tisdag 2 juli 2024

Kvinnan i guldramen, del 2

Enhörna Blåbandsförening var Marias och Davids stora gemensamma intresse. All ledig tid vigdes åt dess verksamhet. 

Här är fortsättningen på historien om farfars mor.




1915. David och Maria Pettersson i Gropgårdens trädgård, Stjärna.


Den 6 februari 1913 var en torsdag, snöade det något alldeles förskräckligt. En verkligt nordisk vinterdag var det och vädret höll i sig precis hela dagen. Men ingenting kunde hindra dagens stora händelse. Nu var stunden kommen, när Ester Maria Olsson skulle stå brud i Ytterenhörna missionshus för att ingå äktenskap med Johan David Pettersson.



Inbjudan som skickades ut av Marias föräldrar.


Vid det tidiga 1900-talet var frikyrkliga vigslar ännu ganska ovanliga. Möjligen kunde det ske om brudparet först gifte sig formellt genom borgerlig vigsel hos borgmästaren för att sedan efterföljas av en vigselceremoni i den egna församlingen, ledd av församlingens pastor. Varken Maria och David eller missionspastorn var intresserade av någon ”dubbelvigsel”. Istället kontaktade man kyrkoherden i socknen om han kunde tänka sig att viga detta brudpar i missionshuset istället för i kyrkan, en kompromiss som kyrkoherden godkände!


Bröllopsgåva. En sockerskål med tillhörande strösked i nysilver, med texten:"Minne av B.B. 6.2 1913"  ingraverad förärades Maria och David av sina vänner inom Blåbandet (förkortat B.B).

Vädret höll i sig, men ”snö i brudkronan tyder på rikedom”, spådde de skrockfulla. Efter själva vigseln vidtog bröllopsfesten där presenter överlämnades, tal hölls och telegram lästes upp.

Telegram 
var den tidens snabbmeddelanden, de kompletterade både bristen på telefoner men var ett snabbare alternativ än den ordinarie postgången. Telegram kunde beställas vid de större telefonstationerna och distribuerades sedan med ett telegrambud. Mitt under bröllopsfesten stormade ett telegrambud in genom dörren. Han hade då ridit i sporrsträck de 14 km från Södertälje, i snöstorm och med sig hade han ett stort konvolut med lyckönskningar. Telegrammen blev mycket uppskattade, men man imponerades ännu mer av telegrambudet som trotsat väder och vind och ändå lyckats genomföra sitt uppdrag.



1913. I mitten sitter Marias föräldrar, Anders och Carolina Olsson, framför sitt "ålderdomshem" i Stjärna by. Till vänster om fadern står brodern Viktor Olsson, tillsammans med hustrun Lova  och fosterdottern Rosalie. Till höger om Carolina står Maria och David Pettersson.


När festligheterna var över återgick livet till vardagens vanliga sysslor. David skötte gården och drev slakteriet tillsammans med brodern Oskar medan Maria skötte ladugård och hushållet. Förutom det egna hemmet hade Maria vårdnaden om sina gamla föräldrar.



1915. Maria med sonen Olle i Gropgårdens trädgård.


Vintern 1914-15 var kall men snöfattig. Maria väntade barn och på efternatten den 18 februari satte värkarna igång. David skyndade iväg med häst och vagn för att hämta barnmorskan. På knaggliga, frusna vägar, återvände de hem till Gropgården, men där var allt lugnt och stilla. Inte förrän vid 11-tiden på förmiddagen meddelade barnmorskan att: ”Pettersson har fått en stor och duktig pojke!” Pojken döptes till Johan Olof.


Floda arbetarkoloniers logotyp.



I det tidiga 1900-talet led Sverige av två stora problem, problem som hade med varandra att göra: arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten som rådde vid den här tiden medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni, förlagd på en enslig plats i de djupa skogarna i närheten av Vemdalen (Z). Här skulle de alkoholiserade och arbetslösa männen ges en chans att både bli nyktra samt att lära sig ett yrke som i förlängningen skulle leda till arbete och struktur i vardagen igen.

1909 hölls en stor Blåbandskonferens i Västerås där David med flera från Enhörna deltog. Under konferensen höll Floda-kolonins grundare, pastor Eric E:son Hammar ett föredrag där han uppmanade blåbands-ungdomen att stödja denna viktiga verksamhet. Denna uppmaning fyllde Enhörna-kamraterna med både inspiration och arbetsiver, men det skulle dröja en tid innan man beslutade sig för att helhjärtat stödja denna verksamhet.


Enhörna SBU i Gropgårdens trädgård, sommaren 1914.

Även efter giftermålet fortsatte Maria och David att engagera sig starkt inom SBU, i synnerhet Floda-kolonins utveckling. På sommaren 1914 samlades en grupp unga blåbandister i Gropgårdens trädgård (se bild ovan) och beslutade sig för att starta en länsinsamling till Floda-rörelsen. Målet med insamlingen var att uppföra en stuga, avsedd för en kolonist som kommit ur sitt missbruk.

På vårvintern 1915 fick David chansen att personligen få åka till Vemdalen och besöka Floda-kolonin. Utan att tveka tackade han ”ja” till erbjudandet och så gav han sin väg. Vad Maria egentligen tyckte om det är inte känt, men David reste och blev borta en hel vecka. Maria blev kvar hemma för att sköta ladugården och sonen Olle, två månader gammal.


Floda-grisen. Enhörna blåbandsförening var en av de främsta stöd-föreningar som fanns till Floda-rörelsen. 1915 avvarade David en åkerteg för både potatis- och ärtodling. Skörden skickades sedan per tåg till Vemdalen. Dessutom hjälpes man åt att göda en gris som efter slakt även den skickades per järnväg till kolonin. Då vägde grisen 103 kg.


Fylld av intryck och idéer återvände David hem för att berätta om allt han hade fått se och uppleva. Den erbjudna tjänsten berättade han först bara för Maria om. Visst var det frestande, men hur skulle han göra med gården och slakterirörelsen som han nyss byggt upp igen? De funderade mycket och rådfrågade andra inom föreningen, men beslutet måste de fatta själva.

En vårdag 1915, när Maria och David satt och drack förmiddagskaffe, inträffade en händelse som skulle komma att ha inverkan och betydelse för deras framtida beslut. Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod två unga trasiga ynglingar som frågade om de kunde få något att äta. Visst kunde det få det, men hur kunde det komma sig att de inte hade någon mat? ”Ingen har velat gett oss något jobb”, blev svaret. ”Vill ni jobba, då?”, frågade David. ”Ja!”, utbrast de båda i kör. Med den inställningen så lovade Maria att ordna med något att äta.

De gick ut på vedbacken och David plockade fram verktyg åt dem, men så surnade den ene ynglingen till, slängde yxan ifrån sig och gick därifrån för att inte återvända. Den andre stannade kvar. Så ropade Maria att maten var färdig och de gick in för att äta. Under måltiden försökte David fråga litet om vem han hade som middagsgäst, men han var alltför utsvulten för att ha tid att prata. När han nästan ätit upp, frågade han: ”Har ni något mer arbete, så jag kan få stanna här?” ”Det vet jag inte. Det finns ju mera ved, så du kan ju fortsätta till kvällen”, svarade David.

Ynglingen åt sig mätt och gick ut för att fortsätta på vedbacken. När kvällen kom gick David till Maria för att rådfråga: ”Hur gör vi? Vi har ju redan tillräckligt med arbetshjälp och om han ska stanna så blir det en till i maten?” Maria såg bedjande på sin make och sa: ”Jag kan aldrig se en sådan här pojke utan att tänka på Abraham. Jag brukar fråga mig själv: ’Var det någon som såg honom i hans belägenhet och försökte hjälpa honom?’” Hon hade själv haft en bror som gått under genom att gå på luffen. ”Jag tycker att han kan få stanna”David gick ut för att prata med mannen och frågade efter om han hade något prästbetyg, för utan en sådan handling kunde han inte få stanna. Jodå, det hade han och av det framgick det att han hette Knut Lind och hur gammal han var.




Knut Lind (1893-1954)



Men han var fortsatt förtegen om sig och sitt, först efter några dagar började han berätta om hur han hamnat på luffen och att han helt hade mist kontakten med sin mor. Det ville David genast ville hjälpa honom med, men det sade han bestämt ifrån: han ville tjäna ihop till en ny kostym först innan han återupptog kontakten med henne.

Allteftersom Knut skötte sig och arbetade flitigt så skrev David ett brev till Knuts mor där han berättade om var sonen befann sig och frågade om intresse fanns att träffas. Knut hade visserligen inte tjänat ihop till någon ny kostym, men David ordnade honom en kostym, nya skor och nya underkläder. Och så en sommardag möttes mor och son – för första gången på två år. Det blev ett kärt återseende och Maria och David kände båda en sådan tillfredsställelse i att ha kunnat hjälpa någon med ganska enkla medel.

Tack vare Marias agerande kring denna trasiga medmänniska, förstod David att erbjudandet om arbetsledare på den nya Floda-kolonin i Västmanland var en kallelse, en kallelse från Gud.

Fortsättning i nästa blogg....









söndag 26 maj 2024

Kvinnan i guldramen, del 1

 

Ovanför chiffonjén hemma hos farfar, hängde ett porträtt. Porträttet föreställde en, kvinna med lite otäcka ögon som fromt blickade ner från väggen. Jag minns inte, men jag var inte särskilt gammal när jag frågade farfar vem bilden föreställde. ”Det där är min mamma”, fick jag till svar. ”Hon dog när jag bara var sex år.”





Maria Pettersson (1885 - 1923)



Ester Maria föddes den 22 juni 1885 i byn Stjärna i Ytterenhörna församling (B-län), som yngst av totalt 10 syskon. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Olsson (1834-1914) och hans hustru Karolina Andersdotter (1843-1914), men endast de fyra yngsta var helsyskon. Anders hade varit gift tidigare med Kristina Andersdotter (1835-1874), en syster till Karolina. Det gjorde att Maria och hennes helsyskon blev kusiner med sina halvsyskon.


Familjen Anders Olsson. Till vänster sitter mor Karolina med Maria i knät,
till höger sitter far Anders med Julia i knät. Mellan mor och far står Anna och
längst till höger står Viktor.

Förutom lantbruket så försörjde sig familjen på faderns kreaturshandel. Han titulerade sig slaktare, men i själva verket var han en duktig uppköpare av slaktdjur i Södertälje med omnejd som sedan slaktades ned i Stjärna. Det styckade köttet salufördes sedan genom torghandel i Stockholm, en verksamhet som sköttes av hans hustru.


Avgångsbetyg för Maria Olsson, daterat den 18 mars 1898.

1898 slutade Maria folkskolan i Valla. I avgångsbetyget går det att läsa om hur hon visat ”… mycket god flit och mycket godt uppförande.” Efter examen så följde konfirmationsundervisningen innan hon som 14-åring ansågs redo för vuxenvärlden.

Betyget vittnar även om att Maria hade stort intresse för Kristendomskunskap och hon var ”med beröm godkänd” i både Biblisk historia och katekesen. Å andra sidan var det inte särskilt märkligt då hela familjen var fromt religiösa och aktiva medlemmar i den lokala missionsföreningen.


Syskonen Olsson. Från vänster: Maria, Julia, Anna och Viktor.

I och med att brodern Viktor (1879-1960) gifte sig 1905 och flyttade till Flen (D) började en ny tid för familjen Olsson. Syster Anna (1876-1907) förblev ogift, men vigde sitt liv åt Frälsningsarmén. Julia (1883-1913) blev kvar hemma hos föräldrarna och tillsammans med Maria hjälpte de till med lantbruket och slakterirörelsen. i början av 1900-talet överlät Anders Olsson slakterirörelsen på Marias äldre halvbror, Gustaf Andersson (1867-1946).


Maria, 23 år gammal hos fotografen.

1907 bildades Sveriges Blåbandsungdom som en fristående underavdelning till blåbandsförbundet. Ganska omgående följde bildandet av lokalförening i Enhörna dit Maria anslöt sig. Där kom hon för första gången att träffa den fyra år yngre David Pettersson (1889-1977). Tycke uppstod mellan dem, men då det stod klart för Maria att David arbetade vid ett båtvarv och drömde om att få jobba på sjön så ställde hon ett ultimatum: han måste välja – sjön eller henne!


Gropgården 1905. Längst till höger står Maria, den andra kvinnan är
Lova Winter, Marias svägerska. Flickornas namn är inte kända.


Närmaste granne till Olssons i Stjärna var Gropgården. 1908 köptes Gropgården av Carl Johan ”CJ” Pettersson (1862-1943) som nu flyttade in tillsammans med hustru och fem barn. CJ var en mångkunnig och engagerad man som tillsammans med sin familj var aktiv inom såväl missionsförsamlingen som blåbandsföreningen.

Så kom Marias och Davids vägar att korsas på nytt. David hade nu gått i land och arbetade hemma på den nyförvärvade gården, kanske på grund av allt större intresse av vad som fanns i granngården. För att på ett diskret sätt få vistas hos grannarna så mycket som möjligt erbjöd sig David att vara Gustaf behjälplig i slakteriet. David hade tidigare jobbat som slaktardräng och Gustaf uppskattade erbjudandet mycket. Gustaf ville satsa stort och utveckla verksamheten. Därför kom Gustaf och David att bli kompanjoner.

Verksamheten fick en lysande start. Gustaf låg ute och köpte upp slaktdjur och David var hemma i Stjärna och slaktade. Slaktvarorna skickades sedan med båt från Sandvikens brygga till Stockholm och så fortgick det hela hösten fram till att isen lade sig på Mälaren. I en handvändning gick allting mycket sämre. Förbindelsen mellan Enhörna och huvudstaden blev genast mycket sämre och verksamheten stannade upp.


Olssons 1905. Från vänster: Lova Winter, Julia Olsson, Maria Olsson, Karolina
Andersdotter, okänd, Anders Olsson, Anna Olsson, Karl Erik Andersson.


Maria såg bekymren och förstod problematiken: verksamheten hade vuxit för fort utan att man tänkt på konsekvenserna. Hon föreslog därför David att lösgöra sig från sitt kompanjonskap med Gustaf och istället starta en egen verksamhet.

Med viss bävan presenterade David sin plan för Gustaf, som inte blev särskilt glad åt förslaget: att få sin blivande svåger som närmaste konkurrent. Men då David föreslog att hyra in sin verksamhet i ett nedlagt slakteri i grannbyn – då protesterade Gustaf! ”Vi är väl inte mer bredhorniga nu än tidigare. Har vi haft rum i samma slakteri förut, kan vi ha det i fortsättningen också.” Och så blev det, David hyrde in sig hos sin forna kompanjon och numera närmaste konkurrent. Gustafs baktanke med detta var att han skulle kunna ha kontroll över Davids verksamhet. Dessvärre blev det motsatt effekt, Gustafs kunder gick över till David….

Efter en tid blev denna situation ohållbar, det blev både trångt och otrevligt i det lilla slakteriet. Davids verksamhet gick verkligen framåt, men inte tillräckligt bra för att vara tillfredsställande. Som komplement öppnade han på försommaren 1909 en liten handelsbod i Vinberga.


Gropgårdens specerier.  Från vänster: Julia Olsson, David Pettersson, Anna
Pettersson, Hilda Pettersson, Maria Olsson.

På sommaren 1909 övertog David Gropgården i Stjärna. Nu blev det ohållbart med en affär borta i Vinberga varför CJ byggde ut mangårdsbyggnaden så att affären kunde flyttas dit istället. Affärslokalen försågs med den senaste inredningen och Maria anställdes som expedit. Affären var öppen varje dag kl. 7-19, utom på söndagar. Då var det stängt.


Grogårdens slakteri. Som hemmansägare byggde David ett eget slakteri i
Gropgården och flyttade verksamheten dit. Den 5 maj 1910 var det premiärslakt
och till sin hjälp hade han fästmön Maria och sin trogne vän "Kalle-Lars".

Så plötsligt hann tiden ifatt och den soliga framgångssagan fick ett tvärt slut. David hade haft för bråttom – han hade inte gjort rekryten än. På grund av sin omfattande verksamhet sökte han uppskov ett år för att lösa det hela. Skötsel av gården överläts till Davids bror Oskar (1890-1985). Oskar var inneboende som dräng hos hos David och väl insatt i allt som rörde gården. Maria åtog sig mjölkningen och övrig marktjänst. Slakteriet fick Oskar driva som sitt eget.

Så var det diversehandeln. Den hade börjat gå riktigt bra, men David förstod att som handlanden kunde han inte vara borta ifrån butiken i åtta månader... Han frågade Maria om inte hon kunde tänka sig att sköta den medan han var borta. Hon tvärvägrade! Då fanns inte mycket att välja på och David tvingades att sälja hela rörelsen och köpare blev Davids största konkurrent: Ytter-Enhörna konsumtionsförening!

Att gå miste om den mest inkomstbringande verksamheten var givetvis en svår förlust, men det fanns ingen annan utväg. Bedrövelsen var stor hos både David och Maria – vad skulle finnas kvar efter rekryten? Skulle de helt få börja om?


Kari-gården. Änkan Karin Wallin (1837-1922) framför sin stuga i Stjärna.

På andra sidan vägen i Stjärna låg Kari-gården som ägdes av änkan Karin Wallin  som inte orkade sköta gården själv längre. Eftersom hennes ägor låg alldeles intill Gropgårdens, så var David mycket intresserad. Dessutom var gårdarna lika stora vilket skulle fördubbla avkastningen för David. Men det var flera som var intresserade av arrendet så det gällde för David att agera snabbt. 

Vid budgivningens slut återstod endast två intressenter där David var den ene. Den andre bjöd 100 kr/år, men då bjöd David över – 125 kr/år och vann arrendet. Nöjd över sin framgång gick David hem och för att berätta för Maria. Men hon blev inte glad.

Hon blev alldeles förtvivlad – hur kunde David göra så emot henne??! Hon förstod inte hur han kunde utöka jordbruket till det dubbla, lagom till att han skulle exercera. De skulle inte klara av detta utan hjälp, ansåg hon. Och vad skulle då bli kvar av vinsten från den utökade arealen? Om David tänkte sig fortsätta att göra sådana här riskabla affärer så var hon inte längre intresserad av något giftermål.

Mor och döttrar. Här ses Karolina Andersdotter (t hö) tillsammans med döttrarna
Maria (t vä) och Julia.

Men nu blev Marias mor tvungen att lägga sig i. ”Nu får du väl lugna dig och inte ta det så hårt”, sa hon till Maria. ”Nog må du tro att David klarar upp det här”. ”Ja”, menade Maria, ”men han får inte fortsätta med att ta sådana här beslut på egen hand”. Och det, det lovade David.



Fortsättning i nästa blogg......