fredag 28 oktober 2016

Farmor Mina 150 år

Just idag är det 150 år sedan mormors farmor Mina Kohlén föddes. Här är hennes liv i ord och bilder.


Äkta makar. Bernhard och Mina Kohlén fick 58 år tillsammans.


Sofia Vilhelmina, som hon egentligen hette, föddes den 28 oktober 1866 som nummer tre i en syskonskara som skulle bli åtta. Hennes föräldrar var gruvarbetaren Carl August Sahlin (1835-1914) och Johanna Sofia Eriksson (1843-1901) och familjen bodde i en stuga vid Mellandammen i Sala.


Mellandammen. I denna s k Sahlins stuga vid Mellandammen föddes Mina. 
Bilden är ett vykort från början av 1900-talet.


16 år gammal gav hon sig iväg hemifrån för att stå på egna ben. Som för många andra jämnåriga flickor väntade nu ett liv som piga en tid innan man förhoppningsvis fick chansen att gifta sig. Hennes första arbetsplats blev hos arbetaren Per Ersson på Varmsätra ägor, Norrby församling där hon stannade i ett år.


Sedan inleddes en serie av flyttar – fem flyttar på lika många år! 1884 Sala stad; 1885 Solinge gård i Romfartuna; 1886 Gussjö i Fläckebo; 1887 Hemmingsbo i Fläckebo; 1888 Helsingtorp i Skultuna.


Samtidigt som Mina tog plats som piga i Helsingtorp städslades där en ny dräng som hette Bernhard Kohlén. ”Tycke uppstod” som man brukar säga och efter ett år i Helsingtorp, flyttade Mina och Bernhard hem till hans föräldrar som var torpare under Slagårda i Lillhärads församling.


Den 4 maj 1890 sammanvigdes Sofia Vilhelmina Sahlin och Gustaf Bernhard Kohlén av kyrkoherden i Lillhärad och samma dag fick de tillträde till en egen bostad i flygelbyggnaden vid Slagårda gård.


1893 var det dags att flytta igen. Denna gång till Bålsta gård i Harakers församling. Här stannade familjen i två år innan man flyttade till ett torp i Skråmsta i samma församling. Efter tre år där gick flyttlasset igen – denna gång till ett torp i Väster Munga i Romfartuna. Därifrån gick flyttlasset 1902, då de återvände till Lillhärad och Slagårda, där Röjningstorp nu blivit ledigt.


I april 1912 flyttade familjen till Hasselbäck i Harakers församling där Bernhard tog ett arrende av ett lantbruk.



Röjningstorp. Här är familjen Kohlén samlad utanför Röjningstorp på Slagårda ägor. Från vänster: Mina, Arvid, Henrik med Bernhard bakom sig. På hästryggen sitter Bärna och framför hästen står Anton. Namnen på personerna längst till höger, är inte kända. Troligen är de gäster på besök.


Barnen

Nu backar vi ett stycke i historien och återvänder till tiden strax efter att Mina träffat Bernhard. På hösten 1889 var Mina gravid och då såg det unga paret det lämpligt att flytta hem till Bernhards föräldrar i Slagårda. Den 7 februari 1890 föddes sonen Gustaf Richard. Men knappt sex månader gammal avled han i sviterna efter att genom olyckshändelse, ha blivit skållad av hetvatten.


Familjen begåvades med ytterligare fyra barn. Bernhard Antonius, Anton kallad, född den 27 november 1891; Gustaf Arvid den 21 augusti 1894; Henrik Vilhelm den 14 januari 1897 och Bärna Vilhelmina den 9 september 1902.


Men än en gång skulle familjen drabbas av tung sorg. Knappt 10 år gammal insjuknade Bärna i lunginflammation och avled. Mina tog denna förlust mycket hårt och moster Margit (1924-2013) berättade att farmor Mina hade ett fotografi utav sin dotter satt i en rikt lövsågad ram. I hela sitt liv satte Mina färska blommor i ramens många håligheter som fick sitta kvar tills de rasade.



"Gömd ej glömd". På Harakers kyrkogård finns denna gravsten, rest till minnet av Bärna,



Surahammar

På våren 1919 flyttade makarna Kohlén för sista gången. Då köpte de sig stugan Eriksberg i Olberga, Surahammar. Här fick de ett rart hem på sin ålderdom.



Eriksberg 1983. Systrarna Alice Svensson och Märta Liljegren på trappen till farmors stuga i Olberga.


Efter ett långt liv tillsammans avled Bernhard i stugan i Olberga den 14 juni 1948, 80 år gammal. Mina bodde ensam kvar i stugan en tid innan hon slutligen flyttade in på ålderdomshemmet i Surahammar och här slutade hennes livsdagar den 20 februari 1955. Hon var då 88 år gammal.



Farmor i Sura. Vid Surahammars ålderdomshem sommaren 1954.


måndag 24 oktober 2016

Legostadga och Slånkvicka

Idag visar almanackan att vi går in i sista veckan av oktober, förr kallad Slånkvickan. Slånkvicka?! Vad är det? Jo det har med det gamla tjänstehjonssytemet att göra.

Det första steget ut i vuxenlivet som våra förfäder gjorde var, i de allra flesta fall, att ta plats som dräng eller piga. Pigor och drängar räknades till hushållet och husbondens egendom och fördes in i kyrkoboken tillsammans med husbondens familj. Men oftast så stannade inte de inte så länge flyttade igen efter bara ett eller några år. Men, ytterst sällan eller nästan aldrig, står det något flyttdatum angivet. Endast årtal finns. Varför? Jo, så här var det.



Legostadgan

Alla som inte var självägande bönder, lydde under den s k. Legostadgan. Enligt legostadgan delades landsbygdens befolkning in i två kategorier: husbönder och tjänstehjon. Husbönderna var skyldiga att erbjuda de tjänstetagande hjonen laga försvar, dvs. årstjänst. Årstjänsten sträckte sig från den 1 november till sista veckan i oktober året därpå. Lagen om husböndernas rättigheter och tjänstehjonens skyldigheter infördes redan 1664 och reviderades flera gånger, den sista gången 1833. Idag är det faktiskt exakt 90 år sedan den avskaffades!



Arbetare vid Kättsta. Ett slåtterlag vid Kättsta gård i Haraker vid slutet av 1800-talet. 
Näst längst till vänster står min mormors morfar, Gottfrid Andersson.

Slånkvickan

I By socken, i Avesta kommun arrangeras sedan 1999, kulturveckan By Slånkvikku sista veckan i juli. Deras slogan är: ”När svenskarna slår dank är Byborna i farten”. MEN den ursprungliga Slånkvickan var verkligen inte någon semester. Slånkvickan (egentligen slanka veckan) var en veckas obetald ledighet och inföll alltid sista veckan i oktober! Sitt namn har veckan fått av att man var oavlönad och fick föda sig själv.

Arbetarnas enda lediga vecka inleddes med Flyttdagen, dagen då de allra flesta gav sig i väg för att finna en ny husbonde och arbetsplats. De som levde sina liv som pigor och drängar förde en nomadliknade tillvaro. I ständig jakt efter en bättre bostad och mindre dålig mat. Oftast blev det ingen större skillnad men hoppet drev dem ändå att fortsätta drömma och önska.

Eftersom alla arbetare flyttade i sista veckan av oktober behövde inte heller prästen vara mer noggrann än så! Men, som med alla regler så finns det även i detta fall undantag....

torsdag 20 oktober 2016

I spåren efter Westmanlands Regemente, del 2

Efter förra inlägget rådde delade meningar om vad en viss Salbohedsbyggnad skulle kallas. Kontoret, Gamla Sjukhuset eller Officiersmässen - vilket är vilket?


Gamla sjukhuset

År 1812 infördes Allmän beväringsinrättning (den tidens motsvarighet till allmän värnplikt). Alla svenska män i åldern 21-25 år fick gå en tolv dagar lång militär utbildning. Fram till 1872 kunde man friköpa sig från denna förpliktelse emot att man ställde en annan karl i sitt ställe!


Karta öfver Salbohed 1888. Den slingrande vägen som sträcker sig från bildens övre till nedre kant är Kopparbergsvägen. Den allékantade vägen som går rakt in på regementsområdet, är nuvarande Ladugårdsvägen. Mitt för den vägen syns en inringad markering: Officersmässen.



Kungl. Westmanlands regemente hade tidigare haft sin övningsplats närmare Norr Salbo by, men i början av 1800-talet beslutades det att övningsplatsen skulle flyttas närmare Kopparbergsvägen. Här på Salbo hed, fanns fram till 1816-1817 endast tät skog. Efter att årets övningar avslutats stannade 100 man kvar som skogsarbetare för att ge plats åt det nya regementet på Salbo hed.



Vid officersmässen. Manskapet bodde i tält ända fram till 1870-talet innan beväringsbarackerna byggdes. I bakgrunden skymtas Officersmässen.



Eftersom utbildningen inte var längre än några veckor, låg både manskap och officerare i tält. Men tiden ställde nya krav. En sjukstuga måste finnas på regementet! Bland de första byggnaderna man lät uppföra blev därför ett sjukhus, byggt 1818. Långt senare kom den att byggas om till kontorslokaler för Salbohedsskolans verksamhet och kallas därefter för Kontoret.




1818. Ett verkligt allaktivitetshus har det varit. Byggt som sjukhus, senare kontor och bostäder och nu senast vandrarhem. Vad kan det bli härnäst?


Officersmässen

På 1840-talet uppfördes officersmässen, eller Stora Mässen som den också kallades. Själva mässen fanns på nedervåningen och i övervåningen hade officerarna sina bostäder. När regementet avvecklades 1906, revs Stora Mässen för att sedan återuppföras på Viksäng i Västerås.



Stora Mässen. Här är officersmässen på Salbohed, med fönster mot Långhagen.

onsdag 19 oktober 2016

Floda-Kolonin å Salbohed

Den 13 mars 1916 började ett nytt avsnitt i Salboheds historia. Historien kan tyckas kort, men faktum är att den epok som nu kommer att presenteras bara är ett förspel till ett kapitel som fortfarande pågår.


Gamla sjukhuset. En av få kvarvarande byggnader från regementstiden på Salbohed. Här iordningställdes en föreståndarbostad och administrationslokaler.


Bakgrund

Historien började egentligen åtta år tidigare, i Vemdalen 1908. Sveriges Blåbandsförbund öppnade där ett alkoholisthem - Floda Arbetarkolonier. Blåbandsrörelsen är en kristen nykterhetsorganisation som verkar för för en restriktiv alkoholpolitik och för ett narkotikafritt samhälle.


Vid 1900-talets början led Sverige av två stora problem. Problem som hade med varandra att göra. Arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni (något i stil med folkhögskola). Här fick de alkoholiserade och arbetslösa männen en chans att utbilda sig till olika hantverkare. Bokbindare, snickare, skomakare, trädgårdsmästare bara för att nämna några yrken.



Grönsaker i Vemdalen. Här visar en stolt "patient" upp vad han har lyckats odla Floda-kolonin i Vemdalen.


I Vemdalen fanns en pastor, Eric E:son Hammar (1871-1943), som entusiastiskt tog sig an projektet med att bygga upp denna anstalt - en unik verksamhet i Sverige.

Att driva en sådan här anläggning var inte ens då, för 100 år sedan, gratis. För att finansiera detta ordnades insamlingar inom Blåbandsrörelsen över hela landet. Och det var där som gammelfarfar J. David kom med i bilden.

J. David var en engagerad person som aktivt deltog i den lokala blåbandsföreningen. Sommaren 1914 odlades potatis och ärter i Ytterenhörna som efter skörd fraktades med tåg till Vemdalen. På samma vis gödde Ytterenhörna-borna en gris som slaktades skickades med tåget lagom till jul.




Julslakt. Här ser vi J. David med den s.k. Floda-grisen på slaktbänken. Med huvud och fötter vägde den 103 kg och sändes från Ytterenhörna till Vemdalen julen 1914.


År 1915 väcktes tanken att utvidga rörelsen med ytterligare en koloni. Denna gång på det gamla regementsområdet vid Salbohed - en tanke som J. David ville vara med att förverkliga!



Kvällen den 12 mars 1916

På kvällen före avresan hölls det avskedskalas i Ytterenhörna missionshus. Tre unga, modiga människor skulle ge sig av från den trygga hembygden - ut på okänt hav! Det var J. David, hans syster Anna samt J. Davids trogne medhjälpare Karl Larsson (Kalle-Lars kallad).



Avskedsfest. Här har Ytterenhörna blåbandsförening samlats för att ta adjö av de tre "missionerna".


De tre pionjärerna anlände med tåg, kvällen därpå till Sala station vid 17-tiden. Där väntade en häst och släde som skulle föra dem vidare till Salbohed - en för dem helt okänd plats. Resan gick genom ett vintrigt landskap. Det var så mycket snö detta år, berättade J. David, att stundtals var plogvallarna så höga att man inget såg när man låg nedbäddad i släden. Vid 19-tiden var så släden framme vid deras nya hemadress.



Nya sjukhuset byggdes på 1890-talet och revs under 1940-talet. Detta var Floda-kolonins huvudbyggnad.

I Salbohed mottogs de av den f. d. regementsskräddaren Sahlberg. Han hade varit sysselsatt hela dagen att värma upp det gamla huset som stått oanvänt sedan regementet lades ned 10 år tidigare. Dessvärre hade Sahlberg börjat elda för sent och dessutom hade det rykt in så att han hade varit tvungen att öppna och vädra korsdrag! Så trots att spisen var glödröd, rann vattnet utefter väggarna och värmen var obefintlig.

De nyanlända kokade sig varsin kopp kaffe och försökte göra sig i ordning för natten. J. David och Kalle-Lars bäddade åt sig på golvet och Anna fick sin sovplats i sjukhuskökets stora diskho! De gick och la sig fullt påklädda och männen turades om att hålla fyr i spisen.

Epilog

Sagan om Floda Arbetarkolonier på Salbohed blev kort, men intensiv. Som mest vårdades här 55 patienter och verksamheten existerade 1916 - 1918 i Eric E:son Hammars regi, 1918 - 1922 i statlig regi för att 1923 omvandlas till Statens uppfostringsanstalt för sinnesslöa gossar. Idag heter det Salbohedsskolan.


Kolonister. Kvinnorna i bakgrunden hör till kökspersonalen, den till höger är J. Davids syster Anna. Tvåa i bakre raden från vänster är Kalle-Lars, och sittande tvåa från höger är diakonen Gerhard Grönlund. Till vänster om honom sitter vårdaren Karl Nilsson. De övriga är kolonister.

söndag 9 oktober 2016

Anders Åhlberg – en folkbildande handlare

I mitt förra inlägg berättade jag om folkhögskolans betydande roll i ett kunskapstörstande samhälle. Folkhögskolorna var många gånger även lanthushållsskolor. Elever hemmahörande i nuvarande Sala kommuns norra delar hade vissa valmöjligheter, eftersom det fanns två inom behörigt avstånd: Sjöviks folkhögskola i Folkärna och Tärna folkhögskola i Kumla. Men många gånger var det ett enkelt val. En gammal husmor berättade en gång för mig: ”Valet av skola berodde på vad man kom ifrån för familj. Var man religiös så gick man på Sjövik, annars gick man på Tärna!”


I takt med att folkhögskolorna startades ökade också intresset för studier hos dem som var lite äldre. Vad fanns det för alternativ för dem? Ja, hade man tur fanns det någon driftig person i bygden som kunde leda dem i någon viktig fråga. En sådan person var handlanden Anders Åhlberg i Snaret.



Handelsman Anders Åhlberg levde 1844-1935.


Anders Åhlberg var född 1844 och var en man som var intresserad av mycket. Sitt stora läsintresse hade han utvecklat redan som barn och läste allt han kom över. Det berättas att om man kom som kund till Åhlbergs affär strax efter att dagens post anlänt, DÅ kunde man få vänta – han skulle läsa tidningen först!!


Redan 1880 bildade Anders Åhlberg den första nykterhetsföreningen i Västerfärnebo, Lejonet kallad. Inspirationen till detta hade han säkert fått från någon tidning, eftersom den första IOGT-logen i Sverige bildades i Göteborg 1879.

Den nybildade föreningen fick inget större genomslag utan dog ut, men Åhlberg bröt inte ihop för det utan fortsatte med nya idéer. Ett nytt försök gjordes 1894. Denna gång gick det bättre, men det är en annan historia.

En annan sak som han intresserade sig för var fredsfrågor. Han var medlem i Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen och representerade Västmanland vid deras möten och konferenser. Det sägs att han en gång gick hela vägen till Norge på en sådan konferens.

Även när frågan om allmän rösträtt blev aktuell var Åhlberg med. År 1893 ordnade han ett större rösträtts- och demonstrationsmöte i Västerfärnebo. Ett demonstrationståg gick från norra sockendelen till Västerfärnebo kyrka där Åhlberg inledde mötet och var en framstående agitator. Han var även med att bilda Västerfärnebo Arbetarekommun (socialdemokraternas lokalavdelning).



"ALMÄN RÖSTRÄT". En fana från rösträttsreformen finns bevarad.


80 år gammal satte han igång sitt sista stora projekt – ett nytt affärshus invid Kopparbergsvägen.

En större villa med affärslokaler i bottenplanet och en rymlig bostad på övervåningen. Att han, som både var till åren kommen och ensamstående, byggde så stort hade två orsaker. Dels byggde han för framtiden, den väl tilltagna bostaden var planerad för att här skulle hans barn en gång få ett gemensamt äldreboende. En trappa upp.

Det andra skälet var att direkt ovanför trappen möttes besökaren av en stor öppen hall. Detta utrymme var avsett för möten och föredrag, en variant på folkhögskola skulle man kunna säga.



Åhlbergsdal 1924. Handelsman Anders Åhlberg med sina döttrar, från vänster: Ida Ferngren, Hildur Åhlberg och Anna Åhlberg. Innanför fönstren ovanför entrén fanns den stora hallen som mätte 11,4 x 7,5 meter, "för ideella föreläsningar och religiösa föredrag", enligt Anders Åhlberg själv.



lördag 8 oktober 2016

Sjöviks folkhögskola

Idag har jag besökt Sjöviks folkhögskola i Folkärna där det varit Kamrathelg, dvs. återvändarhelg för forna elever, och årsmöte för Sjöviks Kamratförbund.

Folkhögskolan är en nordisk skolform och den första grundades i Danmark redan 1844. De första folkhögskolorna i Sverige grundades 1868 i Skåne och Östergötland och de finansierades av landstingen.

Att studera vidare har i alla tider kostat pengar. Förr fanns inga studiebidrag att söka utan allt baserades på föräldrarnas ekonomiska möjligheter. Stadens ungdomar (långt ifrån alla) hade många gånger bättre möjligheter att läsa vidare än bondungar. Dessa nya skolor blev just som namnet härleder till: folkets högskola. Folkhögskolorna kom att förläggas utanför städerna och riktade sig i första hand till landsbygdens ungdomar. Allt eftersom tiden gick, steg folkhögskolan i status och blev för många en språngbräda ut mot vidare studier.



Kunskapens ljus. Den brinnande lampan är en gammal Sjövikssymbol.


Eftersom skolorna förlades på landsbygden, blev tiden på folkhögskolan starkt färgad av kamratskap och sammanhållning. Då förbindelser med omvärlden ofta saknades, bodde eleverna på skolans internat eller hyrde in sig hos ortsbefolkningen och livet på folkhögskolan blev i en ”egen bubbla” där studierna varvades med gemensamma nöjen och aktiviteter.

För att bevara den särskilda "Sjöviks-andan" bildades Sjöviks Kamratförbund i början av 1940-talet och numer är Kamratförbundet en av skolans tre huvudmän.

Sjöviks folkhögskola har sitt ursprung i frikyrkorörelsen och grundades 1921 av Svenska baptistsamfundet.



Jubileumshallen. Till skolans 15-årsjubileum 1936 uppfördes denna byggnad som kom att användas som lektionssal, aula, gymnastiksal med mera. Lagom till 80-årsjubileet av byggnaden har den renoverats och byggts ut. I den vänstra utbyggnaden finns nu ett kök och byggnaden drivs av bygdegårdsföreningen Jubel.

Idag finns 154 folkhögskolor varav 108 är bundna till föreningar, stiftelser eller folkrörelser.


fredag 7 oktober 2016

Mats-Lars Britta


Dagens namnsdagsbarn är Birgitta och det får mig osökt att tänka på Birgitta Lundberg, min goda vän i bygdens olika föreningssammanhang.

Birgitta, kallad Britta som ung, föddes på gården Mats-Lars i Sör Salbo 1936. Efter att hon slutat skolan arbetade hon med lite av varje, bland annat på Sala lasarett.

29 år gammal gifte hon sig med åkaren Ebbe Lundberg och makarna bosatte sig i Västerås där Birgitta tog trafikkort och blev delägare i makens företag.

Sedan Birgittas föräldrar hade dött, flyttade makarna hem till fädernegården i Sör Salbo och köpte företaget ”Salboheds taxi”. Som taxi-chaufför blev Birgitta en välkänd profil i bygden som aldrig tvekade inför utmaningar.

Maken Ebbe gick ur tiden 1982, men Birgitta drev företaget ensam fram till pensionsåldern.



Färnbodräkten. Birgitta Lundberg på väg till en skolavslutning, iförd Färnbodräkten som hon med stolthet bar. Det var hennes farmor som initiativtagare till att återskapa denna sockendräkt som även kallas för VästmanlandsdräktenBirgitta var likt sin farmor en god representant för sin hembygd.


Som pensionär fick hon äntligen tid till att engagera sig i bygdens föreningsliv – på heltid! Hon utsågs till ordförande i Västerfärnebo dragspelsklubb och en mycket drivande kraft i dragspelsstämman Färnboparaden, ordförande i Västerfärnebo Rödakorskrets och ordförande i Kyrkliga syföreningen. Dessutom utsågs hon till ordförande i Västerfärnebo kyrkoråd och deltog mycket i församlingens olika evenemang, många gånger i det tysta.

Alla har vi våra sidor och så även Birgitta. Hon var viljestark och kunde nog många gånger upplevas snäsig ”med näsan i vädret”, men hon var otroligt rak och stod för sin sak. Trots 50 års åldersskillnad mellan henne och mig, delade vi många intressen och åsikter. Vi hade en mycket god kontakt, ringde varandra ofta och ventilerade frågor som rörde våra gemensamma intressen.

I februari 2015 avled Birgitta, 78 år gammal.



lördag 1 oktober 2016

Fyra generationer

Om farfars och farmors släkter var starkt färgade av väckelserörelsens framfart i mitten av 1800-talet, så var morfars släkt dess raka motsats.

Morfars föräldrar hette  Johan Hjalmar och Hillevi Katarina Liljegren.
Hjalmar och Katarina fick slita hårt för sitt uppehälle och sin växande familj. Hjalmars titulatur kom att variera under hans levnad. Byggnadsarbetare, arbetare, torpare och slutligen lägenhetsägare


Som nygifta bodde makarna i Västerås men 1906 flyttade de tillsammans med döttrarna Karin och Greta till Brännkyrka församling. Där föddes ytterligare en dotter, Anna
1910 gick flyttlasset igen, denna gång till torpet ”Fågelsången” vid Herrestads säteri i Toresunds församling. Här föddes ytterligare fyra barn: Eric, Gulli, Ebba och Bror.

Men vad var skillnaden då? Jo, familjen Liljegren var inte alls religiösa! De två äldsta döttrarna döptes av svenska kyrkan, men inte de övriga fem. Det var inte ovanligt, men oftast när barnen inte döptes av svenska kyrkan brukade prästen notera att föräldrarna var ”baptister” eller ”tillhör annat trossamfund”. I detta fall står det ingenting, men familjen Liljegren var "frälsta" av ett annat samfund: ARBETARRÖRELSEN.

1920 såldes det lilla lantbruk de haft i ”Fågelsången” och familjen flyttade till Enköpings-Näs. Efter tre år där var det åter dags för flytt. Denna gång till ”Ängsberg” - stugan på hällen i Ölsta, Norrby socken utanför Sala.



Fyra generationer. Från vänster i förhållande till den yngste på bilden: mormors mor Jakobs-Mor, mor Karin Liljegren med sonen Sven på armen och mormor Hillevi Liljegren.


Traditionen att föreviga ett högtidligt tillfälle med fyra generationer är nog nästan lika gammal som konsten att fotografera. Bilden här ovan är troligen tagen i samband med morfars syster Karins 25-årsdag. Hon var född på Karin-dagen och hennes son Sven var då ungefär 1,5 år.

Dagen firades hemma hos Hjalmar och Hillevi i stugan på hällen. Mycket folk var inbjudna, främst Hillevis släktingar från Sala och Enköping. Det mest sensationella med hela kalaset var med all sannolikhet att gästerna anlände i bil!


Innan avfärd samlades alla festdeltagare för att förevigas vid bilen.


Vid bilen. Från vänster: Hjalmar och Hillevi Liljegren med barnen Ebba, Eric, Bror, Gulli med systerdottern Mary på armen och Karin med sonen Sven på armen. Mellan Eric och Gulli skymtar Jakobs-Mor.