Trefaldighetsafton 1951

Trots det i dagarna är ett halvår sedan Mormor insomnade i den eviga vilan är hon fortfarande ständigt närvarande. Varje dag gör hon sig påmind genom ord, uttryck, talesätt eller föremål. Som idag, när det är Mors dag och liljekonvaljerna blommar – det är Mormor!

Märta Liljegren (1928-2025)

Tiden kring Pingst och Heliga trefaldighet är en ljuvlig tid. Då står naturen i sin fullaste prakt och sommaren är i antågande. Jag kan inte komma ihåg att dessa helger firades något särskilt, men det var säkert middag hos Mormor – i alla fall någon av helgerna. Mors dag firades i alla fall alltid hos Mormor. Trots att det var Mors dag var det alltid Mormor som bjöd på mat. Det var hennes stora lycka, att ha bordet fullt av mat och alla de sina ikring sig. Hon ville vara navet i familjen – men absolut INTE den som stod i centrum!

Men ingen regel utan undantag, på Trefaldighetsafton 1951 stod hon verkligen i centrum, då hon och Morfar gifte sig i Kila kyrka.

1950. Märta och Bror som fästfolk.

Märta Kohlén och Bror Liljegren var båda ungdomar från landsbygden kring Sala: Märta härstammade från Kila och Bror kom ifrån Norrby. De hade träffats genom SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund), en livaktig rörelse med politisk förankring, som de allra flesta av landsbygdens ungdomar var anslutna till. Märta höll successivt på att bli stadsbo, sedan några år jobbade hon som sjukvårdsbiträde på Sala lasarett och hade därigenom tjänstebostad vid lasarettet. Bror bodde sedan några år vid stora torget i centrala Sala och arbetade som chaufför vid Sala Ångbryggeri.

SLU var vid slutet av 1940-talet ett av de största politiska ungdomsförbunden i hela västvärlden. Att vara ansluten till en förening var den tidens motsvarighet till dagens sociala medier. Att vara medlem i en rikstäckande förening var förutom ett sätt att umgås med likasinnade, även en chans att nå ut i världen och skapa nya kontakter.

Bror var en verklig föreningsmänniska. Tidigt hade han gått med i Norrby SLU-avdelning och genom sitt engagemang hade han avancerat och blivit utsedd till ombudsman för SLU i Västmanland.

Märta däremot var raka motsatsen. Hon trivdes bäst med att vara hemma. När hon inte jobbade på lasarettet åkte hon alltid hem till föräldrarna i Tullsta och deltog i gårdens sysslor.

1947. Märta broderar på SLU:s standar.

Märta och hennes systrar hade alla stor talang för handarbeten. Detta berodde på att deras mor Milda (1898-1970) var den som alltid hade något för händer, ett måste för den tidens lantbrukarhustru och sjubarnsmor. De fem systrarna kom med tiden att specialisera sig för olika handarbeten så att de kunde kompensera varandra. Någon var bra på att sticka, en annan var bäst på att virka, någon vävde... Att brodera var den teknik som de alla behärskade! Märta älskade att brodera och trots att hon inte var någon föreningsmänniska så gjorde hon några undantag och gick med i både SLU och Kila kyrkliga syförening där det fanns en chans till att få brodera.

Flitiga damer. Från vänster ses Dagny Ekblad, Dagny Karlsson, Märta Kohlén, Dagny Berglund, Anna-Lisa Lundin, Sigrid Karlsson, Ulla Lindberg arbeta med Kila kyrkas brudslöja.

Sammanhållningen på den svenska landsbygden hade vuxit sig stark under de svåra krigsåren på 1940-talet. Nu var det fred men den goda kamratskapen som uppstått ville man behålla. Nu behövde man inte träffas i syföreningarna för hjälpaktioner utan nu kunde man producera något bara för att det var trevligt att träffas. På initiativ från en av bygdens driftiga kvinnor, Dagny Berglund (1908-1988), gick Kilas tre kyrkliga syföreningar samman för att gemensamt skapa ett bygdens konstverk som symbol för relationen mellan kyrkan och ortsbefolkningen: en egen brudslöja, gjord av och för församlingen.

Ingenjör Gustaf Kåfving (1890-1963) i Sala anlitades till att komponera ett vackert mönster med blomsterrankor och våglinjer för att dekorera den fyra meter långa och nästan två meter breda ellipsformade slöjan.

Det tålamodskrävande arbetet inleddes hos Dagny Berglund i Kivsta ”med sådan intensitet och färdighet vartill make sökes” rapporterade Sala Allehanda. För att få någon struktur i arbetet bestämdes det att arbetet skulle vandra genom alla delar av socknen så att alla skulle bli delaktiga innan den så småningom bli färdig. Arbetet beräknades ta omkring 150 timmar.

En av de flitigaste medarbetarna på slöjan, var just Märta. Flink med nålen som alltid och kanske lite mera nu än annars då det stundade bröllop mellan henne och hennes blivande make. Bröllopet skulle självklart stå i Kila och då datum bestämts hade även syföreningarna ett mål med sitt arbete – slöjan måste bli färdig till Märtas bröllop!

19 maj 1951. Brudparet utanför Kila kyrka tillsammans med brudnäbbarna Kristina och Kerstin.

På Trefaldighetsafton den 19 maj var det dags. Slöjan var färdig och Märta bar den ihop med Kila kyrkas gamla brudkrona, som symboler för den gamla ramsan "något gammalt, något nytt". Tillsammans med Bror och brudnäbbarna Kerstin och Kristina (Märtas syskonbarn) gick de uppför kyrkogången mot altarringen, till tonerna av Mendelssohns brudmarsch.

Vigselförrättare var Märtas konfirmationspräst, Einar Brundin (1890-1966) som inledde det storslagna bröllopet med högtidligt att inviga den nya slöjan och riktade ett uppriktigt  tack till alla som arbetat med slöjan samt till de kyrkliga syföreningarna som bekostat densamma. Så tog själva vigseln vid. Från orgelläktaren framfördes solosång av Märtas bror, Ingvar Kohlén, som avslutade vigseln med att framföra "I himlar sjungen".

Efter vigseln bjöd brudens föräldrar ett 40-tal gäster på middag i föräldrahemmet i Tullsta där bl. a. Brors systerson Sven Liljegren (1926-2010) medverkade med violinsolo.

De nygifta makarna bosatte sig i en lägenhet i Sala innan de något år senare köpte hus i Stampers. Familjen utökades med två döttrar.

Rubinbröllop 1991.

Sedan döttrarna lämnat boet såldes huset och de flyttade till en lägenhet i Sala. En ny tid låg framför dem, nu som pensionärer och stadsbor. 

1992 blev Märta änka. För att komma vidare i livet beslöt hon sig för att fortsatta med det som hon ansåg vara viktigast i livet: att finnas till för de sina och vara en hjälpande hand genom att baka och laga mat, sylta och safta. Alltid hade hon något på gång men aldrig mer än att det gick att avbryta för en  fika om någon spontant tittade in. Ett handarbete fanns också alltid inom räckhåll för en om aldrig så liten stunds avkoppling: en knapp som lossnat eller strumpa som behövde stoppas.

1996.

1996 arrangerades en bygdedag i Kila – ”Kila-dagen”  – en dag med bland annat fotbollsturnering, visning av hembygdsgården och uppstigning i kyrktornet. I kyrkan visades församlingens klenoder, däribland brudslöjan. Då fick Märta återse det konstverk hon själv både burit och varit med att skapa.

 Märta på 90-årsdagen.

Märta fick förmånen att leva med länge. Hon fick se barn och barnbarn växa upp, ta studenten och bli ”flygfärdiga”, som hon sa. Vid 97 års ålder insomnade hon lugnt och stilla, med de sina ikring sig. Begravningen ägde rum i Kila kyrka, den plats som alltid betytt så mycket för henne – i alla tider. Här var hon född och uppvuxen, konfirmerad och gift. Trots att det hade gått mer än 75 år sedan hon flyttade ifrån Kila, var det ALLTID Kila som förblev ”hemma”.

Askgravlunden på Sala Nya kyrkogård.

Morfars sista önskan var att få sin aska strödd i minneslunden på Sala Nya kyrkogård. Då fanns inga alternativ mellan egen grav och minneslund. Idag är det annorlunda. Numer finns alternativet askgravlund, ett mindre anonymt gravskick än en minneslund, men utan krav på skötsel och plantering. Den stora skillnaden från minneslunden är att här finns en namnskylt över dem som har sin sista vila här.

Så här sover nu Mormor den eviga vilan och lagom till den 19 maj – Mormor och Morfars 75-åriga bröllopsdag – så kom också namnskylten på plats i askgravlunden. Där står de nu, åter tillsammans. 

Förenade till evigheten.

Gruvarbetarjul i Stora Stampers

 Traditionerna kring julen och julfirandet kan tyckas vara beständiga, att de är något som har bestått från tidernas begynnelse. Men till och med de mest istadiga sederna kan plötsligt börja blekna och försvinna för att ge plats för något annat. Så har det alltid varit.

I och med freden 1945 tändes hos mänskligheten ett hopp om förbättring och samhället började utvecklas i en allt raskare takt. För den yngre befolkningen var den nya samhällsutvecklingen nytt och spännande, men för de äldre var det nog ganska skrämmande. De som var i 70-årsåldern när kriget tog slut, hade fötts i en tid utan både bilar och elektriskt lyse, men numer hörde det till vardagen att i alla fall prata om detta. 

Nordiska Museet såg denna samhällsutveckling och förstod att här höll något på att gå förlorat. För att inte glömma att det inte var alltför länge sedan som samhället sett helt annorlunda ut beslutade man sig göra en insamling av folkminnen från olika platser i Sverige, bland annat i Sala. Arbetet inleddes 1951 genom att genomföra en folklivsundersökning i Sala. Nordiska Museet hade tidigare gjort liknande undersökningar, men då begränsat sig till olika yrken eller folkrörelser, men denna gång valde man att samla in uppgifter från ett begränsat geografiskt område.

Syftet med detta arbete var att få Sala-borna själva att berätta sin egen historia. På det viset skulle ett värdefullt källmaterial skapas. En tävling utlystes och intresset var stort bland gamla Sala-bor för att få delta med sina berättelser. 1952 utlystes tävlingen på nytt, och totalt 38 bidrag lämnades in. För tävlingen ansvarade förutom Nordiska Museet, Salabygdens Fornminnesförening och tidningen Sala Allehanda. Det insamlade materialet sammanställdes till en bok - Salaminnen.

Gustaf Norman (1887-1977)

En av de som deltog i detta projekt var Gustaf Norman, född och uppväxt i Stora Stampers där det fanns gott om profiler och original när han var barn. Gustaf Norman var äldste son till Reinhold Norman (1863-1955) och Maja Stina Jonasdotter (1862-1941) av totalt tio syskon. Familjen bodde i en stuga i anslutning till Sala silvergruva, där fadern arbetade likt både sin far och farfar.

I bokens första avsnitt ”Bland gruvfolk i Stora Stampers” skildrar Gustaf Norman sina minnen från sin barndoms jular, i ett gruvarbetarhem i slutet av 1800-talet. Det är en intressant läsning, kanske mest för att mycket av deras jultraditioner har bestått ända in i vår tid, medan andra helt har fallit i glömska.

”När julen närmade sig, gingo vi barn som i feber. Glada och friska voro vi alltid, men till julen var det något särskilt med oss. Vi blevo hjälpsamma mot mor och far, gingo ärenden till handelsboden, höggo ved och buro in vatten. Ja, det var förunderligt, vad det gick bra att vara snäll och göra mor och far till viljes vid denna tid. Jag tror det likadant i alla stugorna i Stampers by just till julhelgen.”

Den julen som Gustaf Norman här berättar om, utspelar sig år 1895, då han var åtta år gammal. Familjen Norman bestod då av far och mor samt barnen Berta, Gustaf, Sigfrid och Elna. Familjen bodde i stuga i Stora Stampers som delades med farfar och farmor. Den växande familjen disponerade det största rummet samt farstun, gamlingarna förfogade ett liknade rum och köket. Men farmor, som egentligen inte behövde köket, överlät även detta till den yngre generationen.

”Till jul hade mor lagt ett hemvirkat vitt överkast på sängen, dukar på borden, hemvävda randiga trasmattor på golven och satt ljus i mässingsstakarna. Taklampan med sitt 14 linjers glas var särskilt fint smyckad med gröna klängväxter, som vi hämtat i Hyttskogen. Hörnvis i taket voro girlanger av grönt, vitt och rött papper vackert tillklippta och upphängda. Far följde oss till skogen för att hämta julgranen. Den togs i mosskanten, där granarna stodo glest bland småbjörkar. På sådana ställen blevo granarna jämna och vackra.”

Seden att smycka hemmet med granris är mycket gammal. Förr fanns inte annat än barrväxter att välja på under vinterhalvåret, då man pynta till det inför festliga tillfällen. Barrväxter var inte bara vintergröna, de skyddade även mot troll och oknytt. En rest ifrån denna uppfattning är att ha en dörrmatta av granris. Genom att torka av skorna i granriset förhindrade man att få oknyttet med sig in.

Den svenska julgranen är känd sedan mitten av 1700-talet. Den förekom då på de större herrgårdarna och pyntades med ljus, äpplen och bakverk. Seden med prydnadsträd inomhus bredde snabbt ut sig i landets alla samhällslager. I början av 1800-talet hade seden kommit till Bergslagen, men då kallad ”julbuske”. Julbusken var ca 1 m hög och hängdes i taket!

"Så kom då äntligen den stora dagen – julafton! På förmiddagen gick mor till staden för att skaffa hem en sista påfyllning av skafferiet. Julklapparna voro redan inköpta och ordnade i en korg. När hon återkom från sin handelsfärd, blev det dopp i grytan i spadet efter efter julskinkan, och på eftermiddagen klädde vi julgranen. Detta var vår lyckligaste stund, och farfar och farmor voro naturligtvis med.

När så julkvällen var inne och den myckna maten stod på bordet, gick det ej så bra att äta, nervös och förväntansfull som man var. Farfar började med att läsa bordsbön, som han alltid gjort. Sedan var det bara att smaka på av alla de goda sorterna. Smörgås med ost, sylta, julkorv, skinka, lutfisk och slutligen den traditionella risgrynsgröten. Vi voro ej vana att äta så många sorter i vardagslag, och kaffet på eftermiddagen förstörde nog en del av vår goda aptit. Så kom turen till oss barn, som sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund” så som endast lyckliga barn kan sjunga. Vi hade alla bra sångröster, och mor hade lärt oss många julsånger och julpsalmer."

"Julklappsutdelningen började så snart bordet var avdukat, vilket gick fort, då alla hjälptes åt. Farfar delade ut julklapparna, och han behövde ej klä ut sig till tomte, ty med sitt långa gråa skägg liknade han ändå en sådan. Vår äldsta syster fick vantar och docka i sina paket, min bror och jag fick varsitt munspel och vi nändes knappt blåsa i spelen, som lät så vackert. I nästa paket fanns ett par hårsockor, som Kil-Mari hade stickat. Hon var specialist på hårsockor och stickade till alla gruvkarlar. Dessa sockor hade jag önskat, ty jag hade fått ett par träskokängor, som träskomakare Kumlin vid Ångbryggeriet hade gjort, och det vore något att gå ut i kylan med. De äldre fingo även sina julpaket, och så småningom slutade kvällen med sång och bön. Slutligen somnade vi barn och drömde gott om julen. Runt omkring i gårdarna gick det till på samma sätt."

Gustaf Norman berättar varmt om hur farfar med sitt långa, gråa skägg agerade tomte vid julklappsutdelningen. Men tron på en verklig tomte var ständigt närvarande. Inga gardiner fick dras ner för fönstren under julhelgen, tomten måste kunna titta in. Och för att hålla sig väl med tomten sattes också ett fat med julgröt ut åt honom på julaftonskvällen.

Kristina kyrka och Elementarläroverket, nuvarande Ekebyskolan år 1896.

Morgonen därpå var det julotta i Kristina kyrka, dit den åttaårige Gustaf tillsammans med farfar gick i den tidiga morgonen.

”Farfar och jag hade kommit överens om att gå till julottan. Väl utkommen på gården såg jag hur julljusen lyste i alla fönster. Julgranarna voro tända och flyttade så att de skulle synas och lysa ut. Julottan började på den tiden klockan 6, men redan en halvtimme dessförinnan var folket i kyrkan. Endast en julotta förekom då, och sedan var det högmässa klockan 11. De fyra kilometerna gick vi snart i kallt vinterväder med lagom snö. Mängder av folk kom körande med hästar, men många flera gick till fots. Vi kom sent in i kyrkan, som redan tycktes vara fylld av folk. Vi gick fram mot altaret, och där fanns verkligen ett par platser. Ännu flera kommo efter oss, men de fingo stå."

Så slutar Gustaf Normans berättelse om sin barndoms jul i ett gruvarbetarhem i Stora Stampers i slutet av 1800-talet. Enkelt men fridfullt. Mycket av de traditioner som omnämns lever fortfarande i någon mening, även om mycket har ändrats och firandet har fått en annan karaktär.

Häxor och kloka gubbar i Häggebäcken

 

Trots att påsken är kyrkans största högtid och hela veckan inför påsken är en enda lång förberedelse inför påskdagens klang och jubel så är skärtorsdagen ändå starkt förknippat med kvastflygande påskkärringar, på väg till Blåkulla. Varför då?

Påskkärring. Färnbos barnmorska, Hilma Hållén (1892-1970) utklädd till påskkärring. Att hon sitter bakfram på kvasten är i sin ordning då häxorna alltid gör allting bakfram.

Stilla veckan kallas sista veckan innan påsk och firas till minne av Kristi lidande och död på korset. Veckan inleds på palmsöndagen, men intensifieras under dymmelonsdagen för att sedan bli verkligt allvarlig på långfredagen. Däremellan infaller den för kristendomen viktiga skärtorsdagen. ’Skär’ kommer av det fornnordiska ordet för ’ren’ och anspelar på att Jesus tvättade själv sina lärjungarnas fötter innan den sista måltiden, dvs. den allra första nattvarden. Enligt den bibliska berättelsen gick Jesus efter måltiden, tillsammans med sina lärjungar till Getsemane, den plats där Jesus senare på under kvällen kom att bli överfallen och gripen av romerska soldater. I och med detta menade man i folktron att all världens ondska släpptes lös.

Sista måltiden – nattvardens instiftande.

Skärtorsdagskvällen ansågs därför vara ”ondskans kväll”. Då sades all ondska och oknytt komma fram och för att förstärka det hela blev det därför logiskt att det var just denna kväll som häxorna flög till Blåkulla för att fira påsk med djävulen. Ända sedan medeltiden fanns en tradition att allt arbete skulle vila (vara stilla) under stilla veckan, men ändå måste man vara på sin vakt och aktivt skydda sig från onda krafter. Bland annat gömde man undan kvastar och stängde skorstensspjäll för att förhindra påskkärringarnas framfart.

Häxprocesserna i Mora enligt ett tyskt kopparstick från 1670.

Trots att Gustav Vasa redan under 1500-talet införde protestantismen i Sverige var svenskarna vid mitten av 1600-talet fortfarande mycket vidskepliga. Detta tog sitt uttryck genom de stora häxprocesserna som ägde rum i slutet av 1660-talet. Under några få år avrättades 280 personer anklagade för häxeri och trolldom. Den verkliga hysterin tog sin början i Älvdalen (W) år 1668 och ryktet spred sig sedan ut i landet med hjälp av forbönder och vandrare längs vägarna. Snart började det dyka upp häxor i Härjedalen, men även på västkusten för att sedan bli vida spridd i Hälsingland, Jämtland, Medelpad. Sedan ryktet om häxor fått fäste i Lappland spred sig häxfebern även till Finland, som på den här tiden hörde till Sverige. På våren 1675 började det gå rykten om häxor även i Stockholm, men där tog hysterin ett plötsligt slut. I september 1676 avbröts häxprocesserna till följd av att man avslöjat att vittnena uppgivit falska vittnesmål.

Nicolaus Rudbeckius (1622-1676)

Färnebo var på den här tiden en centralt belägen bygd eftersom att all trafik från Stora Kopparberget i Falun till hamnen i Västerås passerade genom Västerfärnebo så förskonades faktiskt hela Västmanland från att dras med i denna hysteri, endast en kvinna i Kärrbo (U) kom att dömas och avrättas för häxeri. Det tog tid för nyheterna att sprida sig, men alldeles ovetande om vad som hände i landet kunde ändå inte Färnboborna vara. För att få bukt på denna ”epidemi” tillsatte regeringen en  Trolldomskommission för att utreda denna hysteri. För att dämpa den allmänna oron för misstänkta häxerier, infördes i och med fastlagssöndagen 1670 den s k. Häxbönen som lästes varje söndag. 

Att häxprocesserna inte fick något riktigt fäste i Västmanland berodde till stor del på hur biskopen i Västerås agerade. Samma år som häxbönen infördes utsågs Nicolaus Rudbeckius till biskop för Västerås stift. Samtidigt önskade regeringen nya män till Trolldomskommissionen. En av dem var Nicolaus Rudbeckius. Han var mycket skeptisk till trolldomsanklagelserna och krävde mera bevis. ”Djävulen är den onda kraften bakom förtal och hämndlystnad”, menade han och fick flera präster med sig i kampen mot vanföreställningarna.

Nils Prytz (1605-1689)

När "häxfeber" rådde i landet leddes folket i Västerfärnebo med järnhand av prosten Nils Prytz. Hur prästen förhöll sig till trolldom var givetvis avgörande för om socknen skulle följa med hysterin eller ej. Visst förekom det anklagelser om både häxor och trolldom, men enligt Prytz var det skillnad på vidskepelse och trolldom. Vidskepelse hade ett gott syfte, till exempel för att bota sjukdom och liknande; medan trolldom var av ont uppsåt och kunde exempelvis få grannens ko att sluta mjölka. De få anklagelser som ändå uppstod i dessa bygder förekom faktiskt flera år FÖRE det ”stora oväsendet”.

Hommanbyn. Här inflyttade Erik Andersson Hedqvist med sin familj 1898. Från vänster: Oskar, Simon, hemmansägare Erik Andersson-Hedqvist, Eric, Maria, hustrun Anna Ersdotter-Hedqvist, Hulda.

Längst upp i norra delarna av Västerfärnebo socken ligger byn Häggebäcken. Det är Västerfärnebos yngsta by och uppstod i början av 1600-talet av invandrande finnar. De få häxanklagelser som ändå har förekomnit  i Färnbobygden, kom märkligt nog alla ifrån Häggebäcken. Så märkligt var det nog egentligen inte, finnar och samer ansågs vara mer trollkunniga än andra, vilket säkert förstärktes genom deras okända språk och främmande kultur.

I september 1661 kom det till kyrkorådets kännedom att hustru/n/ Malin Olofsdotter i Hommanbyn anklagades för häxeri. Det var skomakaren Johan Hindersson i Utgärdsbyn som anmält henne för trolldom eftersom hon, som han sa, hade haft det ryktet om sig ”uti en långan tijd”. På Mikaelidagen inställde sig Malin och Johan Hindersson vid kyrkorådet. För att ytterligare stärka sin anmälan hade Hindersson tagit med sig ytterligare tre grannar.

Först ut att vittna var Per Johanssons hustru [förnamn saknas], ifrån Laggarbyn. Hon berättade om hur Malin bett om att få köpa en kalv, men fått nej. ”Men kalfuen bortårkades [tynade bort] sedan och blef dödh”. Hos Anders Gulicksson i Gullbo hade Malin bett om mjölk till sitt barn och en ko mjölkades då enkom åt henne, ”men then koon bleff dödh en lijthen tijd thereffter. Item [likaså] thet samma witnade Lars Olsson i heggebeck wara skedt medh sijn ko, huilken ock mjölkades ått henne särdeles.”

Kyrkorådet med Prytz i spetsen lyssnade och iakttog vittnenas berättelser, men visade gott omdöme i sitt domslut. Man ansåg att hela anklagelsen grundade sig endast på misstankar om trolldom, ingenting gick att bevisa. Malin friades från alla misstankar och uppmanades att ”intet draga sådana misstankar på sigh”. Även de anklagande grannarna gick fria ur det hela, men tillråddes att sluta upp med sin misstänksamhet. 20 riksdaler utfärdades som straff för den part som bröt mot detta.

Skamstocken placerades utanför kyrkan där så många som möjligt skulle kunna se och håna den dömde. 

Även män kunde bli anklagade för trolldom och vidskepelse.

I mars 1670 kallades finnen Hindrik Hindriksson från Utgärdsbyn till kyrkorådet för att stå till svars för ”truldom och widskepelse som han i monga åhr öfwat har”. Men istället för att infinna sig själv hos kyrkorådet, skickade han sina söner, Isak och Josef (det fanns ytterligare en son, Johan – han som angav Malin Olsdotter). Bröderna fick stränga tillrättavisningar av prästen och lovade att ”förmana sin fader att afstå med sådant signerij, och att ingen skulle komma uthi theras huuss at på det sättet blifwa hulpin [hjälpt]. Hindrik bedrev troligen praktik som ”klok gubbe”. 

En tid senare besökte Hindrik själv prästgården. Då dömdes han till skamstraffet att sitta ”uthi stocken en söndag uthi all manss åsyn”. Om straffet hade inverkan på hans verksamhet, men Hindrik hade förmånen att få leva länge. På den här tiden noterades inte mera i dödboken än information om döds- och begravningsdatum – utom i hans fall! Enligt dödboken avled finnen Hindrik Hindriksson i en ålder av ”130 och några år gammal”. 

Det var kanske möjligt med hjälp av magiska krafter.

GISSA PÅ ÄRTERNA!!

 Idag hade vi Medlemsdag på Coop Sala vilket innebar att kunderna bjöds på julmust, sockermunk och godis. Som aktivitet fanns klassikern ”Gissa hur många kolor” i en glasburk, en tävling som har förekommit i julhandeln i alla tider.

”Till en rolig uppmuntran åt mina ärade kunder, har jag för dem anordnat en gisstäflan. En half-literflaska är fylld med ärter och vederbörligen förseglad. En hvar, som hos mig före jul detta år, handlar kontant, får för hvarje fulla 10 kronor, hvartill handeln uppgår, afgifva en gissning på huru många ärter flaskan innehåller. För de 100 bästa gissningarna utdelas följande 100 presenter: 1 symaskin värd 70 kr., 1 Regulator värd 40 kr., 1 d:o 25 kr., 1 vridmaskin värd 15 kr., 2 bättre väckarur med fot à 8 kr., 3 d:o sjelflysande à 5 kr., 2 förnicklade kaffekannor à 5 kr., 5 förn. Strösockerskålar à 4 kr., 4 halfdussin äkta Kaffekoppar à 3 kr., 6 par förn. Ljusstakar à 3 kr., 4 lampor à 3 kr., 6 bättre Lyktor à 2 kr., 14 par eleganta vaser à 2 kr., 20 emaljerade kaffepannor à 2 kr., 20 d:o à 1,50 10 par skridskor à 1,50. Mellan lika gissningar lottas. På julafton räknas ärterna och genomses af en nämnd, bestående af 3 personer, hvilka kunderna sjelfa medelst röstning få utse.

Som jag dessutom utlofvar de billigaste priser, som någonstädes existerar, har goda varor, är välsorterad och uppbjuder all min förmåga i att betjena allmänheten humant och redbart, hoppas jag få många angenäma besök när uppköp behöfva göras.  

J. O. Bernholm,    V. Fernebo"

Handl. J. O. Bernholm (1856-1933)

J O Bernholm startade affären Bernshill i Norr Salbo 1884 och efter drygt tio år hade han arbetat upp rörelsen till en betydande verksamhet, vilket syns i vinstlistan som är både omfattande och varierande – såväl i utbud som i prisklasser! Enligt annonsen riktar sig tävlingen endast till de kunder som kan betala sina inköp kontant, vilket inte alls var så vanligt. De allra flesta kunder vid den här tiden handlade på kredit och betalade när ekonomin tillät. Därmed var det ytterst få som hade möjlighet att delta i tävlingen, då det dessutom krävdes att man handlade för minst 10 kr för att få vara med och gissa på ärterna. 10 kr låter ju oförskämt billigt i dagens öron, men 10 kr i slutet av 1800-talet räckte t ex. till 5 m klänningstyg (det motsvarar ca. 750 kr i dagens penningvärde). 

Hur tävlingen slutade är inte känt.

För 50 år sedan....

 

Den 30 oktober 1974 stängdes Kalle Petterssons lanthandel för gott. Därmed slöts en hundraårig epok av lanthandlare Sörgärdsbo.

1974. Kalle Pettersson i samspråk med sin far, J. David Pettersson utanför affären i Sörgärdsbo inför nedläggningen.

Det är verkligen spännande det här med att blogga! För det första är väldigt roligt att se hur många som hittar hit, läser om tider som flytt och sedan pratar med varandra om hur det var. I förlängningen kan dessa minnen komma mig till kännedom och därigenom ge "mer kött på benen" till ett tidigare inlägg. Genom "ringar på vattnet" blir fler engagerade och på så vis kan flera hjälpa till att hålla liv i historien.

Brohill, Sörgärdsbo 1973.

Ett sådant exempel är historien om farfar Kalles affär i Sörgärdsbo. Efter att ha publicerat den på bloggen började kommentarer att dyka upp: beskrivning av affären, farfar som handlare och händelser runtomkring. Till exempel berättades det om julskyltningarna, hemkörningarna, och en dam berättade att man hemma hos henne kallade butiken för ”Kalle-färn”, en sammandragning av Kalle-i-affärn. En varm och hjärtlig benämning på något och någon som alla i byn hade en relation till. Kalle var uppskattad som handlare och trivdes själv bland sina kunder.

Samråd. Ruth och Kalle innanför disken, i samråd om någon viktig detalj.

Affärshuset Brohill uppfördes 1944 och var en verklig sensation på sin tid: affärslokal och bostad i samma plan samt hel källare. Här installerades både centralvärme, rinnande vatten och badrum. Brohill var det modernaste huset i hela Sörgärdsbo.

Kalle Pettersson (1917-1999) kom att bli den förste och ende handlaren i Brohill. Från att affären nyöppnade den 1 november 1944 fram till 1959 drevs den som filial till affären i Norr Salbo. Därefter friköpte Kalle rörelsen och blev sin egen. Till en början bemannades affären av anställda expediter men från 1962 sköttes den enbart av Kalle och hustrun Ruth (1919-1983).

Utkörning. Kalle och dottern Eva redo för att ge sig iväg på utkörning.

En lanthandel som den i Brohill måste vara välsorterad med ett omfattande sortiment för att ha lönsamhet. Den som drev en lanthandel kunde verkligen inte ligga på latsidan och arbete fanns så det räckte till dygnets alla timmar. Som om det inte var nog med att sköta själva affären och beställningar, erbjöd de flesta lanthandlare hemkörning till avlägset boende kunder, ett arbetsmoment som tog mycket tid i anspråk. Kalle hade en vida spridd kundkrets som expedierades genom hembesök under eftermiddagar och kvällar. Upptagningsområdet sträckte sig från Västerby i norr och till Vrenninge i söder. Efter hemkomsten väntade bokföring och annat pappersarbete.

I slutet av 1960-talet skedde en stor utveckling inom livsmedelsbranschen. Snabbköpen slog igenom och medförde ett allt bredare sortiment, som i sin tur krävde större lokaler. Det utökade sortimentet ställde också större krav på kyl- och frysanläggningar - stora och kostsamma investeringar som blev dödsstöten för många mindre lanthandlar, bland dem den i Brohill. En ombyggnad för hundratusentals kronor var inte ekonomiskt försvarbart. Kalle försökte sälja verksamheten och ett par intressenter hörde av sig, men ingen som var beredd att investera i någon större ombyggnation. Det avgjorde saken och i september 1974 beslutade man sig för att lägga ned.

Sista dagen. Här ses två generationer Pettersson innanför disken i Gärdsbo affär, den 30 oktober 1974. 

Från vänster: Ruth, J. David och Anna, Kalle.

Onsdag den 30 oktober 1974 var affären i Brohill öppen för sista gången. På kvällen vred Kalle om nyckeln till affärsdörren för sista gången. Därmed var 30 år som handlare i Sörgärdsbo över och för första gången på ett helt sekel var byn utan affär.

Kvinnan i guldramen, del 4

Tiden i Skåne blev inte lång, inte heller epoken som medarbetare på alkoholisthem. Förutsättningarna ändrade sig och framtiden skulle bli något helt annat än vad man tidigare trott.

På trappen i Hästveda.

I Hästveda slog Marias och Davids drömmar ut i full blom, här infann sig både lugn och arbetsro i en trivsam kombination. I Skåne hoppades de att få stanna. Hästveda-kolonin planerades att drivas lika småskaligt som kolonin i Vemdalen: en ensligt belägen gård, avskild från landsvägar och övrig bebyggelse. Denna inställning och dessa värderingar passade Maria och David perfekt.

Trots att framtiden såg både ljus och hoppfull ut, så hände något som kunde ha tagit en ände med förskräckelse. På söndagsmorgonen den 16 september 1917 var Maria och David som vanligt på väg till missionshuset i Hästveda. Dit färdades man alltid med häst och vagn. Den här dagen skulle även Olle, 2,5 år, också få följa med. Exakt vad som hände framgår inte av Davids knapphändiga dagboksnoteringar, men av någon anledning välte ekipaget och alla tre föll ur vagnen. Inget verkade vara brutet, men att fortsätta till missionshuset var otänkbart. Hur de tog sig hem framgår inte, men man skickade efter doktorn i Osby (L-län). I väntan på doktorn bäddades både Maria och David ner, Olle däremot var helt oskadd.

Vid den här tiden var ännu inte telefonnätet fullt utbyggt överallt i Sverige och långtifrån alla hade tillgång till en egen telefon. Däremot var det fullt möjligt att skicka brev, post delades ut alla dagar i veckan och vid riktigt brådskande fall skickades telegram. Så gjordes nu hem till Davids föräldrar i Enhörna (B-län) för att berätta om vad som hänt. Dagen därpå kom svar om att ”hjälp är på väg.”

Oskar och Jenny Pettersson.

På tisdagseftermiddagen kom hjälpen: Davids svägerska Jenny kom med tåget och hon stannade så länge det behövdes. Maria och David hade blivit rejält mörbultade och doktorn återkom regelbundet för observation. Efter fem dagar började David göra sina första försök till att resa sig och med hjälp av två käppar kunde han förflytta sig några steg inomhus, men ännu var han långt ifrån arbetsför. Med Maria var det värre, hon blev liggande ytterligare en vecka innan hon kunde stiga upp.

Sakta återvände livet till det vanliga. Skördearbetet på kolonins jordbruk hade gått som planerat – trots Davids konvalescens och efter höstplöjningen gick arbetet in i en lugnare fas som skulle visa sig vara en falsk trygghet. 

Lika plötsligt som de hade flyttat dit, lika hastigt förändrades allt. På nyåret 1918 kom ett brev från pastor Hammar med följande innehåll: ”Salbohed slukar alla våra tillgångar. Styrelsen har beslutat att sälja Asmanstorp för att om möjligt kunna rädda Vemdalskolonin. Skaffa dit [till Hästveda] en skogvaktare som kan räkna på skogen, så att vi kan få en uppfattning om vad den är värd. Salbohed kommer att förstatligas och omvandlas till en anstalt”. Marias och Davids drömmar om att få bo och leva på denna idylliska plats och verka för medmänniskor som kommit på glid i livet, slogs nu i spillror i ett enda slag.

Verksamheten hade vuxit för fort och Salboheds-kolonin blev alltför kostsam, då hela anläggningen krävde massor av underhåll. Råvarubrist och dyrtider i rådde hela Europa till följd av första världskriget, vilket medförde att alla viktiga donationer och gåvor uteblev. Allting såg verkligen nattsvart ut.

Wiktor och Lova Olsson

Besvikelsen var total hos alla på kolonin, men det var bara för David att lyda instruktionerna och söka reda på en skogvaktare. För detta behövde man inte leta särskilt länge eftersom Marias bror, Wiktor Olsson (1879-1960) var skogvaktare under självaste Prins Vilhelm vid Stenhammars slott i Flen (D). Han gjorde sig ledig och kom ner till Skåne så snart han kunde, för att värdera den tillhörande skogen. Med hjälp av kolonins alla mannar begav man sig ut i skogen för att mäta upp varenda träd.

Det var med verklig sorg i hjärtat som Maria och David lämnade sitt älskade Asmanstorp för bege sig till järnvägsstationen i Hästveda för att lasta alla sina privata och kolonins tillhörigheter i godsvagnar. Möbler, redskap, inventarier, sågat virke samt alla kreatur – allt skulle med upp upp från Skåne. Väl tillbaka i Salbohed blev David erbjuden att fortsätta sin tjänst, men vid den nu förstatligade anstalten. I den nya regin skulle verksamheten drivas som en institution, utan husandakter och familjära inslag – långt ifrån Flodas grundidé, något som inte alls intresserade varken David eller Maria. Men vad skulle de göra istället?

Salboheds missionshus

I och med att de avböjde att fortsätta arbeta inom rörelsen, blev de i detsamma bostadslösa. Inom kolonin varken fick eller ville de bo. Men tack vare att de hade bott i dessa trakter tidigare och då hunnit gå med i missionsförsamlingen, fanns det ett kontaktnät som man nu drog nytta av. Ganska snart var bostaden ordnad, och familjen flyttade in i vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus. Därmed hade familjen tak över huvudet och David kunde koncentrera sig på att söka arbete.

Alldeles intill missionshuset fanns en liten diversehandel som drevs av handlanden August Gustafsson (1837-1920). Han var i 80-årsåldern och erbjöd därför David att han kunde få köpa affären. David var intresserad och tänkte sig att återuppta sin tidigare verksamhet som slaktare i kombination med lanthandel. Men så kom ett annat erbjudande, från handlanden E G Olsson i Norr Salbo. Han avrådde bestämt ifrån att köpa av Gustafsson. Den butiken var alldeles för liten och omodern och dessutom ville inte Olsson (som också var med i missionsförsamlingen) bli konkurrent med sin trosbroder. Istället föreslog Olsson att David skulle köpa hans affär, då han själv hade för avsikt att flytta. Både Maria och David log artigt åt erbjudandet, för båda visste att ingen av dem hade varken ekonomiska möjligheter eller kunskap av att driva en sådan omfattande rörelse. Men Olsson lät övertyga makarna Pettersson att han menade allvar och erbjöd även att hjälpa till med de ekonomiska bekymren.

Handlanden E G Olsson i Norr Salbo.

Nu blev de villrådiga. Maria, som många gånger agerat rådgivare åt sin make, höll hårt i att anta det första erbjudandet, dvs. Gustafssons affär. Men sedan Olsson erbjudit sig att hjälpa till ekonomiskt tyckte David att det senare erbjudandet var förmånligare. Beslutet fick mogna under en tid, men för att omvända även Maria kom Olsson på ett annat förslag. Förslaget gick ut på att Olsson anställde David som biträde under ett år för att han på så sätt skulle introduceras i verksamheten. Dessutom erbjöd Olsson att han med familj flyttade upp på övervåningen i affärshuset och nedervåningen uppläts åt Petterssons. Detta förslag avgjorde saken. Maria och David flyttade in i Bernshill i maj 1918, tillsammans med sönerna Olle och Kalle. Kanske de tvekade, men om det inte skulle fungera som Olsson önskade så fick de väl flytta igen. Det var ju något de hade rutin på det nu, flytten till Bernshill var ju den femte i ordningen på två år!

Efter knappt ett år som biträde ansåg Olsson att David var tillräckligt insatt för att ta över och nu var tiden mogen för att genomföra affären. Den 19 februari 1919 gick David in bakom disken för första gången som egen handlare i Norr Salbo. Att överta en så stor affärsrörelse som den i Bernshill medförde arbete, men David och Maria såg med tillförsikt på sin nya uppgift. Om de bara lyckades med detta projekt så hade de nog ändå funnit sin plats på jorden till slut.

Familjen David Pettersson ca. 1920.

Allt såg nu hoppfullt ut. David hade en verksamhet som medförde att familjen hade både bostad och inkomst. I missionsförsamlingen visade man ett stort engagemang, David valdes till ordförande och Maria var synnerligen aktiv i missionssyföreningen. Här skapades nya kontakter som skulle komma till nytta – både privat och affärsmässigt. Men vad ingen anade var att mörka moln började skymma den den ljusa framtiden.

Bernshill 1919. Från vänster: Olle Pettersson, Helga och Johan Jansson (bror och syster till Jenny P), David Pettersson med sonen Kalle på armen, okänd, okänd, Josef och Oskar Pettersson (Davids bröder) samt Jenny Pettersson (Oskars hustru) med fosterdottern Anna-Lisa. Sittande: Maria Pettersson.

1920 började Maria att känna sig trött och orkeslös. Hon uppsökte läkare som undersökte henne och konstaterade att hon drabbats av kräfta (cancer), en tumör i huvudet som med dåtidens metoder inte gick att bota.

På nytt slogs fötterna undan för Maria och David. Alla drömmar om framtiden grusades och istället fick man planera inför död och begravning. Sjukdomen medförde svåra lidanden för Maria, men hon behövde aldrig vårdas på sjukhus.

Under våren och sommaren 1923 blev Maria allt sämre och doktorn slog fast att sjukdomen hade spridit sig. Då uttalade Maria sin sista önskan: hon ville bli begravd i den bygd där hon lekt som barn, på Ytter-Enhörna kyrkogård. När döden närmade sig kallade hon till sig sönerna Olle, åtta år och Kalle sex år för att avsked. Hennes sista ord till dem blev: ”Nu måste ni vara snälla mot pappa..” Den 30 augusti insomnade Maria lugnt och stilla hemma i sin säng i Bernshill, 38 år gammal.

Änkemannen David Pettersson med sina söner Kalle och Olle.

Begravningen ägde rum en vecka senare. Med egen lastbil körde David själv den 15 mil långa resan med Marias kista fastsurrad på flaket och sönerna satt på varsin sida om den.

Begravningsdagen inleddes under fredagsförmiddagen med en minnesstund i Enhörna missionshus, den plats som haft stor betydelse för Maria under hennes barn- och ungdomstid. Här hade hon gått i söndagsskola, här mötte hon David första gången och här gifte de sig. Här samlades nu släkt och ungdomsvänner samt ett tiotal vänner från Västerfärnebo för att dricka kaffe, hålla tal och sjunga gemensamt. Sången hade stor betydelse för Maria. 

På eftermiddagen var själva jordfästningen. Kyrkan var smyckad med björkar och levande ljus och kyrkoherden höll först en betraktelse. Så spelades en sorgmarsch på kyrkorgeln och kistan bars ut till familjegraven som nästan helt täcktes med blomsterkransar och buketter. En älskad och saknad maka, mor och vän hade nu fått ro i hembygdens jord. Därefter inbjöds alla begravningsgäster till middag i Gropgården, Marias och Davids första gemensamma hem.