torsdag 22 juni 2017

Folkskollärare Martin Geisler

Häromdagen var det 80 år sedan Kilbo-profilen Martin Geisler gick i pension. Därmed avslutades en epok i Kilbo skolhistoria som varade i 23 år.



Kilbo folkskola 1937. Främre raden från vänster: Nils Eriksson, Åke Rönn, Harry Lagerkvist, Erik Gustavsson, Bernt Andersson, Alvar Odenius, Magnus Ekman, Lars Hedlund, Arne Ljungkvist. Andra raden från vänster: Stig Hall, Ingvar Åhman, Folke Hellstrand, Lars Nordin, Olle Ihrfors, Gösta Nyström, Sven-Olof Lundgren, Sigurd Ljungkvist, Hans Fernkvist, Holger Sjöström. Tredje raden från vänster: Ulla Blixt, Margit Wallin, Dagny Carlsson, Ingrid Larsson, Karin Larsson, Inez Odenius, Ruth Andersson. Bakre raden från vänster: Inga-Britt Andersson, Alice Bergstrand, Margit Johansson, Inga Carlsson,  Alice Eriksson, Märta Cedervall, Margit Holstensson, Inga-Britt Hellstrand, Aina Pettersson, Martin Geisler.


Men vi tar historien från början.
Nils 'Martin' Emanuel Petersson föddes den 23 april 1873 i Klockrikes klockargård och fick med tiden två bröder och en syster. Föräldrarna hette Karl Israel Petersson (1843-1923) och Anna Charlotta Albertina Olofsdotter (1852-1929). Fadern var organist och skollärare i Klockrike församling.



Folkskolan och kyrkan i Klockrike omkring år 1900.




Klockrike församling var då en egen kommun men ingår sedan kommunreformen 1971 i Motala kommun. När järnvägslinjen Linköping – Fågelsta öppnades i slutet av 1800-talet byggdes här ett stationshus och kring detta växte Klockrike samhälle fram. Järnvägen lades ned 1963. Sockennamnet förknippas kanske mest med Harry Martinsons roman ”Vägen till Klockrike”.


Klockrike station.


1889 konfirmerades Martin i Linköpings domkyrka och därefter började han att studera. Målet var att bli lärare som sin far, men efter sin examen flyttade han till Göteborg och arbetade först som kontorist.


Efter sex år i Göteborg återvände han till föräldrahemmet i Klockrike och nu först tituleras han ”folkskollärare", men fortfarande hette han 'Petersson' i efternamn. Vid den här tiden, i slutet av 1800-talet, var det ett stort mode i att ”ta sig” ett nytt familjenamn. Martins bröder hade följt trenden och tagit sig nya namn. Brodern Carl Wilhelm Daniel (f. 1877) kallade sig 'Feisler'. Han kom senare att hamna i Paris där han gick ur tiden 1959.


Den andre brodern, Per Axel Samuel (1881-1962) ville inte vara sämre. Som organistkandidat valde han att kalla sig 'Geisler', ett namn som även passade Martin. Att bröderna valde just 'Geisler' som efternamn har nog sin förklaring i att de nog lät sig inspireras av familjehistorien. Brödernas mormors mor hette Brita Lisa Gissler, ett namn bildat av HENNES farfars förnamn – Gissle Ericsson!


Året därpå, 1899, flyttade han till Åhus och fick där först plats som folkskollärare och senare skolföreståndare vid Åhus Privata Samskola. Där stannade han till 1911 då han än en gång flyttade hem till sina föräldrar.

1912 flyttade han igen, denna gång till i Hyltinge (D-län) där han fick en lärartjänst på Sprengtportenska skolan. Här stannade han i två år.


Sprengtportenska skolan. Folkskola i Hyltinge 1850 - 1933.



I november 1914 bytte han arbetsplats för sista gången – nu gick flyttlasset till Kilbo folkskola i Västerfärnebo (U-län).







I Kilbo fanns en alldeles nyuppförd skolbyggnad och här blev Martin Geisler en verklig profil i bygden, men till en början betraktades han nog lite för ”fin” för sitt sammanhang. En kringflackande östgöte kanske inte alltid sågs med blida ögon av Kilbo-borna, men att han kontakter i Paris kunde samtidigt anses som något exotiskt!


Kilbo folkskola 1919. Främre raden från vänster: Elsa Bergstrand, Ingrid Bergstrand, Alice Andersson, Märta Bäckman, Signe Hedlund, Märta Hedlund, Elsa Johansson, Ester Svedberg, Anna Johansson. Andra raden från vänster: Evert Johansson, Gustav Vester, Karin Johansson, Linnéa Gustavsson, Karin Johansson, Linnéa Eriksson, Anna Bäckman, Elov Andersson, Karl Franzén. Tredje raden från vänster: Ture Hagman, Gösta Alvedahl, Arne Hedvall, Einar Svedberg, Gustav Johansson,  Gustav Andersson, Gösta Hedberg, Göte Lindberg, Albert Österberg, David Fernkvist, Oskar Berglind, Holger Green, okänd. Bakre raden från vänster: Martin Geisler, Teodor Westholm, Tage Hagman, Gösta Lindberg, Torsten Kilström, Herman Fernkvist, Bernhard Eriksson, Elov Bergman.


Geisler var en lärare av den gamla stammen. Med sträng disciplin undervisade han ensam fyra klasser i alla då förekommande ämnen. Favoritämnet var Sång. Geisler var en duktig solist- eller duettsångare tillsammans med smeden Oskar Cedervall (1895-1976) och sjöng ofta i Västerfärnebo kyrka.

Geisler var ensamstående hela sitt liv och fick därför klara hushållet själv. Måltiderna intog han den första tiden hos grannarna – men 1917 förändrades allt. En ny skolfröken anställdes i den intilliggande småskolan. Mellan fröken Ester Björklund (1896-1971) och magister Geisler uppstod nu kanske Västerfärnebos första särbo-förhållande. Varje dag sågs Geisler, med käpp och hatt, spatsera iväg till småskolan för en måltid hos fröken Björklund!


Men även solen har sin fläckar. Att vara en aktad och beläst man i en bygd som domineras av bönder blev kanske långsamt med tiden och tillsammans med andra sorger och bekymmer sökte Geisler trösten i flaskan. Det berättas att det ibland hände att eleverna möttes av en oklädd magister som meddelade att dagens skola var inställd.




Kilbo folkskola 1930. Främre raden från vänster: okänd, Margit Söderlund, okänd, Greta Hedlund, okänd, Maja-Lisa Andersson, Karin Odenius, Inga Carlsson, Ella-Britt Pettersson, Bengt Johansson. Andra raden från vänster: Harry Fernkvist, okänd, okänd, Britta Pettersson, Svea Carlsson, Ebba Fernkvist, Ingrid Pettersson, Lilly Pettersson, Maj-Lis Wallin, okänd, Märta Wallin. Tredje raden från vänster: Linnéa Ljungkvist, Rune Lagerkvist, Erik Johansson, Georg Eriksson, Bengt Ihrfors, Bertil Holstensson, okänd, Erik Nyström, okänd, okänd. Bakre raden från vänster: okänd, Sören Hellstrand, Åke Johansson, Bengt Hellstrand, okänd, Nils Hedlund, Arne Pettersson, Martin Geisler.


Martin Geisler levde för sin skola och sina elever. Han undervisade inte bara i teori utan även i träslöjd och indirekt i vardagliga sysslor. Den som var tjänstvillig belönades också.

Forna elever har berättat att om man till exempel bar in en hink vatten gav det 10 öre och en korg ved 5 öre. Geisler var en inbiten cigarrökare och det förrådet krävde ständig påfyllning. Ett ärende till affären i Västerbykil betalades med 20 öre, men gick ”handelsresan” till affären i Hedåker kunde man tjäna en hel 25-öring, eftersom det var längre dit!



Den 19 juni 1937 gick Martin Geisler i pension, men till skillnad mot många andra inflyttade skollärare flyttade han inte härifrån utan stannade kvar i bygden. Han flyttade ifrån skolhuset och in i en arbetarbostad vid Mälby herrgård. Här kunde han ta håll på skolbarn från Mälby för att utföra diverse sysslor, givetvis mot ersättning. Men den dagliga promenaden och måltiden hos fröken Björklund fortsatte så länge han levde.



Arbetarbostad vid Mälby herrgård.


Efter ett par år som pensionär bröt andra världskriget ut och rikets alla män i arbetsför ålder blev inkallade i beredskap. Geisler fick då åter träda i tjänst och vikariera för sin efterträdare Eric Törnros (1908-1980) och under vissa perioder även för Artur Svenman (1902-1977) vid Rosshyttan folkskola.


Den 7 januari 1950 somnade Martin Geisler lugnt och stilla efter en långt liv i skolans tjänst. Han ligger begravd på Västerfärnebo kyrkogård.



Skolåterträff 1993. Främre raden från vänster: Ulla Eriksson (Blixt), Margit Zöllner (Holstensson), Margit Ragnarsson (Wallin), Hans Fernkvist, Inga.Britt Nyström (Hellstrand), Aina Hellstrand (Pettersson). Andra raden från vänster: Stig Hall, Alice Eng (Bergstand), Gösta Nyström, Lars Nordin, Märta Eriksson (Cedervall), Sven-Olof Lundgren. Bakre raden från vänster: Ingvar Åhman, Sigurd Ljungkvist, Lars Hedlund, Folke Hellstrand, Olle Ihrfors, Harry Lagerkvist. Damernas flicknamn inom parantes.

tisdag 6 juni 2017

Nationaldagen

Idag är det Nationaldagen – hembygdsrörelsens högtidsdag. För även om hembygdsföreningar förknippas med röda timrade stugor och folkdräkter så har alla sin hembygd – oavsett vilken tid eller samhälle man lever i.








Förutom de röda stugorna är den Svenska flaggan en symbol för hembygden. En så stark och tydlig symbol som den borde firas med en egen dag. Ett första försök gjordes redan på hösten 1915 men då med avsikt att samla in pengar till Landstormens befälsförening. Mannen bakom idén hette Nils Ljunggren och var grosshandlare men tjänstgjorde då inom Landstormen. Dessvärre kom aldrig festligheten till stånd, man ansåg det praktiskt omöjligt att anordna ett utomhusfirande på höstkanten. Istället framflyttades arrangemanget till den 6 juni ett datum som historiskt förknippas med att Gustav Vasa red in i Stockholm och Sverige bröts sig ur Kalmarunionen. Alltsedan dess har Sverige varit ett fritt land.



När Svenska Flaggans Dag infördes blomstrade nationalromantiken och hembygdsföreningar bildades överallt i vårt avlånga land, bland annat i Västerfärnebo.


Ursprungligen användes flaggan av kungen och krigsmakten. I Västerfärnebo var man bekant med den blågula fanan från regementet på Salbohed. Sedan regementet flyttat till Västerås användes det gamla exercisområdet som folkpark då Väster-Färnebo Ungdomsförening ordnade sina sommarfester. Och självklart hissade man flaggan när det var fest!


1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening och ungdomsföreningen upplöstes. Året därpå uppläts exercisområdet till alkoholistanstalten Flodakolonier och sommarfesten blev hemlös. Istället fann man en lämplig hage på Prostgårdens mark invid Svartån. Där anordnades 1916 års sommarfest och inför festen flyttade man dit föreningens flaggstång.



Flaggan halas. I över 100 år har Västerfärnebo Hembygdsförenings arrangemang avslutats med att flaggan halas och deltagarna sjunger "Du gamla, du fria". Här halas flaggan av Arne Hällqvist och Arne Abramsson.


Med tiden kom hembygdsföreningen överens med prostgårdsarrendatorn om att att få arrendera hagen. Hit flyttades nu kulturhistoriska byggnader från trakten och så skapades Västerfärnebo Gammelgård.


Mer om flaggstångens centrala plats, Gammelgårdens byggnader och dess trotjänare kommer jag att visa och berätta om den 27 juli kl. 19:00 på Västerfärnebo Gammelgård. Välkomna!!



Västerfärnebo Gammelgård 1988.


lördag 3 juni 2017

Pingsten 1942


Idag är det Pingstafton. Pingsthelgen har sedan lång tid varit starkt förknippad med konfirmation och bröllop. För 75 år sedan firades både konfirmation och bröllop hos Kohléns i Tullsta.



Kila-konfirmander 1942. Främre raden från vänster: Maj-Britt Eklöf, Märta Kohlén, Inga-Lill Andersson,Maj-Britt Nordin, okänd, okänd. Mittenraden från vänster: Ruth Andersson, Skräddarbo-Gun-Britt, Rune Lundkvist, Åke Häggrot, Kyrkoherde Ejnar Brundin, Arne Andersson, Sven-Erik Hedkvist, "Tvillingarna från Korpilombolo". Bakre raden från vänster: okänd, okänd, Hans Eriksson, ? Hedström.


Då, 1942, inföll pingsten den 23-25 maj. Pingsthelgen är en fortsättning på påskens mysterium och infaller 50 dagar efter påsk. Och eftersom påsken är en rörlig helg, flyttar även pingsten för varje år.


Märta Kohlén (f. 1928, min mormor), var då 14 år och skulle konfirmeras. Efter sexårig skolgång och fortsättningsskola återstod endast konfirmationen innan hon var fullfjädrad för att pröva sina egna vingar. Efter konfirmationen var man vuxen och arbetslivet väntade. Konfirmationens status vid den här tiden kan man jämföra med senare tiders student- och examensfestligheter.



Alice och Olle Svensson


Märtas nio år äldre syster Alice (1919-1993), gick i giftastankar. Hon hade mött den stora kärleken, Olle hette han och härstammade från Hälsingland. Så bestämdes det att på bröllopet skulle stå i pingsthelgen. Enligt den gamla traditionen ”att det är brudens far som står fiolerna” rustades det nu till bröllop i Tullsta. Det städades och fejades, det lagades mat och bakades – det fick inte verka snålt trots dyr- och ransoneringstider!


Olle Svensson (1912-1985) var byggnadssnickare och näst äldste son till sömmerskan Kristina Svensson (1887-1963) i Trönö församling (X-län). Förutom Olle hade Kristina ytterligare två söner och en dotter. Till bröllopet i Kila var alla, med respektive, inbjudna (minst åtta pers.) och tur var väl att Kohléns (10 pers.) hade gott om plats – för alla skulle ju sova över!


Samling på trappen. Här ses ett flertal av bröllopsgästerna, samlade inför avfärd till Pingstdagens konfirmation. Kända namn från vänster är: Henrik Kohlén, Margit Kohlén, Gertrud Kohlén, Milda Kohlén, Artur Kohlén, Märta Kohlén. Mitt i dörröppningen syns Pingstaftonens brudpar: Alice och Olle Svensson. Längst ut till höger i bakre raden står Aina Kohlén.


På Pingstdagen var det konfirmation. Efter morgonstökningen hos djuren och frukost var det så dags att göra sig i ordning för att gå till kyrkan igen. Efter konfirmationen bjöds det på rester sedan gårdagens kalas. På Annandagen var festligheterna slut och livet återgick till det normala.



Festen är över. Stolarna räckte inte till åt alla gäster så man fick låna av grannarna. Här är man på väg att återlämna dem. Från vänster: okänd, okänd, okänd, Henrik Kohlén, Ingvar Kohlén, okänd, Artur Kohlén, Gottfrid Andersson, okänd.


Fick konfirmanden några presenter då? Nja, inte som dagens konfirmander eller studenter. Av Kila församling fick varje konfirmand varsin ”Bibel för barn”, men av familjen fick man vanligen en psalmbok. Förr i tiden hade var och en hade sin egen psalmbok med sig till kyrkan, då fanns inga att låna på plats.


Traditionen var den att pojkar fick svarta psalmböcker och flickor fick vita (mycket för att matcha pojkarnas mörka kostymer och flickornas vita klänningar). Dessvärre var det prisskillnad beroende på färg – den vita var dyrare än den svarta!


Att både bekosta ett bröllop och samtidigt köpa konfirmationspresent blev kanske för mycket för lantbrukare Henrik Kohlén. Oavsett om det blev för dyrt eller om det var sparsamheten som gjorde sig påmind, så fick Märta en SVART psalmbok!



Konfirmationsminne. Trekvarts sekel sätter sina spår. Sliten, men inte sönderläst har den följt Märta genom livet.