Kvinnan i guldramen, del 3

 

Från Enhörna till Salbohed, från Salbohed till Hästveda. Två långa flyttar på två år, men hela tiden vägledda av Gud. Detta var Maria och Davids kallelse och livsuppgift.

Avskedsfest. Enhörna blåbandsförening samlad utanför Enhörna missionshus den 12/3 1916.
I trappen syns Maria mitt i fönstret, och David till höger. Till höger om den högra stolpen står Davids bror Josef; längst till höger nedanför trappen står Davids bror Oskar.
Nr. 2 o 3 från vänster: Davids föräldrar Hilda och CJ Pettersson.

På nyåret 1916 var det mycket att stå i. Floda-rörelsen och Eric E:son Hammar hade antagit erbjudandet ifrån Svenska staten om att få överta den gamla exercisplatsen på Salbohed i Västmanland. Som tack för sitt engagemang och brinnande intresse hade David Pettersson blivit erbjuden tjänsten som arbetsledare vid i uppstarten på Salbohed, ett erbjudande som han – tillsammans med sin hustru Maria (kallad Maja) – efter moget övervägande tackat ja till. Ett sådant beslut medförde att David nu måste avveckla verksamheten i Stjärna ännu en gång för att kunna flytta till Salbohed. Davids del i Gropgårdens egendom och slakteri överläts nu till brodern Oskar (1890-1985).

Söndag den 12 mars 1916

På eftermiddagen den 12 mars 1916 anordnade Ytter-Enhörna Blåbandsförening en avskedsfest för de medlemmar som nu skulle ge sig av från den trygga hembygden och istället trampa okänd mark och verka för en nyktrare värld. De som först skulle ge sig iväg var förutom David, drängen Karl Emil Larsson ("Kalle-Lars", 1887-1954) samt Davids syster Anna (1895-1972). Maria och lille Olle flyttade en månad senare, då man beräknade att anläggningen skulle vara bebolig.

Nya sjukhuset på Salbohed blev Floda-kolonins huvudbyggnad.

De kvarvarande regementsbyggnaderna på Salbohed var mycket förfallna. De stora byggnaderna som skulle användas till logement, kök och matsal samt administrationslokaler och personalbostäder hade stått oanvända och ouppvärmda i över års tid, varför arbete inte saknades. David och ”Kalle-Lars” arbetade ihärdigt för att ha allt färdigt inför vårbruket med hästar, redskap, utsäde med mera. Det mesta inköptes på auktioner i trakten kring Salbohed. Planen var att ha kolonin så pass färdig att man skulle kunna ta emot de första kolonisterna till midsommar. För att göra detta möjligt sändes arbetsvilliga kolonister från Vemdalen till Salbohed. Detta blev en verklig utmaning för David och hans kumpan då ingen av dem var vana vid driften av storjordbruk eller hanteringen av före detta missbrukare.

Den första tiden var både Maria och David anställda vid kolonin: Maria som husmor och David som rättare. För detta hade de tillsammans 100 kr /mån (~ 4 300 kr i dagens penningvärde), samt fri mat och husrum i Nya sjukhuset. Till hösten anlände alltfler kolonister till Salbohed, varför Maria och David inte kunde bo kvar där utan flyttade till en förhyrd bostad om ett rum och gemensamt kök, strax intill kolonin. Därmed entledigades Maria från sin tjänst, men lönen förblev densamma.

Vid huvudbyggnaden. Här ses de första kolonisterna på Salbohed. Kvinnan längst bak, till höger är Davids syster Anna; andre man från vänster i mittenraden är "Kalle-Lars".

Arbetet på kolonin hittade sina rutiner och efter skörd och höstplöjning ingick arbetet i en lugnare fas. Men fram på senvintern 1917 kom en verklig överraskning! Pastor Hammar meddelade att föreståndaren för rörelsens tredje koloni, förlagd i Hästveda i Skåne, måste hastigt sluta. Frågan gick direkt till David, om han var villig att flytta ner till Skåne och ta över.

David blev både glad och bekymrad: glad över att bli utsedd som lämplig efterträdare och därmed bli befordrad, men bekymrad över att behöva flytta så snart igen. Men han behövde inte bestämma sig ögonblickligen – en hel veckas betänketid fick han!

Ytterenhörna 17/4 1917. "Vi reser från Södertelje d. 18 kl. 8.40 (em) om du då möter är bra Helsningar Maja Oskar o Jenny helsar".

När betänketiden var över hade Maria och David bestämt sig: de gick med på att flytta till Hästveda. Men på ett villkor – att Davids syster fick följa med som kokerska, vilket också beviljades.

Flytten inleddes den 9 april, då reste Maja och David hem till Ytter-Enhörna för att på nytt ta adjö av släkt och vänner innan den långa tågresan ner till Hästveda började. David åkte ensam först, för att vara på plats när flyttlasset kom. Maria och Olle reste en vecka senare. Kokerskan Anna kom ytterligare en tid senare eftersom hennes plats i Salbohed måste ersättas först.

Asmastorp, Hästveda. Från vänster: Maria med Olle, syskonen Anna och David, CJ Pettersson, diakon Gerhard Grönlund, kördräng Knut Lind. De tre sittande männen är kolonister.

Så var det bara att börja om igen. Att flytta till Skåne var verkligen som att emigrera till en annan världsdel. Den tydligaste skillnaden var språket! Både Maria och David hade stora problem att förstå sig på Göinge-målet, men å andra sidan förstod inte Hästveda-folket vad dessa sörmlänningar sa för något heller. De blev t o m tagna för att vara finnar – då de ansågs inte prata riktig svenska!!

Asmastorp i Hästveda var en mindre anläggning än den i Salbohed, men även här var både gården och lantbruket var i stort behov av en upprustning. Den stora skillnaden mot Salbohed var att här var gården redan fullt utrustad med djur och redskap, vilket underlättade det hela.

Lagårdsbygge. Under sommaren 1917 uppfördes en ny ladugård på Hästveda-kolonin. Vid vagnen syns David och till vänster ses lille Olle vila sig på spaden.

Strax efter att familjen Pettersson hade installerat sig, önskade pastor Hammar att David skulle kontakta sin far för uppförandet av en ny ladugård. Sagt och gjort, David skrev till CJ Pettersson (1862-1943) i Stjärna, och han kom ner som förstärkning. Med sig hade han även Knut Lind som kolonins stall- och kördräng. Maria och svägerskan Anna ansvarade för ladugårdsskötsel och mjölkning. Driften av själva lantbruket sköttes av tre mycket arbetsvilliga kolonister.

Barnmorskebostaden i Hästveda.

I slutet av juli kom Marias bror och svägerska på besök för att se hur det gick med allt arbete i Hästveda. När de redan hade rest så långt, så ville de gärna passa på att se Köpenhamn också, och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen och arbetet under tre dagar, men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Det som David oroade sig mest för, var just sin hustru. Hon var havande, men nedkomsten var inte beräknad än på ett tag. Maria själv var inte det minsta orolig. David, Wiktor och Lova gav sig iväg, men natten mellan den 27 och 28 juli satte värkarna igång! Farfar CJ och diakon Grönlund (1886-1972) väcktes mitt i natten för att ge sig ut i hagen och ta in en häst för att sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.

På kvällen den 28 juli var de tre Danmarksresenärerna hemma igen och David överraskades av nyheten att ha blivit far under tiden han varit borta. Dagen därpå reste David in till Hästveda för att besöka Maria och den nyfödde, som låg kvar hos barnmorskan. Maria var kry, men med gossen var det sämre. Han var så liten och klen att David bad till Gud att gossen skulle få dö.

”Utsikterna är inte så goda att han kommer att leva, han har ju kommit litet för tidigt”, förklarade barnmorskan, ”men jag tror inte att det är några fel på han så vi får hoppas att det går bra. Liten KAN bli stor.” Och barnmorskan fick rätt, efter tio dagar fick Maria och den nyfödde komma hem. Pojken blev allt starkare och döptes till Karl-Erik ("Kalle" 1917-1999).

Bröderna Kalle och Olle Pettersson.

Kvinnan i guldramen, del 2

Enhörna Blåbandsförening var Marias och Davids stora gemensamma intresse. All ledig tid vigdes åt dess verksamhet. 

Här är fortsättningen på historien om farfars mor.

1915. David och Maria Pettersson i Gropgårdens trädgård, Stjärna.

Den 6 februari 1913 var en torsdag, snöade det något alldeles förskräckligt. En verkligt nordisk vinterdag var det och vädret höll i sig precis hela dagen. Men ingenting kunde hindra dagens stora händelse. Nu var stunden kommen, när Ester Maria Olsson skulle stå brud i Ytterenhörna missionshus för att ingå äktenskap med Johan David Pettersson.

Inbjudan som skickades ut av Marias föräldrar.

Vid det tidiga 1900-talet var frikyrkliga vigslar ännu ganska ovanliga. Möjligen kunde det ske om brudparet först gifte sig formellt genom borgerlig vigsel hos borgmästaren för att sedan efterföljas av en vigselceremoni i den egna församlingen, ledd av församlingens pastor. Varken Maria och David eller missionspastorn var intresserade av någon ”dubbelvigsel”. Istället kontaktade man kyrkoherden i socknen om han kunde tänka sig att viga detta brudpar i missionshuset istället för i kyrkan, en kompromiss som kyrkoherden godkände!

Bröllopsgåva. En sockerskål med tillhörande strösked i nysilver, med texten:"Minne av B.B. 6.2 1913"  ingraverad förärades Maria och David av sina vänner inom Blåbandet (förkortat B.B).

Vädret höll i sig, men ”snö i brudkronan tyder på rikedom”, spådde de skrockfulla. Efter själva vigseln vidtog bröllopsfesten där presenter överlämnades, tal hölls och telegram lästes upp.

Telegram var den tidens snabbmeddelanden, de kompletterade både bristen på telefoner men var ett snabbare alternativ än den ordinarie postgången. Telegram kunde beställas vid de större telefonstationerna och distribuerades sedan med ett telegrambud. Mitt under bröllopsfesten stormade ett telegrambud in genom dörren. Han hade då ridit i sporrsträck de 14 km från Södertälje, i snöstorm och med sig hade han ett stort konvolut med lyckönskningar. Telegrammen blev mycket uppskattade, men man imponerades ännu mer av telegrambudet som trotsat väder och vind och ändå lyckats genomföra sitt uppdrag.

1913. I mitten sitter Marias föräldrar, Anders och Carolina Olsson, framför sitt "ålderdomshem" i Stjärna by. Till vänster om fadern står brodern Viktor Olsson, tillsammans med hustrun Lova  och fosterdottern Rosalie. Till höger om Carolina står Maria och David Pettersson.

När festligheterna var över återgick livet till vardagens vanliga sysslor. David skötte gården och drev slakteriet tillsammans med brodern Oskar medan Maria skötte ladugård och hushållet. Förutom det egna hemmet hade Maria vårdnaden om sina gamla föräldrar.

1915. Maria med sonen Olle i Gropgårdens trädgård.

Vintern 1914-15 var kall men snöfattig. Maria väntade barn och på efternatten den 18 februari satte värkarna igång. David skyndade iväg med häst och vagn för att hämta barnmorskan. På knaggliga, frusna vägar, återvände de hem till Gropgården, men där var allt lugnt och stilla. Inte förrän vid 11-tiden på förmiddagen meddelade barnmorskan att: ”Pettersson har fått en stor och duktig pojke!” Pojken döptes till Johan Olof.

Floda arbetarkoloniers logotyp.

I det tidiga 1900-talet led Sverige av två stora problem, problem som hade med varandra att göra: arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten som rådde vid den här tiden medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni, förlagd på en enslig plats i de djupa skogarna i närheten av Vemdalen (Z). Här skulle de alkoholiserade och arbetslösa männen ges en chans att både bli nyktra samt att lära sig ett yrke som i förlängningen skulle leda till arbete och struktur i vardagen igen.

1909 hölls en stor Blåbandskonferens i Västerås där David med flera från Enhörna deltog. Under konferensen höll Floda-kolonins grundare, pastor Eric E:son Hammar ett föredrag där han uppmanade blåbands-ungdomen att stödja denna viktiga verksamhet. Denna uppmaning fyllde Enhörna-kamraterna med både inspiration och arbetsiver, men det skulle dröja en tid innan man beslutade sig för att helhjärtat stödja denna verksamhet.

Enhörna SBU i Gropgårdens trädgård, sommaren 1914.

Även efter giftermålet fortsatte Maria och David att engagera sig starkt inom SBU, i synnerhet Floda-kolonins utveckling. På sommaren 1914 samlades en grupp unga blåbandister i Gropgårdens trädgård (se bild ovan) och beslutade sig för att starta en länsinsamling till Floda-rörelsen. Målet med insamlingen var att uppföra en stuga, avsedd för en kolonist som kommit ur sitt missbruk.

På vårvintern 1915 fick David chansen att personligen få åka till Vemdalen och besöka Floda-kolonin. Utan att tveka tackade han ”ja” till erbjudandet och så gav han sin väg. Vad Maria egentligen tyckte om det är inte känt, men David reste och blev borta en hel vecka. Maria blev kvar hemma för att sköta ladugården och sonen Olle, två månader gammal.

Floda-grisen. Enhörna blåbandsförening var en av de främsta stöd-föreningar som fanns till Floda-rörelsen. 1915 avvarade David en åkerteg för både potatis- och ärtodling. Skörden skickades sedan per tåg till Vemdalen. Dessutom hjälpes man åt att göda en gris som efter slakt även den skickades per järnväg till kolonin. Då vägde grisen 103 kg.

Fylld av intryck och idéer återvände David hem för att berätta om allt han hade fått se och uppleva. Den erbjudna tjänsten berättade han först bara för Maria om. Visst var det frestande, men hur skulle han göra med gården och slakterirörelsen som han nyss byggt upp igen? De funderade mycket och rådfrågade andra inom föreningen, men beslutet måste de fatta själva.

En vårdag 1915, när Maria och David satt och drack förmiddagskaffe, inträffade en händelse som skulle komma att ha inverkan och betydelse för deras framtida beslut. Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod två unga trasiga ynglingar som frågade om de kunde få något att äta. Visst kunde det få det, men hur kunde det komma sig att de inte hade någon mat? ”Ingen har velat gett oss något jobb”, blev svaret. ”Vill ni jobba, då?”, frågade David. ”Ja!”, utbrast de båda i kör. Med den inställningen så lovade Maria att ordna med något att äta.

De gick ut på vedbacken och David plockade fram verktyg åt dem, men så surnade den ene ynglingen till, slängde yxan ifrån sig och gick därifrån för att inte återvända. Den andre stannade kvar. Så ropade Maria att maten var färdig och de gick in för att äta. Under måltiden försökte David fråga litet om vem han hade som middagsgäst, men han var alltför utsvulten för att ha tid att prata. När han nästan ätit upp, frågade han: ”Har ni något mer arbete, så jag kan få stanna här?” ”Det vet jag inte. Det finns ju mera ved, så du kan ju fortsätta till kvällen”, svarade David.

Ynglingen åt sig mätt och gick ut för att fortsätta på vedbacken. När kvällen kom gick David till Maria för att rådfråga: ”Hur gör vi? Vi har ju redan tillräckligt med arbetshjälp och om han ska stanna så blir det en till i maten?” Maria såg bedjande på sin make och sa: ”Jag kan aldrig se en sådan här pojke utan att tänka på Abraham. Jag brukar fråga mig själv: ’Var det någon som såg honom i hans belägenhet och försökte hjälpa honom?’” Hon hade själv haft en bror som gått under genom att gå på luffen. ”Jag tycker att han kan få stanna”. David gick ut för att prata med mannen och frågade efter om han hade något prästbetyg, för utan en sådan handling kunde han inte få stanna. Jodå, det hade han och av det framgick det att han hette Knut Lind och hur gammal han var.

Knut Lind (1893-1954)

Men han var fortsatt förtegen om sig och sitt, först efter några dagar började han berätta om hur han hamnat på luffen och att han helt hade mist kontakten med sin mor. Det ville David genast ville hjälpa honom med, men det sade han bestämt ifrån: han ville tjäna ihop till en ny kostym först innan han återupptog kontakten med henne.

Allteftersom Knut skötte sig och arbetade flitigt så skrev David ett brev till Knuts mor där han berättade om var sonen befann sig och frågade om intresse fanns att träffas. Knut hade visserligen inte tjänat ihop till någon ny kostym, men David ordnade honom en kostym, nya skor och nya underkläder. Och så en sommardag möttes mor och son – för första gången på två år. Det blev ett kärt återseende och Maria och David kände båda en sådan tillfredsställelse i att ha kunnat hjälpa någon med ganska enkla medel.

Tack vare Marias agerande kring denna trasiga medmänniska, förstod David att erbjudandet om arbetsledare på den nya Floda-kolonin i Västmanland var en kallelse, en kallelse från Gud.

Fortsättning i nästa blogg....