Skommar-Olles

Det här är historien gården Skommar-Olles i Sör Salbo. Gården är känd sedan slutet av 1600-talet och behölls inom samma släkt de första 150 åren.

Den första bonden på gården jag funnit är Lars Matsson. Han var född 1694 och gifte sig 1716 med Cherste Ersdotter (f. 1697) från Västervåla. Tillsammans fick de tre söner och fem döttrar. Lars Matsson gick ur tiden 1768 av ålderskrämpor och och hustrun Cherste avled 1775 av kallbrand.

1743 gifte sig den äldste sonen, Mats Larsson och övertog gården. Mats var född 1719 och gift med Christina Jansdotter (1717-1800). De fick tre döttrar. Mats tog värvning vid regementet och utnämndes till korpral. Militärer vid den här tiden tilldelades ett annat efternamn som användes som ”legitimation” och Mats kom därmed att få namnet Fogel.

I maj 1775, då Mats var 53 år avled han av ”håll och styng” (lunginflammation). I kolumnen för värderingar om den avlidnes uppförande noterade kyrkoherde Carlbaum: ”Gud är dömare”.

Ny bonde blev nu Mats Fogels måg, Eric Matsson. Han var född 1744 i Tappebo och gift 1776 med dottern i gården, Catharina Matsdotter (1754-1836). De fick sju barn tillsammans. 

Av de sju barnen blev dottern Anna den som kom att ta över gården tillsammans med sin make. Hon var född 1779 och gifte sig 1804 med Anders Matsson (1777-1817), även han från Sör Salbo. De fick två döttrar och en son innan Anders avled i lungsot, natten till den 10 juni 1817.

Nu blev änkan Anna Ersdotter bonde i Sör Salbo och drev gården ensam under fyra år innan gårdens namngivare, Olof Olsson, tog över.

Olof Olsson var född 1792 på Norr Salbo ägor och var son till sockenskomakaren Olof Matsson (1758-1791) och kallades därmed för ”skommarns Olle”. Genom att han gifte sig 1816 med Greta Andersdotter (1792-1865) kom han att bli han näste bonde i Sör Salbo. Olof var förtroendevald och utsågs till nämndeman en tid.

Skommar-Olles. Så här såg den gamla mangårdsbyggnaden ut i "Skommar-Olles". Den revs 1964.

I början av 1860-talet kände ”Skommar-Olle” sig gammal och sliten. Eftersom han och Greta inte fick några barn sålde han gården på sommaren 1863 till Gustaf Karlsson från Grythyttan. I köpekontraktet inskrevs att ”Skommar-Olle” med maka fick bo kvar på gården så länge de levde. I september samma år drabbades ”Skommar-Olle” av slag (stroke) och avled, 71 år gammal. Änkan Greta, som tagit sig namnet Salholm gick ur tiden 1868, 75 år gammal. 

Den nye ägaren, Gustaf Karlson, var född 1825 i Grythyttan och gift 1849 med Maja Jansdotter född 1827 i samma socken. De fick fem barn tillsammans, varav fyra var födda i Grythyttan.

Med Gustaf Karlsson ankomst till bygden började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia. Sedan det förhatliga Konventikelplakatet upphävdes 1858 började frikyrkorörelsen växa fram i Sverige. 1867 började Gustaf Karlsson att kalla till väckelsemöten i sitt hem. Intresset var till en början svalt men växte snart och 1870 bildades Västerfärnebo - Fläckebo missionsförening.

Gustaf Karlson (1825-1904)

Gustaf Karlson förblev bonde i Skommar-Olles fram till 1877, då han flyttade till Västerås och överlät gården till sonen Carl Johan Gustafsson. Han var född 1849 i Grythyttan och gift 1875 med Anna Karin Larsdotter (1855-1937) från Fläckebo. De stannade till 1882 innan de sålde gården och flyttade till Berg, Västerfärnebo, där de köpt sig en lanthandel.

Ny bonde i Skommar-Olles blev nu Anders Gustaf Fernström, född 1832 i Fläckebo och gift 1859 med Fredrika Karolina Lundell (1822-1897) från Haraker. De fick två barn: Engla Fredrika (f. 1860) och Karl Gustaf (f.1862).

Anders Gustaf drev gården fram till 1890 då sonen Karl Gustaf övertog densamma. Han hade samma år gift sig med Matilda Persdotter (1864-1947) från Lilla Matsbo. De fick fyra barn tillsammans.

Yngst av barnen var Sigrid (1897-1986). I samband med att hon 1922 gifte sig med Albin Wretman (1898-1988) övertog de Skommar-Olles. Albin kom att utöka gårdens areal och köpte 1940 han delar av Norr Salbo Kronoboställes egendom. Eftersom gården nu hade egendomar i både Sör och Norr Salbo, övergavs det gamla namnet och gården kallas sedan dess för Wretmans i Salbo.

1954 överläts gården till Albin och Sigrids son Erik Wretman (f. 1923). Han gifte sig 1963 med Ella Sundström (1921-1996) och de fick sonen Lars-Erik, gårdens nuvarande ägare.

Wretmans. En dagsfärsk bild hur mangårdsbyggnaden ser ut idag. Den är uppförd 1947.

Syskonkärlek

Syskonkärlek är ett begrepp som alla syskonskaror känner igen. Att syskon kivas och avundas varandra är nog något som hör till. Det brukar vara som mest påtagligt under barndomen men kan hänga med hela livet. Idag har 'Karolina' namnsdag, ett namn som får mig att minnas två systrar där storasyster avundades lillasysters namn.

Att ha flera förnamn än tilltalsnamnet är en lite udda sed – man använder ju bara ett! Men varför har man då flera förnamn? Ursprunget till denna sed kommer ifrån kungahusen och ”finare” familjer. Kanske att det användes som härledning till vilken familj man tillhörde. I vissa fall har personen ifråga bytt från det ena till det andra namnet någon gång under sin levnad av någon anledning, men oftast finns de bara där som ”fripassagerare” i pass och id-handlingar.

1992. Här sitter Lilly Gustafsson (t v.) och Ella-Britt Aldén i Storstugan på Västerfärnebo Gammelgård vid evenemanget "Hembygdens dag". De visar hur man stickar täcken i en s k. täckesbåge.

Lilly Gustafsson (1922-2014) talade ibland om så fina namn hennes lillasyster Ella-Britt (1923-2008) hade, till skillnad mot henne själv! Själv hette hon 'Lilly Anna Karolina'. 'Karolina' var ett namn hon verkligen INTE tyckte om! Med stor glimt i ögonen förklarade hon: ”Tänk så fina namn Ella-Britt fick – 'Ella Birgitta Linnéa' – det låter ju alldeles som en vårbris! Men jag, jag fick 'Lilly Anna Karolina' – det låter ju som en höststorm!!”

Är inte det syskonkärlek så säg?

Besöket från Kanada

Idag är det ett år sedan jag i regn och rusk guidade runt i Västerfärnebo med svenskättlingar från Kanada. Trots det råa och kalla vädret fylldes dagen av ljus och värme.

På kyrkbacken i Fläckebo.

Då var det fredag, fredag den 13:e. Den skrockfulle skulle säga att det betyder otur och det kanske att vi hade när det gällde vädret. 8-10 grader ”varmt”, regnskurar och allmänt gråkallt – men i övrigt skulle det bli en mycket lyckad dag! Jag hade stämt träff med Kerstin Wistrand, ordförande i Fläckebo hembygdsförening vid Fläckebo kyrka för att där ta emot de långväga gästerna.

Vid 10:30-tiden anlände så gästerna. Stina Josefsson från Falun kom då från Sala där hon hämtat sin syssling Fred Wah från Kanada och hans döttrar Jennifer och Erika. Vi möttes på kyrkbacken och inne i kyrkan hade Kerstin dukat fram kaffe med dopp.

Kyrkkaffe.

Freds mamma, Karin Eriksson (1916-2015), emigrerade tillsammans med sina syskon och föräldrar Henning och Alma Eriksson till Kanada 1923. Henning var född 1890 i Västerfärnebo och Alma 1895 i Fläckebo och nu var Fred nyfiken på om det fanns några spår kvar efter hans förfäder.

Efter kaffet gick vi ut på kyrkogården och besökte Freds mormors mors grav. Hon hette Sofia Eriksson och gav livet åt nio barn. Vid 49 års ålder blev hon änka med fyra minderåriga barn. För att klara sitt uppehälle blev hon hushållerska hos sin ogifte svåger, Gustaf Eriksson (1853-1940). Även hans grav besågs innan vi satte oss i bilarna för att förflytta oss till Degerängen, den plats där Freds mormor och även Stinas morfar var född.

Degerängen, Fläckebo. Här ses Freds mormors mor Sofia Eriksson (1854-1937) tillsammans med sin svåger Gustaf Eriksson (1853-1940) utanför stugan i Degerängen. De levde som gifta sedan Sofia blivit änka 1903. Stugan är numer om- och tillbyggd.

Därefter blev det lunch på Sätra Brunn innan dagen fortsatte i Västerfärnebo. Där visade jag dem kyrkan och flera släktgravar.

Erikssons-Tildas. Något kors finns inte kvar vid Freds morfars mors grav men kyrkogårdsvaktmästaren hade märkt ut platsen med två korslagda kvistar.

Nu återstod endast en önskan för Fred – han ville se den plats där hans mamma Karin bott som barn, så vi åkte till Sjösvedde.

Långt uppe i skogen, vid Tappebosjöns strand, ligger en plats som kallas Sjösvedde som betyder 'svedjan vid sjön'. Här bodde Freds mormor, morfar, mamma, moster och morbror hos Freds morfars mor fram till 1923. Stugan de bodde i finns inte kvar, men grunden är fullt synlig och resterna av jordkällaren.

Sjösvedde 1923. Här är ses Henning Eriksson med familj vid stugan i Sjösvedde på sommaren 1923, strax innan de emigrerade till Kanada. Från vänster: systrarna Märta samt deras farmor Matilda, Erikssons-Tilda kallad. Vidare ses makarna Alma och Henning Eriksson.

Det blev en gripande stund då den gamla bildens detaljer återfanns i naturen. Grunden efter stugan och den plana stenen som flickorna sitter vid, finns fortfarande kvar!

"På mammas sten". Här står Fred på den sten som hans mamma fotograferades vid för 93 år sedan.

Nu var alla mer än nöjda, men då hade jag en överraskning kvar! Så vi åkte till Hedåker och svängde in på en ladugårdsbacke. ”Vad är nu på gång?” såg jag hur de tänkte. ”Surprise!” sa jag.

Skräddars i Hedåker, juni 2016.

”Nu har vi kommit till Hedåker och den här gården kallas för 'Skräddarns'. Den byggdes på 1700-talet av en skräddare som hette Jan Matsson. Han var din morfars farmors farfars far”, förklarade jag för Fred och visade honom denna sammanställning:

Släktträd. Här är beviset - Fred är ättling i sjunde led från skräddaren Jan Matsson (1737-1805).

Sedan vi studerat sammanställningen ett slag hade vi nått dagens final och det återstod endast en sista överraskning:

Tjocka släkten!

Nu visade jag hela sidan och pekade på namnet längst ned till höger. ”Here”, sa jag. ”It's me!” Det jubel som nu utbröt har nog aldrig tidigare hörts över Hedåkersslätten, scenen var som hämtad ur en tv-produktion! Genom 1700-talsskräddaren så är Fred ifrån Kanada och jag är sjumänningar! Nog är det märkligt, att någon från andra sidan Atlanten söker släktforskningshjälp i Västerfärnebo och den de får tag på är en avlägsen släkting?!

Sjumänningar. På historisk mark i Hedåker, förevigades detta möte. Fascinerande!
"Fredag den 13:e" var inte otursdrabbad den här gången i alla fall!

Bibelskolan

I min ständiga jakt på bilder och berättelser ifrån svunna tider kan man ibland överraskas av att bilder man tidigare sett, helt oväntat dyker upp. Här är ett exempel.

Ösby missionskyrka.

Precis som statskyrkan bedriver konfirmationsundervisning har frikyrkorörelsen undervisat sin ungdom i s k. Bibelskola. Sådan verksamhet har förekommit i Västerfärnebo missionsförsamling, men den slog aldrig riktigt igenom. Den främsta orsaken var nog att det inte fanns tillräckligt många i rätt ålder, men också att det fanns ett visst motstånd hos medlemmarna. Trots att man tillhörde missionsförsamlingen ville man inte frångå traditionen med att konfirmera ungdomen i statskyrkan. Under missionsförsamlingens första 90 år hölls bibelskola i snitt vart tionde år. Då församlingen 1960 firade sitt 90-årsjubileum hade ingen bibelskola hållits sedan 1939. 

För en tid sedan tog jag kontakt med en äldre dam i Enköping, Märta Eriksson, angående gamla skolkort. Hon blev glad över kontakten och bjöd mig hem till sig för att titta på mera foton. Väl där överraskades jag av en bild jag sett förut och jag visste var jag sett den - i gammelfarfars dokumentation om Västerfärnebo missionsförsamling. Skillnaden nu var att här fanns namnen på samtliga personer!

Missionsförsamlingens Bibelskola 1939. Sittande från vänster: Doris Persson, Kajsa Pettersson, pastor Hjalmar Erséus, Gun-Britt Wallin, Valborg Wallin. Stående från vänster: Stig Wester, Olle Ihrfors, Märta Cedervall, Torsten Erséus, Bengt Lundeqvist, Rune Lindell. Ungdomarna är födda 1924-25.

Avslutningsceremonin hölls i Ösby missionskyrka på Palmsöndagen den 2 april 1939 och gruppen förevigades av Färnebo-fotografen Alex Svedlund. Som minne av denna milstolpe i livet tilldelades ungdomarna varsin "helbibel" (Gamla + Nya testamentet) till ett värde av 6:50 kr!

Köksklockan

Det är mycket att tänka på när man flyttar hemifrån. En del saker ska bara finnas och fungera medan andra detaljer gärna får ha sin egna historia. Här är historien om en köksklocka.

När man flyttar hemifrån är det mycket som ska fixas och köpas. Att inreda sitt alldeles egna hem med enbart nya saker kan lätt bli kostsamt och även ganska tråkigt. Nya möbler har ju ingen ”själ”. Då jag flyttade hemifrån saknade jag en väggklocka och helst skulle jag vilja ha en tickande pendyl på väggen.

Hos mormor fanns det en liten pendelklocka som blev över då hon flyttade till en mindre lägenhet. Eftersom den inte satt uppe frågade jag mormor om jag kunde få ”ett förskott på arvet”!

Vi blev glada båda två – mormor över att någon ville ha klockan och jag för att jag hade fått just en sådan klocka jag önskat mig. Klockan som inte hade brukats på flera år behövde nog lite smörja innan jag satte upp den. En av mina nya grannar var duktig med klockor och åtog sig att se över den. Efter en tid fick jag igen klockan och jag tror inte att det kostade mig någonting. Då jag frågade vad han hade gjort åt den, fick jag till svar: ”Jag drog upp den!”

Märta och Bror 1951.

Som nygifta bodde Märta och Bror i en liten lägenhet på Brunnsgatan och där behövdes en köksklocka. Den var ursprungligen ljusgul till färgen och inköptes till Brors födelsedag.

1954 köptes en stuga i Stora Stampers och klockan hängde med. På 1970-talet rustades det i Stampers och klockan målades om till den piffigt bruna kulör den har nu.

Stora Stampers.

För en tid sedan så stannade klockan plötsligt. Precis som morfar så drar jag upp den på söndagarna, men nu stannade ”Hon” redan på tisdagen, trots att hon var nydragen… Jag tog klockan med mig till Sala för att lämna in den på Almqvists Ur.

Heinz Jahrmarkt från ett 30 år gammalt tidningsreportage.

Urmakare Heinz Jahrmarkt, en skicklig yrkesman av den gamla stammen, sken upp som en sol när fick se klockan. ”En Westerstrand! Det där är riktiga grejer, det! Absolut – den ska jag sätta fart på!” Han tog den kvar och skulle höra av sig senare om hur mycket arbete det skulle kunna bli.

Härom dagen var jag och hämtade den. Heinz sken fortfarande då han lämnade ut klockan och så berättade han: ”Den är påskriven på baksidan, att den är såld i augusti -52 och det är vi som har sålt den! De här klockorna kostade ungefär 65 kronor (motsvarar ca. 930 kr. i dagens penningvärde) och vi sålde många såna här. Jag vet det, för det var strax efter att jag börjat här. Till midsommar i år har jag suttit här och lagat klockor i 65 år!”

För ett ögonblick kände jag hur tiden stannade – trots att jag befann mig i en uraffär! Här stod jag med min klocka, nysmord och rengjord och innanför disken stod samme man som sålde den till morfar för 65 år sedan. Det är fascinerande!

Avslöjande baksida. Genom märkningen kunde Heinz identifiera klockan. Här syns även originalfärgen.