Husmorsmedaljen

För 60 år sedan, den 28 februari 1957 var min mormors mor Milda Kohlén inbjuden till Västmanlands läns Hushållningssällskaps Jordbrukardag i Västerås. Totalt belönades 14 västmanländska husmödrar och en (!) ladugårdsförman för sitt uppoffrande arbete.

Ingen vanlig syn. En dag som denna blev Milda serverad kaffe av sin make.

Bilden här ovan är ifrån Vestmanlands läns tidning den 5 februari 1957. Journalisten berättar inledningsvis i artikeln om att ”fru Milda Kohlén har redan fått en viss vana att posera framför kameran” när VLT kommer på besök. Men ”hon slog ifrån sig med båda händerna och tyckte att det här är väl inte så mycket att fotografera och skriva om”. Husfadern däremot, som låg på kökssoffan och vilade sig efter dagens arbete, Henrik Kohlén var av en helt annan åsikt. Han steg upp ifrån sofflocket och hjälpte fotografen arrangera bilden – för idag skulle han minsann servera sin fru kaffe! ”Det händer inte så ofta, men idag må det vara hänt!”, menade han.

Det var Kila Hushållningsnämnd som nominerat Milda till Hushållningssällskapet med det bästa vitsord: ”En utomordentligt duktig husmor, en arbetsmänniska som få. Hon har enlig t gammal sed odlat lin och vävt till de sju barnens utrustning.”

Mormors mor. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.

Milda generades över all uppståndelse, hon ville inte skryta över sitt livsverk. Hon ansåg sig bara ha gjort sin plikt. Men visst, nog kunde hon se fram emot att få åka till Västerås och få ta emot utmärkelsen ur landshövdingens hand.

6 medaljörer och en konsulent. Stående från vänster: Linnéa Åhlenius Harbonäs, Ida Bohlin Fjärdhundra, Ester Johansson Fagersta samt hushållskonsulenten fröken Ruth Johansson. Främre raden från vänster: Milda Kohlén Kila, Elsa Hesselbäck Haraker och Elsa Fredriksson Tärna.

Västmanlands läns Hushållningssällskap bildades 1813. Hushållningssällskapen har sitt ursprung i 1700-talets intresse för att förbättra jordbruksnäringen och är den första organisationen för landsbygdens främjande. Hushållningssällskapet är en organisation som fortfarande existerar. 

De belönade husmödrarna hade alla levt samma hårda liv under små förhållanden och stora barnaskaror "som fostrats till nyttiga samhällsmedborgare". Tillsammans hade de 14 mammorna fött och fostrat 135 barn!

De resterande åtta medaljörerna. Sittande tredje från vänster är Augusta Ågren, Västerfärnebo.

Så blev det dags för medaljutdelning. En och en gick husmödrarna fram och neg djupt och vackert för ”Landshövdingskan” som delade ut husmorsmedaljen i guld, diplom samt 100 kronor kontant ”för berömlig husmoderlig gärning”. Det motsvarar ca. 1 250:- i dagens penningvärde.

Därefter följde föredrag i Hushållningssällskapets anda: Professor Ivar Johansson från lantbrukshögskolan i Ultuna talade över ämnet ”Utvecklingstendenser inom svenskt jordbruk, särskilt med hänsyn till animalieproduktion”. Sedan fortsatte konsulent Anna-Lisa Dyberg från Djupfrysningsbyrån som berättade om ”Djupfrysningen – en ny epok för lanthushållen”.

Undrar just vad dessa husmödrar som var experter på gamla tiders konserveringsmetoder, ansåg om det?!

Sedan föredragen klarats av, samlades alla i stora festsalen på Stadshotellet i Västerås för en gemensam middag. Hyllningstalen avlöste varandra och förre landsfiskal Pontus Nohre som donerat fonden som gjorde denna utmärkelse möjlig, läste ett hyllningstelegram med hälsningen: ”Husmor är hemmets sammanhållande länk. Hennes minne skall vårdas av nya generationer.” 

Som avslutning på middagen gav de varandra en stor applåd och en extra varm applåd riktades till åldermor i sällskapet, 84-åriga Augusta Ågren från Västerfärnebo. Elva barn hade hon ”på sitt samvete” skrev tidningen och en av de elva blev min farmor!

Farmors mor. Här ses Augusta Ågren bland sina blommor på 85-årsdagen i februari 1958.
På bröstet bär hon husmorsmedaljen.

Beskrifning öfwer Wästmanland

Ibland är det verkligen slumpen som avgör. För en tid sedan träffade jag en släkting som roat sig med att gallra bland böcker och annat och då hittat Olof Graus "Beskrivning öfwer Westmanland" som jag kunde få överta om jag ville. Och det ville jag.

Försättsblad. "Beskrifning öfwer Wästmanland Med sina Städer, Härader och Socknar".

Olof Graus Beskrivning av Västmanland trycktes första gången 1754 och är en historisk guldgruva för alla västmanlandsforskare. Här ges en bild av hur landskapet såg ut vid mitten av 1700-talet och texten förgylls med Graus egna illustrationer föreställande länets kyrkor, runstenar och andra märkligheter.

Kyrkbyn i Västerfärnebo omkring 1750. Socknens centrum vid mitten av 1700-talet. 20 år senare byggdes kyrkan om och fick det utseende den har idag.

Olof Grau föddes 1722 i Västerås och redan vid tio års ålder började han studera vid Uppsala universitet. 1740 utsågs han till extraordinarie kammarskrivare i Krigskollegiums artillerikontor och utnämndes till salpetersjuderiinspektör för Uppland, Västmanland och Gästrikland. Som salpetersjuderiinspektör hade han till uppgift att anskaffa och vårda svenska statens förråd av salpeter, avsett för kruttillverkning. Olof Grau avled i lungsot 1774, 52 år gammal.

Företal. "Hafwer den Gifmilde Skaparen af sin outsägliga rikedom behagat förunna menniskian mycket godt här i werlden....". Ett gammalt språk tryckt med sirliga bokstäver - inte helt enkelt att läsa!!

På 1800-talet uppstod stilen som kom att kallas nationalromantik. Allt som hade en koppling till fosterlandet och hembygden var av intresse. Spelmanslag och folkdanslag, hembygdsföreningar bildades och friluftsmuseer byggdes. Konstnärer (Zorn, Carl Larsson) målade motiv hämtade från allmogen och ALLA visade sitt engagemang och starka band för sin hembygd! Det fantastiska bokverket om Västmanland kom i ny dager, men den svåråtkomlig. De få exemplar som fanns var mycket eftertraktade. Till 150-årsjubileet 1904 beslutade tidningen Wästmanlands Allehanda att reproducera Graus ”Beskrifning öfwer Wästmanland”, men för att samtidens västmanlänningar skulle kunna läsa och förstå den, tog man sig friheten att omarbeta ”det gamla, högtförtjänta verket till nutidsspråk” och modernare typsnitt! Men nu, drygt 100 år så har ju språket ändrats ytterligare. 

Den moderniserade upplagan kom endast några år efter sin utgivning att åter anses som gammalmodig. Sedan den svenska stavningsreformen genomförts 1906 började det moderna språket och stavning ta form, svenskan blev enklare! Så det s k. "nutidsspråket" föråldrades blixtsnabbt men bokens läsare förstod att läsa den ändå under lång tid framöver.

Travtävling på Tappebosjön

Under några år i mitten av 1940-talet ordnade Västerfärnebo norra SLU-avdelning travtävlingar på Tappebosjöns isar och evenemanget gick av stapeln i början av februari.

Tappebo-travet 1946. Finalloppet i ardennerklassen, Till vänster står valacken Dover och i sulkyn sitter ägaren Arne Gustavsson, Hebo. Till höger står valacken Max, som körs av sin ägare Johan Andersson, Lungbo.

Att arrangera ett evenemang av denna storlek medför mycket arbete. Enligt ett tidningsurklipp hade förberedelserna inför 1946 års tävling varit extra besvärliga. De senaste dagarna innan hade det snöat och blåst så att travbanan hade yrt igen flera gånger. Men trots att det bistra vädret höll i sig på tävlingsdagen med bitande nordanvind, samlades 400-500 personer!

Programmet var entrébiljetten till tävlingen.

Enligt tidningsreferatet inleddes tävlingen med ”musik från högtalaranläggning” innan tävlingsledaren Rune Selldén hälsade alla välkomna och förrättade upprop av de tävlande – totalt 21 startande i fyra klasser: Klass I Unghästar 3-4 år, 1 240 m; Klass II Ardenner, 1 930 m; Klass III nordsvenska, 1 830 m; Klass IV varmblod, 1 830 m.

Startlistan.

I Unghästklassen vann Julius Johansson från Tärnsjö men hingsten Aniton och tvåa kom Oskar Fernholm från Hebo med valacken Munter. Ardennerklassen vanns av Johan Andersson från Lungbo och hästen Max. Tvåa kom Arne Gustavsson från Hebo med Dover, se bild härovan. 

Första pris. Lungbo-Johans plakett från 1946.

Dagens bästa tid fick vinnaren i den nordsvenska klassen: Munter, en sjuårig valack tillhörig Mattias Bergman i Björsbo – 4,18 min. Ur tidningen: ”Trots ovanan vid dylika tillställningar, tycktes Munter på fullt allvar och genomförde loppet i bästa travstil utan att en enda gång falla i galopp.” 

Färgkombinationer för funktionärer. 15 funktionärer och sex olika ärmbindlar - det var nog tur att man som publik fick ett program med förklarande förteckning!

På den här tiden fanns ännu inte några färgglada funktionärsvästar och tydliga skyltar – alla var lika lika klädda i mörka vinterkläder (ungefär som nu). För att publiken skulle ha en chans att veta exempelvis vem som var domare eller tävlingsledare, försågs alla funktionärer med en olikfärgad ärmbindel – en kombination för varje funktion.

Den sista travtävlingen i Västerfärnebo SLU-avd.:s regi ordnades i februari 1947 som gav en vinst på 290 kr.

J. Hjalmar Liljegren 145 år

Igår var det fem år sedan jag blev morbror för första gången. Just den dagen, den 1 februari 2012, satt jag och renskrev anteckningar om min morfars far: Hjalmar Liljegren, som faktiskt också var född den 1 februari!

J. Hjalmar Andersson i 25-årsåldern.

Johan Hjalmar, som ursprungligen hette Andersson, föddes den 1 februari 1872 i Trumslagartorpet i Vallby, Västerås domkyrkoförsamling och var näst yngst av fyra syskon. Föräldrarna hette Anders Jonsson (1835-1876) och Lovisa Augusta Bäck (1835-1900).

När Hjalmar var två år dog hans tre år äldre bror, Carl August, och när han var fyra år avled fadern. Anders Jonsson var stenarbetare och på grund av det hårda slitet utomhus i alla väder, sökte han värmen och trösten i brännvinet. Utsliten till både kropp och själ ådrog han sig lunginflammation och dog den 30 augusti 1876.

Nu började en svår tid för Hjalmars mor och hennes tre barn. Hon kunde inte bo kvar i Trumslagartorpet utan tvingades flytta till Lista gård för att där bli piga. Här avled den yngste sonen Karl Otto 1877, två år gammal.

Hösten 1877 flyttade Lovisa med sonen Hjalmar till Lundby gård i Badelunda församling där Lovisa tog plats som mjölkerska. Systern, Agnes Lovisa, gav sig ut på egna ben och tog plats som piga i Skultuna. På Lundby gård stannade mor och son ett år (legostadgan) och enligt Hjalmar själv var detta år en tid som han aldrig fick känna sig riktigt mätt.

Nytt hopp tändes när kontraktet löpte ut och Lovisa kunde söka ny plats, denna gång som hushållerska hos en bonde i Dalby församling i Uppsala län. Här får Hjalmar berätta själv: ”Det tycks att här skulle bli bättre, men det blev istället värre här fick jag stryk istället för äta. Jag började skolan, fick stryk när jag gick och samma slag när jag kom hem. Där var vi i 4 år.”

1882 flyttade de igen, denna gång till Kifsta i Kila församling där Lovisa tog plats som lagårdsdeja (träl, slav). Men här stannade de endast ett halvår, för Hjalmars skull. ”Överallt var jag ivägen”, berättar Hjalmar. ”Ingenting kunde jag göra och mat ville jag ha men det var det dåligt med den.”

Nu återvände de till Västerås och hyrde där ett rum tillsammans med gammal gumma. Men Lovisa hade ont om jobb vilket gjorde att både mor och son höll på att svälta ihjäl.

Nu gick flytten till Ytterhälla i Dingtuna socken. Här tog Lovisa plats som piga men till våren blev hon sjuk och tvingades sluta och flyttade tillbaka till Västerås. Hela sommaren var hon sjuk och Hjalmar, nu 11 år, fick ensam svara för familjens uppehälle. Han plockade bär som han sålde och gick vallpojke under sommaren.

Sundinska tobaksfabriken, Västerås. Byggnaden där tobaksfabriken inrymdes finns fortfarande kvar och här huserar IOGT-NTO idag.

När mor Lovisa återfått krafterna tog hon plats som städerska vid Norra småskolan i Västerås och Hjalmar fick möjlighet att få gå i skolan på vintrarna. På somrarna fortsatte han att vara vallpojke i något år innan han fick plats på Sundinska Tobaksfabriken i Västerås.

Efter konfirmationen fick Hjalmar stå på egna ben. Först tog han plats hos en fiskare i Västerås där han stannade i 1,5 år. Nu tog han plats som dräng hos en bonde i Sörbäck, Norrby socken. Där blev han kvar i tre år innan han flyttade till Österbo i Tärna socken.

Den 2 januari 1891 tog Hjalmar Andersson värvning vid Göta livgarde i Stockholm i 3,5 år. Tiden som militär blev en trygghet och självförtroendet växte. Med tiden avancerade han till korpral, men framgången hade också en baksida. Likt sin far fick han smak för spritvaror. Här berättar han själv: ”...då jag 1894 erhöll avsked (som militär) hade jag mistat all håg för arbete men desto mer håg för brännvin”.

Väl tillbaka hos sin mor i Västerås, fortsatte festandet. För att kunna leva tvingades han arbeta, ibland hos bönder, ibland åt fiskare – ja, så såg livet ut för den nu 25-årige Hjalmar Andersson. Det ständiga festandet och sinande lusten att arbeta gjorde att de närmaste åren följdes av många flyttar och tillfälliga anställningar. Men, i augusti 1899 tog han ett avgörande beslut och allting vände. Han slutade att festa och gick in i Västerås Godtemplarloge. Sedan den dagen smakade han aldrig mera sprit.

Godtemplare. Som godtemplare träffade han nya vänner som han här förevigats tillsammans med.

Hjalmar i mitten.

Som en markering för att han tagit tag i sin situation och styrt upp sitt liv, valde han att ta sig ett nytt efternamn: Liljegren. Riktigt varför det blev Liljegren och inget annat är förstås svårt att säga, men troligt är att han lät sig inspireras av kamrat från militärtiden, Gustaf Adolf Liljegren från Simonstorp. Kanske en god kamrat eller bara ett trevligt namn – det får vi aldrig veta!

Hj. Liljegren. En sigillstämpel med hans namn i sirlig stil finns bevarad.