Skärtorsda'ns häxfeber

En av påskens många traditioner är att klä ut sig till påskkärring. Ett ganska oskyldigt påhitt kan tyckas, men så har det inte alltid varit. På 1600-talet var det förenat med livsfara om man utgav sig för att vara häxa – inte minst under Stilla veckan!

Påskkärring 1920. Här ses bygdens barnmorska, Hilma Hållén, som agerar påskkärring.

Härom veckan hade jag ett föredrag om en Färnbopräst från 1600-talet – prosten Prytz. Han var verksam under den period som Sverige drabbades av ”häxfeber” eller ”Den stora oredan” som det kom att kallas. Och då kan man ju fråga sig: hur stor var denna fråga i Färnebo? Fanns det häxor här och i så fall, hur många av dem blev verkligen dömda?

1600-talets häxprocesser tog sin början i Älvdalen (W-län) och spred sig ut över landet. Häxorna ansågs stå i nära förbund med Djävulen och på Skärtorsdagsnatten reste de flygande, upp-o-ner och bakfram, till Djävulens gästabud i Blåkulla.

Men tack vare att prosten Prytz inte lät sig övertygas om trolldomar så förskonades Färnebo från häxanklagelserna. Prytz har gått till historien som en hårdhänt och brutal man som tuktade sina församlingsbor med våld, men häxor trodde han inte på! Och eftersom prästen var den ledande i församlingen, var det också han som ”slog an tonen” vilket var avgörande för om en bygd skulle drabbas av ”häxfeber”.

Trots att prosten inte trodde på häxor, spreds det ändå rykten och anklagelser om trollkunniga kvinnor. I Häggebäcken t ex. fanns en man som anklagade en grannkvinna för häxeri. Men det skulle han inte ha gjort, för den som fick uppsträckning av prosten Prytz var sagesmannen själv! Att anklaga någon för trolldom var enligt Prytz något som kunde ge oanade konsekvenser.

Det närmaste ett trolldomsmål man kommer i socknens historia var när en man som som försökt utöva vidskepelse utan framgång, dömdes till att sitta i skamstocken en söndag. Men vidskepelse och trolldom var inte riktigt samma sak. Magi utgjorde grunden i båda målen, men vidskepelse ansågs ha ett gott syfte genom att kunna bota sjukdomar eller att återfinna försvunna ägodelar medan trolldom gjorde mer skada än nytta genom att sabotera för andra.

Dödsstraffet för trolldom avskaffades först 1779.

Lappkällan

Ibland har man lite för bråttom med att publicera det senaste och då är det inte säkert att allt kommer med! Därför får det bli en fortsättning på förra inlägget. Här är historien om Lappkällan.

Lappkällan.

Strax intill gränsen mot Dalarna ligger den, Lappkällan. En plats som enligt folklig tradition ska ha varit rastplats för resande samer. Belägg för detta tror man sig ha funnit på den stora platån strax bredvid källan. Här har man påträffat stenar placerade i rad som troligen är rester av en eldstad i en kåta.

Rastplats. På den ca 20 meter långa platån intill Lappkällan har man funnit spår av mänsklig verksamhet.

De lappar som rastade vid Lappkällan var s k skogssamer och härstammade från södra Norrland. Här passerade de när de var på väg till eller ifrån de årliga marknaderna i Sala och Västerås och här fanns det lämpligt renbete och de störde inte ortsbefolkningen. Under sina långa vandringar förekom det både födslar och dödsfall, därom vittnar kyrkböckerna. Mellan 1713-1753 finns minst fem notiser om "lappbarn" och två avlidna "lappmän".

Spår efter sydsamer finns lite varstans i hela Mellansverige. Sedan 2017 driver länsmuseerna i Dalarna, Gävleborg och Västmanland samt Sydsamiskt kulturcentrum i Östersund det gemensamma projektet Ohtsedidh – samiska kulturyttringar i Mellansverige. Läs mer om projektet här.

Lapp-Lenas korg

Ju mer man rotar i bygdens historia, desto mer fascinerad blir man över hur mycket den mänskliga hjärnan kan lagra. Texter man inte läst på evigheter kan helt plötsligt göra sig påminda och det är oftast där som lösningen på problemet finns!

Lapp-Lenas korg. Detta är en sk. tårtkorg, men inte tårta i dagens bemärkelse. 
"Tårta" härstammar från det latinska ordet torta som betyder 'rund brödkaka'.

Under våren 2018 kontaktades hembygdsföreningen av Västmanlands läns museum som planerade en bussutflykt på temat ”I sydsamernas spår”. Enligt Länsmuseet skulle det finnas en rotkorg i Gammelgårdens samlingar, gjord av någon som kallade sig ”Lapp-Lena” som vore intressant att få se. Det speciella med denna korg är att tillverkaren är namngiven!

Samordnare för resan, Anna Bratås, frågade även föreningen om det fanns någon dokumentation, mera uppgifter om vem denna ”Lapp-Lena” var och när i tiden hon var verksam??

Frågan föll givetvis på mig, eftersom jag är ansvarig för skötsel av samlingar och arkiv, men någon ”Lapp-Lena” kände jag inte till. Korgen, som var anledningen till deras besök, visste jag hade jag däremot var den fanns. Men VAR hittar man något om ”Lapp-Lena”?!!

Lappkällan.

Att leta efter ”Lapp-Lena” i arkivet var ju som att leta efter en nål i en höstack – HUR skulle jag kunna hitta nåt om henne??! "Men om jag inget hittar om henne, vad ska jag då berätta om?", tänkte jag. Så kom jag på att på Hedåkersskogen, finns en plats som kallas Lappkällan. "Det är ju åtminstone på samma tema", tänkte jag.

Om Lappkällan visste jag att det fanns en sparad tidningsartikel som jag letade fram och DÄR – överraskande nog – omnämndes just Lapp-Lena!

Nu blev det bråttom – hur skulle jag kunna få klarhet i det här? Upptäckten gjordes på fredagsmorgonen och redan dagen därpå väntades besökarna till Gammelgården!

Jag kontaktade artikelförfattaren och morgonen därpå, kl. 07:05 plingade det till i inkorgen och där kom ett mejl med information om ”Lapp-Lena”.

Matrast på Västerfärnebo Gammelgård den 26 maj 2018.

Men vem var då denna Lapp-Lena?

Jo, hon föddes som Magdalena Andersdotter i Rudö i By socken (W-län) 1799 och var dotter till lappmannen Anders Hindricsson (1770-1839) och Margreta Larsdotter, ”Lapp-Greta” kallad (1777-1842). Lena noteras tidigt i kyrkboken för att inte vara "fullt arbetsför" men försörjde sig likt sin mor att fläta och tillverka korgar: förnings- och brödkorgar av tallrotstågor som de samlade in på skogarna – ända borta i Årsunda!

Sockenlapparna var illa ansedda. De bodde på byns utmarker och anlitades till sysslor som ingen annan ville utföra, exempelvis kastrering av hästar eller avliva hundar. Sockenlapparna ansågs även vara trollkunniga och kunde skaffa till rätta stulna tillhörigheter.

1838 födde Lapp-Lena en son, Anders Fredrik. Eftersom Lapp-Lena inte ansågs vara ”fullt arbetsför” växte sonen upp i sin morbrors familj. Dessvärre drabbades både morbrodern och Anders Fredrik av samma sjukdom och båda avled i början av augusti 1846. ”Svullnad” angavs som dödsorsak.

Lapp-Lena bodde kvar hos sina föräldrar så länge de levde, sedan flyttade hon in hos bror och svägerska i Spisbo, By socken. Den 12 juli 1865 gick Lapp-Lena ur tiden, 66 år gammal.