Mosstorpet på Prästgårdens ägor

På Prostgårdens ägor i Västerfärnebo har det funnits ganska många torp genom tiderna. En del har försvunnit medan andra har bestått, byggts om eller ersatts med nya byggnader. Här är historien om Mosstorpet.

2017. Så här ser det ut vid fd. Mosstorpet idag. Eken kan säkert vara kvar sedan Högboms tid.

Mosstorpet som troligen fått sitt namn efter en närbelägen mosse eller sankmark, går att spåra till 1770-talet. Den förste torparen här var skomakaren Olof Högbom. Han var född 1746 i Ovansjö församling (X-län) och gifte sig 1774 med Lisa Hansdotter från Norberg. Bröllopet stod i augusti, i slutet av oktober flyttade de nygifta till Västerfärnebo och i slutet av november föddes dottern Cathrina. Familjen utökades med barnen Johan, Per Olof och Anna Maja.

Då Olof Högbom flyttade till Västerfärnebo titulerades ”tyskskomakaregesäll” och blev med tiden erkänd som tyskskomakare. ”Tyskskor” var en finare typ av skor som tillverkades enligt en teknik som importerades till Sverige under 1600-talet genom tyska skomakare. De tyska skorna var mer exklusiva än de svenska, eftersom de tillverkades med läderbottnar. Svenska skor var betydligt billigare då de bottnades med näver. Följden blev därför att när en svensk skomakare tillverkade skor efter tyskt mönster, blev han en tyskskomakare.

Likt så många andra drabbades Olof av den dödliga folksjukdomen lungsot. På våren 1805 avled han strax före sin 59-årsdag och torpet ärvdes av hans änka samt barnen Per Olof och Anna Maja. Per Olof hade gift sig 1803 och flyttade tre år senare tillsammans med sin hustru till Ramnäs och Anna Maja gav sig ut i världen för att tjäna piga.

Änkan Lisa Hansdotter blev nu ensam i torpet men hade redan 1778 utsetts till socknens barnmorska, så hon hade sin egen utkomst. 1811 flyttade dottern Anna Maja hem till sin mor för att vara henne behjälplig. Anna Maja själv behövde också hjälp i form av barnvakt, eftersom hon året innan fått sonen Anders Gustaf. Mor och dotter kunde på så vis hjälpa varandra en tid innan Lisa drabbades av giktvärk och blev sängliggande. I februari 1826 gick hon ur tiden, nära 77 år gammal.

Friköpt. Så här såg stugan ut på 1930-talet, sedan det friköpts och fått namnet Högbomstorp. Eken är densamma som idag.

Nu övertogs Mosstorpet av dottern Anna Maja (1784-1860) och hennes son, Anders Gustaf, gav sig iväg för att ta plats som dräng i Svedbo. Hans husbonde hette Per Mattsson och var skomakare och här fick Anders Gustaf lära sig skomakaryrket. 1831 återvände han hem till sin mor, fullärd och redo för att föra familjetraditionen vidare.

1833 gifte sig Anders Gustaf Högbom med Anna Mattsdotter från Norr Hörende. De fick barnen Anna Stina (1835-1837) och Anders Gustaf (1840-1844).

Plötsligt under våren 1846 insjuknade hustrun Anna i en ovanlig sjukdom och efter ett snabbt sjukdomsförlopp med svåra kräkningar, avled hon 44 år gammal.

Anders Gustaf blev nu ensam i Mosstorpet tillsammans med sin åldriga mor. I oktober 1847 gifte han om sig med Stina Larsdotter från Hällby och i januari 1850 föddes sonen Carl Johan (1850-1930).

Men trots det blev inte lyckan långvarig hos Högboms. I början av april 1850 var Anders Gustaf ute och fiskade vid islossningen på Svartån. Just som han höll på att ordna med redskapen kantrade båten och stjälpte. Anders Gustaf kom under och drunknade! Han blev 40 år.

Mosstorpet övertogs nu av änkan Stina Larsdotter som blev ensam med sin nyfödde son och gamla svärmor. På årets sista dag 1851 gifte hon om sig med Jan Mattsson från Skogbyn.

1872 var det åter dags för generationsskifte i Mosstorpet. Carl Johan Högbom var nu 22 år gammal och gifte sig med Johanna Nyberg från Viggbo. De fick två söner och två döttrar.

Sedan Carl Johans mor och styvfar gått ur tiden, bröt familjen Högbom upp och flyttade till Surahammar.

Soldat Hellbom. Carl Johan Hellbom (1963-1929) var indelt soldat för Hällby rote innan han med familjen bosatte sig i Mosstorpet.

Ny torpare blev nu Carl Johan Hellbom (1863-1929). Han hade varit indelt soldat för Hällby rote men i och med att indelningsverket avskaffades och allmän värnplikt infördes, pensionerades han. Hellbom var gift med Lovisa Christina Eriksson (1863-1955) och de hade två söner och fyra döttrar med sig då de flyttade in i Högbomstorpet som stugan numer kallades. Under deras tid här föddes ytterligare tre döttrar.

1906 flyttade familjen Hellbom till Haraker och in i Högbomstorpet flyttade arbetaren Per Erik Hoffström. Han var född 1845 i Sör Gersbo och gift sedan 1899 med Gustafva Larsdotter, född 1850 i Säfsnäs (W-län). De hade inga gemensamma barn, men Per Erik hade sex söner och en dotter sedan ett tidigare äktenskap och Mor Stava som hon kallades, hade en son och en dotter.

Familjegrav. Per Erik Hoffströms familjegrav på Västerfärnebo kyrkogård.

På våren 1923 friköpte Per Erik Hoffström stugan från Västerfärnebo prästgård och kunde därmed titulera sig ”lägenhetsägare” i kyrkoboken. Men lyckan över att vara sin egen blev inte långvarig. Kort därefter drabbades han av någon magåkomma och avled i juli samma år, 78 år gammal. Stugan ärvdes då av sonen Erik Albert Hoffström, född 1890 i Karbenning. Han var gift med Maria Karolina Löfgren och hade två söner och två döttrar. Den nya generationen Hoffström stannade ett år innan de flyttade igen.

Gustava Hoffström "Mor Stava" (1850-1947)

Mor Stava blev en känd profil i bygden och deltog aktivt i missionsförsamlingens verksamhet. Enligt J. Davids anteckningar visste alla i hennes närhet visste vad hon tyckte och tänkte eftersom hon ofta och gärna tänkte högt och pratade med sig själv! För att klara avbetalningarna på fastighetsaffären, tvingades Mor Stava att hyra ut en del av stugan. 

Hyresgästen som flyttade in var Henning Norqvist (1897-1976) med familj. Han var född i Hällby och titulerades jordbruksarbetare i kyrkoboken. På söndagarna var han orgeltrampare i Västerfärnebo kyrka. Hans hustru hette Judit Karlsson (1902-1984) och de hade barnen Henry (1924-1994), Sven (1927-1999), Vivan (1937), Gun-Britt (1939) och Kerstin (1941).

Familjen Henning Norqvist.

1933 köpte Henning Norqvist Högbomstorpet och Mor Stava flyttade till ålderdomshemmet där hon avled 1947, 97 år gammal.

Den gamla stugan som nu fick åter fick en ny ägare, var mycket sliten och omodern. Efter krigsslutet -45 föddes framtidshopp och en dröm väcktes om att bygga en helt ny villa med tidens alla bekvämligheter. Så skedde också och den nya villan stod färdig 1947.

Norqvistens. Så här ser Henning Norqvists villa ut idag, 2017.

Till minne av Ann-Britt Bjurling

Just när våren stod i sin fullaste prakt, nåddes jag av budet att Ann-Britt Bjurling i Möklinta stilla insomnat. Hon var min lärare på gymnasiet och det hon lärde ut på sina lektioner är kunskap som jag använder dagligen.

Ann-Britt Bjurling (1940 - 2017)

Vi hade inte Ann-Britt så mycket, endast ett par lektioner i veckan, men hennes lektioner såg JAG fram verkligen emot! Hon undervisade oss i en kurs som hette ”Information och Layout”, men själv kallade hon det kort och gott för ”maskin-skrivning” - för det var DET som det egentligen handlade om!

Här skulle vi lära oss hur man utformar brev, skrivelser och andra dokument men boken som vi använde tog inte upp det mest grundläggande ansåg hon. Och det viktigaste, enligt Ann-Britt, var att ha en bra fingersättning!

Därför fick vi, till en början, jobba med en något föråldrad lärobok där varje övning inleddes med samma uppmaning: ”fäst pappret i maskinen”.

För att försäkra oss om att det inte var inte var hennes påfund att breven skulle se ut på ett visst vis eller längden på raderna, kompletterade hon alltid sina instruktioner med kommentaren: ”… allt enligt SiSs normer – Standardiseringskommissionen i Sverige”.

Swedish Standard Institute.

När jag började gymnasiet var vi 16 i klassen, men vid studenten återstod endast 6! Av dessa 16 var det det var långt ifrån alla som var intresserade av att lära sig fingersättning och andra ”märkliga” normer. Trots ett vikande intresse hade Ann-Britt en ängels tålamod, hon gav sig inte! Ibland hände det att någon roade sig med något annat på sin dator istället, en patients eller så. Då ställde sig Ann-Britt tyst bakom eleven, la handen på axeln och sa med sin varma stämma: ”Men lilla vän, försök nu. Försök.” Aldrig att vi såg henne tappa humöret eller bli irriterad. Ann-Britt hon var lugnet själv.

Med fingrarna på tangenterna och blicken fäst på planschen över detsamma fick vi skriva efter Ann-Britts diktamen. Hon bokstaverade orden för att vi skulle lära oss var tecknen fanns och vilket finger som hörde var. Två ord som ständigt återkom var ”flaska” och ”adjö” – det är ord som bildas av tangentbordets mittenrad. Visst, vi hade säkert roligt åt hennes små egenheter också, precis som med alla andra lärare – men för Ann-Britt hade vi, trots det, respekt!

Det är nu 13 år sedan jag tog studenten, men det som jag lärde mig av Ann-Britt är kunskap som jag använder dagligen! Jag har alltid tyckt om att skriva och har sedan dess suttit i styrelser och varit sekreterare, skrivit brev och ansökningar – ALLT enligt Ann-Britts infstruktioner om normer och tabstopp! ”Tabulatorerna ska vara inställda på var tvåkommatredje centimeter.” Det var Ann-Britts ledord.

Fingersättning, utgivarnamn i versaler, skillnad på höger- och vänsterställt brev samt hur lång en rad får vara – det är detaljer som är för mig lika självklart som att cykla.

Men kan en rad bli för lång? Ja, det kan den. ”En för lång rad blir svårläst", förklarade Ann-Britt. "Därför får den inte var längre än 13,75 cm!”

Ann-Britt Bjurling blev 77 år.