söndag 31 juli 2016

Norr Salbo bryggeri

 I 1800-talets sista skälvande tid bosatte sig en man vid namn Johan August Österling på Norr Salbo bys allmänning. Han var född 1865 i Viggarna och lät här uppföra en bostad åt sig, sin hustru och barn. För att försörja sig startade han liten bryggeriverksamhet som tillverkade öl och svagdricka. En tanke med bryggeriet var säkert att kunna leverera till det närbelägna regementet, men drömmen gick i stöpet 1901 då det gamla Indelningsverket avskaffades och Allmän värnplikt infördes istället. Man kan då kanske föreställa sig bryggare Österlings sits: nybyggt hus, fru och tre barn att försörja och framtiden oviss för det företag han just börjat bygga upp. Av prästens noteringar i församlingsboken kan man utläsa att han tidvis lidit av Delirium tremens (skakningar och hallucinationer orsakade av alkoholmissbruk) innan han den 13 september 1903 sköt sig med en revolver, 38 år gammal.







Bryggerirörelsen såldes omgående och ny ägare blev Johan August Andersson. Han var 1873 i Gustafs flyttade in hos Österlings änka och barn. Året därpå, 1904 gifte han sig med med en kvinna, även hon ifrån Gustafs, och de fick två barn.

Tillverkningen av maltdrycker fortsatte fram till 1910 då J. A. Andersson med familj flyttade till Hedemora.

Ny bryggare blev nu Arvid Lundeqvist. Han var född i Västerbykil 1885 och hade arbetat som dräng hos bryggare Andersson sedan 1907. 1908 gifte han sig med Jenny Ågren och de fick sonen Kurt. Inneboende hos dem bodde ännu Österlings änka några år innan hon flyttade till annan ort. Sedan hon flyttat ut, flyttade Lundeqvists svärmor, Kristina Ågren in istället.




Bryggars i Norr Salbo 1918. Från vänster, vid hästen, står sonen Kurt, Kristina Ågren, Jenny Lundeqvist, Zara Potnaja, Arvid Lundeqvist. I byggnaden bakom Kristina Ågren var bryggeriet inrymt.




Bryggar-Arvid som han kom att kallas, var nykterist och tillhörde missionsförsamlingen vilket innebar att han egentligen inte alls intresserad av någon öltillverkning men tvingades därtill för att tillgodose sina kunder. Så småningom övergick verksamheten alltmer till att producera saft och läskedrycker. Maltdryckerna – öl och svagdricka – försvann ur produktionen men tillhandahölls genom ett samarbete med Melings bryggeri i Västanfors.

Försäljningsområdet var hela socknen men även Fläckebo och Sätra Brunn. Kurorten och Svedboäng hörde till de större kunderna. Det berättas att vid större helger levererades två vagnslass till Sätra Brunn och ett vagnslass till Svedboäng.

"Över ån efter vatten". Grannen på andra sidan ån, handelsman J. David Pettersson var också kund hos Lundeqvist. Här en räkning från den 3 augusti 1919.


Transporterna skedde till en början med häst och vagn men 1912 köpte Bryggar-Arvid en lastbil, troligen den första i Västerfärnebo. Den var av märket Overland – med helgjutna gummidäck och kedjedrift. Chaufför blev Arvids bror Axel.

Verksamheten fortgick fram till 1930-talet då bryggeriet avvecklades och lades ned.





tisdag 26 juli 2016

Ocka gArna nammn! Del 2

Åhlbergsdal handel i Snaret var en lanthandel som fanns mellan 1863-1997 och den startades av Anders Åhlberg. Han med sin fru Maria fick tolv barn och alla tolv fick två namn – på samma begynnelsebokstav!


Frans Ferdinand
Konrad Konstantin
Hildur Henrika
Ida Ingeborg
Anna Alfhild
Albert Algernon
Verner Valdmar


Men, det där blev ju namn till bara sju barn? Barndödligheten var stor i slutet av 1800-talet och fem av familjens barn dog i mycket späd ålder. Varefter barnen dog kunde namnen återanvändas och därför hette ytterligare två döttrar Ida Ingeborg, två söner Verner Valdemar och en son Albert Algernon.



Handelsman Anders Åhlberg med maka Anna Maria Hambn.

lördag 23 juli 2016

Kila Kyrkas brudslöja

Den 19 maj i år var det 65 år sedan mormor och morfar gifte sig. Vigseln ägde rum på Trefaldighetsafton i Kila Kyrka och samtidigt invigdes församlingens nya brudslöja.

Initiativet till en brudslöja kom ursprungligen från Dagny Berglund, ordförande i Kila-avdelningen av SLKF (Svenska Landsbygdens KvinnoFörbund, föregångare till dagens CenterKvinnor) och projektet genomdrevs som ett samarbete mellan socknens tre kyrkliga syföreningar och SLKF. Gustaf Kåfving i Sala komponerade ett vackert mönster till den 4 meter långa och 1,8 meter breda ellipsformade slöjan. Sedan sattes arbetet igång, som enligt ortspressen gjordes ”med sådan intensitet och färdighet vartill make sökes”. Slöjan vandrade från gård till gård, genom de flesta byarna i Kila socken och arbetetstiden uppskattades till ca 150 timmar.

Under slutspurten syddes det nästan dagligen på slöjan för att den skulle bli färdig i tid. Sala Allehanda gjorde då ett reportage om projektet och beskrev målet så här:

”Till Trefaldighetsafton skall den vara klar då en av de flitigaste flickorna är den som först kommer att bära denna slöja på sitt blonda huvud när hon går uppför kyrkogången i Kila kyrka. Den flickans namn är Märta Kohlén, Tullsta, och klär sig så vacker för chaufför Bror Liljegren, Sala, hennes blivande make.”





onsdag 20 juli 2016

Hin Håles läst

Att tävla i styrka har i alla tider varit ett nöje bland ungdomar, inte minst bland unga män. Då kunde det användas så kallade lyftstenar. En sådan finns bevarad på Västerfärnebo Gammelgård och den kallas för ”Hin Håles läst”.

En läst är en form som användes vid tillverkning av skor och denna sten ansågs kunna användas för att tillverka skor åt självaste Djävulen.

Stenen som väger sina modiga kilon, ska lyftas med en hand – en manöver som är i det närmaste omöjligt – om man inte känner till knepet! Knepet är detta, att det finns ett visst grepp som passar endast för vänster hand och därmed är det möjligt att utföra övningen.

Men jag ska erkänna en sak. Det räcker inte bara med att känna till knepet för att lyckas lyfta stenen, man måste ha lite styrka också!






måndag 18 juli 2016

Tavasteberg, del 2

När jag i hembygdsföreningens arkiv en dag var på jakt efter något helt annat, hittade jag det här. Gesällbrev för målaren Johan Gustaf Kaskinen, utfärdat i Åbo 1861. Tio år senare anlände han till Västerfärnebo.




Som jag nämnt tidigare skulle han ha kommit till Sverige ridande på en häst som simmat rakt över Bottniska viken. Sanningshalten i den historien kan kanske diskuteras, men det är mycket troligt att han kom över svensk-finska gränsen på en häst och omöjligt är det väl heller inte att hästen vadade över något vattendrag, men knappast Bottniska viken!

Hursomhelst ska Kaskinens packning ha bestått av en enkel matsäck, gesällbrevet, ett falskt pass och en kombinerad käpp och värja med inskription på franska (fritt översatt): ”Skjut mig inte utan orsak”.




Gustav Lindgren (1887-1962) skrev en minnesdikt om målaren Kaskinen.

Strax norr om Ålbo det bott en finne
Det många än har i sitt minne
Han bördig var från Tavastehus
Han byggt en villa, rätt trevlig och ljus

Tavasteberg kallade han sin villa
Det namnet var ju ej så illa
Hans villa säkert det namnet fick
För att hans tankar till Finland gick

Om någon här önskar veta,
Vad denna finne väl kunna heta,
Kaskinen var ju det namn han bar
Till yrket målare han också var

För Finland hade han känslor ömma
Sitt modersmål han ej kunde glömma
Och när han skulle ur tiden gå
Hans tal det var blott på finska då

En nån förstod, icke ens hans gumma
Vad talet gällde, man stod där stumma
Ej lätt för någon ge honom svar,
Då ingen kunnig i språket var

På sista färden hans gumma sade:
Sin finska psalmbok han med sig hade
En redig man Kaskinen var
Ett aktat minne han lämnar kvar.




fredag 15 juli 2016

Arborelius - ett släkte för sig

Efter förra inlägget fick jag frågan: "Är Anders Arborelius släkt med dessa bröder som tog sig namnet 'Arborelius'?" ”Ja,” svarade jag, ”det borde de vara”Och så här ligger det till. Tack för frågan!

Att ”latinisera” ett namn är ett gammalt påfund. Det var vanligt bland 1600-talets präster att de tog sig ett ”finare” namn, ett namn som gärna fick ha en koppling till den bygd de levde och verkade i. Exempelvis 'Moraeus' kom ifrån Mora, 'Ranstadius' ifrån Ranstaby i Kumla och 'Arborelius' från Arboga.

Den förste som kallade sig Arborelius hette Olaus Petri. Han var präst i Arboga och levde 1641-1682. Han var morfars farfars far till de 13 barnen i Jordbron, där tre av dem tog sig namnet 'Arborelius'.

Samtidigt, på en annan gren, är Olaus Petri Arborelius farfars farfars farfars farfar till Sveriges katolske biskop Anders Arborelius. Visst, blodet får nog anses som ganska blaskigt vid det här laget, men som jag brukar säga
 – det är inte HUR man är släkt, utan ATT man är släkt!




Emil Arborelius (ovan) var femmänning med Anders Arborelius farfar.





måndag 11 juli 2016

Släktnamn - inte alltid helt enkelt!


En av orsakerna till att börja släktforska kan vara att två personer har samma efternamn.

Fram till slutet av 1800-talet var det absolut vanligaste efternamnet ett patronymikon, dvs. att efternamnet skapades av faderns förnamn. Ex. Lars söner hette Larsson och Jans döttrar Jansdotter. Endast adel, präster och soldater hade tidigare andra typer av efternamn.

Under den senare delen av 1800-talet blev det modernt att ta sig ett nytt namn, ett släktnamn. Och det var inte mer komplicerat än så, att man gick till prästen och talade om vad man ville heta istället och så skrevs det nya namnet in i kyrkboken.

Att det blev modernt med familjenamn hade flera orsaker. Dels började människor att röra på sig, arbeta i industrier och studera vid skolor och universitet. Där kunde inte alla heta 'Anders Larsson' eller 'Stina Persdotter'. Därför fanns ett behov att skapa nya namn.

En annan orsak till namnbytet var att om man flyttade iväg, ville man känna en gemenskap med sitt ursprung och med ett ”taget” släktnamn kunde en sådan samhörighet underlättas. ”Anders Larsson” kunde ju komma varhelst ifrån, men hette han istället ”Anders Ferngren” ökade chansen/risken man visste vilken ”Anders” som menades. 


Det fanns även andra behov av samhörighet. Istället för att varje ny generation skapade ett nytt efternamn skulle det nya namnet förtydliga hur familjer och släkter hängde ihop. En vacker tanke som kanske inte alltid lyckades i praktiken. Det är klart, inom familjen visste ju alla hur det var, men för den utomstående kunde det bli riktigt förvirrande.

Se på den här familjen till exempel.


Syskonen Larsson. Bakre raden från vänster: Lars Vidén, Gustav Arborelius, Maria Bjurling, Johan Ferngren, August Arborelius. Sittande från vänster: Kristin Vallin, Tilda Löfgren, Emil Arborelius, Anna Fredling, Jenny Olsson.





Lars Persson i Jordbron hade 13 barn födda 1865-91 som alla hette Larsson efter sin far. En son och två döttrar dog i unga år, men de övriga kom alla att byta efternamn. De fem flickorna bytte i samband med giftermålet och de fem bröderna var nog alla överens om att 'Larsson' lät lite för klent, lite för simpelt.

Den äldste sonen, Lars, tog sig namnet Vidén och blev så småningom en framgångsrik företagare i Hedåker.

Den näst äldste sonen, Johan, kallade sig Ferngren. Han gifte sig med en bonddotter och övertog hennes föräldragård i Snaret.

De tre yngsta sönerna Gustaf, August och Emil ville inte vara sämre än sina äldre bröder – men de saknade inspiration. Då lär deras far, Lars Persson, ska ha sagt: ”Om inte mitt namn duger så kan ni väl ta mors!”

Alla de 13 barnens mor hette Kristina Arborelii – och så fick det bli. Gustaf, August och Emil tog sig namnet Arborelius. Fem bröder med tre olika namn – inte kan man väl påstå att DET förtydligade släktskapet särskilt mycket?!


fredag 8 juli 2016

Tavasteberg

1916 flyttade min gammelfarfar, J. David Pettersson (1889-1977), till Salbohed för att där vara med och starta upp en alkoholistanstalt. J. David var sedan barndomen medlem i Svenska Missionsförbundet och blev omedelbart medlem i Västerfärnebo missionsförsamling. Där träffade han David Lundeqvist och de blev vänner för livet. Första gången J. David följde med Lundeqvist till Ösby missionshus, berättade Lundeqvist när de passerade Ålbo: ”Här har det en gång bott en finne, en duktig målare”. Lundeqvist berättade detta för sin nye vän som något exotiskt, men J.David tyckte inte det var mer konstigt än att han var hitflyttad från Sörmland. 

Kommentaren om denna finne kom trots allt att bita sig fast i J. Davids minne för lång tid framöver. Många gånger under sitt liv skulle han komma att tänka på denne finske målare. Vem var han? Vad gjorde honom så speciell?




Tavasteberg. Stugan i Tavasteberg omkring år 1900.

”Finnen” hette Johan Gustaf Kaskinen och var född 1837 i Tavastehus i Finland. Kaskinen var politiskt intresserad och stred för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland. Att vara rebell i 1800-talets Finland var inte helt okomplicerat och därför flydde han, som 30-åring till Sverige. Enligt sägnen på simmande häst rakt över Bottniska viken. 1867 kom han till Engelsbergs kvarn i Västervåla och titulerades då 'målargesäll'. Där stannade han några år innan han flyttade till Västerby kvarn i Västerfärnebo.


Nygifta. Johan Gustaf Kaskinen och Anna Stina Uddman som nygifta 1872.

1872 gifte han sig med Anna Stina Uddman, född 1838 i Norr Gersbo, Västerfärnebo, och samma år flyttade de till Ålbo ägor. Här byggde de sig en stuga som blev den nya tryggheten för den politiske flyktingen J.G. Kaskinen. För att markera att detta var hans nya hem men att han inte hade glömt sitt fosterland, döpte han stugan till Tavasteberg.



Tavasteberg. Nedanför trappen står herr Kaskinen själv och till vänster om honom, 
en gesäll. På verandan sitter fru Kaskinen.


Allteftersom Kaskinen etablerade sig som målare i sin nya hembygd växte också verksamheten. Med gesäller inneboende i hemmet och så småningom även en måleriarbetare med sin familj blev makarna Kaskinen väldigt trångbodda. Stugan räckte inte till att rymma både bostäder och målarverkstad. Därför byggdes stugan ut i slutet av 1800-talet. Fotot här ovan är troligen taget strax efter ombyggnaden. Den högra delen är den ursprungliga stugan och i den utbyggda delen till vänster blev det målarverkstad. 



J G Kaskinen 1905, samma år som han gick ur tiden.


Johan Gustaf Kaskinen fann sin plats i tillvaron och i Tavasteberg slutade han sina dagar 1905, 68 år gammal. Han dog av en hjärnblödning och sista tiden av sin levnad mindes han inte längre det svenska språket. Han talade enbart finska, ett språk ingen annan förstod  inte ens hans hustru och Kaskinen gick ur tiden som en enstöring.



Anna Stina Kaskinen 90 år.


Hans änka, Anna Stina, överlevde honom med 24 år. Hon bodde kvar i Tavasteberg fram till 1920 då hon flyttade till Fattigstugan. Hon gick ur tiden 1929, 90 år gammal.



lördag 2 juli 2016

Motståndsmannen Lars Ingvaldsson

Häromdagen fick de gamla sedlarna pension. Selma Lagerlöf, Jenny Lind och Gustav Vasa har nu efter lång och trogen tjänst blivit entledigade. Gustav Vasa får man ändå beundra i sammanhanget som först vid 520 års ålder tackar för sig, men å andra sidan har nog inte de sista 27 åren varit fullt så slitsamma, mig veterligt är de verkliga tusenlapparna lätträknade som har passerat genom min hand. Och å andra sidan, har man uppnått en så aktningsvärd ålder kan man väl också ha det lite lindrigt…





Historien bakom det första Vasaloppet känner de flesta till – likaså Gustav Vasas äventyr i Dalarna och upproret mot Kristian Tyrann. Armén för detta byggdes upp av dalkarlar som samlades i Hedmora för att gemensamt marschera till Västerås och vidare till Stockholm.

Men det var inte alla som välkomnade dem med öppna armar. Överallt där de drog fram under våren 1521 fanns det alltid några danska sympatisörer och när Gustav Vasa med sin anhängare nådde Västerfärnebo träffade de den argsinte motståndsmannen Lasse Ingevaldsson i Åleboda (Ålbo). Ingevaldsson var en mycket bestämmande person. När danskarna passerat bygden, på jakt efter Gustav Vasa, avslöjade han för dem var den fattiga allmogen hade sina gömt sina torftiga matförråd. En sådan man, konstaterade Gustav Vasa, klarar man sig utan och lät avrätta Lasse Ingevaldsson.

Gustav Vasa var inte främmande för att hugga huvudet på den som inte tyckte som han, men denna Lars Ingevaldsson var nog en betydande person eftersom han nämns vid namn i Peder Svarts krönika.



Portarna från Ålbo finns numer på Gammelgården.

Historien om Gustav Vasas besök i Ålbo hölls länge levande men förvanskades med tiden. Till slut sades det att motståndsmannen i Ålbo hade vägrat öppna sin port och därmed blivit avrättad.

Då Västerfärnebo hembygdsförening var nybildad finkammades socknen på gamla kulturföremål och ett rykte sa då att den gamla ”Vasa-porten” fanns bevarad i en lada. Givetvis blev föreningen mycket intresserade av att få överta den till sina samlingar. Men vid närmare undersökningar kunde man konstatera att portarna var gamla, men inte fullt så gamla och därmed var inte hembygdsföreningen inte längre intresserad.

Långt senare har dessa portar hamnat i hembygdsföreningens samlingar ändå. 
Så kan en saga skapas kring ett föremål som inte alls har med historien att göra!


Smideskonst.