Prosten Prytz, del 4

Trots de hårdhänta metoderna som Prytz använde sig av lyckades han inte få medhåll av Färnboborna. Han fick dem emot sig istället.

Karbennings kyrka som den såg ut 1654-1845.

Ilska, motstånd och uppror

I takt med att tvisten om Vretskogen drog ut på tiden och och alla andra straff som Färnboborna dömdes till, växte ett missnöje fram emot prosten Prytz.

På Prytz tid var Karbenning ännu ingen egen församling utan var en annexförsamling till Västerfärnebo kallad Färnebo fjärding. En sommarsöndag 1668 rustades det till bröllop i Karbennings kapell för Per Larsson Höök, en mäktig man som på uppdrag av Ebba Brahe drev Högfors Bruk. Förrättare av denna högtidliga ceremoni var givetvis prosten Prytz som lämpligt nog planerat att fira en gudstjänst där innan. Men, när prosten anlände till kapellet var porten låst och nyckeln borta.

Man tvingades att tänka om. Gudstjänsten ställdes in och bröllopet flyttades till Högfors herrgård. Men var hade nycklarna tagit vägen?

Nycklarna var inte alls försvunna, men de förvarades i tryggt förvar. Snart nog så kom sanningen fram om vem som har spelat prosten ett spratt. Det är två initiativrika bröder från Örbäck. När Nils Prytz fått vetskap om allt detta skickade han omedelbart länsman att gripa gärningsmännen som omgående sattes i förhör.

Bröderna som snart erkände sitt tilltag, menade till sitt försvar att upprinnelsen till denna händelse grundade sig i en anklagelse emot Prytz. Enligt ett rykte påstås det att prosten själv har brutit mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott), något som församlingsborna straffas hårt för om det upptäcks. Denna grova anklagelse såg Prytz allvarligt på, men det tycks inte helt ha gått obemärkt förbi...

Vad kunde allmogens skvaller vara värt, jämfört med en myndig prästman makt – i synnerhet om prästmannen hette Prytz?! Inte mycket och bröderna ställdes inför häradsrätten. Men se, då närvarade inte Prytz personligen. Hans talan fördes av ett ombud som meddelade att Prytz genomgått två rannsakningar och därmed var han friad från horerianklagelserna. Bröderna däremot straffades med dryga böter och fängelse för: ”förlöjligande beteende av sin överhet”.

Men, under förhören med Örbäcksbröderna fick häradsrätten reda på ny information: det planeras för en större aktion mot självaste Nils Prytz!

Budkavel. Budkavlar kan se ut på många olika sätt.
Just den här budkaveln kommer från Dalsland.

Tiden gick och Prytz fortsatte med sina tvivelaktiga fastighetsaffärer samt att anklaga sina församlingsbor för äktenskapsbrott. Men på hösten 1669 hade Färnbofolket fått nog! En budkavel om uppror började att cirkulera i bygden och en sammansvärjning bildades med anhängare från hela socknen.

Trots att allt planeringsarbete skedde i största möjliga hemlighet avslöjades konspiratörerna och kyrkoherden fick vetskap om alltihop. Prytz kallade därför i februari 1670 till extra häradsting där han åtalade soldaten Lars Olsson Luur i Hörende för ärekränkning. Att just soldat Luur utpekades berodde på att han skrivit en smädeskrift som ”icke allenast Prytz angripit till ähra och redelighet utan ock wår Nådige Höga Öfwerheet”. Eftersom detta skedde i en tid när äran många gånger var mera kärt än livet självt så var smädeskrifter som denna ett mycket allvarligt brott.

Som bevis för åtalet upplästes Luurs smädeskrift i rätten och därefter utfrågades författaren om hur skriften kommit till. Luur svarade att han skrivit den själv men inspirerats av bönder i Västerbykil som tidigare legat i strid med Prytz. 

Här ett exempel på hur Luur beskrev Nils Prytz: ”en storfurste som hafwer förmörkat synen på wår högha öfwerheet… och stulit bort Cronans lösdrifware till sitt lifgardie och satt Cronans skattedrifware istället… och icke frucktar Gudh, ej heller hafr försyn för wår högsta öfwerheet”.

Nästa steg i utredningen blev att låta Luur, i detalj, redogöra för vad han egentligen menade med sina allvarliga och ärekränkande beskyllningar mot Prytz.

Grunden till dessa grova anklagelser menade Luur, fanns i att Prytz var girig och och att han hade vid ett tillfälle sammankallat en hop soldater för att kunna slå ner både by och bönder i Västerbykil! 

Vidare omtalades Prytz som: ”Herrens Gudfrucktigheet”, ”Storförste öfwer Färnebo”, ”gårdtjuf”, ”jordegud”, ”människofrätare” och ”boskapsmästerman”. Det sistnämnda förklarade Luur med att på stora böndagen hade kyrkoherden ”hållit feltslagh med boskap och brukat sina Tyranniska händer på den han till fånga fick”. Men Prytz urskuldade sig med att han endast sökt fånga in boskap som trängt sig in på en nyslagen äng och för att särskilja djuren från varandra hade han låtit märka en oxe i örat, men det var allt. 

De övriga benämningarna förklarade Luur med att kyrkoherden ”står efter andras jord som han giort i Örbäck och Westerbykil”. Avslutningsvis frågade rätten om Luur ansåg att Prytz tagit något med våld eller mot någons vilja. Då svarade Luur: ”dee säija så i Westerbykil”. 

Sedan Luur fått förklara varje punkt fick även Prytz möjlighet att kommentera skriften och han sökte i de allra minsta detaljerna för att övertyga rätten om hur lögnaktigt och oberättigat det hela var.

När så hela skriften var granskad och alla parter fått säga sitt, kunde rätten fatta sitt beslut. Skriften ansågs vara så gravt ärekränkande att Lars Luur ”bör androm öfrdodigom till warnagel lifweet mista”. Prytz gick segrande ur ännu en tvist och åter knöt Färnboborna nävarna i lönndom. Något mer uppror tordes ingen ge sig in på.

Hur blev tillvaron i fortsättningen för Färnboborna? Fortsättning i nästa blogg....