söndag 24 juli 2022

Småskolläraren Johan "Jo-Jo" Johansson

 

En av de verkliga lärarprofilerna i Västerfärnebo skolhistoria var småskolläraren Johan Johansson, "Jo-Jo" kallad. Hans lärargärning  kom att sträcka sig fyra generationer.




Johan Johansson, "Jo-Jo" (1846-1932).



Johan Johansson föddes den 5 september 1846 i Sör Salbo by. Hans föräldrar var Unge Jan Jansson (1816-1895) och Stina Persdotter (1805-1885) som drev ett litet jordbruk, men på grund av dålig lönsamhet tvingades fadern att avyttra verksamheten. Gården såldes och familjen fick bo kvar, på undantag, in i en liten stuga somlåg på landsvägskanten.

Den fattiga familjen försörjde sig med varjehanda sysslor och modern åtog sig att hålla skola i sitt hem och här visade Johan tidigt sitt stora läsintresse.




Kyrkoherde I A Nordblad (1801-1876)



Trots att folkskolan lagstadgades redan 1842 gick det trögt med införandet. Värst motstånd möttes på landsbygden där man tyckte att det var slöseri med billig arbetskraft. Men samma år fick Västerfärnebo en ny kyrkoherde, Ivar Alric Nordblad var av en annan åsikt. Han var en stor ivrare för folkbildning och skolgång.

I samband med 1862 års kommunreform infördes nya krav på hur skolfrågan skulle bedrivas i de nya kommunerna. I november 1862 utsågs det första Skolrådet i socknen och där beslutades det att: lärare till byskolorna skulle rekryteras från fjolårets konfirmander. ”En så enkel sak som ’att hålla skola’ kan väl vem som helst!”, resonerade man.





Gården Hanses i Hedåker, före 1914. Här bodde häradshövding Jan Hansson.




Johan Johansson var nu 15 år, konfirmerad och redo att ge sig ut i livet. Kring årsskiftet 1862-63 fick han plötsligt ett meddelande ifrån prostgården att prosten Nordblad önskade träffa honom. Lydigt gjorde han som prosten önskade och fick då veta vad det gällde: prosten ansåg att Johansson var ytterst lämplig som ”barnalärare”. Ett sådant erbjudande kunde man ju inte tacka nej till, men 15-åringen fick en veckas betänketid. 

En vecka senare kom en hästskjuts från prostgården till Sör Salbo för att hämta den nyutnämnda läraren. Därefter styrdes färden mot Hedåker och ett möte med häradshövding Jan Hansson (1806-1888) om införandet av en ambulerande byskola.



Johan Johansson 1868.



Men hur tänkte Skolrådet, egentligen? Hur skulle en 15-åring kunna bedriva undervisning i en klass där de äldsta eleverna var honom jämngammal? Och vad skulle han lära ut när han saknade
både utbildning och erfarenhet? Jodå, utbildning skulle han få. Det skulle Skolrådet se till. En vecka som åhörare i Kyrkskolan må väl räcka!

Eftersom behovet var lika stort som motståndet så kom den nyinrättade byskolan att bedrivas i intensivläsning i treveckorsperioder, istället för hela terminer. På det viset gick inte bönderna miste om arbetskraft så långa tider åt gången.

Den ambulerande skolan alternerade mellan Hedåker och Västerbykil under åren 1863-64. Därefter förflyttades Johansson till Hedbo och Salbo där han alternerade fram till 1867.





Salbo skolstuga 1858-1882. I bakgrunden skymtar Wåhlgrens i Brunsala.
Stugan revs 1933.



I Sör Salbo inrymdes skolan i Johans barndomshem. Köket, som utgjorde själva skolsalen mätte 6x5 meter och här undervisades som mest 62 barn samtidigt! Hur alla dessa fick plats är en gåta, men det gick! Barnen satt på långbänkar kring långbord och skrivövningarna utfördes i sandlådor.





Salbo småskola 1906.




1873 infördes den fasta folkskolan, dvs. klasserna 3-4 i Salbo fjärding, skolgången var inte längre på den tiden. Problemet var bara att lärare för de senare klasserna saknades, en det var inga hinder för Johansson. Han verkligen brann för sina skolbarn och folkbildning och åtog sig att undervisa även större barnen. Därmed infördes periodläsning dvs. de två yngsta klasserna gick i skolan under sommarhalvåret, och de äldre klasserna under vintern.

Men detta blev alltför slitsamt för skollärare Johansson. Trots att han såg läraryrket som sitt kall och saknade egen familj, tvingades han till att avbryta sin lärargärning. Hade detta hänt i nutid kanske man hade bedömt det som utbrändhet – långt innan någon hade hört talas om någon vägg!

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.




Salbo småskola byggd 1882, nedbrunnen 1923.



Under 1870-talet tog skolväsendet verkligen fart på allvar i Västerfärnebo. 1876 invigdes Salbo folkskola på Åsen och en ny lärare anställdes. Något år senare byggdes även en ny småskola. Därmed började det ordna upp sig med både lokaler och lästider vilket gjorde att Johan så återvände till läraryrket. I den nya skolformen införde ”Jo-Jo” som han kom att kallas, odlingslära på schemat.




"Jo-Jos" stuga i Sör Salbo.



Den fattiga uppväxten och den låga lönen gjorde ”Jo-Jo” till en god ekonom. Han levde mycket sparsamt. Hans intressen för att lära och spara för framtiden gick att kombinera och därför valdes han in i socknens första sparbankskommitté som bildades i mitten av 1880-talet. Där kom han att sitta kvar i 40 år.

Sedan modern gått ur tiden behövdes en hushållerska som kunde sköta hushållet. Den första hushållerskan var soldatänkan Sara Jansdotter (1839-1903). Hon följdes av Klara Matilda Liljeros (1879-1959), Augusta Sofia Jansson (1882-1966) och Johanna Matilda Lind (1875-1860).

När även fadern var död började Johan att tänka på sin egen ålderdom. Ett torparkontrakt på 49 år upprättades därför mellan skollärare Johan Johansson och hemmansägare Johan Wåhlgren (1835-1914) i Brunnsala, Sör Salbo. Den gamla skolstugan kom nu att förvandlas till ett måleri- och fönsterverkstad.

”Jo-Jo” var en mångbetrodd man. Förutom sina 47 år som lärare i Salbo – sex dagar i veckan – höll han även söndagsskola i sitt hem på söndagsmorgnarna. Därefter gick ”Jo-Jo” till kyrkan – varje söndag. På samma gång så hände det att han stannade till i någon gård som han passerade och frågade om de önskade sätta in en 50-öring på banken. I så fall kunde han ombesörja det.

Johan Johansson var även utsedd hjälppräst och anlitades ofta till nöddop eller när en avliden skulle ”läsas ut” ur stugan.



Västerfärnebokretsen av SAF på 1920-talet.



1909 gick ”Jo-Jo” i pension, men fortsatte att vikariera där så behövdes. Vid ett tillfälle kunde han konstatera för en flicka att han även haft hennes mormor i skolan!

Han deltog även aktivt i lärarmöten och konferenser både i och utom hembygden – en gång närvarade han vid Nordiska skolmötet i Köpenhamn, vilket han återberättade om på nästa möte med lokalavdelning av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Där diskuterades skolans utveckling och gavs även möjlighet till återblickar, något som ”Jo-Jo” verkligen visste något om.




Protokoll fört vid ett av hembygdsföreningens första möten, renskrivet av "Jo-Jo".




1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening på initiativ av folkskollärare P. A. Rosenius som också blev dess sekreterare, med ”Jo-Jo” som vice sekreterare. Hans skrivkunnighet var eftertraktad och han anlitades ofta att sitta sekreterare på möten och stämmor vilket han gärna gjorde. Han åtog sig även renskrivning av redan skrivna protokoll.

Trots att ”Jo-Jo” bodde på ofri grund och inte ägde någon egen mark var han självskriven på bystämmorna i Sör Salbo – som sekreterare, förstås. Men alldeles fel var det inte heller, ”Jo-Jo” hade en ko till vilken han behövde samla hö till och för det ”arrenderade” han byns dikeskanter som han slog med lie och torkade på hässja. För det betalade han 25 öre till bykassan.




Anteckningar och manuskript efter "Jo-Jo" finns bevarade i hembygdsföreningens arkiv.



I september 1926 fyllde ”Jo-Jo” 80 år. Då uppvaktades han i sitt hem av forna elever, grannar och vänner. Enligt ett tidningsreferat bjöd han på kaffe med dopp, men undanbad sig presenter. Trots det överlämnade bygdens lärarkrets en korgstol. 1929 utsågs han till hedersmedlem i lokalavdelningen av SAF.

Efter ett långt och innehållsrikt liv insomnade Johan ”Jo-Jo” Johansson den 15 januari 1932, stilla i sitt hem. Han var då 84 år gammal.




2022. Så här ser "Jo-Jos" stuga ut idag.


söndag 29 maj 2022

Mors Dag

 

”Mors dag. Vilken vacker tanke! En dag ägnad henne, som varje minut är färdig att offra allt för sina barn, en fattig dag som betalning för ett helt livs omsorger.” Så inleds instruktionerna för firandet av Mors Dag, från 1920.




Mors Dag 1936




Traditionen att fira Mors Dag uppstod i Philadelphia 1905 på initiativ av amerikanskan Anna Jarvis (1864-1948). Hon ville hedra minnet av sin mor, Ann Jarvis (1832-1905), som ömt vårdat sårade soldater under det amerikanska inbördeskriget. Dessutom hade modern bildat Mothers Day’s Work Club för att uppmärksamma kunskapen om allmänna hälsofrågor. Därav föddes idén att instifta en särskild dag för att hedra alla mödrar, som Anna Jarvis menade att ”en mor har gjort mer än någon annan för dig”. Mors Dag firades första gången den 10 maj 1908 och seden spreds snabbt i i övriga USA där den redan 1914 utsågs till officiell helgdag.

Till Europa kom morsdagsfirandet först till Storbritannien i slutet av Första världskriget och spred sig vidare till Skandinavien. I Sverige firades Mors Dag första gången 1919 på initiativ av 
Cecilia Bååth-Holmberg.







Författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg (1857-1920) är kanske mest känd för den svenska översättningen av den danska psalmen "Härlig är jorden". Hon var gift med den förste rektorn vid Tärna folkhögskola (U-län), Teodor Holmberg (1853-1935),  och tillsammans hade makarna Holmberg ett brinnande intresse för folkbildning och folkuppfostran. 1881 inrättades på skolan en kvinnlig avdelning som Cecilia ensam förestod och 1907 skapade hon på eget initiativ en husmodersskola. Makarna Holmberg var verksamma vid Tärna folkhögskola åren 1876-1912.




Instruktionshäfte från 1920





I Sverige behövs det tydliga instruktioner när nya seder tas i bruk. 1920, året efter det första firandet av Mors Dag, gav Cecilia Bååth-Holmberg ut ett häfte ”MORS DAG” med förslag på uppvaktningar till mor. De inledande anvisningarna har blivit en klassiker:









För att den nya traditionen verkligen skulle få fäste i samhället uppmanades folkrörelserna att sprida och delta i firandet. 1921 trycktes sången ”Mor, lilla mor, vem är väl som du?” för första gången. Ursprungligen är det en dikt av Astrid Gullstrand och tonsatt av Ellen Heijkorn och den lanserades  i Svensk söndagsskolsångbok under rubriken Mors dag. Den kom sedan att bli insjungen på skiva av bl. a. Lapp-Lisa.








Firandet av Mors Dag kunde även arrangeras utanför hemmet. I frikyrkor eller föreningar ordnades samkväm där alla mödrar var hedersgäster och hyllningar av olika slag framfördes. För att ge en fingervisning om hur morsdagsfirandet skulle gå till, trycktes särskilda Morsdagshäften som gavs ut att ”läsa i hem och skola”. Här fanns alla tänkbara förslag, beroende på hur avancerad uppvaktning man önskade. Dikter och noveller med tydlig modersanknytning hör till de enklare inslagen medan pjäser med rekvisita och scenkostymer hör till de mer ambitiösa.




NTO-lokalen i Västerbykil.




År 2021 fick Västerfärnebo Hembygdsförening emotta en samling sådana häften, utgivna utgivna mellan 1929-38 och kommer ursprungligen från studiecirkelledaren och entusiasten Hjalmar Åhman (1899-1980). Han var med och bildade det lokala studietemplet Decemberblomman och utvecklade därigenom ett nära samarbete med Tärna folkhögskola. Även om detta samarbete uppstod långt efter makarna Holmbergs tid på skolan så fanns säkert spåren kvar efter dem och Mors Dag var väl ett spår om något! Därför kom Mors Dag – genom studietemplets samarbete med Tärna folkhögskola och Hjalmar Åhmans aldrig sinande engagemang – att introduceras i Västerbykil redan under 1920-talet. Här fanns en bygd och en vilja att hänga med i tiden.




Mors Dag 1938


söndag 13 februari 2022

Stjärna-Flickorna

 

”Bredvid sin häst i gränden, en gosse syntes stå”, hörs ifrån Spotifys lista. Var har jag hört den någonstans….




Stjärna-Flickorna från vänster: Lova Winter, Maria och Julia Olsson.





Ibland händer det att nutid och dåtid möts där man minst anar det. Plötsligt en dag valde min ”weekly list” på Spotify att spela det gamla skillingtrycket ”Bredvid sin häst”, en tragisk historia som jag direkt kände igen från en handskriven sångbok som tillh
ört min farfars mor, Maria Olsson (1885-1923). Tillsammans med sin syster Julia (1883-1913) och väninnan Lovisa/Lova Winter (1879-1939) bildade hon gitarrtrion Stjärna-Flickorna i början av 1900-talet. Alla tillhörde de den lokala missionsförsamlingen som hade sitt bönehus i Stjärna by, Ytter-Enhörna (B-län), därav namnet.





Ytter-Enhörna missionshus användes flitigt av bygdens föreningar.
Här är det Blåbandsföreningen som samlats.




Den allmänna sången var ett viktigt inslag i 1800-talets stora folkrörelser: väckelsen, nykterhets- och arbetarrörelserna. Sången förenade och hade förmågan att sprida rörelsens budskap utan att förvanskas – en rimmad sångtext kan inte ändras alltför mycket innan rimmen spricker!


Sångerna diktades på enkla och kända melodier och kom därför ofta att återanvändas inom den enskilda rörelsen men lika mycket lånade man melodier av varandra.





Stadsresan i Marias sångbok. Första versen är försedd med ackordanalys.




Visan är på sitt sätt ett tidsdokument. Dels berättar den om hur det såg ut Sverige såg ut i slutet av 1800-talet men också vilka metoder man använde sig av att värva medlemmar till de nya folkrörelserna. Texterna är mycket moraliserande och uppfostrande. Den här tragiska visan skrevs av predikanten Carl Boberg (1859-1940) och publicerades första gången i tidskriften Sanningsvittnet 1890, då benämnd som i Marias sångbok.


Att lyssna på Dalarna Femunds Spelmanslags version och samtidigt läsa texten, handskriven för över hundra år sedan, inger respekt. Hur kunde dåtidens människor, med deras förutsättningar och intryck, lyckas skriva texter som fortfarande tolkas, mer än hundra år senare?




Stjärna-Flickorna Julia, Maria och Lova omkring 1910.



Gitarrtrion Stjärna-Flickorna upphörde troligen omkring 1908, i samband med att Lova gifte sig. Dåtidens äktenskap krävde andra prioriteringar men de tre ungdomsvännerna kom att stå varandra ännu närmare eftersom Lova gifte sig med Wiktor (1879-1960), en bror till systrarna Olsson.