Färnbos första bensinmack

 

Vid tiden efter första världskriget började bilar bli en allt vanligare företeelse och därmed ökade även efterfrågan på bensin. I år är det 100 år sedan Västerfärnebos första bensinmack öppnades.

1920. Färnebos första bensinmack fanns i Norr Salbo.

På sensommaren 1920 hände något historiskt vid affären i Bernshill, Norr Salbo. Då uppfördes nämligen den första bensinmacken i Västerfärnebo. Avtal hade tecknats mellan handlanden J.David Pettersson och bensinbolaget Shell, som utlovade att handlanden Pettersson skulle få ensamrätt på bensinförsäljning i hela Västerfärnebo – ett privilegium som J. David gladde sig mycket åt!

Den nya anläggningen byggdes intill landsvägen. En cistern grävdes ned i marken och överbyggdes med en kur där en manuell pump installerades. I kuren förvarades även litermått i olika storlekar för att tillgodose kundens önskemål, då pumpen helt saknade tekniska finesser och därmed måste bensinköpen alltid handhas av en expedit.

Men glädjen över att ha ensamrätten på bensin blev kortvarig. Redan en månad senare satte samma bolag upp ännu en pump i Färnbo – denna gång i Rosshyttan! J. David tog givetvis kontakt med Shell och undrade över vad som hände med hans utlovade ensamrätt. Till svar fick han veta att bolaget inte räknade Rosshyttan till Västerfärnebo. Och det hade de i och för sig rätt i, mellan Norr Salbo och Rosshyttan är det drygt två mil så de båda mackarna hade knappast konkurrerat med varandra. Men likväl var ensamrätten ett minne blott! Efter denna händelse dröjde många år innan innan Shell tordes öppna någon mera mack i Färnbo.

1927. Affären i Bernshill, sedd från landsvägen, med macken i förgrunden.

Macken hade inga särskilda öppettider, närsomhelst kunde vemsomhelst komma och önska betjäning. Farfar Kalle berättade om hur han i sin ungdom, i tid och otid fick ge sig ut till macken – ja, ibland till och med mitt i natten! Särskilt mindes han en sen oktoberkväll 1934 då några skumma personer på genomresa, kom och knackade på. Plikttroget gick Kalle ut och betjänade kunderna. Vad han inte anade då, men förstod sedan han hört om vad som hänt på natten, var att de sena bensinkunderna var självaste Salaligan!

1935. Kalle Pettersson (i vit rock) ser på när den nya pumpen monteras.

I mitten av 1930-talet hade pumparna utvecklats och hanteringen effektiviserats så mycket att Shell bytte ut den ålderdomliga anläggningen mot en modernare. Pumpen var fortfarande manuell, men momentet att först mäta upp i litermått var nu bortrationaliserat. Istället pumpades bensinen upp i en ansluten, graderad behållare till önskad mängd, innan påfyllning kunde ske. 

Bensinförsäljningen vid Bernshill upphörde i slutet av 1940-talet då ett ”hypermodernt” affärshus byggdes vid korsvägen i Salbohed – nuvarande Köplusten – där en tillhörande mack öppnades. Och nu, 100 år efter J. Davids utlovade löfte om ensamrätt, så är det endast i Salbohed man kan köpa bensin i Färnbo socken!

Faster Karin

Släktforskning är som de flesta vet, främst en massa namn och årtal. Men ju mer man gräver, desto fler blir frågetecknen – VEM var den här personen egentligen? Frågorna kan hopa sig, allra helst när det rör någon nära släkting som levde för inte alltför länge sen. Så var det med morfars äldsta syster Karin.

Karin Liljegren (1902-1950)

Min allra första kontakt med släktforskning var när jag som barn tittade i morfars släktforskningspärm. Till skillnad från mormors släkt – som alltid fanns närvarande och levande – så var morfars släkt i det närmaste helt okänd.

Morfar var yngst av sju syskon, den äldsta var Karin. Hon föddes den den 2 augusti 1902 i Västerås och familjen bodde vid Karlslund där fadern var diversearbetare. Året därpå flyttade familjen till Hubbo församling (U), men redan året därpå var de tillbaka i Västerås. 1907 flyttade familjen till Brännkyrka (AB) och två år senare till Toresund (D).

Toresund 1916. Familjen Liljegren vid stugan i Fågelsången.

Efter konfirmationen var Karin vuxen nog att ge sig ut livet för att klara sig på egen hand och i mars 1917 flyttade hon till Kila (U). Att hon kom att flytta så långt hemifrån berodde nog mycket på att i Kila socken, i Väster Tullsta närmare bestämt, bodde Erik och Margareta Jakobsson, Karins mormor och morfar. I Väster Tullsta fick hon plats som piga hos arrendator Johan Edvard Kyllén. Här stannade hon endast några månader innan hon flyttade till en annan bonde i samma by, hemmansägare Karl Olof Anselm Karlsson där hon stannade fram till midsommartid 1918. 

Mamma Hillevi väntade barn och behövde Karins hjälp i hemmet och i augusti föddes Bror (1918-1992). Karin stannade kvar hos föräldrarna till in på höstkanten då hon återvände till Kila, denna gång som tjänarinna i Tyskebo. Men redan efter ett år flyttade hon igen, denna gång till Kumla (U) och tog plats som piga hos hemmansägare Axel Arvidsson i Ynglinge.

Familjen Liljegren omkr. 1920. Bakre raden fr vä: Hillevi, Hjalmar, Greta.
Främre raden fr vä: Eric, Bror, Gulli, Ebba, Anna.

Som äldsta barnet i familjen kände Karin ett stort ansvar för dem därhemma. Föräldrarna och syskonen flyttade 1920 till Ekerö (AB) där de yngsta systern Ebba plötsligt drabbades av troligen barnförlamning. 1921 flyttade familjen igen, denna gång till Enköpings-Näs (C) dit även Karin sökte sig för att vara familjen behjälplig. I november 1921 fick hon plats som piga i prästgården i Enköpings-Näs, men stannade där endast en månad. Istället fick hon plats som tjänarinna hos f d. organisten och folkskolläraren Jacobsson i Enköpings-Näs och stannade där ett år.

Att vara piga i början av 1900-talet var ett slitsamt arbete med dåligt betalt och de täta flyttarna berodde på att man ständigt sökte sig någonstans där det kanske var lite bättre.

1922 började Karin som piga på Fattiggården i Enköping (C). Hon var fortfarande piga, men istället för att vara en resurs i lantbruket fick hon nu chansen att visa sina goda egenskaper som medmänniska, något som säkert tilltalade henne eftersom hon kom att stanna där dubbelt så länge som någon annanstans, dvs. i två år.

Kanske ingick det bakning i sysslorna på Fattiggården. På hösten 1924 flyttade Karin till "Norra roten, 6 kvarteret" i Enköping för att ta plats som bagerska i ett konditori på samma adress.  Här stannade hon fram till slånkveckan 1925, då hon sa upp sig från både arbete och bostad och flyttade Surbrunnsgatan 3 i Stockholm (A) och för att vidga sin vyer som bagerska.

Framtiden såg nu både ljus och hoppfull ut: ett arbete som bagerska i självaste huvudstaden – kunde det bli bättre än så här?! Men säg den lycka som varar… Liksom så många andra framgångsrika unga kvinnor i Stockholm vid den här tiden så råkade Karin i olycka och blev med barn – utan att vara gift!

Ängsberg 1927. Karin, med sonen Sven på armen, flankerad av mormor och mamma.

I februari 1926 flyttade Karin till Högbergsgatan i Katarina församling (A) och i april föddes sonen Sven (1926-2010). I november samma år flyttade Karin och Sven till Ingemarsgatan i Stockholm där hon fick plats på ett bageri. Men att både vara ensamstående småbarnsmor och yrkesarbetande kvinna var alltför tufft då ingen kommunal barnomsorg fanns att tillgå. Därför kom Sven att växa upp tillsammans med sin kusin Mary (1926-1988) hos mormor och morfar Liljegren i Norrby.

Bror tillsammans med syskonbarnen Sven och Mary.

Trots de tidiga mornarna som bageriyrket medförde, så intresserade sig Karin för föreningslivet och engagerade sig starkt inom nykterhetsrörelsen. Redan som 16-åring anslöt hon sig till IOGT och kom med tiden att prova på de allra flesta logeuppgifterna – främst som sekreterare – men det var ungdomsverksamheten hon höll varmast om hjärtat. 1933 öppnade Stockholms IOGT-distrikt ett pensionat och semesterhem på Tollare gård i Nacka (A), och där blev Karin en trogen medarbetare i kaffeserveringen.

Karin var en pålitlig vän som med lättsamt sinne och glatt humör åtog sig den ena uppgiften efter den andra – inget verkade vara henne omöjligt!

Karin med sin Sven.

Karin förblev bagerska hela sitt liv. Enligt SCBs folkräkning 1945 arbetade hon vid ”Normas bageri” på Östermalm i Stockholm.

I oktober 1950 blev Karin hastigt sjuk och den 19 oktober avled hon, 48 år gammal och närmast sörjande var sonen Sven. Till begravningen, som ägde rum den 29 oktober, inbjöds syskonen och när bröderna Eric (1910-1988) och Bror anlände till Stockholm under förmiddagen möttes de av en märklig syn. Alla flaggor vajade på halv stång! Vid första anblick kanske de tänkte: ”Av vilken anledning skulle hela Stockholm hedra Karin?!” Så var det självfallet inte. Men vad hade då hänt? Jo, just denna morgon hade Hans Majestät Konung Gustaf V stilla insomnat, 92 år gammal. Att detta hände just den dag som Karin begravdes var givetvis en ren tillfällighet, men bröderna skulle för alltid minnas vart de befann sig någonstans när de fick veta att kungen var död.

HMK Gustaf V (1858-1950)

20 år på Gammelgården

 

Min stora passion för hembygdens historia och intresse för föreningsliv väcktes tidigt. I år det exakt 20 år sedan jag gjorde min första insats på Västerfärnebo Gammelgård.

I handelsbo'n vid Färnbo-Paraden år 2000.

Sedan farfar Kalle gått ur tiden på hösten 1999, beslutade familjen att skänka hans gamla kassaapparat till Gammelgården. Själv var jag då 15 år, historieintresserad och mer insatt i bygdens historia än någon annan jämnårig. Följden av detta blev att hembygdsföreningens materialförvaltare Elisabet ”Lisa” Johansson om jag kunde tänka mig att engagera mig på Gammelgården till sommaren. Jag var nog inte så svårövertalad och ryktet om Lisas ”vinst” spred sig snabbt inom föreningen. 

Men så på onsdagseftermiddagen i midsommarveckan ringde vice ordförande i hembygdsföreningen, Holger Andersson och frågade: ”Jag har hört att du är intresserad av att va med å jobba på Gammelgården… Vi är kort om folk på fredag. Kan du ställ’ upp?” Frågan kom ju väldigt plötsligt, men jag frågade vad jag skulle göra och det gällde glasskiosken. Utan blinka tackade jag ’ja’ till detta!

På utsatt tid på midsommaraftonens eftermiddag infann jag mig på Gammelgården – men vad hade jag gett mig in på?! Glasskiosken brukade i vanliga fall husera i Stora logen men där hade frysboxen gått sönder. Istället förlades glasskiosken till Kaffestugans köksfönster och den trasiga frysboxen ersattes med ett LITET frysskåp där precis all kyla rasade ut så fort man öppnade dörren. Inte särskilt mycket glass fick plats där heller, men det hade man löst genom att ha glassförrådet HEMMA hos Holger! Så när det började tryta i frysen skulle jag, samtidigt som jag stod ensam i luckan, leta reda på Holger för att han skulle hämta mera glass! Inte alldeles enkelt...

Så här i efterhand har jag ibland tänkt att det var väl lite väl vanskligt att sätta en helt oprövad 15-åring ensam i glasskiosken på midsommarafton, men samtidigt så tror jag mig veta hur styrelsen resonerade: "Det är ju 'Handlar-Kalles' barnbarn" – en tillräckligt meriterande egenskap för att ensam få sälja glass på Gammelgården!

Helt ensam var jag kanske inte. Min backup var ”Fru Hedblom”, en go’ tant med stora prästkragsliknande clips i öronen. Hon skötte kaffekokningen och passade korvgrytan. För korv skulle jag också tillhandahålla i glasskiosken!

Så började glassugna kunder dyka upp och så länge det bara kom någon strökund så gick det väl ganska hyfsat. Men plötsligt skulle ALLA ha glass samtidigt!! Kön växte på nolltid och dessvärre hade jag kön rakt framför mig, det kändes som om kön räckte in i grannens trädgård! Paniken var ett faktum, men så kom Gun Bergh – en räddande ängel. Hon såg min panik men gav mig följande, lugnande instruktion: ”Skit i kön! Titta på kunden du har framför dig. Kön – den finns inte!” Sen förklarade hon hur jag skulle tänka för att räkna ut rätt växel: ”Räkna först upp till en jämn tia så kommer du rätt.” Och så tänker jag fortfarande när jag sitter i kassan på Coop – trots att jag egentligen inte behöver.

Folkdansare på tunet.

När evenemanget var över kom Lisa och hon var märkbart besviken. Inte på mig, men på Holger. Han hade ”knyckt” mig (hennes vinst), tyckte hon, mitt framför näsan. Jag skulle ju vara ”stugvakt” hos henne! Så nu skyndade hon sig att boka mig inför dragspelsstämman – allt för att inte Holger skulle hinna före henne en gång till!

Efter en debut som denna hade väl vem som helst blivit avskräckt till att fortsätta. Men märkligt nog blev jag kvar och har nu varit med i föreningen (med diverse olika funktioner) i 20 år – en tid som motsvarar mer en halva mitt liv! Och trots att jag varit med så länge är jag fortfarande yngst i styrelsen men är ändå den som har varit med längst! 

Prosten Prytz, del 9

Det har nu blivit dags för sista delen i serien om prosten Prytz. Just som jag höll på att färdigställa sista avsnittet insåg jag att det måste bli en till!

Prytzens Grav vid Bysjön.

Den här serien har i huvudsak baserats på boken ”Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig” av Sten Selin. Men den myndige prästmannen har intresserat och fascinerat många lokalhistoriker genom tiderna, så det finns flera dokumentationer i ämnet att tillgå. Men, detta avsnitt kommer att behandla en muntlig tradition som ännu lever kvar i Västerbykil – Prytzens Grav.

"Graven" från ovan.

Tvisten om Vretaberg skapade en långlivad kamp mellan Prytz och bönderna i Västerbykil. Desperat över situationen beslutade nu den ursinnige prosten att göra slut på Kilbobönderna en gång för alla.Han skulle dränka Västerbykil!


Men hur skulle det gå till? Jo, en utdikning av Bysjön skulle göra detta möjligt och man började gräva en stor och djup kanal som fick namnet ’Prytzens Grav’ (grav i detta sammanhang betyder stort/djupt dike). Enligt sägnen ska det ha varit planen. Men, här spelar historien ett spratt för eftervärlden! Alla som har intresserat sig för Prytzens Grav möts av en stor överraskning eftersom syftet med Graven i verkligheten har motsatt effekt! Istället för att avvattna Bysjön, så fylldes sjön på!


Hur det egentligen låg till med detta projekt är omöjligt att säga. Varför sägnen säger en sak och verkligheten en annan, finns det flera varianter på. Enligt en ska Prytz inte alls ha haft för avsikt att dränka Västerbykil, utan istället är Graven grävd för att förbättra odlingsmöjligheterna (känns som en efterkonstruktion), medan en annan förklaring (den som oftast berättas) syftar på att Prytz verkligen planerade att dränka grannbyn, men att han saknade kunskap om hur man gräver diken....

Nils Prytz.

Slutligen kan man konstatera att prosten Prytz är nog en av de största personligheterna som funnits och verkat i vår bygd som och alltid kommer att förknippas med 1600-talets Västerfärnebo!  

Och visst är det ändå något visst med att vara släkt med en ”kändis”, någon som inte var som andra och som det kan finnas både sägner och historier om. Så har det nog varit i alla tider och även om Färnboborna har försökt att förtränga sin tyranniske herde så har det alltid funnits ättlingar som velat hylla honom till skyarna. Så var det till exempel med makarna Johan Jansson Melin och Kristina Matsdotter i Mälby i mitten av 1800-talet. Kristina var ättling i rakt nedstigande led från Prytz – en egenskap hon såg som meriterande och framhöll det ofta i samband med meningsskiljaktigheter. Men maken Johan lät sig inte imponeras och svarade: ”En sån där som dika ut Bysjön och dränkte hela Västerbykil! Just en vacker en att va släkt med!”

Johan Melin och Kristina Matsdotter.

Prosten Prytz, del 8

För att gå till historien kan man inte vara som alla andra, man måste vara sin egen. Att prosten Prytz var ”sin egen” är nog de flesta överens om, men hur har eftervärlden velat framhålla honom – tyrann eller fadersgestalt?

Karl XI och prosten Prytz.

Minnet av prosten Prytz har alltid varit närvarande i Björsbo och hans våldsamma framfart har funnits kvar som svårläkta sår hos ättlingar till dem som gick i strid mot honom men förlorade. Men dessa strider var ju i främst i egenskap av bonde, hur har eftervärlden värderat på hans gärning som präst?

Johan Fredrik Munktell (1764-1848), präst i Irsta (U-län), sammanställde på 1840-talet Westerås stifts herdaminne, ett register över Västerås stifts präster genom tiderna. Där framställs Prytz så här: ”Owanlig war hans wäg och en owanlig man förblef han. I hela sin lefnad behöll han stränga militairiska façoner, och med sin käpp, någon gång med yxhammaren, jemte hårda ord, tuktade han det stela Fernebo-folket så, att bonden tog hatten af sig i samma stund han öppnade porten /.../ Sina Adjuncter misshandlade och fördref han /.../ Sin klockare slog han förderfwad, att den gamle måste ligga under läkarehand.”

1939 gav Gunnar Ekström (1893-1990) syssloman vid Västerås domkyrka, ut en uppdaterad version av ”Västerås stifts herdaminne”. Även om han inte lika detaljerat beskriver problematiken så påtalar han att: ”Åtskilliga omständigheter gjorde att Domkapitlet 1683 såg sig nödsakat gå till konungen för att få honom avsatt.”

Ja, det är väl ingen har som har hört talas om prosten Prytz som har kunnat undgått hur han behandlade sina medarbetare och församlingsbor. Men märkligt nog kom uppfattningen om Prytz och hans maktmissbruk att förändras med tiden och istället framställdes han som en fadersgestalt och föredömlig ledare för bråkiga Färnebofolket. Hur var detta möjligt?

Tiden kring sekelskiftet 1800-1900 brukar benämnas som Nationalromantiken, en tid då samhället stod inför nya tider och industrialismen höll på att ersätta den gamla självhushållningen. Allt fler flyttade ifrån landsbygden för att bli industriarbetare i städerna, men banden till det förgångna växte sig allt starkare. Det tidsenliga intresset återspeglades i det mesta i samhället och en av dessa följdeffekter var Barnbiblioteket Saga som startades med syfte att ge barn och unga tillgång till god litteratur. Även denna litteratur färgades av samtiden. Bland de mer kända exemplen är Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Men i berättelsen En karlavulen präst hette huvudpersonen Nils Prytz och den berättelsen blev en flitigt läst i Västerfärnebos skolor under tidigt 1900-tal. Här en förkortad version av berättelsen:

Karl XI (1655-1697). Porträtt av Ehrenstrahl, 1685.

På 1680-talet hade Färneboborna verkligen tröttnat på sin våldsamme kyrkoherde. Hur mycket de än klagade verkade ingenting hjälpa, varken biskopen eller domkapitlet ycktes kunna rå på honom. Den sista utväg som fanns kvar var att skicka klagomålen till självaste kungen, Karl XI, som just vid den här tiden ofta vistades på Strömsholms slott och därmed ganska lättillgänglig för det klagande Färnbofolket.

Bygdens män sammanställde ett klagobrev och så reste en delegation bestående av bygdens sex rikaste bönder till Strömsholm. Vid ankomsten fick de veta att kungen just kommit hem efter en ansträngande björnjakt, men kungen var alltid redo för att lyssna bönders klagomål. Han tog genast emot och bönderna visades in i Drabantsalen.

Äldste man av de sex var Matts Ersson och utsedd att föra talan inför kungen. Med säkra steg gick han in i Drabantsalen, men när han möttes av kungens blick veknade han och miste nästan talförmågan. Stammande framförde han sitt ärende: ”Allt vad vi ha att säga stå här i de papper jag ödmjukligen vågat lämna Eders majestät”.

”Är det klagomål mot någon av mina fogdar?”, grymtade kungen. ”Nej”, svarade bönderna. ”Fogden är en ärlig man, men prästen… Ge oss en ny präst, ers majestät. Den vi ha nu slåss så okristligt och är en tyrann. Till och med i Guds hus slåss han!” Kungen blev genast bekymrad över det han nu fick höra och frågade: ”Slåss prästen? Med vem då?” 

Matts Ersson svarade: ”Ni känner inte Nils Prytz. Han är okristlig i sin styrka och har brutit både armar och ben på både grova och starka bönder.” Kungen lyssnade uppmärksamt och förstod problematiken. Bönderna bugade sig djupt, tackade för att de fått besvära kungen och drog sig sedan tillbaka. Ensam stod kungen kvar, förundrad över vad han nyss fått höra.

”Det här är upprörande!”, utbrast han efter att ha studerat böndernas handlingar. ”Är allt detta sanning ska denne präst förvisas till en plats, där hans jättestyrka passar bättre än bland stackars utsugna bönder”, och bestämde sig därmed att inkalla Prytz för att höra hans version av det hela.

Strömsholms slott.

Några dagar senare anlände Prytz till Strömsholm. Kungen häpnade när han fick se den väldige prästen med långt silvervitt skägg som täckte hela bröstet. ”Ni är anklagad av Västerfärnebo-bönderna”, sade kungen, ”för att med hugg och slag – vilket föga anstår en präst – ha bemött dina församlingsbor. Hur vill du försvara ett sådant handlingssätt?” Lugn och samlad stod Prytz och lyssnade till de klagomål kungen fått tagit del av, innan han började att berätta. Han förklarade att Färnboborna var ökända i hela Västmanland för att vara riktiga slagskämpar och att de brukade sitta med hatten på sig i kyrkan samt att de sinsemellan under predikan brukade bjuda varandra snus eller tända sina tobakspipor! För att skapa ordning och reda hade Prytz tagit ut fridstörarna i sakristian och läxat upp dem. Att hålla ordning och reda i sin församling var något han erfarenhet från tiden som militär.

 ”Är du militär?!”, utbrast kungen intresserat och samtalet en annan vändning. Prytz berättade då för kungen att han i unga år tjänstgjort i den svenska armén och vid ett tillfälle agerat fältpräst. Sveriges dåvarande konung, den store Gustav II Adolf, visade stor förtjusning över denna insats och beslutade därmed att bekosta  Prytz' präststudier.

 Karl XI lyssnade häpet till den åldrige mannens berättelse och insåg alltmer att var det någon som visste vad ordning och reda innebar så var det ju Prytz! Som sammanfattning av Prytz berättelse, konstaterade kungen: ”Ni är en ärlig präst och Gud give att jag hade många dig lik.”

Innan mötet var helt över, satte sig kungen vid sitt skrivbord och skrev i marginalen på det brev han fått från Färnebobönderna: ”Härmed förklarar jag att Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig för sina gärningar. Carolus”. Så överräckte han brevet till Prytz och avslutade mötet med orden: ”På samma sätt som jag är herre i mitt rike, skall även du vara det i din församling. Ty den som av min store anfader blivit gjord till präst, står endast inför Gud till ansvar för sina gärningar”.

Sant eller ej – tolkningen är fri!

Prosten Prytz, del 7

Förutom Magnus så fanns ytterligare tre barn i familjen Prytz som överlevde sin barndom: Anna, Andreas och Claes. Vad hände med dem? Hur lyckades de i livet? Detta avsnitt handlar om deras liv och leverne.

Näst äldst av syskonen var Anna, född 1655. Hon gifte sig 1677 med prästmannen Petrus Christierni Christiernin. Anna avled redan i början av 1680-talet, kanske i samband med en förlossning. Exakt årtal och orsak är för mig obekant. Änkemannen Petrus Christiernin gifte om sig 1684 med Anna Elvius och efter prosten Prytz död blev han ny kyrkoherde i Västerfärnebo. Petrus Christiernin förblev kyrkoherde i Färnebo fram till sin död 1717.

Petrus Christierni Christiernin (1642-1717)

Nummer tre i syskonskaran var Andreas. Han var född 1658 och kom tidigt att utses till organist i församlingen, helt och hållet på initiativ av den dominerande fadern. Men, Andreas Prytz saknade allt av det som kallas för musikaliska färdigheter. När kyrkorådet upptäckte att han – organisten – hade på grund av sin okunskap fördärvat det dyrbara orgelverket, då hade det gått för långt. För att få fortsätta sin tjänstgöring krävde kyrkorådet att han måste ta lektioner hos organisten i Kila (U-län) för att inte fördärva instrumentet alldeles!

I november 1686 gifte han sig med Helena Zenius, dotter till häradshövding Per Zenius i Sala och uppväxt i ett förnämt hem med tjänstefolk men efter giftermålet fick hon en annan tillvaro. Hon sågs inte med helt blida ögon av församlingen och man retade sig på hennes nonchalans och högfärdighet. Det var egenskaper som hon inte hade någon nytta av efter giftermålet med Andreas Prytz. Inte nog med att han var oduglig som organist, han var illa omtyckt också, för att inte tala om den avskyvärde svärfadern! Nej, hon hade verkligen gift sig med ett getingbo – ingen tyckte om familjen Prytz och det blev knappast bättre med hennes medverkan. Hon passade helt enkelt inte in hos det präktiga Färnbofolket.

Andreas satt ändå ganska säkert på sin orgelpall så länge prosten Prytz levde och bestämde. Ingen tordes gå honom emot, hur gärna man än ville. Men så fort den gamle herden var död och begraven inleddes arbetet med att avsätta Andreas, men det var svårare än man kunnat ana. Andreas blev kvar, men på ett villkor: han måste tillåta att någon annan spelade på orgeln när församlingen så önskade!! 

Sörgår'n. Så här ser Sörgår'n ut idag, centralt beläget i Björsbo. Till vänster skymtar man boningshuset i Magnuses; och till höger skymtas Mats-Anders loge. Uppemot skogen ses Kalles långa ekonomibyggnad och längst ut i bildens högra kant skymtar man Vretaberg – den gård där prosten Prytz bosatte sig år 1663.

Även Andreas blev bonde i Björsbo, på den andra gården som prosten erövrat genom sina fastighetsaffärer. Den gården låg alldeles intill Magnus gård och kallades för Sörgården, vilket den gör än idag. Eftersom dessa gårdar var de ursprungliga gårdarna i Björsbo törs man anta att Magnus’ gård med all sannolikhet kallades för Norrgården, eftersom den andra gården ligger söder om den första. Tre generationer efter den oduglige organisten delades även denna fastighet i två enheter: Sörgår'n, som fick behålla det gamla gårdsnamnet; och Mats-Anders som uppkallades efter Andreas Prytz barnbarnsbarn Mats Andersson. Även dessa gårdar ägs fortfarande av ättlingar i rakt nedstigande led från prosten Prytz.

Mats-Anders. Efter att Sörgården delades på 1700-talet kom denna gård att kallas Mats-Anders efter Andreas Prytz sonsonson Mats Andersson. 

Yngst av syskonen Prytz var lillebror Claes. Han var född 1662 och skrevs tidigt in vid Västerås Gymnasium. Efter att där ha avslutat sina studier sökte han sig som volontär till Livregementet till häst i Stockholm för att därefter förflyttas till Kungsör och där utbilda sig till kavallerist.

1679 utökade prosten Prytz sitt jordinnehav med en ännu en egendom på samma tvivelaktiga sätt som tidigare. Egendomen hette Bro och var en avsöndring från Västerbykil. Här blev nu Claes bonde och 1682 gifte han sig med Christina Abrahamsdotter (1660-1707). Hon födde honom sex döttrar, men endast två levde till vuxen ålder. 

Så långt var allt lugnt, men kunde ana vad som komma skulle…

I april 1695 uppdagades en skandal i familjen Prytz som spred stor skadeglädje i bygden. Under hela prosten Prytz tid i Färnebo straffades de församlingsbor, som begick äktenskapsbrott, mycket hårt. Men märkligt nog tycks sonen Claes helt ha undgått vilka risker det kunde medföra. I den historia som nu avslöjades framgick det att Claes, tillsammans med sin svägerska Helena Zenius (Andreas Prytz hustru), haft ett sexuellt förhållande!

Sexualbrott under 1600-talet var något man såg mycket allvarligt på och det delades in i olika grader av bestraffningar:

• Lönskaläge –  samlag mellan två ogifta personer

• Enkelt hor –  samlag där den ena personen redan var gift med någon annan 

• Dubbelt hor –  samlag mellan två personer som redan var gifta med någon annan

• Trefalt hor el. Kätteri – samlag mellan två gifta personer som dessutom var nära släkt med varandra.

Trots att Claes och Helena saknade blodsband, dömdes de ändå av häradsrätten för kätteri och straffet blev att de skulle ”döden dö”. Eftersom brottet begåtts i Stockholm skulle även exekutionen ske där. De dömda fördes dit, men av okänd anledning verkställdes aldrig dödsdomen och de båda kom levande åter från huvudstaden. Hur livet togs ut fortsättningsvis för Helena är inte känt. Claes däremot drabbades av svåra ekonomiska bekymmer. För att klara dessa pantsatte han egendomen hos häradshövdingen Pehr Gyllenhöök på Forss (Hörnsjöfors). Gyllenhöök ställde upp på samma villkor som prosten Prytz gjorde: om inte Claes kunde återbetala lånet enligt överenskommelse, övertog Gyllenhöök panten och gården blev därmed hans. Men just som så höll på att ske, grep släkten Prytz in och räddade hela situationen. Det var Claes systerson Nicolaus Petri Christiernin (1680-) köpte tillbaka egendomen. Resten av sitt liv var Claes sjuklig och dog utfattig.

Familjen Christiernin förblev ägare till Bro en tid, men gården arrenderades ut och drevs av s k. landbönder (arrendatorer). Okänt är dock hur länge familjen Christiernin ägde Bro, eftersom det i kyrkbokföringen inte nämns någonting om ägandeförhållandena. Där framgår endast vilka som bodde och brukade gården. Bro kom att drivas av landbönder till senare delen av 1800-talet då den började gå i handel och säljas till egenägande bönder. Därför finns det inte samma djupa Prytz-rötter i Bro som det gör i Björsbo.

Bro. Avskiljt ifrån Västerbykil ligger gården Bro med anor från 1300-talet.

Nu återstår endast avslutningen av denna serie, men den kommer i nästa blogg...

Prosten Prytz, del 6

Med åren blev karaktärsdragen för prosten Prytz allt tydligare och han blev alltmer våldsam och hårdhänt. Piskan och käppen använde han flitigt, ibland kanske lite för flitigt...

Efter närmare 40 år av ständiga strider och försök att uppfostra Färnboborna, började till och med den gamle prosten på att tröttna. Färnbofolket var ett alltför istadigt släkte som inte ens han kunde påverka! Och Prytz' ilska över ett sådant nederlag var något som inte undgick någon. 

Det berättas att Prytz vid ett tillfälle mötte sin klockare och frågade denne om han utfört de uppdrag han hade fått av sin herde, men klockaren svor på att han inte fått något uppdrag. Men, var det något var som Prytz inte tolererade så var det att bli ifrågasatt om sina handlingar! I rena ilskan greppade han sin ökända käpp och klådde upp sin undersåte så illa att klockaren slutligen brutit både armar och ben! Följden av denna händelse blev den att klockaren, helt frivilligt, lämnade sin tjänst...

Nej, tålamod var inte Nils Prytz bästa egenskap. Men trots att han levde i en tid då agan var en naturlig del av uppfostran och ledarskap, så fick man inte bete sig riktigt hursomhelst  – inte ens om man hette Prytz! Därför kom biskopen att tillfälligt suspendera den våldsamme herden från sin tjänst ett flertal tillfällen. När Domkapitlet 1683 utsåg Johan Larsson Engzelius till ny kaplan i Färnebo istället för sonen Magnus (se förra bloggen) – då hade det gått för långt! Prytz stora missnöje kom att gå ut över den stackars Engzelius, så pass illa att Domkapitlet tvingades skriva till kungen Karl XI för att få Prytz avstängd ännu en gång. Följden blev att av Prytz illa omtyckta kaplanen fick vikariera som herde istället för den avstängde Prytz. Engzelius blev kvar i Färnebo fram till sin död 1684.

Petrus Christiernin (1642-1717)

Men nu tyckte den gamle herden att måttet var rågat när till och med kungen började ha åsikter om hur man borde sköta sin församling. Därför begärde nu Nils Prytz att få avsluta sin tjänstgöring i Färnebo. Domkapitlet tvekade inte en sekund och till ny kyrkoherde i Färnebo utsåg man Nils Prytz’ måg: Petrus Christiernin, men det skulle man inte ha gjort! Den avgående herden protesterade å det bestämdaste. Han menade att Christiernin var alltför svag och feg för att kunna hantera en så besvärlig församling som den i Västerfärnebo! Därför tog Prytz tillbaka sin uppsägning och med hjälp av biskopen förhandlade han till sig en överenskommelse att få sitta kvar som församlingsherde till döddagar.

Sedan Engzelius dött utsågs äntligen sonen Magnus till kaplan i Färnebo. Dessvärre blev inte lyckan långvarig, Magnus avled redan året därpå och den gamle herden blev åter ensam på sin lott. Efter en lång livsgärning med att försöka forma det kärva Färnbofolket, kände ha sig trött och började planera för att än en gång begära avsked och flytta till Stockholm, men han hann inte. Döden hann före och den 22 april 1689 avled Nils Prytz, 84 år gammal. Han begravdes inne i Västerfärnebo kyrka, till höger framme i koret, men gravhällen är borta sedan länge. 

Nu kunde Färnboborna äntligen andas ut!

Prytz ljuskrona. Till minne av prosten Prytz skänktes denna ljuskrona år 1690
till församlingen av syskonen Prytz. Den har sin plats i koret i Västerfärnebo kyrka.

Hur gick det för barnen då? Förutom sonen Magnus så fanns det ju tre barn till. Hur tog de sig ut i livet? Mer om dem i nästa blogg.... 

Prosten Prytz, del 5

Hurdan var prosten Prytz som familjefar och vilken inverkan hade han på sina barn? Här får vi möta den äldste sonen: Magnus Prytz.

Nils Prytz (1605-1689)

Som tidigare nämnts överlevde ingen av de fyra barnen ifrån Nils Prytz första äktenskap. Sedan även första hustrun avlidit gifte Nils om sig med färneboflickan Sara Månsdotter och bildade ny familj. Hon födde honom sex barn inom 10 år: Magnus, Margareta, Anna, Andreas, Carl och Claes. Dottern Margareta avled knappt ett år gammal och sonen Carl dog i 20-årsåldern.

Äldst av de överlevande barnen var Magnus. Han var född i mars 1652 och skrevs som 13-åring in vid Västerås skola för att tre år senare avancera till universitetet i Uppsala. Efter ytterligare två år återvände han till Västerås. Magnus hade då hunnit bli 18 år gammal hade upptäckt nöjet med nattlivet i Västerås. Västerås var vid den här tiden ännu inte någon större stad, men likväl fanns här både krogar och horhus…. Men om en djäkne nyttjade dessa inrättningar kunde det stå honom dyrt. Ordningsbrott utförda av gymnasiets egna djäknar dömdes i första hand av konsistoriet, dvs. skolans styrelse som utgjordes i huvudsak av skolans lektorer. I mars 1667 blev Magnus anmäld av gymnasiets rektor till konsistoriet för att tillsammans med andra djäknar härjat runt på stadens krogar samt härjat och slagits på stadens gator.

Trots detta begärde domkapitlet i Västerås ett halvår senare, att biskopen i Strängnäs skulle prästviga honom, vilket så också skedde.

Skånes landskapsvapen.

Sedan freden i Roskilde 1658 blev de urgamla landskapen Skåne, Blekinge och Halland svenskt. Men skåningarna hade aldrig varit svenskar, de ville inte bli svenskar och därför bröt ett nytt krig ut i september 1675. I fyra år pågick Skånska kriget och efter freden 1679 inleddes en intensiv kampanj att försvenska Skånelandskapen. Man planerade för att tvångsförflytta den skånska befolkningen till Baltikum och låta uppsvenska bönder etablera sig i Skåne.

Med detta i bakgrunden begärde nu prosten Prytz att domkapitlet skulle rekommendera Magnus att söka sig en ledig tjänst i Skåne, men domkapitlet gjorde inget aktivt för att så skulle ske. Istället begärdes han i september 1680 till Söderbärke (W-län) som nådeårspredikant. Och det skulle visa sig vara ett lyckokast!

Söderbärke kyrka.

I Söderbärke hade just kyrkoherden Johnnes P. Noræmontanus avlidit vilket följdes av ett nådeår. Ett nådeår var den tid sträckte sig ifrån kyrkoherdens dödsfall till maj månad året därpå. Under den tiden skulle kyrkorådet utse en ny kyrkoherde och prästänkan finna en lösning för sitt framtida uppehälle. Vid dessa situationer kunde konservering av änkan förekomma. Prästens sysslor upprätthölls av en ”vikarie”, en s k nådeårspredikant.

Magnus blev nu inneboende hos den avlidne kyrkoherdens efterlevande familj bodde kvar. Ganska snart uppstod tycke mellan honom och den 24- åriga dottern Sigrid Noræmontana och redan i februari året därpå gifte de sig. När nådeåret var över blev Magnus arbetslös eftersom församlingen valde en annan präst till kyrkoherde. Tillsammans med sin hustru flyttade han hem till Västerfärnebo och för att där bli adjunkt åt sin far.

Hemma i Västerfärnebo var det sig likt, Nils Prytz gjorde allt för att styra det bångstyriga Färnbofolket. Till sin hjälp hade han en kaplan (komminister), som hette Bertil Persson. Bertil Persson var dessutom gift med Prytz hustrus syster Catharina, så de båda prästerna var svågrar med varandra.

Efter 30 år som kaplan i Färnebo fick Bertil Persson på våren 1682 ett förordnande att bli kyrkoherde i Svärdsjö. Därmed blev kaplanstjänsten i Västerfärnebo ledig och Nils Prytz såg nu chansen att utse sin egen son Magnus till ny kaplan. Men det ville inte Färnboborna, de hade fått nog av familjen Prytz! Kyrkorådet satte sig nu på tvären och – märkligt nog – tvingades prosten Prytz att ge sig. Hur Magnus personligen uppfattades i frågan är inte känt.

Motståndet i församlingen kunde knappast ha undgått någon så därför sökte sig Magnus  bort ifrån sina hemtrakter. Han försökte att få tjänsten som komminister i Odensvi, men utan framgång. Ryktet om familjen Prytz och deras egenskaper hann före honom till denna bygd som gjorde starkt motstånd. Istället sökte han en liknande tjänst i Stora Skedvi men inte heller där var han välkommen.

Ett sista desperat försök gjorde Magnus när han försökte bli kaplan i Karbenning som på den här tiden fortfarande hörde till Västerfärnebo, men – nej, ingen ville ha en Prytz i sin församling! Istället slog han sig ned på en av faderns erövrade gårdar och blev bonde i Björsbo och här föddes döttrarna Sara och Anna samt sonen Nils Magnusson Prytz.

Men prosten Prytz var inte den som gav upp hoppet. Trots alla strider och motstånd lyckades han år 1685 äntligen driva igenom att utse Magnus till kaplan i Västerfärnebo. Nu borde det väl ljusna för den otursförföljda Magnus Prytz, men icke. Redan under sensommaren året därpå blev Magnus plötsligt sjuk och avled, endast 34 år och efterlämnade änka med tre barn. Änkan konserverades (gifta om sig) av Magnus efterträdare och så började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia.

Magnuses i Björsbo våren 2020.

Den gård i Björsbo som blev Magnus egendom, förblev i familjen Prytzs ägo. Två generationer efter Magnus så delades den i två enheter som än idag bär gårdsnamn efter Magnus sonsöner som byggde upp dessa gårdar: Magnuses och Kalles. Och fortfarande – 330 år senare – ägs dessa gårdar av ättlingar i rakt nedstigande led från Magnus Prytz!

Kalles i Björsbo våren 2020.