Trassliga familjeförhållanden

Redan som barn fascinerades jag över alla trassliga familjeförhållanden som fanns i bygden – och ännu mer hur ortsbor kunde hålla isär och reda ut släktskap flera generationer tillbaka i tiden. Det var inte utan att man faktiskt var lite avundsjuk!

Då fanns det ingen som hade någon riktig koll på vår egen släkt, i alla fall inte bortom far- och morföräldrars föräldrar. En sak var ändå mycket starkt övertygat: Vi har inga djupa Färnebo-rötter! Trodde vi, ja….

Ganska snart sedan jag påbörjat min släktforskning insåg jag att även min släkt var fylld av trassliga familjer och invecklade släktskap. Trots att farmors farfar Karl August Ågren (1844-1912), ”invandrade” till Västerfärnebo i slutet av 1800-talet och en helt ny bygd stod öppen för nya släktband, lyckades familjen specialisera sig på särskilt två släkten: Bergvall/Haglund och Lundeqvist.

Ågren – Lundeqvist

Den första från familjen Ågren som gifte sig med en Lundeqvist var farmors faster, Jenny (1877-1973). Hon gifte sig 1908 med bryggaren Arvid Lundeqvist (1885-1952).

Familjen Arvid Lundeqvist. 

Från vänster: Jenny f. Ågren, Arvid, Curt Lundeqvist och forsterdottern Zara Potnaja.

Min farmors äldsta syster Elna (1894-1980) gifte sig 1914 med Axel Lundeqvist (1891-1989), en bror till Arvid. Därmed blev Elna svägerska med sin faster!

Elna Lundeqvist.

Farmors bror John (1904-1992), gifte sig med Lisa Gustavsson (1904-1981). Hon var dotter till Frans Gustavsson (1879-1962). Frans var ytterligare en bror till Arvid och Axel Lundeqvist och det gjorde att John blev måg till sin systers svåger! Det gör att Johns kusin, Curt Lundeqvist (1912-1997) också var Lisas kusin eftersom Johns faster, Jenny, var gift med Lisas farbror!

Lisa och John Ågren.

Ågren – Bergvall/Haglund

Farmors far, Carl Ågren (1867-1947) var den förste av syskonen Ågren att gifta in sig i Västerfärnebo. I november 1891 ingick han äktenskap med Augusta Bergvall (1873-1960).

Familjen Carl Ågren.

Farmors farbror, Anders Gustav Ågren (1874-1951) gifte sig i slutet av 1800-talet med Erika Haglund (1877-1963). Erika var kusin med farmors mor Augusta vilket gjorde att farmor var både kusin och syssling med Erikas barn.

Erika och Anders Gustav Ågren.

Gammelfarfar

Gammelfarfar J. David, var också en ”invandrare” i Färnbo-bygden. Även denna släkt lyckades gifta in sig en gammal Färnbo-släkt, en släkt som har sitt ursprung i samma släkt som familjen Lundeqvist!

Familjen Karl Pettersson.

Pettersson – Bergvall

Farfars farbror Josef Pettersson (1900-1989) gifte sig i slutet av 1920-talet med Märta Bergvall (1902-1948) från Hebo. 20 år senare gifte sig min farfar och farmor. Farmor var kusin med Märta, farfars ingifta faster. Därmed blev det likhetstecken mellan farfars kusiner och farmors kusinbarn. Det gör att pappa är syssling med farfars kusiner…. Enkelt, eller hur?!!

Familjen Josef Pettersson.

Numer kan jag lugnt konstatera att min släkt inte alls saknar trassliga släktskap. Dessutom har jag blivit en av de där som ”håller reda på sånt där” utantill.

Att det har kunnat bli så här trassligt kanske inte är så konstigt. Enda transportmedlet som fanns att tillgå var antingen till fots eller med häst. Båda ”invandrarfamiljerna” var aktiva inom frikyrkorörelsen och det var även familjerna Bergvall/Haglund och Lundeqvist. Söndagsmötena i missionshuset blev därför deras naturliga mötesplats.

Den största och roligaste överraskningen är ändå att på farmors mors sida finns det mycket DJUPA Färnbo-rötter!!!

Soldathemmet som blev missionshus

Att unna sig en stunds avkoppling från studier och utbildningar är inget nytt. I slutet av 1800-talet lät Västmanlands läns Ansgariförening bygga ett soldathem i anslutning till regementet på Salbohed. Här kunde militären koppla av ett slag, läsa tidningar och få sig en kopp kaffe, umgås med de andra rekryterna under mer avslappnade former. I huset fanns även kyrksal där det ordnades gudstjänster där soldaterna fick delta i tal, sång och musik. Soldathemmet blev en slags fritidsgård.

Soldathemmet. Ett foto från tidigt 1900-tal utanför Ansgariföreningens soldathem på Salbohed.

1906 avvecklades den militära verksamheten på Salbohed. Förbundet ”Soldaternas Vänner” som ägde och drev soldathemmet, sålde då byggnaden till Västerfärnebo missionsförening för 2 000 kr. Den stora prislappen berodde på att ”Soldaternas Vänner” behövde ekonomiska medel för att bygga ett nytt soldathem på Viksäng i Västerås.

Trots att huset fortfarande var relativt nytt och missionsföreningen hade fått betala dyra pengar för sitt nya missionshus, var en ombyggnad nödvändig. Huset var inte ändamålsenligt.

Fram till nu hade soldathemmet och vaktmästarbostaden på övervåningen haft gemensam ingång i trapptornet (se bilden). Entrén till kyrksalen från trapptornet, sattes nu igen och en ny dörr togs upp i husets östra gavel. Kyrksalen som varit vänd mot öster, vändes därför helt om.

Ny entré. Så här blev det efter ombyggnaden 1908.

I missionshuset hölls i huvudsak gudstjänster och söndagsskola. Men även kommunal skola har hållits här. När barnantalet omkring 1920 blev så stort i Salbo skolrote att Salbo folkskola på Åsen inte räckte till, hyrdes två klasser in i missionshuset.

I regementsparken. Klasserna 3-4 i Salbo folkskola omkring 1920, här uppställda på f d. regementsområdet. Husen i bakgrunden finns alla kvar efter Kopparbergsvägen utom det längst till höger.

Vaktmästarbostaden

I övervåningen fanns en bostad för en föreståndare eller vaktmästare. Den förste som bosatte sig här var min farmors farfar, Karl August Ågren 1906. Familjen Ågren kom till Salbohed 1887 från Huddunge och Karl August fick då tjänst på regementet som förrådsvaktmästare. Med tiden blev han utsedd föreståndare för soldathemmet men när regementet flyttade till Västerås, flyttade även familjen Ågren med. Sedan huset blivit ombyggt 1908 återvände Ågrens till Salbohed och bosatte sig i missionshuset och bodde här tills Karl August avled 1912.

Skräddare Ågren. Förste vaktmästaren i Salboheds missionshus, Karl August Ågren och hans hustru Kristina.

Nu blev Salboheds missionshus utan vaktmästare under några år, men tjänsten uppbars av frivilliga krafter från föreningen. Under ett halvår 1918 bodde J. David Pettersson (min farfars far) här med sin familj och uppehöll då tjänsten.

Familjen Pettersson. J, David och hustrun Maria tillsammans med sönerna Olle och Kalle.

Först 1921 blev det ordning på vaktmästartjänsten. Nu blev Albert och Ebba Ekholm vaktmästare, men de bosatte sig inte i missionshuset på en gång. Det skulle dröja nio år innan de flyttade in, men makarna Ekholm blev verkliga trotjänare – de stannade i 33 år.

Trotjänare. Ebba och Albert Ekholm tjänstgjorde som vaktmästare mellan 1921-1954.

När Ekholms flyttat ut, var tiden mogen att renovera missionshuset igen. Kyrksalen fräschades upp och vaktmästarbostaden försågs med vatten och avlopp.

1971 var sagan all och missionshuset såldes till utomstående som privatbostad.

1997. Så här ser f d. missionshuset ut idag.

Brobacke - Det nya Hedåker

Sedan förra veckans inlägg om skillnaden mellan Hedåker och Brobacke, fick jag frågan: ”Jag trodde det bara var EN stuga som heter 'Brobacke' och allt det andra heter Hedåker?!”

Ja, nog är det Hedåker allt. Men som jag tidigare nämnde, så avser namnet Hedåker egentligen själva stambyn (gårdarna i kurvan). Att bebyggelsen på Hedåkers utägor expanderade under 1900-talet beror till stor del på de industrier som växte fram här.

Brobacke 1950. Här syns ett flygfoto över Brobacke - Rosshyttan vilket var dåvarande adress.

Brobacke

Det finns tre fastigheter som verkligen heter Brobacke, numrerade i kronologisk ordning efter när de är friköpta. Gemensamt för dessa fastigheter är att de alla är avstyckade från gården Skräddars.

Brobacke no 1.

Brobacke no 1

Den stuga som i dagligt tal kallas Brobacke, är egentligen den yngsta av de tre Brobackestugorna, men eftersom den var först om att friköpas fick den namnet Brobacke no 1. Den uppfördes på 1870-talet och friköptes 1895 av August Andersson. Han var gift med Skräddar-Stina och alltså måg i Skräddars. Vidare om varför Brobacke blev ett begrepp presenterades i förra inlägget.

August och Stina fick två döttrar: Anna och Edit. Edit, tillsammans med sin make Eifrid Nyberg övertog stugan sedan föräldrarna gått ur tiden. De fick inga barn varför stugan efter deras död såldes till utomstående.

Brobacke no 2. På trappen syns Werner och Anna med döttrarna Ingrid och Elsa.

 

Brobacke no 2

Nästa stuga som också heter Brobacke, är kanske den stuga som är den ”verkliga” Brobacke. Den går att spåra ända tillbaka till 1838 (samtida med Generalstabskartan från 1839) men har under långa tider kallats för ”Matssons”. Här har många människor bott genom tiderna. Den förste torparen hette Anders Persson och han bodde här 1838-1843.

Men varför ”Matssons”? Jo, 1896 inflyttade här en 60-årig man vid namn Jan Matsson och hans hustru Maja Stina. Eftersom han var så gammal och nyinflyttad i en trakt där han inte hade någon anknytning, kom han att kallas ”Gubben Matsson” och stugan fick heta detsamma.

Sedan ”Gubben Matsson” blivit änkeman 1912 flyttade ifrån stuga och ny torpare blev Werner Mattsson. Tänk så praktiskt att även den nye torparen heter 'Mattsson' – då behövde man ju inte lära sig något nytt namn på stugan heller!
Werner var född 1890 i Åhlsvarta och han friköpte stugan 1918. Han var gift med Broback-Augusts dotter Anna. De fick tre döttrar: Ingrid, Elsa och Sigrid.

Werner var snickare till yrket och arbetade i Bäckmans snickerifabrik. Anna var en flitig återförsäljare för postorderföretaget Åhlén&Holm. Det berättas att det alltid låg en beställningskatalog på köksbordet och så fort någon besökande klev genom dörren kom frågan: ”Ska det va nått från Åhlén&Holm?” 

Anna levde till 1956 och Werner avled 1975. Då såldes stugan till utomstående.

Brobacke no 3.

Brobacke no 3

Den tredje stugan med namnet Brobacke, är numer ett minne blott. Stugan uppfördes i slutet av 1860-talet och den förste torparen här hette Jan Engström och hans hustru Johanna. De levde här fram till att att Johanna gick ur tiden 1918. Då flyttade Jan Engström till Fattigstugan vid kyrkan och avled där året därpå.

Nu bosatte sig Bernhard Lundqvist här tillsammans med sin hustru Jenny och sönerna Herbert och Elof. Bernhard arbetade i Widéns såg och 1927 hade han tjänat ihop så att han kunde friköpa stugan.

Sedan Bernhard och och Jenny gått ur tiden blev Herbert ensam i sin stuga. Liksom sin far arbetade han i sågen hela sitt arbetsverksamma liv. Som pensionär blev han en välkänd silhuett på cykel eller moped längs vägarna. De sista åren av sitt liv vårdades han på sjukhem.

Stugan blev nu tom och omkring millennieskiftet revs stugan som var svårt angripen av hussvamp.

Sedan några år är tomten åter bebyggd.

Velocipeden

I mars i år var det 120 år sedan min farfars far, J. David, började skolan. På den tiden var skolans läsår detsamma som kalenderår och vårterminen började alltså i mars.

I början av höstterminen 1896 fick J. David, tillsammans med sin skolfröken och kamrater i Tuna småskola i Ytterenhörna socken, bevittna den nya tidens transportmedel – velocipeden!

Velocipeder. Hittade denna bild i en bok om cyklar. Här ses den
så kallade Höghjulingen och den första kedjedrivna cykeln.

Den ursprungliga velocipeden eller höghjulingen, var försedd med ett litet bakhjul och ett stort framhjul med tramporna direkt på framhjulets nav. Enligt J. David fanns det endast ett par sådana i hans hemtrakt i slutet av 1800-talet. Men vad skolbarnen i Tuna nu fick beskåda var den modell som skulle utvecklas till dagens moderna cyklar!

Velocipedägare. Carl Johan Pettersson var den förste ägaren till en modern
velociped i Ytterenhörna socken.

Velocipedryttaren var J. Davids far, Carl Johan Pettersson (1862-1943). Han var den första i Ytterenhörna som hade köpt en fabriksgjord velociped av den nya typen – två lika stora hjul försedda med luftfyllda gummidäck, kedjedrift (utan frihjul) och handbroms.

Här låter jag J. David berätta själv om klassens möte med detta underverk:
”Den morgonen hade jag bråttom till skolan. Jag steg in till fröken i hennes bostad och talade om att 'Idag ska pappa åka till stan på sin nya velociped'. Det var inte bara barn som var förvånade av detta underverk. Fröken kom rentav i extas, och frågade på en gång 'Vet du när han kommer?' Det visste jag: en halvtimme efter att första lektionen börjat. Första lektionen började klockan nio och var kristendomskunskap, ett ämne man inte fick fuska med. Men denna dag kunde det inte hjälpas, det måste göras ett avbrott! Jag fick stå i ett fönster på vakt och plötsligt kunde jag utbrista: 'Nu kommer han!' Fröken rusade ut och hela skolan efter henne. Hon sprang direkt fram till far och han demonstrerade den underbara tingesten för henne. Vi barn stod omkring i stor förundran.”

Skolgården i Tuna. I september 1956 besökte J. David skolgården i Tuna.

Det var här hans far 60 år tidigare förevisade den moderna tidens färdmedel.

Avslutningsvis tackade fröken så mycket för förevisningen och tillade: ”Jag har lovat barnen att de ska få se på, när Pettersson hoppar upp på velocipeden.” Barnen ställdes upp på led, på båda sidor om vägen med velocipedryttaren emellan sig. ”Så satte han upp den vänstra foten på fotsteget, tog några kraftiga spark med den högra och svingade sig upp i sadeln. Strax var han försvunnen bortom kyrkan. Fröken och barnen i Tuna småskola hade nu sett något som de aldrig förr skådat.”

Så avslutar J. David sin berättelse om sin fars velocipeduppvisning på skolgården i Tuna.

Fotsteget. Det nödvändiga fotsteget som användes för att hoppa på cykeln och i farten placera fötterna på pedalerna eftersom frihjulet ännu saknades. Därmed fanns heller ingen glädje i att utnyttja utförsbackarna. Istället klev man av cykeln och ledde den utför backen.

Men dessa nya fordon ansågs som mycket farliga. Samma höst inträffade en cykelolycka i Stockholm, den första olycka i Sverige där en människa omkom till följd av att ha blivit påkörd av en cyklist. Mer om detta går att läsa HÄR.

Var går gränsen mellan Hedåker och Brobacke?

Efter förra blogginlägget fick jag frågan: ”Vad är det som skiljer Hedåker från Brobacke?” egentligen inget alls, eftersom Brobacke ligger i Hedåker! 

Men varför Hedåker en gång delades upp i två områden är en intressant historia som är värd att belysa.

Hedåker

Fram till mitten av 1900-talet var det enbart bondgårdarna i stambyn som avsågs då man pratade om Hedåker. Byns kärna utgörs av de gårdar som ligger kring den snäva Hedåkerskurvan.

Hedåkerskroken. Gårdarna från vänster är Mats-Ers, Erik-Ols, till höger Anderses.
Till höger om vägen är Anders-Lars.

Byn omgavs av öppna gärden och vidare utmarker. Bortom de brukade områdena övergick terrängen i sankmark innan den branta sandåsen tog vid. För att kunna ta sig över det vattensjuka området fanns här sannolikt någon form av en bro. Att det fanns en bro i anslutning till en efterföljande brant backe gjorde det naturligt att kalla backen för Brobacken.

Brobacke

Brobacken som benämning är känt sedan 1839, då det användes på Generalstabskartan från samma år. På Hedåkersgården Skräddars utägor bosatte sig i mitten av 1870-talet en man vid namn Jan Erik Ersson, Brobacks Jan-Erik kallad.

Brobacke no 1. Så här ser stugan ut idag.

Stugan hade många ägare den första tiden, men 1886 inflyttade K A Andersson och hans hustru här och de kom att stanna livet ut. Hustrun hette Stina och var dotter i Skräddars. 1895 friköptes stugtomten som fick fastighetsbenämningen Brobacke 
no 1. Därmed blev makarna Broback-August och Broback-Stina med hela bygden.

Familjen K A Andersson i Brobacke.  Från vänster: Stina, Edit, Anna och August.

Men hur kan en liten torpstuga ge namn åt ett helt område? Jo, så här var det.
Att skicka och ta emot postförsändelser är något människor har gjort i alla tider. 
Dagens Post Nord har faktiskt sitt ursprung i 1600-talets postdiligenser.

Postväska. Så här såg postväskorna ut. En stadig läderväska försedd med 
beslag och hänglås. På mässingsskylten står det vilket postombud väskan tillhörde.

Långt innan postlådor med namn och nummer var uppfunna, delades posten ut sex gånger i veckan. Och det gick till på det viset att varje by hade sin egen ”postiljon” som ansvarade för byns gemensamma postväska. En postskjuts gick dagligen Västerfärnebo-Västerbykil-Rosshyttan som på vägen dit samlade in alla väskor för att lämna avgående post i Rosshyttan och dela ut påfyllda väskor på återresan. Sedan fick var och en gå till sin ”by-postiljon” och hämta sin post.

Post och försändelser till Hedåkers by sorterades i byns affär men 'Hedåker' växte och blev ett allför stort område. Därför började Broback-August år 1913 att tillsammans med sin Stina sortera posten åt sina grannar. För att särskilja de båda postombuden i samma by, fick den nya väskan heta Brobacke. Därmed uppstod för första gången en skillnad om man bodde i Hedåker eller Brobacke.

Broback-Stina 90 år. Stina fyllde 90 år 1952 och avled året därpå.
Här ses hon bland sina 90-årsblommor och flankeras av dottern Edit och hennes make Eifrid Nyberg.

Med tiden övertogs sysslan av dottern Edit och hon fortsatte fram till årsskiftet 1953-54 då lantbrevbärning och postlådor infördes. Men då var Brobacke en redan inarbetad adress, vilket gjorde att de som tidigare hämtat posten hos Broback-Edit även i fortsättningen fick ha adressen ”Brobacke”.