Kvinnan i guldramen, del 2

Enhörna Blåbandsförening var Marias och Davids stora gemensamma intresse. All ledig tid vigdes åt dess verksamhet. 

Här är fortsättningen på historien om farfars mor.

1915. David och Maria Pettersson i Gropgårdens trädgård, Stjärna.

Den 6 februari 1913 var en torsdag, snöade det något alldeles förskräckligt. En verkligt nordisk vinterdag var det och vädret höll i sig precis hela dagen. Men ingenting kunde hindra dagens stora händelse. Nu var stunden kommen, när Ester Maria Olsson skulle stå brud i Ytterenhörna missionshus för att ingå äktenskap med Johan David Pettersson.

Inbjudan som skickades ut av Marias föräldrar.

Vid det tidiga 1900-talet var frikyrkliga vigslar ännu ganska ovanliga. Möjligen kunde det ske om brudparet först gifte sig formellt genom borgerlig vigsel hos borgmästaren för att sedan efterföljas av en vigselceremoni i den egna församlingen, ledd av församlingens pastor. Varken Maria och David eller missionspastorn var intresserade av någon ”dubbelvigsel”. Istället kontaktade man kyrkoherden i socknen om han kunde tänka sig att viga detta brudpar i missionshuset istället för i kyrkan, en kompromiss som kyrkoherden godkände!

Bröllopsgåva. En sockerskål med tillhörande strösked i nysilver, med texten:"Minne av B.B. 6.2 1913"  ingraverad förärades Maria och David av sina vänner inom Blåbandet (förkortat B.B).

Vädret höll i sig, men ”snö i brudkronan tyder på rikedom”, spådde de skrockfulla. Efter själva vigseln vidtog bröllopsfesten där presenter överlämnades, tal hölls och telegram lästes upp.

Telegram var den tidens snabbmeddelanden, de kompletterade både bristen på telefoner men var ett snabbare alternativ än den ordinarie postgången. Telegram kunde beställas vid de större telefonstationerna och distribuerades sedan med ett telegrambud. Mitt under bröllopsfesten stormade ett telegrambud in genom dörren. Han hade då ridit i sporrsträck de 14 km från Södertälje, i snöstorm och med sig hade han ett stort konvolut med lyckönskningar. Telegrammen blev mycket uppskattade, men man imponerades ännu mer av telegrambudet som trotsat väder och vind och ändå lyckats genomföra sitt uppdrag.

1913. I mitten sitter Marias föräldrar, Anders och Carolina Olsson, framför sitt "ålderdomshem" i Stjärna by. Till vänster om fadern står brodern Viktor Olsson, tillsammans med hustrun Lova  och fosterdottern Rosalie. Till höger om Carolina står Maria och David Pettersson.

När festligheterna var över återgick livet till vardagens vanliga sysslor. David skötte gården och drev slakteriet tillsammans med brodern Oskar medan Maria skötte ladugård och hushållet. Förutom det egna hemmet hade Maria vårdnaden om sina gamla föräldrar.

1915. Maria med sonen Olle i Gropgårdens trädgård.

Vintern 1914-15 var kall men snöfattig. Maria väntade barn och på efternatten den 18 februari satte värkarna igång. David skyndade iväg med häst och vagn för att hämta barnmorskan. På knaggliga, frusna vägar, återvände de hem till Gropgården, men där var allt lugnt och stilla. Inte förrän vid 11-tiden på förmiddagen meddelade barnmorskan att: ”Pettersson har fått en stor och duktig pojke!” Pojken döptes till Johan Olof.

Floda arbetarkoloniers logotyp.

I det tidiga 1900-talet led Sverige av två stora problem, problem som hade med varandra att göra: arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten som rådde vid den här tiden medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni, förlagd på en enslig plats i de djupa skogarna i närheten av Vemdalen (Z). Här skulle de alkoholiserade och arbetslösa männen ges en chans att både bli nyktra samt att lära sig ett yrke som i förlängningen skulle leda till arbete och struktur i vardagen igen.

1909 hölls en stor Blåbandskonferens i Västerås där David med flera från Enhörna deltog. Under konferensen höll Floda-kolonins grundare, pastor Eric E:son Hammar ett föredrag där han uppmanade blåbands-ungdomen att stödja denna viktiga verksamhet. Denna uppmaning fyllde Enhörna-kamraterna med både inspiration och arbetsiver, men det skulle dröja en tid innan man beslutade sig för att helhjärtat stödja denna verksamhet.

Enhörna SBU i Gropgårdens trädgård, sommaren 1914.

Även efter giftermålet fortsatte Maria och David att engagera sig starkt inom SBU, i synnerhet Floda-kolonins utveckling. På sommaren 1914 samlades en grupp unga blåbandister i Gropgårdens trädgård (se bild ovan) och beslutade sig för att starta en länsinsamling till Floda-rörelsen. Målet med insamlingen var att uppföra en stuga, avsedd för en kolonist som kommit ur sitt missbruk.

På vårvintern 1915 fick David chansen att personligen få åka till Vemdalen och besöka Floda-kolonin. Utan att tveka tackade han ”ja” till erbjudandet och så gav han sin väg. Vad Maria egentligen tyckte om det är inte känt, men David reste och blev borta en hel vecka. Maria blev kvar hemma för att sköta ladugården och sonen Olle, två månader gammal.

Floda-grisen. Enhörna blåbandsförening var en av de främsta stöd-föreningar som fanns till Floda-rörelsen. 1915 avvarade David en åkerteg för både potatis- och ärtodling. Skörden skickades sedan per tåg till Vemdalen. Dessutom hjälpes man åt att göda en gris som efter slakt även den skickades per järnväg till kolonin. Då vägde grisen 103 kg.

Fylld av intryck och idéer återvände David hem för att berätta om allt han hade fått se och uppleva. Den erbjudna tjänsten berättade han först bara för Maria om. Visst var det frestande, men hur skulle han göra med gården och slakterirörelsen som han nyss byggt upp igen? De funderade mycket och rådfrågade andra inom föreningen, men beslutet måste de fatta själva.

En vårdag 1915, när Maria och David satt och drack förmiddagskaffe, inträffade en händelse som skulle komma att ha inverkan och betydelse för deras framtida beslut. Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod två unga trasiga ynglingar som frågade om de kunde få något att äta. Visst kunde det få det, men hur kunde det komma sig att de inte hade någon mat? ”Ingen har velat gett oss något jobb”, blev svaret. ”Vill ni jobba, då?”, frågade David. ”Ja!”, utbrast de båda i kör. Med den inställningen så lovade Maria att ordna med något att äta.

De gick ut på vedbacken och David plockade fram verktyg åt dem, men så surnade den ene ynglingen till, slängde yxan ifrån sig och gick därifrån för att inte återvända. Den andre stannade kvar. Så ropade Maria att maten var färdig och de gick in för att äta. Under måltiden försökte David fråga litet om vem han hade som middagsgäst, men han var alltför utsvulten för att ha tid att prata. När han nästan ätit upp, frågade han: ”Har ni något mer arbete, så jag kan få stanna här?” ”Det vet jag inte. Det finns ju mera ved, så du kan ju fortsätta till kvällen”, svarade David.

Ynglingen åt sig mätt och gick ut för att fortsätta på vedbacken. När kvällen kom gick David till Maria för att rådfråga: ”Hur gör vi? Vi har ju redan tillräckligt med arbetshjälp och om han ska stanna så blir det en till i maten?” Maria såg bedjande på sin make och sa: ”Jag kan aldrig se en sådan här pojke utan att tänka på Abraham. Jag brukar fråga mig själv: ’Var det någon som såg honom i hans belägenhet och försökte hjälpa honom?’” Hon hade själv haft en bror som gått under genom att gå på luffen. ”Jag tycker att han kan få stanna”. David gick ut för att prata med mannen och frågade efter om han hade något prästbetyg, för utan en sådan handling kunde han inte få stanna. Jodå, det hade han och av det framgick det att han hette Knut Lind och hur gammal han var.

Knut Lind (1893-1954)

Men han var fortsatt förtegen om sig och sitt, först efter några dagar började han berätta om hur han hamnat på luffen och att han helt hade mist kontakten med sin mor. Det ville David genast ville hjälpa honom med, men det sade han bestämt ifrån: han ville tjäna ihop till en ny kostym först innan han återupptog kontakten med henne.

Allteftersom Knut skötte sig och arbetade flitigt så skrev David ett brev till Knuts mor där han berättade om var sonen befann sig och frågade om intresse fanns att träffas. Knut hade visserligen inte tjänat ihop till någon ny kostym, men David ordnade honom en kostym, nya skor och nya underkläder. Och så en sommardag möttes mor och son – för första gången på två år. Det blev ett kärt återseende och Maria och David kände båda en sådan tillfredsställelse i att ha kunnat hjälpa någon med ganska enkla medel.

Tack vare Marias agerande kring denna trasiga medmänniska, förstod David att erbjudandet om arbetsledare på den nya Floda-kolonin i Västmanland var en kallelse, en kallelse från Gud.

Fortsättning i nästa blogg....

Kvinnan i guldramen, del 1

 

Ovanför chiffonjén hemma hos farfar, hängde ett porträtt. Porträttet föreställde en, kvinna med lite otäcka ögon som fromt blickade ner från väggen. Jag minns inte, men jag var inte särskilt gammal när jag frågade farfar vem bilden föreställde. ”Det där är min mamma”, fick jag till svar. ”Hon dog när jag bara var sex år.”

Maria Pettersson (1885 - 1923)

Ester Maria föddes den 22 juni 1885 i byn Stjärna i Ytterenhörna församling (B-län), som yngst av totalt 10 syskon. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Olsson (1834-1914) och hans hustru Karolina Andersdotter (1843-1914), men endast de fyra yngsta var helsyskon. Anders hade varit gift tidigare med Kristina Andersdotter (1835-1874), en syster till Karolina. Det gjorde att Maria och hennes helsyskon blev kusiner med sina halvsyskon.

Familjen Anders Olsson. Till vänster sitter mor Karolina med Maria i knät,
till höger sitter far Anders med Julia i knät. Mellan mor och far står Anna och
längst till höger står Viktor.

Förutom lantbruket så försörjde sig familjen på faderns kreaturshandel. Han titulerade sig slaktare, men i själva verket var han en duktig uppköpare av slaktdjur i Södertälje med omnejd som sedan slaktades ned i Stjärna. Det styckade köttet salufördes sedan genom torghandel i Stockholm, en verksamhet som sköttes av hans hustru.

Avgångsbetyg för Maria Olsson, daterat den 18 mars 1898.

1898 slutade Maria folkskolan i Valla. I avgångsbetyget går det att läsa om hur hon visat ”… mycket god flit och mycket godt uppförande.” Efter examen så följde konfirmationsundervisningen innan hon som 14-åring ansågs redo för vuxenvärlden.

Betyget vittnar även om att Maria hade stort intresse för Kristendomskunskap och hon var ”med beröm godkänd” i både Biblisk historia och katekesen. Å andra sidan var det inte särskilt märkligt då hela familjen var fromt religiösa och aktiva medlemmar i den lokala missionsföreningen.

Syskonen Olsson. Från vänster: Maria, Julia, Anna och Viktor.

I och med att brodern Viktor (1879-1960) gifte sig 1905 och flyttade till Flen (D) började en ny tid för familjen Olsson. Syster Anna (1876-1907) förblev ogift, men vigde sitt liv åt Frälsningsarmén. Julia (1883-1913) blev kvar hemma hos föräldrarna och tillsammans med Maria hjälpte de till med lantbruket och slakterirörelsen. i början av 1900-talet överlät Anders Olsson slakterirörelsen på Marias äldre halvbror, Gustaf Andersson (1867-1946).

Maria, 23 år gammal hos fotografen.

1907 bildades Sveriges Blåbandsungdom som en fristående underavdelning till blåbandsförbundet. Ganska omgående följde bildandet av lokalförening i Enhörna dit Maria anslöt sig. Där kom hon för första gången att träffa den fyra år yngre David Pettersson (1889-1977). Tycke uppstod mellan dem, men då det stod klart för Maria att David arbetade vid ett båtvarv och drömde om att få jobba på sjön så ställde hon ett ultimatum: han måste välja – sjön eller henne!

Gropgården 1905. Längst till höger står Maria, den andra kvinnan är

Lova Winter, Marias svägerska. Flickornas namn är inte kända.

Närmaste granne till Olssons i Stjärna var Gropgården. 1908 köptes Gropgården av Carl Johan ”CJ” Pettersson (1862-1943) som nu flyttade in tillsammans med hustru och fem barn. CJ var en mångkunnig och engagerad man som tillsammans med sin familj var aktiv inom såväl missionsförsamlingen som blåbandsföreningen.

Så kom Marias och Davids vägar att korsas på nytt. David hade nu gått i land och arbetade hemma på den nyförvärvade gården, kanske på grund av allt större intresse av vad som fanns i granngården. För att på ett diskret sätt få vistas hos grannarna så mycket som möjligt erbjöd sig David att vara Gustaf behjälplig i slakteriet. David hade tidigare jobbat som slaktardräng och Gustaf uppskattade erbjudandet mycket. Gustaf ville satsa stort och utveckla verksamheten. Därför kom Gustaf och David att bli kompanjoner.

Verksamheten fick en lysande start. Gustaf låg ute och köpte upp slaktdjur och David var hemma i Stjärna och slaktade. Slaktvarorna skickades sedan med båt från Sandvikens brygga till Stockholm och så fortgick det hela hösten fram till att isen lade sig på Mälaren. I en handvändning gick allting mycket sämre. Förbindelsen mellan Enhörna och huvudstaden blev genast mycket sämre och verksamheten stannade upp.

Olssons 1905. Från vänster: Lova Winter, Julia Olsson, Maria Olsson, Karolina
Andersdotter, okänd, Anders Olsson, Anna Olsson, Karl Erik Andersson.

Maria såg bekymren och förstod problematiken: verksamheten hade vuxit för fort utan att man tänkt på konsekvenserna. Hon föreslog därför David att lösgöra sig från sitt kompanjonskap med Gustaf och istället starta en egen verksamhet.

Med viss bävan presenterade David sin plan för Gustaf, som inte blev särskilt glad åt förslaget: att få sin blivande svåger som närmaste konkurrent. Men då David föreslog att hyra in sin verksamhet i ett nedlagt slakteri i grannbyn – då protesterade Gustaf! ”Vi är väl inte mer bredhorniga nu än tidigare. Har vi haft rum i samma slakteri förut, kan vi ha det i fortsättningen också.” Och så blev det, David hyrde in sig hos sin forna kompanjon och numera närmaste konkurrent. Gustafs baktanke med detta var att han skulle kunna ha kontroll över Davids verksamhet. Dessvärre blev det motsatt effekt, Gustafs kunder gick över till David….

Efter en tid blev denna situation ohållbar, det blev både trångt och otrevligt i det lilla slakteriet. Davids verksamhet gick verkligen framåt, men inte tillräckligt bra för att vara tillfredsställande. Som komplement öppnade han på försommaren 1909 en liten handelsbod i Vinberga.

Gropgårdens specerier.  Från vänster: Julia Olsson, David Pettersson, Anna
Pettersson, Hilda Pettersson, Maria Olsson.

På sommaren 1909 övertog David Gropgården i Stjärna. Nu blev det ohållbart med en affär borta i Vinberga varför CJ byggde ut mangårdsbyggnaden så att affären kunde flyttas dit istället. Affärslokalen försågs med den senaste inredningen och Maria anställdes som expedit. Affären var öppen varje dag kl. 7-19, utom på söndagar. Då var det stängt.

Grogårdens slakteri. Som hemmansägare byggde David ett eget slakteri i
Gropgården och flyttade verksamheten dit. Den 5 maj 1910 var det premiärslakt
och till sin hjälp hade han fästmön Maria och sin trogne vän "Kalle-Lars".

Så plötsligt hann tiden ifatt och den soliga framgångssagan fick ett tvärt slut. David hade haft för bråttom – han hade inte gjort rekryten än. På grund av sin omfattande verksamhet sökte han uppskov ett år för att lösa det hela. Skötsel av gården överläts till Davids bror Oskar (1890-1985). Oskar var inneboende som dräng hos hos David och väl insatt i allt som rörde gården. Maria åtog sig mjölkningen och övrig marktjänst. Slakteriet fick Oskar driva som sitt eget.

Så var det diversehandeln. Den hade börjat gå riktigt bra, men David förstod att som handlanden kunde han inte vara borta ifrån butiken i åtta månader... Han frågade Maria om inte hon kunde tänka sig att sköta den medan han var borta. Hon tvärvägrade! Då fanns inte mycket att välja på och David tvingades att sälja hela rörelsen och köpare blev Davids största konkurrent: Ytter-Enhörna konsumtionsförening!

Att gå miste om den mest inkomstbringande verksamheten var givetvis en svår förlust, men det fanns ingen annan utväg. Bedrövelsen var stor hos både David och Maria – vad skulle finnas kvar efter rekryten? Skulle de helt få börja om?

Kari-gården. Änkan Karin Wallin (1837-1922) framför sin stuga i Stjärna.

På andra sidan vägen i Stjärna låg Kari-gården som ägdes av änkan Karin Wallin  som inte orkade sköta gården själv längre. Eftersom hennes ägor låg alldeles intill Gropgårdens, så var David mycket intresserad. Dessutom var gårdarna lika stora vilket skulle fördubbla avkastningen för David. Men det var flera som var intresserade av arrendet så det gällde för David att agera snabbt. 

Vid budgivningens slut återstod endast två intressenter där David var den ene. Den andre bjöd 100 kr/år, men då bjöd David över – 125 kr/år och vann arrendet. Nöjd över sin framgång gick David hem och för att berätta för Maria. Men hon blev inte glad.

Hon blev alldeles förtvivlad – hur kunde David göra så emot henne??! Hon förstod inte hur han kunde utöka jordbruket till det dubbla, lagom till att han skulle exercera. De skulle inte klara av detta utan hjälp, ansåg hon. Och vad skulle då bli kvar av vinsten från den utökade arealen? Om David tänkte sig fortsätta att göra sådana här riskabla affärer så var hon inte längre intresserad av något giftermål.

Mor och döttrar. Här ses Karolina Andersdotter (t hö) tillsammans med döttrarna
Maria (t vä) och Julia.

Men nu blev Marias mor tvungen att lägga sig i. ”Nu får du väl lugna dig och inte ta det så hårt”, sa hon till Maria. ”Nog må du tro att David klarar upp det här”. ”Ja”, menade Maria, ”men han får inte fortsätta med att ta sådana här beslut på egen hand”. Och det, det lovade David.

Fortsättning i nästa blogg......

Provryttarna

 

Provryttare eller handelsresanden kallades de representanter som sändes ut av fabriker och grossister i land och rike för att visa upp sin firmas utbud och sortiment. alla med sina knep och trick för att vinna framgång i sina uppdrag.

Provryttare på besök i Bernshill. Teckning av Bo Svärd.

Att vara grossist i det tidiga 1900-talet var en verklig utmaning. Telefonen var visserligen uppfunnen, men det skulle dröja länge innan den blev vanlig på landsbygden. Postgången var ansågs mer pålitlig, även om den var ganska bristfällig. Detta medförde stora problem för grossister och företagare att få kontakt med detaljhandlarna. Därför sändes det ut representanter som besökte handelsmännen personligen för att visa upp sitt sortiment. Dessa representanter började förekomma i en tid då endast hästryggen fanns som fortskaffningsmedel, varför de kom att kallas provryttare.

Forsby gästgiveri

Provryttarnas resväg gick längs med landsvägarna. Längs med landsvägarna fanns det ordnat med mat och husrum i de gamla gästgiverierna som låg med 1,5 mils avstånd. I regel tog provryttaren in på gästgiveriet på kvällen för att morgonen därpå bege sig till närmaste handelsbod. Var de resande i t ex. sybehör bar de med sina varuprover själva, men hade de större och tyngre prover, exempelvis husgeråd, behövdes även en hästskjuts och körkarl. J. David Pettersson, handlanden i Bernshill, fick själv uppleva ett sådant provryttarbesök:

”Det var på sommaren 1919, min första sommar som egen handlare. Jag minns så väl synen jag fick se där jag satt vid skrivbordet i mitt lilla kontor. Tvärs över gärdet, på landsvägen från Västerfärnebo kom det en åktrilla med en verkvagn på släp, fullastad med blåmålade koffertar. Trillan kördes av en kusk och bredvid satt en ytterligare en herre. Ekipaget svängde ner på byvägen i Salbo och vidare in på vår gårdsplan. Herrn som satt bredvid kom fram och presenterade sig som representant för Åkerholmska bosättningsmagasinet i Stockholm. De hade övernattat vid Forsby och nu önskade han att få visa sina prover. ’Ja, nog går det för sig’, sa jag. ’Men var ska vi få plats med dessa stora koffertar?’ ’Idag är det så idealiskt väder, så jag föreslår att vi blir här ute i trädgården,’ blev svaret.”

Provryttaren plockade nu fram sin medhavda kollektion så att trädgården i Bernshill påminde om lösöresauktion. Men det var inte förgäves. Enligt en bevarad faktura, daterad den 12/7-19 framgår det att J David köpte in varor för 513:99 (det motsvarar drygt 10 000 kr i dagens penningvärde). Detta var första och sista gången som J David fick uppleva säljarbesök på det gamla sättet. Redan under hösten 1919 avvecklades Forsteby gästgiveri – det sista i Västerfärnebo. Hädanefter reste Provryttarna med tåg varför det blev ohållbart att besöka varje handlare. Istället samlades ortens handlare på stadshotellet i Sala där gemensamma visningar skedde i fortsättningen.

Handlanden E G Olsson

Som man kan förstå av J Davids berättelse var dessa besök mycket tidskrävande och störde arbetsron för den enskilde handelsmannen. Dessutom hade dessa provryttare ofta en fantastisk talarkonst och kunde övertala vem som helst! Enligt 

J David trodde de sig alltid veta bättre än den de sålde till – både i mängd och behov. Därför var det många handlare som ådrog sig alltför stora lager då de inte kunde stå emot.

E G Olsson, handlanden i Bernshill 1902-19, var en gång med om ett märkligt provryttarbesök:

"Bomullsgarn var en stor vara i Västerfärnebo i början av 1900-talet. Det vävdes mycket i stugorna och jag hade för vana att lägga en ingångsorder varje höst köpa 100 buntar bomullsgarn i blandade färger och grovlekar från ett stort, stabilt bomullsspinneri i Stockholm, vars representant var mycket angelägen om att få denna stororder varje höst. Men, så visade det sig att det fanns ett fullt likvärdig firma i Göteborg som också var intresserad av denna stororder. Jag lät meddela de båda representanterna att den av dem som kom först den hösten, skulle få ordern.

På hösten 1914 kom så Göteborgsfirmans representant först och jag köpte de 100 buntarna som han lovat, av honom. När sedan Stockholmsfirman kom en tid senare informerade jag honom om att storordern hade gått till Göteborg denna gång och att han var för sent ute.

'Ja, men i år ska du köpa 100 buntar av mig också!', sade provryttaren. 'Man vet inte hur det blir med kriget som nyss har börjat. Det kan nog vara bra att ha 100 buntar i lager för framtiden. Kanske blir det helt slut med importen av bomull.'

'Nej, jag skall inte köpa något mera garn', förtydligade jag.
'Jo, det ska du visst göra', fortsatte provryttaren.
'Nej, det ska jag inte. Om du ska sälja 100 buntar garn till mig idag, då får du allt lov att trolla först', svarade jag.
'Trolla kan jag inte, men om jag kan hoppa jämfota upp på disken – köper du 100 buntar av mig då, då?', kontrade provryttaren.
'Ja, Det kan jag lova!', svarade jag, försäkrad om att detta var ju helt omöjligt.

Bernshill omkring 1914.

Det skulle jag inte ha gjort. Knappt hade jag hunnit svara förrän provryttaren stod på disken. Det visade sig att han hade ett förflutet som gymnast. Jag häpnade över den gymnastiska övningen, men var måttligt imponerad över hur provryttaren hade lyckats – både med hoppet och med övertalningsförmågan. Vad skulle jag med allt garn till?

Men framtiden skulle ge provryttaren rätt. Ju längre tid som kriget pågick blev tillgången på varor alltmer begränsade. På våren 1918 infördes ransoneringar på manufakturvaror och intresset för bomullsgarn ökade. Då kunde jag känna mig riktigt nöjd över att ha 100 buntar extra när alla andra handlare i socknen inte hade något alls."

Bernshill, del 2

 

Affären i Bernshill kom att existera i 80 år och under 40 år av den tiden kom den att drivas och utvecklas av handlanden J David Pettersson.

Norr Salbo1924. Ett ögonblick från affären i Bernshill, Bakom disken syns handlanden själv, J. David Pettersson med fosterpojken Arnold Ljunggren framför sig. Närmast kameran kunden Anna Broberg. Till höger står J Davids söner Kalle och Olle Pettersson framför sin morbror Viktor Olsson. I bildens högerkant skymtar J Davids chaufför, Axel Lundeqvist.

Vid årsskiftet 1918-19 erbjöds David Pettersson (1889-1977) på nytt att få överta verksamheten i Bernshill. David var fortfarande tveksam, hur skulle han kunna klara sig mot de mer etablerade konkurrenterna? I Norr Salbo fanns vid den här inte mindre än tre specerihandlare – men ingen av Bernshills omfattning. Handlaren i Bernshill, E G Olsson (1876-1962) var inte det minsta orolig och David lät sig övertalas. Den 18 februari 1919 öppnade David för första gången som egen handlare i Bernshill. Historien om den första dagen finns att läsa här.

Brobacke, Sör Gersbo.

David tog nu över den verksamhet som J O Bernholm (1856-1933) byggde upp och E G Olsson förvaltat och utvecklat de senaste 15 åren. Utöver affären följde en omfattande varuutkörning till avlägset boende kunder. För att underlätta detta arbete något, öppnade David 1922 en filial i Brobacke, Sör Gersbo, ett bra komplement till utkörningarna.

Parkens, Salbohed.

Davids värsta konkurrent från första stund var Västerfärnebo Konsumtionsförening. De öppnade en filial på Åsen i Salbohed en vecka FÖRE att David öppnade i Salbo! I och med att samhället Salbohed började växa fram under 1920-talet blev det nu en kamp om kunderna mellan David och Konsum. Vem hade störst dragningskraft?! Trots att J David var den mest etablerade i området och båda affärerna låg lika avsides från det nya samhället, fanns risken stor att J Davids kunder skulle gå till Konsum istället. För att motverka detta hyrde J David in sig Parkens gamla lokaler (närmsta granne med Salbo skola) åren 1928-33. Men denna filial var nog lite för överilad. Lokalen var inte ändamålsenlig och av praktiska skäl inte heller möjlig att hålla välsorterad. 1931 öppnade Konsum i nya lokaler i centrala Salbohed, men trots det var det affären i Bernshill som var mest välsorterad!

Brohill, Sör Gersbo.

Så kom 1930-talet, med depression, arbetslöshet och årtiondet avslutades med ännu ett världskrig. Men trots oroligheter i världen hindrade det inte J David ifrån att bygga nytt. Den gamla affären i Brobacke var sliten och omodern och verksamheten behövde mer tidsenliga lokaler. Invid Skultuna-vägen uppfördes nu en modern funkisvilla med affärslokal och föreståndarbostad som stod inflyttningsklart 1944.

Åsen, Salbohed.

Sedan Konsum etablerat sig i centrala Salbohed övertogs den gamla affärslokalen av en privatist som öppnade ytterligare en speceriaffär. Nu utbröt ett priskrig i Salbohed - vem var billigast? Vem var mest prisvärd?! Priskriget fortsatte genom hela 1930-talet och andra världskriget, men på nyåret 1945 nåddes J David av nyheten att speceriaffären på Åsen skulle säljas. Han kontaktade därvarande köpman Ivar Östh (1900-1970) för att diskutera saken. ”Det är inte lätt att sälja den här affären med den förfärliga konkurrensen vi har här”, menade Östh. J David instämde och svarade att han ogärna såg en ny konkurrent på orten, men han vägrade att släppa hela Ösths kundkrets åt Konsum. Istället föreslog han att få köpa affären i befintligt skick, med alla inventarier och lager - givetvis till ett hyggligt pris! Och så skedde. Butiken på Åsen kom att drivas som filial åren 1945-47.

Konsum -46. Ännu en gång lät Konsum bygga nytt vid korsvägen i centrala Salbohed.
1965 stängdes Konsum i Salbohed och huset byggdes då om för att tjänstgöra som busskiosk och postkontor, se bild. Idag huserar en pizzeria här.

Salbohed fortsatte att utvecklas till ett modernt samhälle och Petterssons affär i Salbo låg alltmer avsides. Drömmen vore ju att flytta verksamheten närmare korsvägen, men hur skulle det gå till?

På vintern 1946 invigdes en nybyggd konsumfilial i centrala Salbohed och J David insåg nu att en nysatsning måste ske om verksamheten överhuvudtaget skulle överleva. J Davids kundkrets från Örsingsbo, Stävre och Gussjö skulle ju knappast gå förbi en modern välsorterad Konsumaffär för att istället handla hos honom.

Affärshuset i Salbohed.

Därför gjorde nu J David en ansökan om bygglov på motsvarande sida om korsningen, men fick avslag från Byggnadsnämnden, med motiveringen att dels hade Konsum nyss byggt ett nytt affärshus och dels fanns det inte kundunderlag för att driva två affärer.

Men trots Byggnadsnämndens beslut så lyckades J David, med hjälp av goda kontakter, ändå uppföra ett nytt affärshus i centrala Salbohed med alla moderna bekvämligheter man kunde tänka sig! Förutom affärslokal och väl tilltaget lager inrymde den nya byggnaden tre lägenheter och hela anläggningen värmdes upp genom oljeeldning – den första i Västerfärnebo!

Köpman Olle Pettersson med maka Ingegärd.

Föreståndare för den nya affären blev J Davids son, Olle Pettersson (1915-1998). Från 1951 övertog han hela verksamheten och brodern Kalle, som förestod filialen i Gersbo, blev sin egen. J David själv fortsatte att driva butiken i Bersnhill fram till pensioneringen.

1959 sålde Olle verksamheten till Carl-Johan Johansson (1914-1997) från Fjärdhundra. Även butiken i Bernshill följde med i köpet och Johansson valde att driva denna filial ännu en tid.

1974. Två generationer "Handlar-Pettersson" vid nedläggningen av affären i Brohill.

J David och Anna i mitten flankeras Ruth och Kalle.

Kalle Pettersson fortsatte att driva sin affär i Sör Gersbo fram till oktober 1974. Han fortsatte även bedriva servicen med hemköringar till avlägset boende kunder.

Sista dagen. Kunderna Elsa Törnros och Gun Mattsson expedieras en sista gång av Linnéa Landgren i affären i Bernshill.

Carl-Johan Johansson fortsatte att driva filialen i Norr Salbo ytterligare några år med J Davids trotjänarinna Linnéa Landgren som föreståndare.

Men tiderna förändrades snabbt under 1960-talet och den gamla affären var inte längre lönsam, Johansson beslutade sig för att avveckla densamma. Efter att ha tjänat bygden under 80 års tid stängdes affären i Bernshill för gott, den 31 maj 1964.

Bernshill, del 1

 

1884 stod handelslägenheten Bernshill i Norr Salbo inflyttningsklar och här kom handlanden J O Bernholm att bedriva både affär och handelsträdgård fram till det tidiga 1900-talet.

Bernshill.

Johan Oskar Bernholm föddes 1856 i Grythyttan och kom till Västerfärnebo som 11-åring. Hans far, Erik Jakobsson kom att öppna den första handelsboden i Norr Salbo redan i slutet av 1860-talet, men förbyggde sig i sin iver att stärka verksamheten och gick i konkurs. Gården köptes då av Bernholm på exekutiv auktion, men Bernholm var ingen bonde. Hans håg stod till handeln och redan till julen 1882 sålde han gården igen. Gården köptes nu av dalkarlen 

Lars Larsson Orre.

Innan affären med Orre gjordes upp lät Bernholm avstycka en tomt i det nordöstra hörnet av egendomen för att där uppföra ett bostadshus med affärslokal. 1884 stod allt färdigt och fastigheten fick namnet Bernshill. Här inflyttade nu Oskar tillsammans med makan Vilhelmina (1864-1954) och dottern Anna Viktoria (1882-1971). Med tiden utökades familjen med ytterligare åtta barn: sex pojkar och två flickor.

Handl. J O Bernholm (1856-1933)

I sin moderna affärslokal startade Bernholm en omfattande verksamhet. Tidigt visade han tecken på att han visste hur en affärsrörelse skulle skötas. Bland annat såg han inte de andra handelsbodarna som konkurrenter, utan snarare som ett komplement till sin egna rörelse. Därför erbjöd han att dessa småhandlare att göra sina inköp genom honom istället, vilket gav Bernholm möjligheter till större kvantiteter och bättre inköpspriser.

Bernholms trädgård. Förutom den omfattande affärsverksamheten anlade Bernholm en praktfull trädgård med en mängd fruktträd och bärbuskar. Även prydnadsträd och perenner planterades i örtagården, något som var ytterst sällsynt på den tiden.

Verksamheten växte och affären sköttes av Bernholm själv, men för att sköta lager och den stora trädgården anlitades tjänstefolk. 1894 noterades det i kyrkboken att ett särskilt handelsbiträde anställdes vilket får tolkas som ett tecken på att affärerna gick riktigt bra.

J O Bernholms Godtköpshandel.

Med anställt personal blev det genast möjligt att utöka verksamheten ytterligare. 

I slutet av 1800-talet var regementet å Salbo-hed en plats som under övningsperioderna fullkomligt kryllade av liv och rörelse. Regementet låg förvisso i samma by som Bernholms affär, men alltför avsides för att soldaterna och övriga gäster skulle göra sig besväret att besöka den. Men Bernholm fann på råd genom att öppna en fililal, en ”godtköpshandel”, i anslutning till regementsområdet och strategiskt placerad intill Ansgariiföreningens soldathem.

Handl. Erik Gustaf Olsson (1876-1962)

1901 beslutade sig Bernholm för att sälja både rörelsen och fastigheten och ny handlare i Bernshill blev nu bokhållare Erik Gustaf Olsson från Gustafsbergs församling (B-län). Han hade sedan tidigare erfarenhet av att bedriva handel vilket var en nödvändighet i det tidiga 1900-talets hårda konkurrens bland de många handlarna i Västerfärnebo. Nu var det slut på Bernholms generösa grossistverksamhet, alla handlare var med i kriget om kundernas lojalitet. Det fick till följd att Bernholms väl tilltagna lager blev för dyrt för Olsson att ta över, men det hade Bernholm sin alldeles egna lösning på.

Bernshill ca 1900. En tidig teckning av affärsfastigheten i Norr Salbo, sedd från där landsvägen korsar byvägen. På gaveln mot landsvägen syns affärsingången och till höger syns magasinsbyggnaden med tillhörande lägenhet.

I köpekontraktet hade Bernholm låtit skriva in ett förbehåll, att han under ett års tid  skulle få disponera magasinsbyggnaden och den tillhörande lägenheten, för utförsäljning av sitt lager. Vad tyckte Olsson om detta, vad skulle han säga? Det var bara för honom att acceptera. Men nog måste det ha känts lite märkligt att ha sin företrädare som inneboende hos sig och dessutom som närmaste konkurrent?! Lagom till jul 1902 var lagret slut och Bernholm flyttade med familj till Gävle. Därmed blev Gustaf Olsson ensam handlare i Bernshill.

Bernshill 1914. Från vänster: pigan Emma Eugenia Lind, handelsbiträdena Anna Maria Thiel och Gunnar Fritiof Sahlberg. Framför hästen, från vänster: handl. E G Olsson, hustrun Frida samt dottern Ruth. På hästryggen sitter sonen Rune. I bakgrunden syns den nyligen utbyggda affärslokalen som ursprungligen endast inrymdes innanför det överväxta fönstret.

När Gustaf Olsson flyttade till Norr Salbo var han 26 år och ungkarl och skötte i huvudsak hela verksamheten själv, men ganska snart anställdes en expedit och 1907 gifte han sig med Frida Augusta Boström (1873-1930) från Värmdö (B-län). De fick barnen Rune Gustaf Martin (1909-1999) och Ruth Elena (1913-2005).

Med konkurrenten bokstavligen ”inpå knuten” blev Olsson tvungen att vidga sina vyer och söka sig en ny kundkrets. En gång i månaden ordnades det en marknadsdag på Svanå bruk i samband med att bruksarbetarnas löning. Där samlades många av traktens handlare. Till detta evenemang anslöt sig Olsson och ganska snart kom han på att utnyttja resorna till och från Svanå för beställningar av varor som kunde levereras nästa marknadsresa. Herrgårdarna i västra Fläckebo med sina många torpare uppskattade denna service mycket och utkörningen blev ett gott komplement till den stationära butiken i Bernshill.

Broddbo-filialen.

Affärerna blomstrade och Olsson såg med tillförsikt på framtiden. 1914 byggdes affären ut i Bernshill och verksamheten kompletterades med en filial i Broddbo stationssamhälle. Det kan tyckas opraktiskt med en filial så långt bort (2 mil), men detta var en ytterst taktiskt drag. De allra flesta varuleveranserna kom på järnvägen, och med en affär och lagerlokal i anslutning till järnvägsstationen kunde man sänka fraktkostnaderna avsevärt. Olsson skaffade sig nu en egen häst och anställde en körkarl för att distribuera varor mellan de olika butikerna.

Att driva två affärer hade givetvis sina vinster, men med två mils avstånd blev det drygt i längden. Dessutom satte första världskrigets ransoneringar sina spår i verksamheten, så 1918 beslutade sig Olsson att avyttra verksamheten i Bernshill.

1920. Handl. David Pettersson tillsammans med hustrun Maria och sönerna Olle och Kalle.

Vid samma tid hade David Pettersson (1889-1977) just återvänt till Salbohed efter att ha varit i Hästveda (M-län). Där hade han tjänstgjort som arbetsledare vid en nykterhetsanstalt, men på grund av dyrtider och svikande ekonomi tvingades man avveckla rörelsen i Hästveda och anläggningen i Salbohed förstatligades. David var inte intresserad av att vara statsanställd och sökte sig istället en plats inom handeln. Ryktet om Davids byte av yrkesbana nådde den försäljningsbenägne Olsson som genast erbjöd honom att få köpa Bernshill. David tackade vänligt men bestämt nej till erbjudandet. Till ett projekt av denna storlek saknade han både ekonomiska och praktiska tillgångar. Men Olsson såg möjligheterna och istället erbjöd han David en tjänst som expedit under ett år. På så sätt skulle han bli riktigt insatt i arbetet och verksamheten, ett erbjudande som David inte kunde tacka nej till.

Fortsättning i nästa blogg.....