Skräddare C A Ågren 150 år

På Annandag jul, den 26 december, var det 150 år sedan min farmors far Carl Alexander Ågren föddes. Därför kommer här hans livsberättelse.

Carl och Augusta Ågren. Bilden är ett målat fotografi.

Carl Alexander föddes som nummer två i en syskonskara som skulle bli sex, i soldattorpet på Grimle ägor i Vittinge församling (C-län) där fadern var indelt soldat. Föräldrara hette Karl August Sågström-Grimfeldt och Christina Andersdotter. Familjen var religiös och i kyrkboken noterade prästen ”Mormon 1869”.

Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det officiella namnet på den religion som i folkmun brukar kallas mormonism och medlemmarna benämns mormoner. Mormonkyrkan har sitt ursprung i 1830-talets USA och den första svenska mormonförsamlingen bildades i Gävle på 1850-talet. Förbudet mot religiösa sammankomster utan präst under allmän gudstjänsttid (konventikelplakatet) avskaffades 1868, men mötet fick inte hållas för nära kyrkan så att ”de störde ordningen”.

För medlemmar av Mormonkyrkan är det viktigt att söka sina rötter och förrätta ställföreträdande dop över sina döda förfäder som inte haft möjlighet att bli kristna. I och med att utvandrade svenskar anslöt sig till Mormonerna i USA väcktes intresset för de svenska kyrkböckerna där man kunde finna sina rötter ända tillbaka till till 1600-talet! Därför började amerikanska mormonkyrkan redan på 1940-talet att mikrofilma de svenska kyrkböckerna och det är upprinnelsen till dagens digitala släktforskartjänster som ArkivDigital, Ancestry, My Heritage mfl. 

Nåväl, åter till historien om skräddare Ågren.
Fadern, Karl August Grimfeldt, avancerade inom det militära och utnämndes 1878 till korpral. Året därpå, 1879, flyttade familjen till Östervåla församling (C-län) där Carl August nu blev soldat för Brunnsbo rote och fick soldatnamnet Ågren istället.

1886 hade Karl August fått nog av livet som soldat och begärde avsked. Därmed tvingades familjen att flytta igen, denna gång till Huddunge (C-län). På Lagbo ägor flyttade de in i en stuga där fadern satsade på en ny karriär som skräddare.

Efter endast ett år på Lagbo ägor var det åter dags att flytta. Trots de torftiga omständigheterna saknade Karl August soldatlivet och dess övningar. Så i oktober 1887 gick flyttlasset till Kungl. Westmanlands Regemente på Salbohed (U-län).

På Salbohed.

Men vaktmästarrollen motsvarade nog inte Karl Augusts förväntningar så ganska snart återgick han till sin tidigare verksamhet som skräddare. Nu hade även sönerna blivit stora nog att introduceras i skräddaryrket alla fem söner blev med tiden skräddare. Skräddare Karl August Ågren med sina söner kom nu att flitigt anlitas av regementet. Men det blev trångt att både ha ett hem och skrädderiverksamhet i den lilla vaktmästarbostaden. Då kom lösningen!

Soldat Gråberg på Sunnanåkers ägor, blev 1889 stamanställd på regementet. Eftersom han var ensamstående erbjöd han att familjen Ågren kunde få flytta in hos honom istället då han, på grund av sin tjänst, inte vistades hemma så ofta. Och så fick det bli.

In i Gråbergs stuga flyttade nu Karl August och Christina med barnen Carl, Arvid, Gustaf, Jenny och Ernst. Hem från Stockholm flyttade nu även den äldste sonen Amandus, tillsammans med sin hustru och en omfattande skrädderirörelse startades upp som var verksam i några år.

Carls föräldrar. Skräddare Karl August Ågren med makan Christina.

Som tidigare nämnts var familjen Ågren religiöst intresserade. I Västerfärnebo fanns inga mormoner men väl andra frikyrkoförsamlingar som växte sig allt starkare i bygden. Missionshus och baptistkapell fanns i kyrktrakten men församlingarna höll möten runtikring i hela socknen och där inget bönhus fanns upplät medlemmarna sina egna hem till sammankomsterna. Ett sådant hem var Palmbergs i Hebo.

När det ordnades bönemöten i Palmbergs lockades mycket folk från intilliggande byar. Alla var kanske inte intresserade av att höra Guds Ord, men bönemötet blev en träffpunkt och ett avbrott från vardagens arbete. Hit gick även familjen Ågren och HÄR mötte Carl sitt livs stora kärlek – Augusta Bergvall.

Palmbergs i Hebo. I övervåningen fanns en sal som hyrdes av missionsförsamlingen under 40 års tid. Gården kallas numer för Grafströms.

Augusta Bergvall var vid den här tiden 16 år gammal och ganska snart stod det klart att hon och den fem år äldre Carl blivit ett par. På våren 1891 visades det också, genom att Augusta väntade deras första barn. Nu blev det genast bråttom! Carl och Augusta var inte gifta än och att föda barn utom äktenskapet var en skam som inte bara drabbade föräldrarna utan även den närmaste familjen. Man förberedde allt inför både lysning och bröllop men – barnet hann före!

Den 4 september nedkom Augusta med ett välskapt gossebarn. All lycka över den nya familjemedlemmen sotades av att han var född utom äktenskapet! Men, ingen regel utan undantag. Eftersom bröllopsplanerna var så långt framskridna, kunde gossen skonas från den nedvärderande benämningen ”oäkta”. Istället noterade prästen att barnet var ”son till skräddaresonen C A Ågren och hans fästeqvinna Augusta Maria Bergvall”.

Gossen döptes till Karl Rikhard och två månader efter hans födelse, den 7 november stod bröllopet mellan Carl och Augusta. 1893 var Augusta åter gravid, men dessvärre var flickan död redan vid födseln.

På hösten samma år flyttade familjen hem till Augustas gamle far, Jan Larsson i Hebo. Här bodde de ett år innan Carls svärfar sålde gården och byggde sig en stuga på Hebo ägor, Johannesberg. Hit flyttade svärfadern med sina två hemmavarande barn Johan och Amanda, samt familjen Carl Ågren. Carls och Augustas familj hade nu utökas med dottern Elna (1894-1980) och 1896 föddes dottern Anny (1896-1957).

Viggbo. Carl och Augusta Ågren tillsammans med döttrarna Ester, Märta och Ruth framför stugan i Viggbo.

Skräddare Carl Ågren hade nu arbetat upp en egen verksamhet, men saknade kundkrets. I norra Västerfärnebo var en annan skräddare verksam, Magnus Moberg (1870-1896). På sommaren 1896 avled han till följd av en karbunkel och han efterlämnade hustru och två små barn. Sedan familjeförsörjaren avlidit tvingades änkan att överge torpet i Viggbo och flytta hem till sin mor i Norr Salbo.

Det gamla talesättet ”den enes död, den andres bröd” passar väl in i detta sammanhang. För att en skräddare skulle ha en chans att överleva på sitt yrke, fick det inte vara tätt mellan skräddarna. I och med att Moberg gick ur tiden blev hans upptagningsområde ”ledigt” vilket passade Carl Ågren perfekt!

Nu följde några år av hårt arbete för den växande familjen. Tiden mellan 1899-1919 föddes barnen Sigrid, Jenny, John, Herbert, Bertil, Ester, Märta och Ruth.

Familjen Ågren, Viggbo.

En skräddare i början av 1900-talet blev inte rik på sin verksamhet. De små inkomsterna räckte knappt för att föda den växande familjen. Carl, tillsammans med sönerna fiskade en hel del i de närliggande sjöarna och för att dryga ut hushållskassan sålde man de finaste gäddorna i granngårdarna.

1916, mitt under brinnande världskrig, gick Viggbo-bönderna Axel Törnkvist och August Bergvall ihop med August Olsson i Lungbo för att investera i modern teknik. Man installerade en turbin i bäcken som skulle förse de tre bondgårdarna med elektriskt ljus. En skräddare är också i behov av bra ljus för att kunna arbeta, men skräddare Ågren saknade ekonomiska möjligheter att kunna delta i detta projekt.

Vid den här tiden fanns det fisk även i bäcken, vilken ibland kunde fastna i turbinen och det elektriska ljuset slocknade. Därför behövdes en jourhavande maskinist som snabbt kunde åtgärda problemet och till att sköta denna syssla utsågs Carl Ågren. Dessvärre ett oavlönat hedersuppdrag. Men, istället för pengar så FICK även skräddarn en ledning indragen till sig och elektriskt ljus över skräddarbordet!

Familjen Ågren ca. 1942

Barnen växte upp och gav sig iväg för att söka arbete, gifte sig och bildade familj. De elva barnen begåvade föräldrarna med totalt 26 barnbarn. Allt såg ut att bli till det bästa, men i mitten av 1920-talet kom dottern Jenny (1901-1957) hem efter att ha blivit sjuk. Inom ett par år blev hon helt förlamad och miste talförmågan. Under resten av sitt liv vårdades hon hemma hos sina föräldrar av storasyster Anny.

Efter ett långt och strävsamt liv insomnade skräddare Carl Alexander Ågren den 30 augusti 1947, 79 år gammal.

Skräddarsax. Skräddar-Ågrens sax finns fortfarande bevarad.

Bröllopet i Haraker

Den 2 december var det 100 år sedan min mormors föräldrar, Milda och Henrik Kohlén gifte sig. De gifte sig unga och fick ett långt liv tillsammans.

2 december 1917.

Den här kärlekssagan tar sin början omkring 1912 i godtemplarlokalen i Ulvsta. 

Likt så många andra landsbygdssocknar hade nykterhetsrörelsen nått till Haraker. Att engagera sig i någon sorts förening låg i tiden och ortsbefolkningen anslöt sig till de folkrörelser som kom till just deras trakt. Oavsett om det var den frikyrkliga, nyktra eller fackliga organisationen så ville de allra flesta vara med, det blev ett sätt att umgås. 1884 bildades logen ”IOGT no. 903 Hoppets stjärna” och 1910 beslutade man sig för att uppföra ett ordenshus. En tomt i Ulvsta förvärvades och föreningen köpte in en större timmerbyggnad från Gussjö i Fläckebo socken. Den plockades ned, kördes hem till Ulvsta och stod färdig att tas i bruk på höstkanten 1910. Den nya lokalen blev den naturliga träffpunkten för bygdens föreningsliv och aktiviteter.

Godtemplarlokalen. Så här såg lokalen i Ulvsta ut då Milda och Henrik träffades. 
Byggnaden finns kvar men är idag privatbostad.

Två kilometer söder om godtemplarlokalen ligger Hasselbäck. Där inflyttade i april 1912 en familj som bestod av jordbruksarrendator Bernhard Kohlén, hans hustru Mina och barnen Anton, Arvid, Henrik och Berna. Den yngste av sönerna, Henrik, var 15 år och sökte sig till det enda nöje som fanns i byn – godtemplarlogen.

Förlovningsfoto. Henrik vid fotografen 1916.

En halv kilometer norr om den nybyggda lokalen ligger hemmanet Brotorp. Där bodde hemmansägare Gottfrid Andersson med sin hustru Johanna och deras dotter Milda, som på pingsten 1912 hade konfirmerats. Efter konfirmationen ansågs man vuxen och fick därmed tillåtelse att delta ”vuxenaktiviteter” tex. besöka dansbanan eller annan föreningsverksamhet.

1916. Mildas förlovningsfoto.

När vet ingen, men troligen ganska snart möttes de båda ungdomarna, Milda Andersson och Henrik Kohlén. Jämnåriga stod de där, i vägskälet mellan barndom och vuxenvärld. Säkert funderade de över hur livet skulle bli, vad som väntade dem. Milda kände troligen inte av någon stress över att ge sig ut och tjäna piga. Hon var ensambarn och så länge hon inte var bortgift behövdes hon hemma hos sina föräldrar. Henrik däremot hade all anledning att känna pressen. Han hade inget arv att vänta och hans far var ”bara” arrendator. Men arbete saknades inte, så han blev kvar hemma som dräng åt sin egen far.

Så gick en tid. Henrik och Milda växte alltmer samman och på hösten 1917 började det bli aktuellt med bröllop eftersom Milda väntade barn. Milda var nu 19 år och enligt lagboken giftasvuxen. Henrik däremot, var 20 år och minderårig. Vid den här tiden blev män och ogifta kvinnor myndiga först vid 21 års ålder. För att få tillstånd att ändå gifta sig, fick man ”Gå till kungs”.

Att ”gå till kungs” innebar att när/om verkligt svåra bekymmer uppstod kunde man skriva till Kunglig Majestät (dvs. regeringen) där kungen var högst beslutande och kunde ge ett utlåtande i frågan. Genom att ”gå till kungs” kunde brottslingar få sina straff förmildrade, eller ett komplicerat äktenskap kunde godkännas.

Harakers kyrka.

Men trots att Milda var giftasvuxen fick hon inte själv avgöra vem hon gifte sig med. Hon var ju inte myndig och därför måste hennes föräldrar ge sitt godkännande till det tänkta äktenskapet. Och det gjorde de, Henrik var välkommen som måg i Brotorp. Enligt prästens noteringar i Vigselboken hade både Milda och Henrik gett sitt ”muntliga samtycke” till äktenskapet, så nog var det äkta kärlek mellan de unga tu. Nu återstod endast svaret från Kungl. Maj:t och den 26 oktober kom svaret. Kungen gav sitt godkännande till äktenskap mellan Henrik Vilhelm Kohlén och Milda Lovisa Andersson. Nu kunde man börja rusta för bröllop!

Nu blev det nog inte något storslaget kalas, eftersom Milda var gravid, men bröllop blev det ändå. Vigseln hölls i brudens hem och förrättades av kyrkoherde Nord på Första advent-söndagen, den 2 december 1917.

Familjen Kohlén 1936.

I mitten av januari 1918 nedkom föddes parets första barn – Aina Lovisa Vilhelmina. Med tiden utökades familjen med ytterligare sex barn. 1921 flyttade familjen till Kila socken (U-län) och blev bönder.

2 december 1967. Hela familjen samlad då Milda och Henrik firade guldbröllop.

1967 kunde makarna Kohlén fira guldbröllop. Det gjorde man också med middag för den närmaste släkten på Lindströms Festvåning i Sala. Familjen bestod då av förutom de sju barnen, 13 barnbarn och tre barnbarnsbarn.

Hyllningsvisa. I familjen Kohlén har det diktats och sjungits mycket och ofta på bemärkelsedagar.
Den här texten är diktad av sonen Artur.

Makarna Kohlén blev ett verkligt strävsamt par. Tillsammans delade de ansvaret för barnuppfostran, djurskötsel och arbete i åker och äng och drev lantbruket i Tullsta i 43 år. ”Sagan om Henrik och Milda” ändades 1970 –  just den 2 december då Milda avled, 72 år gammal.

Fotnot: Visst ser Milda otroligt smal ut på bröllopsfotot, med tanke på att hon knappt sju veckor senare födde en dotter? Det stämmer, men det är inte photo shop. Fotot är taget först en tid efter både bröllop och nedkomst!

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 3

Så har vi kommit fram till den avslutade delen. Här nämns något om bygdens näringsliv – både nu (1920) och i svunnen tid.

Arbetslag vid tegelbruket i Hörnsjöfors.

Det industriella centrum som uppstod vid mitten av 1900-talet var vid den här tiden ännu i sin linda. En och annan bondsåg existerade, men med en ytterst begränsad verksamhet. Större träförädlingsföretag fanns i Hedåker och Sand (Salbohed) och Västerbykil. I Hörnsjöfors fanns både såg och tegelbruk.

”Större industriella företag saknas alltjämt. En tjärfabrik startade i Rosshyttan under kristiden, men vid dess slut gick den kaputt. Fors, eller Hörnsjöfors som det numera heter, har inköpts av Svenska Metallverken. Ombytet av ägare tyckes ha medfört en något livligare rörelse vid det gamla bruket.”

Minnessten. Här ses minnesstenen på Tjärdalsbacken, sin ursprungliga plats.
1955 flyttades den till sin nuvarande plats, invid Kopparbergsvägen.

Den verksamhet som gjort Västerfärnebo till en plats på kartan, är regementsplatsen på Salbo hed. 1920 hade de gått 15 år sedan regementet flyttades till Västerås, men minnet av dess betydelse för bygden levde länge kvar i ortsbefolkningens medvetande.

”Bland ortens historiska platser må nämnas Salbohed. Där hade Västmanlands regemente sin övningsplats från slutet av 1600-talet fram till 1906. Här rådde en gång liv och rörelse, här svettades unga västmanlänningar i kronans varma rock och här samlades under de vackra sommarsöndagarna folk från hela landskapet för att hälsa på anförvanter och vänner. Nu är det ödsligt både ute på heden och i de vackra björkalléerna. Gångarna i parken ha vuxit igen, buskgrupperna äro förvandlade till snår och byggnaderna till största delen nedrivna. Allt minner om en tid som flytt och aldrig kommer åter.

Mitt på heden reser sig ett granitblock, rest av regementets officerskår. Det står där som en gravsten över Karl XI:s indelningsverk.”

Färnebo-gös. En gjuten järntacka kallas för en göt, men i Färnbo kallade man dem för en gös istället.
Bilden visar en en äkta Färnebo-gös från Rosshyttan. Den väger 18 kg.

Krönikan avslutas med lite fakta om befolkningen i socknen.

”Till sist må sägas några ord om sockenborna. Litet om vad var man känner till, att de brukar kallas ”färnebogösar”. Men det är ej efter fisken gös, som de har fått detta seglivade öknamn. Det bedrevs under 16- och 1700-talen en rätt livlig järnhantering här. Därvid producerades 3 till 4 meter långa tackjärnsstycken, vilka kallades ”gösar”. Dessa äro orsaken till namnet.”

Genuin Färneboit. Handlanden Anders Åhlberg (1844-1935) var av gammal Färnebosläkt och började sin bana som fattig gårdfarihandlare. När han dog var han en av de största handlarna i socknen efter 73 år innanför samma affärsdisk!!

”Färneboiten är arbetsam och sparsam. Han är därför nästan utan undantag välbärgad. Man får ej ofta se en bygd där jorden skötes så väl som här. Odlarens flit belönas också med rika skördar. 

Måtte vår bygd alltid vara hemvist för ett förnöjt och idogt släkte!”