Prosten Prytz, del 6

Med åren blev karaktärsdragen för prosten Prytz allt tydligare och han blev alltmer våldsam och hårdhänt. Piskan och käppen använde han flitigt, ibland kanske lite för flitigt...

Efter närmare 40 år av ständiga strider och försök att uppfostra Färnboborna, började till och med den gamle prosten på att tröttna. Färnbofolket var ett alltför istadigt släkte som inte ens han kunde påverka! Och Prytz' ilska över ett sådant nederlag var något som inte undgick någon. 

Det berättas att Prytz vid ett tillfälle mötte sin klockare och frågade denne om han utfört de uppdrag han hade fått av sin herde, men klockaren svor på att han inte fått något uppdrag. Men, var det något var som Prytz inte tolererade så var det att bli ifrågasatt om sina handlingar! I rena ilskan greppade han sin ökända käpp och klådde upp sin undersåte så illa att klockaren slutligen brutit både armar och ben! Följden av denna händelse blev den att klockaren, helt frivilligt, lämnade sin tjänst...

Nej, tålamod var inte Nils Prytz bästa egenskap. Men trots att han levde i en tid då agan var en naturlig del av uppfostran och ledarskap, så fick man inte bete sig riktigt hursomhelst  – inte ens om man hette Prytz! Därför kom biskopen att tillfälligt suspendera den våldsamme herden från sin tjänst ett flertal tillfällen. När Domkapitlet 1683 utsåg Johan Larsson Engzelius till ny kaplan i Färnebo istället för sonen Magnus (se förra bloggen) – då hade det gått för långt! Prytz stora missnöje kom att gå ut över den stackars Engzelius, så pass illa att Domkapitlet tvingades skriva till kungen Karl XI för att få Prytz avstängd ännu en gång. Följden blev att av Prytz illa omtyckta kaplanen fick vikariera som herde istället för den avstängde Prytz. Engzelius blev kvar i Färnebo fram till sin död 1684.

Petrus Christiernin (1642-1717)

Men nu tyckte den gamle herden att måttet var rågat när till och med kungen började ha åsikter om hur man borde sköta sin församling. Därför begärde nu Nils Prytz att få avsluta sin tjänstgöring i Färnebo. Domkapitlet tvekade inte en sekund och till ny kyrkoherde i Färnebo utsåg man Nils Prytz’ måg: Petrus Christiernin, men det skulle man inte ha gjort! Den avgående herden protesterade å det bestämdaste. Han menade att Christiernin var alltför svag och feg för att kunna hantera en så besvärlig församling som den i Västerfärnebo! Därför tog Prytz tillbaka sin uppsägning och med hjälp av biskopen förhandlade han till sig en överenskommelse att få sitta kvar som församlingsherde till döddagar.

Sedan Engzelius dött utsågs äntligen sonen Magnus till kaplan i Färnebo. Dessvärre blev inte lyckan långvarig, Magnus avled redan året därpå och den gamle herden blev åter ensam på sin lott. Efter en lång livsgärning med att försöka forma det kärva Färnbofolket, kände ha sig trött och började planera för att än en gång begära avsked och flytta till Stockholm, men han hann inte. Döden hann före och den 22 april 1689 avled Nils Prytz, 84 år gammal. Han begravdes inne i Västerfärnebo kyrka, till höger framme i koret, men gravhällen är borta sedan länge. 

Nu kunde Färnboborna äntligen andas ut!

Prytz ljuskrona. Till minne av prosten Prytz skänktes denna ljuskrona år 1690
till församlingen av syskonen Prytz. Den har sin plats i koret i Västerfärnebo kyrka.

Hur gick det för barnen då? Förutom sonen Magnus så fanns det ju tre barn till. Hur tog de sig ut i livet? Mer om dem i nästa blogg....