onsdag 29 november 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 2


När jag började i förra inlägget att återge den gamla krönikan om Västerfärnebo, upptäckte jag att den var mycket längre än jag tänkt mig. Här är andra delen.



Stormöte. Bygden hade ett aktivt föreningsliv.


I den första delen av krönikan behandlades det sociala ansvaret för skola, vård och omsorg (se förra inlägget). I nästa del koncentrerar man sig på att presentera bygdens sammanhållning och föreningsliv.



Nybyboden. Från Nybyn kommer denna svalbod som 1919 flyttades till Gammelgården. 
Här iordningställdes föreningens första museum.


1915 bildades Västerfärnebo hembygdsförening. Föreningen växte och blev allt större och redan efter fyra år började man uppföra ett eget friluftsmuseum – Gammelgården. Av de föreningar som omnämns i krönikan är det endast hembygdsföreningen som kvarstår.

”På föreningslivets område ha de senaste åren medfört betydande förändringar. En hembygdsförening har varit i verksamhet i några år och sökt samla gångna tiders kulturföremål samt stärka kärleken till hembygden. Föreningen har redan hunnit ordna ett litet museum i en gammelstuga och en bod, vilka uppställts på en vacker plats nära Vangsbron.”



Friska Viljor. IOGT-lokalen i Salbohed, uppförd omkring 1920 och riven 1978. 


Att intresset för föreningslivet skulle vara mer dalande nu än förr, är en myt. Små föreningar har i alla tider antingen avvecklats eller gått samman med andra föreningar för att bli större och starkare. Sådant sker i vår tid och det skedde även 1920.

”Av nykterhetsföreningarna har en upplösts och ytterligare ett par föra ett tynande liv. Logen ”Friska Viljor” i Salbohed har nyligen invigt ett ståtligt ordenshus och tyckes för övrigt f.n. vara den livskraftigaste nykterhetsföreningen på orten.”


Föreningslivet kämpade på likt våra tider att ordna intressanta evenemang till en liten kostnad...

”Med 1919 års ingång begynte en föreläsningsförening sin verksamhet. Trots de dryga kostnader, som numera äro förenade med dylik verksamhet, har allt hittills gått ganska väl i lås, och föreläsningarna ha omfattats med intresse av allmänheten.”



Före renoveringen. 1934 genomfördes en omfattande renovering av Västerfärnebo kyrka.


Att engagera sig låg i tiden, så även inom statskyrkan. Men kyrkan, socknens största och äldsta samlingslokal, var i behov av renovering och modernisering.

”På sista tiden har även märkts yttringar av en livligare kyrklig verksamhet inom församlingen. Försök har gjorts att bilda en kyrklig ungdomsförening. En kyrkokör finnes numera. Därigenom har det varit möjligt att anordna vespergudstjänster. På många håll finnes också intresse för vårt gamla ärevördiga tempel som genom en restauration måtte sättas i ett fullt värdigt skick. Kyrkorådet har denna fråga under utredning tillika förslaget om kyrkans elektrifiering.”



Första bussen. Västerfärnebo biltrafikförening bildades 1920 och blev ett komplement till tågtrafiken.


Men den bristfälliga kontakten med omvärlden var ett verkligt bekymmer. 1920 såg man plötsligt en ljusning på problemet.

”I början av denna uppsats talades något om ortens brist på tidsenliga kommunikationer. Numera har dock en lättnad häri vunnits genom att automobilen kommit till allmännare användning härute. Man kan säga, att detta moderna fordon fullständigt slagit igenom här under det senaste året. Nu kan man komma till Sala på mindre än en timme. Förr tog det tre. Visserligen blir det rätt dyra skjutsar men en vanlig hästskjuts ställer sig ej heller billig.”



Vangsbron. Den numer kallade "Gamla bron" ses här nybyggd. Den invigdes 1918 till en kostnad av
60 000 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar ca. 1,2 miljoner kronor.


Det nya sättet att resa var både tidsbesparande och bekvämt. Men kostsamt i längden – både i faktiska respengar men också för socknens infrastruktur.

”Men automobiltrafiken kräver goda vägar. Dessa har också under de senaste fem åren avsevärt förbättrats. Flera broar ha byggts. Den största av dem är den förhållandevis ståtliga bron över Svartån nära kyrkan. 1918 blev den färdigbyggd och kostade omkr. 60 000 kronor.”


måndag 27 november 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 1


I mitt ständiga sökande efter nya uppslag att skriva om kan man ibland hitta information från en svunnen tid som fortfarande känns aktuell.



Nyligen fann jag ett urklipp från tidningen Sala-Posten, daterat 14 maj 1920. En samtida skildring av Färnebobygden där märkligt nog flera frågor fortfarande kvarstår. 

Men hur kan en hundraårig krönika, från en tid då varken bilen, telefonen eller elströmmen var varje mans egendom, fortfarande vara aktuell? Jo, för även om var tid har sina bekymmer så är egentligen frågorna desamma: Hur ska vi hinna med i den allt snabbare utvecklingen? Hur förbättrar vi kommunikationerna? Vad ska vi göra för att behålla skola, vård och omsorg? Jämställdhetsfrågan?

Rubriken för krönikan lyder "Från västmanländska bygder: Väster Färnebo" och inleds med en naturskön beskrivning av socknens geografiska läge. Troligen är detta en del av en serie av presentationer av Salas omkringliggande bygder och är författad av den anonyma signaturen "X".



Välkänt motiv. Västerfärnebo kyrka och Vangsbro mejeri, sett från Svartån, finns avfotograferade och avmålade i det oändliga. Just denna bild är ifrån omkring 1910.



















”Där Mälarslättens yttersta flik möter Långheden i norr och Bergslagen i väster ligger vår hembygd. Svartån rinner i sakta mak fram över slätten, och Badelundaåsen avtecknar sig mörk och skogig i öster. Men vi ha ej bara slätter här. Norrut sträcka sig stora skogsvidder, ända upp mot Dalarnas gräns. I väster möter man bergslagsnaturens utposter och i sydväst finnas riktiga vildmarker, där älgen går fram över myrar och kärr.”



Rosshyttans station. Socknens enda järnvägsstation var i bruk 1873 - 1969.


Men, när man har skrapat lite på ytan så märker man att det är inte så vackert och rofyllt som det kanske ser ut. Här finns det bekymmer, bland annat saknas en järnväg.

”Vår bygd ligger långt från järnvägen. Visserligen skär norra stambanan socknens nordöstra hörn, men huvudbygden, trakten kring kyrkan, ligger två goda svenska mil därifrån. Därför har järnvägsfrågan varit på dagordningen här i snart femtio år. Man tycker, att socknen flera gånger haft de allra bästa utsikter att få frågan löst. Norra stambanan var troligen stakad betydligt fördelaktigare för bygden än där den nu går fram. Men just som utsikterna syntes som ljusast kom alltid något i vägen. Vi sakna därför än i dag järnväg genom socknens centrala delar, och det är föga troligt, att vi inom överskådlig framtid kunna få någon.”



Syster Marta. 1913-1938 fanns en kommunalt anställd sjuksköterska i Västerfärnebo.
Efter 1938 tog landstinget över ansvaret. Syster Marta Larsson tjänstgjorde här 1941-1949.


Men det finns fler frågor och bekymmer.

”Vi ha ännu en dylik olöst fråga. Det är läkarefrågan. Den är nog lika gammal som järnvägsfrågan och kanske lika svårlöst. År 1913 anställdes här visserligen en sjuksköterska, men vi äro ej helt hjälpta med denna åtgärd, ehuru den var ett steg i rätt riktning. Som en tillbakagång måste betecknas den omständigheten, att de regelbundna läkarebesök, som förut voro ordnade här, sedan länge varit indragna. Att åter få till stånd sådana besök borde ej vara omöjligt. Med lite god vilja kunde säkert den saken ordnas.”



Men trots brist på både läkare och järnväg så utvecklas bygden ändå, i sin egen takt.

”Då en bygd lider brist på moderna kommunikationer brukar det vara svårt för densamma att hinna med i utvecklingen. Huruvida vår bygd blivit långt efter eller ej torde vara svårt för en sockenbo att avgöra. Materiellt sett är åtminstone välståndet stigande, åkrarna täckdikas och läggas samman till stora skiften, gårdarna ombyggas, telefonnätet växer och de elektriska ledningarna dragas fram. Två affärsbanker arbeta här, och länets sparbank har här sitt största landsortskontor.”




Kyrkskolan 1924. Här ses kantor Ivar Andersson (sedermera Irholm) med klasserna 3-4 utanför nuvarande församlingsgården.


”Även på andra områden kan en rätt betydande utveckling spåras. Ganska stora summor ha nedlagts för att skaffa goda lokaler för skolans behov. Snart är halva antalet folkskolor anordnade enligt B-formen d.v.s. varje lärarekraft undervisar två klasser.”



Ålderdomshemmet. Här ses det alldeles nybyggda ålderdomshemmet som stod inflyttningsklart 1923. 
1964 ersattes denna byggnad av en modernare anläggning: Björkgården.


"Fattigvården har länge varit usel inom kommunen. För några år sedan skedde dock en uppryckning därigenom att särskild fattigvårdsstyrelse utsågs och kvinnor invaldes i densamma. Nu komma även byggnaderna att undergå en välbehövlig förändring. Ett nytt hem för de gamla skall enligt fattat beslut uppbyggas och så snart det kan ske, det äldsta rucklet jämnas med jorden."


Fortsättning följer....


fredag 10 november 2017

"NU BIR JA RÅLÖS!!"


När tiden får ha sin gång blir ”de som levat för länge sen” alltmer bortglömda, vilket är alldeles naturligt. Det som kan påminna oss om deras tid på jorden är en gravsten, ett föremål eller kanske rent av ett uttryck.



Svedd-Tilda (1867-1953)


Dagens huvudperson är den kvinna som allmänt kallades för Svedd-Tilda. Hon var en nyfiken gumma med roliga uttryck som har gått till historien.


Karin Mathilda, som var hennes fullständiga namn, föddes den 26 april 1867 som dotter nummer två till Per Jansson och Brita Carin Andersdotter. Fadern var landbonde och arrenderade en av Högfors gårdar i Norr Hörende.

1879, när Mathilda var 12 år tog fadern ett nytt arrende. Denna gång blev det gården Bro och familjen flyttade till Västerbykil. 1886 gifte sig Mathildas syster, Anna (1864-1906) med Per Wilhelm Jansson (1861-1916) som nu övertog arrendet en tid innan han 1890 köpte gården.



Vid dammen. Här ses bebyggelsen vid dammen i Västerbykil. 
Den är gjord av en sk. gåramålare i slutet av 1890-talet.



I grannskapet till Bro fanns vid dammen en framväxande småindustri med både kvarn, såg och mälteri. Kvarnarrendatorn Hols Per Danielsson (1841-1901) hade två söner som kom att gå till historien för sina insatser av moderniseringen av Västerbykil: 
Jan-Erik och Gustaf Nordin.


Mathilda var jämnårig med Jan-Erik Nordin. De konfirmerades samtidigt och som grannar blev de goda vänner. Jan-Erik intresserade sig för träarbetare och skolade sig efter konfirmationen vid ”Bachmanska” i Hedemora – en erkänd skola för snickare och träkarlar. När studierna avslutats återvände han hem till Västerbykil, där Mathilda väntade.

De sällskapade först en tid innan de tordes kalla sig fästfolk och det rustades för bröllop. Men var skulle de ta vägen? Hon, en dotter till en landbonde och han, son till en kvarnarrendator… Inget arv att vänta någonstans ifrån. Men sedan Mathildas svåger, Per Wilhelm, lyckats köpa Bro såg de plötsligt en ljusning.

Bröllopet mellan Tilda (som hon numera kallades) och Jan-Erik stod den 18 mars 1892 och i september samma år föddes dottern Elin (1892-1974). Som nygifta bodde de i ett torp på Lilla Västerbykils ägor, innan de 1893 kunde flytta till sin alldeles egna stuga.



Stugan i Svedde.


Söder om Bro, på andra sidan skogen, lät Per Wilhelm avstycka en mindre bondgård för Tilda och Jan-Erik. För att de skulle kunna leva här måste de börja med att bryta ny mark. Skogen höggs ned och brändes för att skapa odlingsmarker genom s k. svedjebruk. Därför kom den nya platsen att kallas för Svedde (jfr. svedja).




Familjen J-E Nordin. Tilda, Elin och Jan-Erik Nordin.


I Svedde byggdes ett litet hemman upp med ladugård och andra byggnader. Och nog var gården liten, den var nog i minsta laget för att föda familjen Nordin, men Jan-Erik fann på råd. Eftersom han genomgått Bachmanska skolan var han en utlärd träkarl och hade därmed intyg på att han var en skicklig hantverkare. Han var både byggmästare och möbelsnickare. Dessutom tillverkade han även laggkärl (tunnor och baljor av trä) och likkistor. Med en förbättrad ekonomi kunde familjen utökas och från 1913 tog de hand om en fosterson, Emanuel Karlsson (1907-1993), Svedd-Manne kallad.



Ställda mot väggen. Elin, Tilda, Jan-Erik och Manne i Svedde.


”Hellre brödlös än rådlös” heter ett gammalt uttryck där andemeningen är att finner man bara på råd så klarar man sig – även då matförrådet är tomt! Svedd-Tilda hade ett uttryck som hon gått till historien för: ”NU BIR JA RÅLÖS!!” Svedd-Tilda använde ordet ”rådlös” likvärdigt med ”överraskad, förskräckt” och för att övertyga lyssnaren HUR överraskad hon var, kunde hon fortsätta meningen: ”… och Elin hon ä rålös hon mä!”


Men rådlös var nog det sista som Nordins i Svedde var, som kunde klara sig på en skral kassa och knappa förhållanden. Här levde de hela sin tid och den 3 juni 1953 avled Svedd Jan-Erik, 86 år gammal. Den 14 augusti samma år insomnade även Svedd-Tilda och därmed hade nybyggarna i Svedde gått ur tiden. Men tack vare det ordstäv hon lämnat efter sig hålls minnet av henne levande.