torsdag 16 september 2021

Den Karlströmska affären i Västerbykil

 

I år är det 140 år sedan handlanden Per Erik Karlström öppnade sin handelsbod i Västerbykil. Den kom att existera i över 90 år och drivas av femton handlare.




Västerbykils diversehandel omkring 1940.



På annandag jul 1879 sammanvigdes hemmansägarsonen Per Erik Karlström från Klingholmen och Anna Matilda Karlsson från Sör Salbo. De var båda aktiva inom frikyrkorörelsen som nyligen etablerat sig i bygden. Per Eriks far var en av initiativtagarna bakom bildandet av Västerfärnebo missionsförening och Anna Matilda var dotter till väckelsepredikanten Gustaf Karlson.


1881 föddes sonen Per Emanuel. Eftersom föräldrarna ansågs som utbrytare ur svenska kyrkan och moderns far var predikant, förrättades dopet av fadern Per Erik själv, en handling som inte sågs med blida ögon av kyrkan, men prosten i Västerfärnebo tog inte strid för detta utan noterade endast ”obekräftat lekmannadop” i kyrkoboken.




Anders Carlström (1818-1891) och makan Anna Matsdotter (1817-1904).



I Västerbykil fanns ett s k. Frälsehemman. Det innebar att detta hemman ägdes av en frälseman dvs. en adelsman som genom sitt ämbete var skattebefriad och hemmanet drevs av en arrendator som bl a ålades att leverera kol till järnframställningen. Frälsehemmanet i Västerbykil kom att under ett par hundra år vara bunden till patronerna på Högfors och Ängelsberg och deras produktion.

År 1870 gick Ängelsbergs bruk i konkurs och många av brukets gårdar såldes ut på auktion, däribland Frälsehemmanet i Västerbykil som köptes av Per Eriks far Anders Carlström (1818-1891) för 7 000 riksdaler. Detta hemman hade hållits samman sedan medeltiden men delades nu upp i tre enheter, benämnda efter sitt geografiska läge: Västergården, Mellangården och Östergården

1872 var delningen genomförd och den förste bonden i Västergården kom att bli Anders Carlströms son och namne, Anders Karlström (1846-1894).




Handlanden P E Karlström (1854-1923)



1881 flyttade även Anders bror, Per Erik, till Västergården och ganska snart öppnade han där en handelsbod, om än i blygsam skala. Inom några år hade den lilla handelsboden växt till en omfattade verksamhet och Per Erik lät uppföra på broderns mark ett tidstypiskt affärshus med glasveranda och snickarglädje där affärslokal och rum för anställda inreddes på nedervåningen samt bostad för honom själv på övervåningen.




Karlströms diversehandel på 1890-talet.




Affärerna blomstrade och 1888 anställdes det första biträdet: Klara Charlotta Larsson från Nora (T-län). Året därpå utökades personalstyrkan med ytterligare ett biträde –  Emma Albertina Gustafsson (1870-1896).






Karlströms i Rosshyttan.



För att stärka verksamheten ytterligare öppnade Karlström flera filialer runt om i bygden: i Hedåker, Klingbo och en i Rosshyttan. Att öppna en filial i Rosshyttan var en välplanerad satsning eftersom här fanns både järnväg och station vilket gjorde det möjligt till stora inköp med låga transportkostnader. Rosshyttan var länken ut i stora världen.

Per Erik Karlström kom att driva sin omfattande verksamhet fram till 1902 då han sålde Västerbykils-affären, men behöll affären i Rosshyttan dit han med familjen sedan flyttade. Butiken i Hedåker behöll han också. När filialen i Klingbo avvecklades är inte känt, men den försvann troligen i samband med att Karlström flyttade från Västerbykil.




Västerbykil 1902. Stående från vänster: Anna-Karin och August Andersson samt dottern Signe. Sittande från vänster: döttrarna Hulda och Hanna. Kvinnorna i bakgrunden är inte kända.



Ny handlare blev nu August Andersson, född 1862 i Folkärna (W-län) men kom närmast ifrån Sunne (S-län). Trots detta fanns en glasklar anknytning till bygden genom att han gift sig med Anna-Karin Lindberg, född 1854 i Västerbykil. Tillsammans hade de tre döttrar. Handlare Andersson var även han medlem i missionsförbundet och under den korta tid han bodde här hann han med att bli både ordförande och biträdande predikant i Västerfärnebo missionsförsamling. När han predikade var det fullsatt i missionshuset! 
  August Andersson drev affären till 1905.



Nu såldes fastigheten till hemmansägare Per Andersson i Båtfinnbo och affärslokalen arrenderades ut. Ny handlare blev nu Karl Fritiof Fritz Andersson (1875-1928). Han hade tidigare drivit en diversehandel i Svedvi (U-län) och med till flyttade förutom hans familj, även hans bokhållare. Familjen Andersson stannade i Västerbykil i tre år innan de flyttade till Hidinge (T-län).


1907 såldes fastigheten på nytt och köptes av två kompanjoner: Wikström & Ljung. Den ena hälften, Karl Fredrik Wikström, var född 1874 i Söderhamn (X-län) och gift med Maria Elisabet Svensson och familjen utökades med en son under den tid de bodde i Västerbykil. Under Wikströms tid byggdes personalbostäderna om till en lägenhet för uthyrning. Wikström kom att driva affären fram till 1911 då han med familjen återvände till Söderhamn. Men man sålde inte fastigheten utan lät hyra ut lokalen till någon som var villig att driva rörelsen vidare.


Ny handlare i den Karlströmska affären blev nu Magnus Nilsson, född 1888 i Färila (X-län). Tillsammans med hustrun Brita Persson och två barn flyttade de in här 1911. I lägenheten innanför affären bosatte sig 
Britas föräldrar. I mars 1913 anställdes ett handelsbiträde, men redan på hösten samma år bröt Magnus Nilsson upp och flyttade till Bollnäs (X-län). Då hade familjen utökats med ytterligare två barn. Britas föräldrar stannade till 1916.


Tiden 1913-17 drevs den Karlströmska affären som filial av handlanden Johan Algot Österman (1874-1957) i Rosshyttan.


I april 1917 inflyttade familjen Johan Ludvig Granath. Han var född 1876 i Torskinge (F-län) och kom att stanna i Västerbykil i tre år.




Västerbykils diversehandel omkring 1915.



1920 övertogs rörelsen av handlanden Albert Oskar Öhman från Folkärna. Han var född 1891 i Bollnäs (X-län) och kom att stanna här knappt ett år. Trots hans korta tid hann han göra stora avtryck i bygden. För att öka omsättningen öppnade han i affärsbyggnadens glasveranda en servering av kaffe och läskedrycker. Denna enkla servering hölls öppen endast under lördagskvällar och söndagar och blev en stor tilldragelse för alla – inte minst för bygdens ungdom som aldrig sett något liknande! Öhman skapade genom detta initiativ en ny trend och flera liknande serveringar öppnades runtom i bygden.

Att Öhman inte stannade längre berodde nog på att Wikström & Ljung bestämde sig för att sälja handelslägenheten och Öhman hade inte möjlighet att köpa densamma.



Ny ägare till fastigheten och affären blev handlanden Karl T. Eriksson, född 1894 i Svennevad (T-län) och gift med Anna Alfhilda Andersson, född 1896 i gården Skommars i Västerbykil. I och med sitt tillträde ville Eriksson markera att nu började en ny tid och namngav därför fastigheten till Karlberg efter sig själv.


1923 var Karlberg och affären åter till salu. Denna gång köptes den av handlanden Bernhard Klefberg från Kumla (U-län). Han var gift med Hanna Helena Persson och de hade en son och en dotter. Klefberg hade förmågan att lyfta verksamheten och för första gången på flera år anställdes ett butiksbiträde i rörelsen. Dessutom öppnades en läkarmottagning på övervåningen då fru Klefberg var utbildad sjuksköterska.



1927 var det åter dags för ägarbyte. Den nye handlaren hette Sixten Larsson, född 1887 i Vallby (D-län) och han fortsatte i sin föregångare upptrampade bana. Butiken gick bra och personal anställdes.

Efter sju år som handlare i Västerbykil flyttade Larssons och efterträddes av handlanden Oskar Georg Blixt, född 1900 i Kumla (E-län) och kom att stanna i Västerbykil tillsammans med sin familj fram till 1937.



1940. Tryck på papperspåse.




Rickard Fransson (1900-1969) från Simtuna (U-län) blev näste handlare och blev den första handlaren på 35 år som stannade längre än i snitt tre år. Den största utmaningen för honom som handlare i Västerbykil blev de kärva åren under andra världskriget med både brist på varor och besvärliga ransoneringar. Dessutom var rådde brist på arbetskraft så många låg inkallade. 

För att öka försäljningen ansökte Fransson och fick tillstånd att sälja penninglotter  ett helt nytt inslag inom lanthandeln och Fransson blev ensam om denna nyhet. Följden blev därför att de dagar som det var lottförsäljning var kundtillströmningen enorm!



Handlare Lennart Larsson (1911-2000) tillsammans med hustrun Valborg (1919-1977).



1948 sålde Fransson affären men eftersom han och hustrun Astrid (1907-1974) trivdes så bra köpte de sig en villa och blev kvar i Västerbykil livet ut. Ny handlare blev nu Lennart Larsson. Tillsammans med hustrun Valborg hade de drivit affären i Hedåker under några år.

Natten till den 31 januari 1956 hände det som inte fick hända! Termometern visade -25 grader när det gamla affärshuset att brinna och katastrofen var ett faktum. Hedåkers brandkår var fort på plats och man drog slang till från dammen vid Nordins snickeri, genom halvmeters djup snö – tvärs över gärdet – men förgäves. På grund av den stränga kylan bildades det is i slangarna och vattentillgången minskades avsevärt. När endast resterna av det gamla affärshuset återstod, var slangarna helt hoptjälade så för att transportera hem de fick man lasta dem på två vagnar efter brandbilen.

Därmed var både handlare Larsson med familj hemlösa och byn utan butik. Men ganska snart öppnades en provisorisk handelsbod som kom att betjäna bygden under den tid som en ny affärsbyggnad uppfördes. Det nya affärshuset byggdes enligt tidens stil och behov och 1959 kunde man flytta in i nya och moderna lokaler.



1973. Margit och Åke Jansson tillsammans med kunden Hilda Åhman.




Den 5 november 1960 bytte affären i Västerbykil ägare för sista gången. Ny handlare blev köpman Åke Jansson (1919-1999) tillsammans med hustrun Margit (1924-2020). Förutom att driva affären var Jansson musikaliskt intresserad. Han hade genom det militära fått en god musikutbildning och trakterade flera instrument, främst trumpet. På hans initiativ ”blåstes” nytt liv i den avsomnade blåsorkestern ”Enighet” och ett intresse för blåsinstrument fick ett uppsving bland bygdens ungdom.





1973. Janssons affär strax före nedläggningen.



Åke och Margit drev affären i tretton år innan de, på grund av dålig lönsamhet tvingades till nedläggning. Den 30 april 1973 stängde affären för gott och resterande lager såldes ut på auktion i juni samma år.

Huset är idag privatbostad.




söndag 11 april 2021

Koffertmördaren, del 2

 

Som vanligt när jag försöker mig på att dela upp en historia i två delar, så blir det minst tre… Nåväl, här är fortsättningen på historien om Sveriges första koffertmördare.




Döbelnsgatan i Stockholm.




Gustaf Fernholms firma gick allt sämre. För att klara familjens uppehälle fick hans hustru Hulda ge sig ut i arbetslivet och fick plats som städerska vid Postverket. Dessutom hade hon börjat intressera sig för religiösa frågor och därigenom blivit bekant med en kvinna, Agnes Johnsson (1877-1945) och de blev goda vänner. Agnes var en olycklig själ som saknade fast bostad, men som bevis på sin vänskap hade Hulda upplåtit Fernholms lägenhet som värmestuga åt Agnes och här kunde hon även få koka sig en kopp kaffe om mornarna. Sedan Hulda börjat arbeta på Postverket hade Agnes fått en egen nyckel till lägenheten för att kunna komma in när hon själv ville.

Gustaf däremot avskydde Agnes. Han ansåg att hon bara drev omkring och utnyttjade folk. Enligt Agnes själv hade hon en gång i tiden haft det gott ställt, men efter Krüger-kraschen så hade hennes förmögenhet gått förlorad.




Gustaf A. Fernholm



På morgonen den 2 januari 1945 vaknade Gustaf Fernholm av att han hörde ljud ifrån köket och han förstod genast att det var ”den där” Agnes som stökade runt bland grytor och kastruller. Irritationen var ett faktum och med stor möda hävde han sig ur sängen för att med tunga steg och värkande huvud bege sig mot köket. Och se – där fick han bekräftelse på vad han anat hela tiden: där stod Agnes och lagde frukost åt sig – på hans bekostnad!

Nu var måttet rågat! Vreden kokade i Gustaf och på väg mot köket passerade han strykbrädan. Hulda hade troligen haft bråttom i morse, eftersom hon inte tagit undan strykjärnet och den tillhörande foten. Gustaf grep tag i strykjärnet då han passerade och gick in i köket. Han smög upp bakom Agnes som stod vid spisen, och så klippte han till henne med strykjärnsfoten!

Agnes föll tyst till golvet och Gustaf stod mållös och stirrade på hennes livlösa kropp. Strykjärnsfoten han använt hade lämnat ett stort sår i Agnes huvud och blodet sipprade nu fram och rann ut på köksgolvet. För säkerhets skull tog han en rakkniv och skar henne i halsen.

Gustaf andades tungt medan han tittade på förödelsen. Plötsligt insåg att han måste göra sig av med kroppen, eller i alla fall gömma undan den för stunden. Han hämtade verktygslådan där det fanns både yxa och såg – allt som kunde tänkas komma till användning för nästa fas i denna makabra händelse.




Yxan.



Gustaf styckade nu upp sin hustrus väninnas kropp och samlade ihop delarna i en koffert som han knöt ihop med en tvättlina och gömde alltihop sedan i källarförrådet. När han kom upp igen från källaren återstod en grundlig städning av lägenheten.

Eftersom Agnes helt saknade anhöriga ansåg Gustaf att han gjort samhället en stor tjänst – INGEN i hela världen skulle sakna henne! Men så gjorde han en märklig upptäckt: när han samlade ihop hennes kläder märkte han att något prasslade, som om något var insytt i dem!?

För att stilla sin nyfikenhet undersökte han kläderna och se – där fann han en sedelbunt till ett värde av 3 000 kr! (i dagens penningvärde motsvarar det mer än 80 000 kr). Försedd med Agnes pengar gick Gustaf till ett ölkafé där han blev kvar resten av kvällen. Inte förrän efter midnatt gick han hem, full som en alika.

Morgonen därpå, just när Hulda skulle gå till arbetet, fick hon för sig att undersöka makens välfyllda kavajfickor. Där, bland diverse småskräp och annat, fann hon någon sorts dokument: Agnes Johnssons identitetshandlingar. ”Men varför ligger de här, i Gustafs ficka?!” Hon fortsatte gräva i kavajen och fann en tjock bunt med sedlar. ”Var kom alla dessa pengar ifrån? Hade inte alla pengar gått förlorade i det misslyckade byggprojektet?”, tänkte hon.

Plötsligt avbröts hennes funderingar då hon hörde att Gustaf kommit upp och syntes i dörröppningen. Han var märkbart nervös och när Hulda frågade varför Agnes saker låg i Gustafs kavaj svarade han bara att han samlat ihop vad Agnes spridit ut i köket. ”Hon kommer säkert som vanligt, vid 9-tiden och hämtar sina tillhörigheter”, konstaterade han.

Det fick väl vara hur det ville med den saken, Hulda gick till jobbet och kom inte hem igen förrän vid fyratiden på eftermiddagen. Då var inte Gustaf hemma och Hulda befarade att han var på väg in i en ny missbruksperiod. Hennes misstankar blev allt tydligare ju längre kvällen led och det skulle bli en natt utan Gustaf.





Kofferten.
 


När Hulda kom hem från arbetet på trettondagsafton var fortfarande Gustaf försvunnen. Hon hade inte väntat sig annat heller och gick ned i källarförrådet för att hämta upp lite koks för att värma lägenheten. Där – precis innanför dörren – stod Gustaf koffert. ”Varför står den HÄR?”, tänkte hon och försökte flytta på den. Men det var lättare sagt än gjort, den var alltför tung och det kom nåt rött och kladdigt ur den. ”Det är ju blod!!”, utbrast hon och skyndade sig iväg till närmaste polisstation för att hämta hjälp.

I sällskap med två konstaplar återvände hon till den blodiga kofferten som poliserna skyndsamt öppnade. Vad kofferten innehöll kunde ingen gissa sig till, men det var en fruktansvärd syn som mötte dem och poliserna spydde där de stod.

Utan minsta tvekan inledde nu polisen utredningen av Sveriges första koffertmord. Redan samma kväll besöktes Hulda av landets främste mordutredare, kommissarie Otto Wendel (1898-1985). Ganska snart kunde han fastställa att mordet måste ha skett i lägenheten och att den misstänkte var den försvunne Gustaf Fernholm.

Nästa steg i utredningen var att få tag på gärningsmannen och kommissarie Wendel gick ut i pressen med en efterlysning av Gustaf Fernholm. På trettondagsmorgonen slogs det bestialiska mordet upp i Stockholmstidningarna med stora rubriker och stockholmarna förfasades över det fruktansvärda som hänt.






Fram på dagen knallade Gustaf in på sitt vanliga ölkafé på Odengatan, glad i hågen. Som vanligt beställde han tre pilsner och intet ont anande satte sig sedan vid sitt vanliga fönsterbord. Gustaf var nog den ende som missat dagens feta rubriker i tidningarna, trots att han var dagens stora samtalsämne! Personalen på ölkaféet kände givetvis igen sin stamgäst och en servitris skickades iväg att hämta polisen. Just som Gustaf skulle börja på sin tredje pilsner fick han se fyra konstaplar komma in genom dörren. De gick fram till Gustaf, lyfte upp honom och utan motstånd följde han med. Loppet var kört.

Till en början vägrade Gustaf att minnas något av händelsen, men med psykologers hjälp lyckades man få fram detaljerna om vad som hände den där morgonen då han slog ned Agnes Johnsson. Rättegången var snabbt avklarad och utlåtandet var obestridligt: mannen i fråga behövde vård. Gustaf Fernholm straffriförklarades enligt strafflagens femte kapitel, femte paragrafen (en s k. Femfemma) och intogs på mentalsjukhus där han vårdades under två år. Där gjorde han sitt yttersta för att bli bättre, lyssnade på läkarnas råd och uppförde sig beskedligt. Så när vårdtiden löpt ut ansåg läkarna att han var redo att släppas fri och komma hem igen.

Så slutar historien om Sveriges första koffertmördare. Hemma i lägenheten på Döbelnsgatan väntade Hulda trofast på honom och trots allt som hänt förblev hon honom trogen tills att han gick ur tiden den 22 april 1958, 70 år gammal. Hulda bodde sedan kvar ensam i lägenheten fram till att hon avled den 25 september 1966, 78 år gammal.

söndag 28 februari 2021

Koffertmördaren

 

När jag i tonåren började fördjupa mig i lokalhistorien, nämndes det ibland något om en koffertmördare, men ingen kunde riktigt återge vad som hade hänt. Därför har frågan alltid blivit obesvarad: 

Vem var "Koffert-mördaren"?




Gustaf A. Fernholm (1888-1958)




Gustaf Adolf Fernholm föddes den 25 februari 1888 i en liten stuga på Hedåkers ägor. Föräldrarna var torparen Adolf Fernholm och Sofia Tillén. Då han var knappt tio år fyllda avled fadern och tillsammans med sin äldre syster fick de tidigt börja arbeta för familjens uppehälle.

1902 konfirmerades han och därmed vuxen nog att stå på egna ben. Sitt arbetsliv som dräng hos hemmansägare P. W. Jansson i Bro, men året därpå flyttade han till hemmansägare August Bergman i Björsbo istället.




Bergmans i Björsbo. Här tjänade Gustaf Fernholm dräng åren 1903-05.




I Björsbo trivdes han bättre. Här stannade han i två år och hade kanske blivit kvar ännu längre, men tiden här fick ett abrupt slut. Plötsligt en dag uppdagades det att Gustaf var lite långfingrad och så kunde det inte få fortsätta. 17-åringen dömdes därför till tre månaders fängelse för stöld och efter avtjänat straff återvände han hem till mor och syskon.

1908 flyttade familjen till Sala där Gustaf träffade Hulda Larsson (1888-1966). De gifte sig vid nyår 1909 och i juni året därpå föddes en son, döpt till Karl Gustaf Evald (1910-1967). 1912 flyttade familjen till Västerås där Gustaf började som byggnadsarbetare.

Efter första världskrigets slut började en ny tid och i början av 1920-talet blomstrade byggbranschen. 1921 flyttade familjen Fernholm till Solna (AB) och Gustaf blev byggmästare. I samband med flytten tog de sig ett fosterbarn, Karin Eleonora Eriksson. Dessvärre insjuknade hon i difteri och avled i redan februari 1922, fyra år gammal.

Framtiden såg ljus ut och byggen fanns det gott om. Allteftersom byggena flyttade, så flyttade Fernholms efter. Gustaf blev med tiden en respekterad byggmästare i Stockholms byggsväng och med tiden startade han egen byggfirma.

Men någon framgång som egenföretagare hade han inte. Dessutom hade han fått smak för starkvaror sedan familjen flyttade till Stockholm. Tidigare hade han varit helt ointresserad, men i kombination med att firman gick dåligt så började han missbruka alkohol så illa att han periodvis var under Nykterhetsnämndens uppsikt.

Nej, livet var inte roligt längre. Under midsommarhelgen 1944 festade han till ordentligt och som "final" på firandet bestämde han sig för att avsluta sitt liv genom att dränka sig i Stockholms ström. Han hade kanske lyckats om inte några förbipasserande hade fått syn på att något låg i vattnet och dragit upp den livlösa kroppen på kajen.

Efter detta tilltag såg hustrun till att Gustaf blev omhändertagen på ett vilohem där han fick chans att betänka sin livssituation och vad han skulle göra av framtiden.




Döbelnsgatan.



Väl hemma på Döbelnsgatan i Vasastan igen, kände sig Gustaf som en ny människa. Nu skulle han ta tag i sitt liv och satsa sina sista slantar i några enkla villabyggen i någon Stockholmsförort – det skulle nog ge en god avkastning och så skulle han vara på grön kvist igen! 

Men den ljusa framtiden som han hade stakat ut, blev inte långvarig. Redan till hösten samma år grusades hans planer, kalkylerna sprack och följden blev att han gick in i en ny depression. Hur skulle Fernholms nu klara sig?

Fortsättning i nästa blogg....


måndag 18 januari 2021

Tilléns

Förr i tiden var de små torpstugorna en mycket vanlig företeelse. De byggdes ofta lång ifrån stambyns gemenskap, gärna i oländig terräng. Många av dessa stugor är idag rivna och bortglömda, men de har också sin plats i historien. Det här är historien om Tilléns på Hedåkers ägor.





Tilléns på Hedåkers ägor ca. 1860-1958.



I samband med att Laga Skifte genomförts i Hedåker 1854 började utmarkerna att befolkas av torpare. Torparen räknades som tjänstefolk men med lite bättre status än en ”vanlig” dräng, eftersom torparen ägde sin egna stuga – men inte marken den stod på. För att få bo kvar ålades torparen att utföra årliga dagsverken hos markägaren, vilket fastställdes i ett s k. Torparkontrakt.

På Hedåkers-gården Anders-Lars utmarker byggde arbetaren Per Andersson en stuga kort efter att Laga Skifte. Han var född 1816 i Sör Gersbo och gift sedan 1842 med hedåkersflickan Stina Persdotter, född 1813. De hade tre barn: Jan, Anders och Sara Greta, men redan 1860 flyttade familjen till Rosshyttan.

Ny torpare blev nu denna stugas namngivare – Per Erik Tillén. Han var född 1822 i Grangärde (W) och gift sedan 1856 med Karin Persdotter, född 1820 i Västanfors (U). De hade barnen Johan, Anna-Carin och Sofia, (Fia). Sonen Johan avled redan 1861, endast tre år gammal, sedan han drabbats av bröstfeber (lungsäcks- och lunginflammation).

Den äldsta dottern i familjen, Anna-Carin, stannade i hemmet fram till att hon gifte sig 1879 och därmed blev mor i ett eget torp i grannskapet. Hon levde 1860-1947.

Den andra dottern, Fia, var född 1864 och tretton år gammal flyttade hon till Västerbykil för att tjäna piga. Här stannade hon i två år, men när systern Anna-Carin gift sig flyttade hon igen till sina åldriga föräldrar. Efter några år hemma nödgades Fia att på nytt ta plats som piga för att klara familjens uppehälle. Denna gång flyttade hon till Tappebo där hon blev kvar ett par år innan hon flyttade vidare till Viggbo.

I februari 1884 tvingades hon sig att avsluta sin pigplats för att flytta hem igen. 
Fadern, Per Erik Tillén hade plötsligt insjuknat i någon magsjukdom och avled kort därefter, 62 år gammal. Den nyblivna änkan Karin tog förlusten mycket hårt. Hon var inte så stark hon heller och ådrog sig en lunginflammation som avslutade hennes liv, knappt en månad efter makens bortgång.

Men mitt i all sorg och bedrövelse fanns ändå något att se fram emot. Tiden i Tappebo hade visat sig vara en lycklig tid. På samma gård arbetade en dräng från Haraker (U) –  Adolf Westerdahl. Han var född 1853 och ”tycke uppstod” mellan honom och Fia. I april 1884 sammanvigdes Fia och Adolf, som med inspiration av sin nya hembygd tagit sig det nya familjenamnet Fernholm.



Snarvägen. Den röda pricken visar ungefär var Tilléns stuga stod.
Den dominerande leden i bilden är Snarvägen. Den börjar vid lv 760 (ovanför bilden) och slutar vid lv 771 (utanför bildens högerkant).


De nygifta bosatte sig nu i Tilléns och Adolf Fernholm övertog torparkontraktet. Här föddes i december 1884 dottern Augusta som raskt följdes av ytterligare sju barn inom loppet av elva år, varav fyra dog i mycket späd ålder.

På hösten 1895 blev Adolf allt svagare. Han blev sängliggande och ådrog sig lunginflammation och den 14 december avled han, 42 år gammal. Nu stod Fia ensam med fyra barn i åldrarna 11, 8, 5 och den yngste endast 9 månader.

En tuff tid började nu för Fia Fernholm, men hon tog det hela med ro – kriser hade hon tagit sig igenom förr. I två år bodde de kvar i Tilléns innan de flyttade till Smulsnaret.

Tilléns blev nu övergivet en tid och användes som bostad för gamla och fattiga människor eller tillfälligt boende för kringvandrande hantverkare. Åren 1899-1917 beboddes stugan ett tiotal olika hyresgäster.

På 1910-talet bodde här en tid en kringvandrande målare, Fredrik Evald Berg. Han var en skicklig hantverkare som var född 1866 i Falun (W) och kom närmast från Sala stad (U). ”Målar Berg” som han kallades var inte bara en konstnär med penseln utan var skicklig att hantera andra verktyg. Han tillverkade möbler och lövsågsarbeten samt snidade skulpturer som kunde målas med en egenhändigt blandad och mycket slitstark färg. Men periodvis led han svårt av tvångstankar: han såg ”små-jävlar”! De kunde dyka upp varsomhelst, närsomhelst, hursomhelst.

Det berättas att han en gång var i färd med en takmålning föreställande en kvinnofigur, dök ”jävlarna” upp! För att värja sig emot dessa, började han fäkta med den färgfyllda penseln och den vackra målningen var i ett ögonblick förstörd. En annan gång slog han ut en fyraliterskruka med nysilad mjölk – ”Stor-Fan” satt däri!




Familjen Einar Jernstedt. Einar och Edit Jernstedt i mitten med barnen från vänster:
Britta, Åke och Birger.



Sista gången som Tilléns kom att användas som permanentbostad var 1924 när sågverksarbetare Einar Jernstedt med familj flyttade hit. Einar Jernstedt var född 1898 i Hedåker och gift med Edit Nilsson (1898-1988) och tillsammans hade de sonen Birger (1921-2005). Den unga familjen Jernstedt bodde då tillsammans med Einars syster Ester (1905-2000; "Mält-Ester") och deras mor, Hanna Jernstedt (1862-1948) som var hushållerska hos träsnidaren Jan-Erik Eriksson (1845-1931).

Men Jan-Eriks stuga var inte avsedd för ett hushåll på fem vuxna och ett barn. Därför flyttade den unga familjen Jernstedt till Tilléns och här föddes ytterligare två barn: Britta (1925-2014) och Åke (1930-2013).

Familjen Jernstedt stannade i Tilléns till och med 1933. Då hade Einar fått överta Jan-Eriks stuga, friköpt tomten och förvandlat den gamla stugan till en modern villa.

Så lämnades Tilléns åt sitt öde. Som tillfälligt boende kom den att användas fram till slutet av 1950-talet. Då var stugan uttjänt och den revs ned. Ja, det var historien om historien om Tilléns.

Men historien tar inte slut för det, i alla fall inte om Tilléns innevånare. I just den här stugan föddes en gång en pojke som kom att gå till historien som ”Koffert-mördaren”. Mer om honom i nästa blogg!

onsdag 18 november 2020

Färnbos första bensinmack

 

Vid tiden efter första världskriget började bilar bli en allt vanligare företeelse och därmed ökade även efterfrågan på bensin. I år är det 100 år sedan Västerfärnebos första bensinmack öppnades.





1920. Färnebos första bensinmack fanns i Norr Salbo.



På sensommaren 1920 hände något historiskt vid affären i Bernshill, Norr Salbo. Då uppfördes nämligen den första bensinmacken i Västerfärnebo. Avtal hade tecknats mellan handlanden J.David Pettersson och bensinbolaget Shell, som utlovade att handlanden Pettersson skulle få 
ensamrätt på bensinförsäljning i hela Västerfärnebo – ett privilegium som J. David gladde sig mycket åt!

Den nya anläggningen byggdes intill landsvägen. En cistern grävdes ned i marken och överbyggdes med en kur där en manuell pump installerades. I kuren förvarades även litermått i olika storlekar för att tillgodose kundens önskemål, då pumpen helt saknade tekniska finesser och därmed måste bensinköpen alltid handhas av en expedit.

Men glädjen över att ha ensamrätten på bensin blev kortvarig. Redan en månad senare satte samma bolag upp ännu en pump i Färnbo – denna gång i Rosshyttan! J. David tog givetvis kontakt med Shell och undrade över vad som hände med hans utlovade ensamrätt. Till svar fick han veta att bolaget inte räknade Rosshyttan till Västerfärnebo. Och det hade de i och för sig rätt i, mellan Norr Salbo och Rosshyttan är det drygt två mil så de båda mackarna hade knappast konkurrerat med varandra. Men likväl var ensamrätten ett minne blott! Efter denna händelse dröjde många år innan innan Shell tordes öppna någon mera mack i Färnbo.




1927. Affären i Bernshill, sedd från landsvägen, med macken i förgrunden.




Macken hade inga särskilda öppettider, närsomhelst kunde vemsomhelst komma och önska betjäning. Farfar Kalle berättade om hur han i sin ungdom, i tid och otid fick ge sig ut till macken – ja, ibland till och med mitt i natten! Särskilt mindes han en sen oktoberkväll 1934 då några skumma personer på genomresa, kom och knackade på. Plikttroget gick Kalle ut och betjänade kunderna. Vad han inte anade då, men förstod sedan han hört om vad som hänt på natten, var att de sena bensinkunderna var självaste Salaligan!





1935. Kalle Pettersson (i vit rock) ser på när den nya pumpen monteras.



I mitten av 1930-talet hade pumparna utvecklats och hanteringen effektiviserats så mycket att Shell bytte ut den ålderdomliga anläggningen mot en modernare. Pumpen var fortfarande manuell, men momentet att först mäta upp i litermått var nu bortrationaliserat. Istället pumpades bensinen upp i en ansluten, graderad behållare till önskad mängd, innan påfyllning kunde ske. 

Bensinförsäljningen vid Bernshill upphörde i slutet av 1940-talet då ett ”hypermodernt” affärshus byggdes vid korsvägen i Salbohed – nuvarande Köplusten – där en tillhörande mack öppnades. Och nu, 100 år efter J. Davids utlovade löfte om ensamrätt, så är det endast i Salbohed man kan köpa bensin i Färnbo socken!


torsdag 29 oktober 2020

Faster Karin

Släktforskning är som de flesta vet, främst en massa namn och årtal. Men ju mer man gräver, desto fler blir frågetecknen – VEM var den här personen egentligen? Frågorna kan hopa sig, allra helst när det rör någon nära släkting som levde för inte alltför länge sen. Så var det med morfars äldsta syster Karin.



Karin Liljegren (1902-1950)


Min allra första kontakt med släktforskning var när jag som barn tittade i morfars släktforskningspärm. Till skillnad från mormors släkt – som alltid fanns närvarande och levande – så var morfars släkt i det närmaste helt okänd.


Morfar var yngst av sju syskon, den äldsta var Karin. Hon föddes den den 2 augusti 1902 i Västerås och familjen bodde vid Karlslund där fadern var diversearbetare. Året därpå flyttade familjen till Hubbo församling (U), men redan året därpå var de tillbaka i Västerås. 1907 flyttade familjen till Brännkyrka (AB) och två år senare till Toresund (D).




Toresund 1916. Familjen Liljegren vid stugan i Fågelsången.


Efter konfirmationen var Karin vuxen nog att ge sig ut livet för att klara sig på egen hand och i mars 1917 flyttade hon till Kila (U). Att hon kom att flytta så långt hemifrån berodde nog mycket på att i Kila socken, i Väster Tullsta närmare bestämt, bodde Erik och Margareta Jakobsson, Karins mormor och morfar. I Väster Tullsta fick hon plats som piga hos arrendator Johan Edvard Kyllén. Här stannade hon endast några månader innan hon flyttade till en annan bonde i samma by, hemmansägare Karl Olof Anselm Karlsson där hon stannade fram till midsommartid 1918. 

Mamma Hillevi väntade barn och behövde Karins hjälp i hemmet och i augusti föddes Bror (1918-1992). Karin stannade kvar hos föräldrarna till in på höstkanten då hon återvände till Kila, denna gång som tjänarinna i Tyskebo. Men redan efter ett år flyttade hon igen, denna gång till Kumla (U) och tog plats som piga hos hemmansägare Axel Arvidsson i Ynglinge.



Familjen Liljegren omkr. 1920. Bakre raden fr vä: Hillevi, Hjalmar, Greta.
Främre raden fr vä: Eric, Bror, Gulli, Ebba, Anna.


Som äldsta barnet i familjen kände Karin ett stort ansvar för dem därhemma. Föräldrarna och syskonen flyttade 1920 till Ekerö (AB) där de yngsta systern Ebba plötsligt drabbades av troligen barnförlamning. 1921 flyttade familjen igen, denna gång till Enköpings-Näs (C) dit även Karin sökte sig för att vara familjen behjälplig. I november 1921 fick hon plats som piga i prästgården i Enköpings-Näs, men stannade där endast en månad. Istället fick hon plats som tjänarinna hos f d. organisten och folkskolläraren Jacobsson i Enköpings-Näs och stannade där ett år.

Att vara piga i början av 1900-talet var ett slitsamt arbete med dåligt betalt och de täta flyttarna berodde på att man ständigt sökte sig någonstans där det kanske var lite bättre.

1922 började Karin som piga på Fattiggården i Enköping (C). Hon var fortfarande piga, men istället för att vara en resurs i lantbruket fick hon nu chansen att visa sina goda egenskaper som medmänniska, något som säkert tilltalade henne eftersom hon kom att stanna där dubbelt så länge som någon annanstans, dvs. i två år.

Kanske ingick det bakning i sysslorna på Fattiggården. På hösten 1924 flyttade Karin till "Norra roten, 6 kvarteret" i Enköping för att ta plats som bagerska i ett konditori på samma adress.  Här stannade hon fram till slånkveckan 1925, då hon sa upp sig från både arbete och bostad och flyttade Surbrunnsgatan 3 i Stockholm (A) och för att vidga sin vyer som bagerska.

Framtiden såg nu både ljus och hoppfull ut: ett arbete som bagerska i självaste huvudstaden – kunde det bli bättre än så här?! Men säg den lycka som varar… Liksom så många andra framgångsrika unga kvinnor i Stockholm vid den här tiden så råkade Karin i olycka och blev med barn – utan att vara gift!




Ängsberg 1927. Karin, med sonen Sven på armen, flankerad av mormor och mamma.



I februari 1926 flyttade Karin till Högbergsgatan i Katarina församling (A) och i april föddes sonen Sven (1926-2010). I november samma år flyttade Karin och Sven till Ingemarsgatan i Stockholm där hon fick plats på ett bageri. Men att både vara ensamstående småbarnsmor och yrkesarbetande kvinna var alltför tufft då ingen kommunal barnomsorg fanns att tillgå. Därför kom Sven att växa upp tillsammans med sin kusin Mary (1926-1988) hos mormor och morfar Liljegren i Norrby.




Bror tillsammans med syskonbarnen Sven och Mary.



Trots de tidiga mornarna som bageriyrket medförde, så intresserade sig Karin för föreningslivet och engagerade sig starkt inom nykterhetsrörelsen. Redan som 16-åring anslöt hon sig till IOGT och kom med tiden att prova på de allra flesta logeuppgifterna – främst som sekreterare – men det var ungdomsverksamheten hon höll varmast om hjärtat. 1933 öppnade Stockholms IOGT-distrikt ett pensionat och semesterhem på Tollare gård i Nacka (A), och där blev Karin en trogen medarbetare i kaffeserveringen.

Karin var en pålitlig vän som med lättsamt sinne och glatt humör åtog sig den ena uppgiften efter den andra – inget verkade vara henne omöjligt!



Karin med sin Sven.



Karin förblev bagerska hela sitt liv. Enligt SCBs folkräkning 1945 arbetade hon vid ”Normas bageri” på Östermalm i Stockholm.

I oktober 1950 blev Karin hastigt sjuk och den 19 oktober avled hon, 48 år gammal och närmast sörjande var sonen Sven. Till begravningen, som ägde rum den 29 oktober, inbjöds syskonen och när bröderna Eric (1910-1988) och Bror anlände till Stockholm under förmiddagen möttes de av en märklig syn. Alla flaggor vajade på halv stång! Vid första anblick kanske de tänkte: ”Av vilken anledning skulle hela Stockholm hedra Karin?!” Så var det självfallet inte. Men vad hade då hänt? Jo, just denna morgon hade Hans Majestät Konung Gustaf V stilla insomnat, 92 år gammal. Att detta hände just den dag som Karin begravdes var givetvis en ren tillfällighet, men bröderna skulle för alltid minnas vart de befann sig någonstans när de fick veta att kungen var död.



HMK Gustaf V (1858-1950)


fredag 9 oktober 2020

20 år på Gammelgården

 

Min stora passion för hembygdens historia och intresse för föreningsliv väcktes tidigt. I år det exakt 20 år sedan jag gjorde min första insats på Västerfärnebo Gammelgård.




I handelsbo'n vid Färnbo-Paraden år 2000.



Sedan farfar Kalle gått ur tiden på hösten 1999, beslutade familjen att skänka hans gamla kassaapparat till Gammelgården. Själv var jag då 15 år, historieintresserad och mer insatt i bygdens historia än någon annan jämnårig. Följden av detta blev att hembygdsföreningens materialförvaltare Elisabet ”Lisa” Johansson om jag kunde tänka mig att engagera mig på Gammelgården till sommaren. Jag var nog inte så svårövertalad och ryktet om Lisas ”vinst” spred sig snabbt inom föreningen. 

Men så på onsdagseftermiddagen i midsommarveckan ringde vice ordförande i hembygdsföreningen, Holger Andersson och frågade: ”Jag har hört att du är intresserad av att va med å jobba på Gammelgården… Vi är kort om folk på fredag. Kan du ställ’ upp?” Frågan kom ju väldigt plötsligt, men jag frågade vad jag skulle göra och det gällde glasskiosken. Utan blinka tackade jag ’ja’ till detta!

På utsatt tid på midsommaraftonens eftermiddag infann jag mig på Gammelgården – men vad hade jag gett mig in på?! Glasskiosken brukade i vanliga fall husera i Stora logen men där hade frysboxen gått sönder. Istället förlades glasskiosken till Kaffestugans köksfönster och den trasiga frysboxen ersattes med ett LITET frysskåp där precis all kyla rasade ut så fort man öppnade dörren. Inte särskilt mycket glass fick plats där heller, men det hade man löst genom att ha glassförrådet HEMMA hos Holger! Så när det började tryta i frysen skulle jag, samtidigt som jag stod ensam i luckan, leta reda på Holger för att han skulle hämta mera glass! Inte alldeles enkelt...

Så här i efterhand har jag ibland tänkt att det var väl lite väl vanskligt att sätta en helt oprövad 15-åring ensam i glasskiosken på midsommarafton, men samtidigt så tror jag mig veta hur styrelsen resonerade: "Det är ju 'Handlar-Kalles' barnbarn" – en tillräckligt meriterande egenskap för att ensam få sälja glass på Gammelgården!

Helt ensam var jag kanske inte. Min backup var ”Fru Hedblom”, en go’ tant med stora prästkragsliknande clips i öronen. Hon skötte kaffekokningen och passade korvgrytan. För korv skulle jag också tillhandahålla i glasskiosken!








Så började glassugna kunder dyka upp och så länge det bara kom någon strökund så gick det väl ganska hyfsat. Men plötsligt skulle ALLA ha glass samtidigt!! Kön växte på nolltid och dessvärre hade jag kön rakt framför mig, det kändes som om kön räckte in i grannens trädgård! Paniken var ett faktum, men så kom Gun Bergh – en räddande ängel. Hon såg min panik men gav mig följande, lugnande instruktion: ”Skit i kön! Titta på kunden du har framför dig. Kön – den finns inte!” Sen förklarade hon hur jag skulle tänka för att räkna ut rätt växel: ”Räkna först upp till en jämn tia så kommer du rätt.” Och så tänker jag fortfarande när jag sitter i kassan på Coop – trots att jag egentligen inte behöver.




Folkdansare på tunet.



När evenemanget var över kom Lisa och hon var märkbart besviken. Inte på mig, men på Holger. Han hade ”knyckt” mig (hennes vinst), tyckte hon, mitt framför näsan. Jag skulle ju vara ”stugvakt” hos henne! Så nu skyndade hon sig att boka mig inför dragspelsstämman – allt för att inte Holger skulle hinna före henne en gång till!


Efter en debut som denna hade väl vem som helst blivit avskräckt till att fortsätta. Men märkligt nog blev jag kvar och har nu varit med i föreningen (med diverse olika funktioner) i 20 år – en tid som motsvarar mer en halva mitt liv! Och trots att jag varit med så länge är jag fortfarande yngst i styrelsen men är ändå den som har varit med längst!