvald präst/soldat/hantverkare gifta sig med sin företrädares änka försvann under slutet av 1700-talet.

Roggeborgen inrymde Strängnäs gymnasium åren 1626-1935.

Sveriges allra första gymnasium startades 1623 i Västerås och tre år senare startades ytterligare en gymnasieskola – denna gång i Strängnäs. Den nya skolan inhystes i Roggeborgen intill domkyrkan och i slutet av 1620-talet skrev Nils Prytz in sig där.

Men att studera var mycket kostsamt. När pengarna tagit slut tvingades Prytz att avbryta sina studier och söka sin framtid på annat håll. Istället såg han sin chans att göra karriär som militär eftersom Sverige år 1630 gått in i 30-åriga kriget, men saknade bemanning till armén. Han tog värvning vid rytteriet och anlände till Tyskland under sommaren 1631 och redan efter några månader utsågs han till löjtnant.

Gustav II Adolf (1594-1632)

Men löjtnant Prytz var inte bara en auktoritär militär, han agerade även själasörjare. I krigets skugga hade fältprästerna mycket att göra. Här fanns de som var sjuka, skadade och döende som sökte tröst, bot och bättring och i brist på ordinarie fältpräst agerade Prytz ”vikarie”. I egenskap av "vikarierande" fältpräst ska, enligt sägnen, Prytz vid ett fälttåg hållit en predikan inför självaste Gustav II Adolf. Kungen uppskattade initiativet och tilldelade Prytz ett stipendium som instiftats till ”förmån för unga lovande mäns universitetsstudier” och därmed var Prytz militära karriär över.

Dorpats statsvapen.

Genom Gustav II Adolfs framgångar i krigen i Europa var Balitkum vid denna tid en svensk besittning. I staden Dorpat (nuvarande Tartu, Estland) startades år 1632 Sveriges andra universitet: Academia Gustaviana och bland de allra första eleverna fanns Nils Prytz.

Eftersom han studerat tidigare gick dessa studier lätt och han klarade filosofie magisterexamen redan efter två år och återvände till Sverige 1636 för att fullfölja sin prästutbildning.

Johannes Rudbeckius

Tillbaka i Sverige sökte sig Prytz till Västerås stift där han tilldelades tjänsten som skolmästare vid Köpings skola. I och med att han fått en tjänst ordnad kunde han nu fullfölja sin utbildning. Prästvigningen ägde rum i Västerås domkyrka i november 1637 och förrättades av Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius (1581-1646).

Mer om prosten Prytz nästa gång...

Sotarkrogen

Strax intill sopstationen i Salbohed står på gärdeskanten ett par grindstolpar och lutar. De inramas av en stengärdsgård på båda sidor om öppningen samt några gamla körsbärsträd. Vad kan ha funnits här, en gång i tiden?

Jo, dessa grindstolpar vittnar om att det här en gång stod en stuga. Och inte vilken stuga som helst, här öppnades den allra första handelsboden i Västerfärnebo – Sotarkrogen.

Precis som namnet skvallrar om så låg här en krog som troligen uppstod i samband med att regementet omkring år 1820 flyttades närmare landsvägen. Sotarkrogen ska enligt traditionen ha uppkallats efter att en sotare ska ha druckit ihjäl sig på alltför stark sprit. 

Under övningsperioderna vid regementet så kryllade det av både krogar och törstiga kunder i Salbohed! Sotarkrogen var till en början bara öppen under militärövningarna som varade några veckor varje sommar, men kom så småningom att bli ”året-om-öppet”, och blev en då en ”vägkrog” i ordets rätta bemärkelse eftersom den låg så lämpligt, nästan halvvägs mellan gästgivargårdarna i Hemmingsbo och Viggarna eller Forsteby.

Backstuga. Backstugorna uppfördes oftast nedgrävda i "backen", därav namnet.

Här ses en restaurerad backstuga från Blekinge.

Sotarkrogen inrymdes i en s k. backstuga på Sör Salbo ägor. Backstugor var samhällets enklaste bostäder som oftast byggdes på byns allmänningar och som man gärna byggde efter de möjligheter som naturen erbjöd. Dessa enkla boningar uppläts åt åldringar, hantverkare eller fattighjon som alla kallades backstugusittare. Till skillnad från torparen som var skyldig att göra dagsverken hos markägaren som torpet uppförts på var backstugusittaren befriad från dagsverken. Men å andra sidan ägde inte backstugusittaren några rättigheter heller.

Backstugan på Sör Salbo ägor uppfördes i början av 1800-talet och beboddes från 1807 av familjen Johan Hansson (1759-1819). Sedan sonen Mats Jansson (1791-1860) gift sig 1821 med Stina Persdotter (1793-1864) från Karbenning flyttade de hem till Mats åldriga mor som bodde ensam kvar i stugan. Och det är nu som Mats gör som många andra och öppnar en krog i det militärtäta Salbohed.

Underofficersmässen. Några foton av kroglivet i Salbohed finns inte att tillgå, det här är så nära man kan komma. Här ses gästgivaren Carlditz i dörröppningen, tillsammans med sin personal vid Underofficersmässen inne på regementsområdet Salbo-hed.

Att driva handel var länge ett privilegium för hantverkarna i städerna, men 1846 upphörde skråväsendet och det blev tillåtet att öppna handelsbodar på landsbygden – under förutsättning att verksamheten etablerades tre mil utanför städerna för att inte konkurrera med stadsborna!

Enligt husförhörslängden från 1845 började nu Mats Jansson att kalla sig handlanden, vilket tyder på att krogen utökat sitt utbud. Mats drev rörelsen fram till sin död 1860 och Sotarkrogen togs över av sonen Jan Matsson, född 1827 och utvecklade Sotarkrogen till en betydande handelsbod.

Att driva handel vid mitten av 1800-talet var inget man blev rik på. Handelsbodarna tillhandahöll främst de varor som inte kunde framställas i hemmen: kaffe, socker, salt och tobak. I slutet av 1860-talet slog skördarna fel och det blev brist på basföda och folket svalt, såldes här med strykande åtgång s k. ryssråg, ett grovt rågmjöl som gav ett mycket mörkt bröd.

Framgångarna under nödåren gjorde att den gamla backstugan kunde byggas om för att bli modernt affärshus med butikslokaler i nedre våningen och bostad ovanpå.

Kristina Andersdotter, "Mor Häll" (1837-1935)

Om detta berättade Kristina Andersdotter, "Mor Häll" kallad, i en intervju i Vestmanlands Läns Tidning i samband med hennes 96-årsdag. Hon var född 1837 i Islingby och gift med Jan Matsson, Sotarkrogens siste ägare. Sedan han avlidit 1875 avvecklade "Mor Häll" rörelsen och Sotarkrogen stängde för gott.

Året därpå gifte Kristina om sig Erik Häll (1828-1912) och de flyttade till ett mindre bondställe i Islingby, Hälls kallat. Sedan maken dött bodde ”Mor Häll" kvar hos en son som övertog gården och hon fick leva länge. Då hon gick ur tiden hade hon dagen innan firat sin  98-årsdag och var då Västerfärnebos äldsta invånare.

Hälls idag.

I samband med att Kristina och Erik Häll flyttade till Islingby monterades Sotarkrogen ned återuppfördes vid det nya hemmet och där står stugan än idag och minner om svunna tider.