söndag 11 april 2021

Koffertmördaren, del 2

 

Som vanligt när jag försöker mig på att dela upp en historia i två delar, så blir det minst tre… Nåväl, här är fortsättningen på historien om Sveriges första koffertmördare.




Döbelnsgatan i Stockholm.




Gustaf Fernholms firma gick allt sämre. För att klara familjens uppehälle fick hans hustru Hulda ge sig ut i arbetslivet och fick plats som städerska vid Postverket. Dessutom hade hon börjat intressera sig för religiösa frågor och därigenom blivit bekant med en kvinna, Agnes Johnsson (1877-1945) och de blev goda vänner. Agnes var en olycklig själ som saknade fast bostad, men som bevis på sin vänskap hade Hulda upplåtit Fernholms lägenhet som värmestuga åt Agnes och här kunde hon även få koka sig en kopp kaffe om mornarna. Sedan Hulda börjat arbeta på Postverket hade Agnes fått en egen nyckel till lägenheten för att kunna komma in när hon själv ville.

Gustaf däremot avskydde Agnes. Han ansåg att hon bara drev omkring och utnyttjade folk. Enligt Agnes själv hade hon en gång i tiden haft det gott ställt, men efter Krüger-kraschen så hade hennes förmögenhet gått förlorad.




Gustaf A. Fernholm



På morgonen den 2 januari 1945 vaknade Gustaf Fernholm av att han hörde ljud ifrån köket och han förstod genast att det var ”den där” Agnes som stökade runt bland grytor och kastruller. Irritationen var ett faktum och med stor möda hävde han sig ur sängen för att med tunga steg och värkande huvud bege sig mot köket. Och se – där fick han bekräftelse på vad han anat hela tiden: där stod Agnes och lagde frukost åt sig – på hans bekostnad!

Nu var måttet rågat! Vreden kokade i Gustaf och på väg mot köket passerade han strykbrädan. Hulda hade troligen haft bråttom i morse, eftersom hon inte tagit undan strykjärnet och den tillhörande foten. Gustaf grep tag i strykjärnet då han passerade och gick in i köket. Han smög upp bakom Agnes som stod vid spisen, och så klippte han till henne med strykjärnsfoten!

Agnes föll tyst till golvet och Gustaf stod mållös och stirrade på hennes livlösa kropp. Strykjärnsfoten han använt hade lämnat ett stort sår i Agnes huvud och blodet sipprade nu fram och rann ut på köksgolvet. För säkerhets skull tog han en rakkniv och skar henne i halsen.

Gustaf andades tungt medan han tittade på förödelsen. Plötsligt insåg att han måste göra sig av med kroppen, eller i alla fall gömma undan den för stunden. Han hämtade verktygslådan där det fanns både yxa och såg – allt som kunde tänkas komma till användning för nästa fas i denna makabra händelse.




Yxan.



Gustaf styckade nu upp sin hustrus väninnas kropp och samlade ihop delarna i en koffert som han knöt ihop med en tvättlina och gömde alltihop sedan i källarförrådet. När han kom upp igen från källaren återstod en grundlig städning av lägenheten.

Eftersom Agnes helt saknade anhöriga ansåg Gustaf att han gjort samhället en stor tjänst – INGEN i hela världen skulle sakna henne! Men så gjorde han en märklig upptäckt: när han samlade ihop hennes kläder märkte han att något prasslade, som om något var insytt i dem!?

För att stilla sin nyfikenhet undersökte han kläderna och se – där fann han en sedelbunt till ett värde av 3 000 kr! (i dagens penningvärde motsvarar det mer än 80 000 kr). Försedd med Agnes pengar gick Gustaf till ett ölkafé där han blev kvar resten av kvällen. Inte förrän efter midnatt gick han hem, full som en alika.

Morgonen därpå, just när Hulda skulle gå till arbetet, fick hon för sig att undersöka makens välfyllda kavajfickor. Där, bland diverse småskräp och annat, fann hon någon sorts dokument: Agnes Johnssons identitetshandlingar. ”Men varför ligger de här, i Gustafs ficka?!” Hon fortsatte gräva i kavajen och fann en tjock bunt med sedlar. ”Var kom alla dessa pengar ifrån? Hade inte alla pengar gått förlorade i det misslyckade byggprojektet?”, tänkte hon.

Plötsligt avbröts hennes funderingar då hon hörde att Gustaf kommit upp och syntes i dörröppningen. Han var märkbart nervös och när Hulda frågade varför Agnes saker låg i Gustafs kavaj svarade han bara att han samlat ihop vad Agnes spridit ut i köket. ”Hon kommer säkert som vanligt, vid 9-tiden och hämtar sina tillhörigheter”, konstaterade han.

Det fick väl vara hur det ville med den saken, Hulda gick till jobbet och kom inte hem igen förrän vid fyratiden på eftermiddagen. Då var inte Gustaf hemma och Hulda befarade att han var på väg in i en ny missbruksperiod. Hennes misstankar blev allt tydligare ju längre kvällen led och det skulle bli en natt utan Gustaf.





Kofferten.
 


När Hulda kom hem från arbetet på trettondagsafton var fortfarande Gustaf försvunnen. Hon hade inte väntat sig annat heller och gick ned i källarförrådet för att hämta upp lite koks för att värma lägenheten. Där – precis innanför dörren – stod Gustaf koffert. ”Varför står den HÄR?”, tänkte hon och försökte flytta på den. Men det var lättare sagt än gjort, den var alltför tung och det kom nåt rött och kladdigt ur den. ”Det är ju blod!!”, utbrast hon och skyndade sig iväg till närmaste polisstation för att hämta hjälp.

I sällskap med två konstaplar återvände hon till den blodiga kofferten som poliserna skyndsamt öppnade. Vad kofferten innehöll kunde ingen gissa sig till, men det var en fruktansvärd syn som mötte dem och poliserna spydde där de stod.

Utan minsta tvekan inledde nu polisen utredningen av Sveriges första koffertmord. Redan samma kväll besöktes Hulda av landets främste mordutredare, kommissarie Otto Wendel (1898-1985). Ganska snart kunde han fastställa att mordet måste ha skett i lägenheten och att den misstänkte var den försvunne Gustaf Fernholm.

Nästa steg i utredningen var att få tag på gärningsmannen och kommissarie Wendel gick ut i pressen med en efterlysning av Gustaf Fernholm. På trettondagsmorgonen slogs det bestialiska mordet upp i Stockholmstidningarna med stora rubriker och stockholmarna förfasades över det fruktansvärda som hänt.






Fram på dagen knallade Gustaf in på sitt vanliga ölkafé på Odengatan, glad i hågen. Som vanligt beställde han tre pilsner och intet ont anande satte sig sedan vid sitt vanliga fönsterbord. Gustaf var nog den ende som missat dagens feta rubriker i tidningarna, trots att han var dagens stora samtalsämne! Personalen på ölkaféet kände givetvis igen sin stamgäst och en servitris skickades iväg att hämta polisen. Just som Gustaf skulle börja på sin tredje pilsner fick han se fyra konstaplar komma in genom dörren. De gick fram till Gustaf, lyfte upp honom och utan motstånd följde han med. Loppet var kört.

Till en början vägrade Gustaf att minnas något av händelsen, men med psykologers hjälp lyckades man få fram detaljerna om vad som hände den där morgonen då han slog ned Agnes Johnsson. Rättegången var snabbt avklarad och utlåtandet var obestridligt: mannen i fråga behövde vård. Gustaf Fernholm straffriförklarades enligt strafflagens femte kapitel, femte paragrafen (en s k. Femfemma) och intogs på mentalsjukhus där han vårdades under två år. Där gjorde han sitt yttersta för att bli bättre, lyssnade på läkarnas råd och uppförde sig beskedligt. Så när vårdtiden löpt ut ansåg läkarna att han var redo att släppas fri och komma hem igen.

Så slutar historien om Sveriges första koffertmördare. Hemma i lägenheten på Döbelnsgatan väntade Hulda trofast på honom och trots allt som hänt förblev hon honom trogen tills att han gick ur tiden den 22 april 1958, 70 år gammal. Hulda bodde sedan kvar ensam i lägenheten fram till att hon avled den 25 september 1966, 78 år gammal.

söndag 28 februari 2021

Koffertmördaren

 

När jag i tonåren började fördjupa mig i lokalhistorien, nämndes det ibland något om en koffertmördare, men ingen kunde riktigt återge vad som hade hänt. Därför har frågan alltid blivit obesvarad: 

Vem var "Koffert-mördaren"?




Gustaf A. Fernholm (1888-1958)




Gustaf Adolf Fernholm föddes den 25 februari 1888 i en liten stuga på Hedåkers ägor. Föräldrarna var torparen Adolf Fernholm och Sofia Tillén. Då han var knappt tio år fyllda avled fadern och tillsammans med sin äldre syster fick de tidigt börja arbeta för familjens uppehälle.

1902 konfirmerades han och därmed vuxen nog att stå på egna ben. Sitt arbetsliv som dräng hos hemmansägare P. W. Jansson i Bro, men året därpå flyttade han till hemmansägare August Bergman i Björsbo istället.




Bergmans i Björsbo. Här tjänade Gustaf Fernholm dräng åren 1903-05.




I Björsbo trivdes han bättre. Här stannade han i två år och hade kanske blivit kvar ännu längre, men tiden här fick ett abrupt slut. Plötsligt en dag uppdagades det att Gustaf var lite långfingrad och så kunde det inte få fortsätta. 17-åringen dömdes därför till tre månaders fängelse för stöld och efter avtjänat straff återvände han hem till mor och syskon.

1908 flyttade familjen till Sala där Gustaf träffade Hulda Larsson (1888-1966). De gifte sig vid nyår 1909 och i juni året därpå föddes en son, döpt till Karl Gustaf Evald (1910-1967). 1912 flyttade familjen till Västerås där Gustaf började som byggnadsarbetare.

Efter första världskrigets slut började en ny tid och i början av 1920-talet blomstrade byggbranschen. 1921 flyttade familjen Fernholm till Solna (AB) och Gustaf blev byggmästare. I samband med flytten tog de sig ett fosterbarn, Karin Eleonora Eriksson. Dessvärre insjuknade hon i difteri och avled i redan februari 1922, fyra år gammal.

Framtiden såg ljus ut och byggen fanns det gott om. Allteftersom byggena flyttade, så flyttade Fernholms efter. Gustaf blev med tiden en respekterad byggmästare i Stockholms byggsväng och med tiden startade han egen byggfirma.

Men någon framgång som egenföretagare hade han inte. Dessutom hade han fått smak för starkvaror sedan familjen flyttade till Stockholm. Tidigare hade han varit helt ointresserad, men i kombination med att firman gick dåligt så började han missbruka alkohol så illa att han periodvis var under Nykterhetsnämndens uppsikt.

Nej, livet var inte roligt längre. Under midsommarhelgen 1944 festade han till ordentligt och som "final" på firandet bestämde han sig för att avsluta sitt liv genom att dränka sig i Stockholms ström. Han hade kanske lyckats om inte några förbipasserande hade fått syn på att något låg i vattnet och dragit upp den livlösa kroppen på kajen.

Efter detta tilltag såg hustrun till att Gustaf blev omhändertagen på ett vilohem där han fick chans att betänka sin livssituation och vad han skulle göra av framtiden.




Döbelnsgatan.



Väl hemma på Döbelnsgatan i Vasastan igen, kände sig Gustaf som en ny människa. Nu skulle han ta tag i sitt liv och satsa sina sista slantar i några enkla villabyggen i någon Stockholmsförort – det skulle nog ge en god avkastning och så skulle han vara på grön kvist igen! 

Men den ljusa framtiden som han hade stakat ut, blev inte långvarig. Redan till hösten samma år grusades hans planer, kalkylerna sprack och följden blev att han gick in i en ny depression. Hur skulle Fernholms nu klara sig?

Fortsättning i nästa blogg....


måndag 18 januari 2021

Tilléns

Förr i tiden var de små torpstugorna en mycket vanlig företeelse. De byggdes ofta lång ifrån stambyns gemenskap, gärna i oländig terräng. Många av dessa stugor är idag rivna och bortglömda, men de har också sin plats i historien. Det här är historien om Tilléns på Hedåkers ägor.





Tilléns på Hedåkers ägor ca. 1860-1958.



I samband med att Laga Skifte genomförts i Hedåker 1854 började utmarkerna att befolkas av torpare. Torparen räknades som tjänstefolk men med lite bättre status än en ”vanlig” dräng, eftersom torparen ägde sin egna stuga – men inte marken den stod på. För att få bo kvar ålades torparen att utföra årliga dagsverken hos markägaren, vilket fastställdes i ett s k. Torparkontrakt.

På Hedåkers-gården Anders-Lars utmarker byggde arbetaren Per Andersson en stuga kort efter att Laga Skifte. Han var född 1816 i Sör Gersbo och gift sedan 1842 med hedåkersflickan Stina Persdotter, född 1813. De hade tre barn: Jan, Anders och Sara Greta, men redan 1860 flyttade familjen till Rosshyttan.

Ny torpare blev nu denna stugas namngivare – Per Erik Tillén. Han var född 1822 i Grangärde (W) och gift sedan 1856 med Karin Persdotter, född 1820 i Västanfors (U). De hade barnen Johan, Anna-Carin och Sofia, (Fia). Sonen Johan avled redan 1861, endast tre år gammal, sedan han drabbats av bröstfeber (lungsäcks- och lunginflammation).

Den äldsta dottern i familjen, Anna-Carin, stannade i hemmet fram till att hon gifte sig 1879 och därmed blev mor i ett eget torp i grannskapet. Hon levde 1860-1947.

Den andra dottern, Fia, var född 1864 och tretton år gammal flyttade hon till Västerbykil för att tjäna piga. Här stannade hon i två år, men när systern Anna-Carin gift sig flyttade hon igen till sina åldriga föräldrar. Efter några år hemma nödgades Fia att på nytt ta plats som piga för att klara familjens uppehälle. Denna gång flyttade hon till Tappebo där hon blev kvar ett par år innan hon flyttade vidare till Viggbo.

I februari 1884 tvingades hon sig att avsluta sin pigplats för att flytta hem igen. 
Fadern, Per Erik Tillén hade plötsligt insjuknat i någon magsjukdom och avled kort därefter, 62 år gammal. Den nyblivna änkan Karin tog förlusten mycket hårt. Hon var inte så stark hon heller och ådrog sig en lunginflammation som avslutade hennes liv, knappt en månad efter makens bortgång.

Men mitt i all sorg och bedrövelse fanns ändå något att se fram emot. Tiden i Tappebo hade visat sig vara en lycklig tid. På samma gård arbetade en dräng från Haraker (U) –  Adolf Westerdahl. Han var född 1853 och ”tycke uppstod” mellan honom och Fia. I april 1884 sammanvigdes Fia och Adolf, som med inspiration av sin nya hembygd tagit sig det nya familjenamnet Fernholm.



Snarvägen. Den röda pricken visar ungefär var Tilléns stuga stod.
Den dominerande leden i bilden är Snarvägen. Den börjar vid lv 760 (ovanför bilden) och slutar vid lv 771 (utanför bildens högerkant).


De nygifta bosatte sig nu i Tilléns och Adolf Fernholm övertog torparkontraktet. Här föddes i december 1884 dottern Augusta som raskt följdes av ytterligare sju barn inom loppet av elva år, varav fyra dog i mycket späd ålder.

På hösten 1895 blev Adolf allt svagare. Han blev sängliggande och ådrog sig lunginflammation och den 14 december avled han, 42 år gammal. Nu stod Fia ensam med fyra barn i åldrarna 11, 8, 5 och den yngste endast 9 månader.

En tuff tid började nu för Fia Fernholm, men hon tog det hela med ro – kriser hade hon tagit sig igenom förr. I två år bodde de kvar i Tilléns innan de flyttade till Smulsnaret.

Tilléns blev nu övergivet en tid och användes som bostad för gamla och fattiga människor eller tillfälligt boende för kringvandrande hantverkare. Åren 1899-1917 beboddes stugan ett tiotal olika hyresgäster.

På 1910-talet bodde här en tid en kringvandrande målare, Fredrik Evald Berg. Han var en skicklig hantverkare som var född 1866 i Falun (W) och kom närmast från Sala stad (U). ”Målar Berg” som han kallades var inte bara en konstnär med penseln utan var skicklig att hantera andra verktyg. Han tillverkade möbler och lövsågsarbeten samt snidade skulpturer som kunde målas med en egenhändigt blandad och mycket slitstark färg. Men periodvis led han svårt av tvångstankar: han såg ”små-jävlar”! De kunde dyka upp varsomhelst, närsomhelst, hursomhelst.

Det berättas att han en gång var i färd med en takmålning föreställande en kvinnofigur, dök ”jävlarna” upp! För att värja sig emot dessa, började han fäkta med den färgfyllda penseln och den vackra målningen var i ett ögonblick förstörd. En annan gång slog han ut en fyraliterskruka med nysilad mjölk – ”Stor-Fan” satt däri!




Familjen Einar Jernstedt. Einar och Edit Jernstedt i mitten med barnen från vänster:
Britta, Åke och Birger.



Sista gången som Tilléns kom att användas som permanentbostad var 1924 när sågverksarbetare Einar Jernstedt med familj flyttade hit. Einar Jernstedt var född 1898 i Hedåker och gift med Edit Nilsson (1898-1988) och tillsammans hade de sonen Birger (1921-2005). Den unga familjen Jernstedt bodde då tillsammans med Einars syster Ester (1905-2000; "Mält-Ester") och deras mor, Hanna Jernstedt (1862-1948) som var hushållerska hos träsnidaren Jan-Erik Eriksson (1845-1931).

Men Jan-Eriks stuga var inte avsedd för ett hushåll på fem vuxna och ett barn. Därför flyttade den unga familjen Jernstedt till Tilléns och här föddes ytterligare två barn: Britta (1925-2014) och Åke (1930-2013).

Familjen Jernstedt stannade i Tilléns till och med 1933. Då hade Einar fått överta Jan-Eriks stuga, friköpt tomten och förvandlat den gamla stugan till en modern villa.

Så lämnades Tilléns åt sitt öde. Som tillfälligt boende kom den att användas fram till slutet av 1950-talet. Då var stugan uttjänt och den revs ned. Ja, det var historien om historien om Tilléns.

Men historien tar inte slut för det, i alla fall inte om Tilléns innevånare. I just den här stugan föddes en gång en pojke som kom att gå till historien som ”Koffert-mördaren”. Mer om honom i nästa blogg!