För att gå till historien kan man inte vara som alla andra, man måste vara sin egen. Att prosten Prytz var ”sin egen” är nog de flesta överens om, men hur har eftervärlden velat framhålla honom – tyrann eller fadersgestalt?
Karl XI och prosten Prytz. |
Johan Fredrik Munktell (1764-1848), präst i Irsta (U-län), sammanställde på 1840-talet Westerås stifts herdaminne, ett register över Västerås stifts präster genom tiderna. Där framställs Prytz så här: ”Owanlig war hans wäg och en owanlig man förblef han. I hela sin lefnad behöll han stränga militairiska façoner, och med sin käpp, någon gång med yxhammaren, jemte hårda ord, tuktade han det stela Fernebo-folket så, att bonden tog hatten af sig i samma stund han öppnade porten /.../ Sina Adjuncter misshandlade och fördref han /.../ Sin klockare slog han förderfwad, att den gamle måste ligga under läkarehand.”
Bygdens män sammanställde ett klagobrev och så reste en delegation bestående av bygdens sex rikaste bönder till Strömsholm. Vid ankomsten fick de veta att kungen just kommit hem efter en ansträngande björnjakt, men kungen var alltid redo för att lyssna bönders klagomål. Han tog genast emot och bönderna visades in i Drabantsalen.
Matts Ersson svarade: ”Ni känner inte Nils Prytz. Han är okristlig i sin styrka och har brutit både armar och ben på både grova och starka bönder.” Kungen lyssnade uppmärksamt och förstod problematiken. Bönderna bugade sig djupt, tackade för att de fått besvära kungen och drog sig sedan tillbaka. Ensam stod kungen kvar, förundrad över vad han nyss fått höra.
”Det här är upprörande!”, utbrast han efter att ha studerat böndernas handlingar. ”Är allt detta sanning ska denne präst förvisas till en plats, där hans jättestyrka passar bättre än bland stackars utsugna bönder”, och bestämde sig därmed att inkalla Prytz för att höra hans version av det hela.
Några dagar senare anlände Prytz till Strömsholm. Kungen häpnade när han fick se den väldige prästen med långt silvervitt skägg som täckte hela bröstet. ”Ni är anklagad av Västerfärnebo-bönderna”, sade kungen, ”för att med hugg och slag – vilket föga anstår en präst – ha bemött dina församlingsbor. Hur vill du försvara ett sådant handlingssätt?” Lugn och samlad stod Prytz och lyssnade till de klagomål kungen fått tagit del av, innan han började att berätta. Han förklarade att Färnboborna var ökända i hela Västmanland för att vara riktiga slagskämpar och att de brukade sitta med hatten på sig i kyrkan samt att de sinsemellan under predikan brukade bjuda varandra snus eller tända sina tobakspipor! För att skapa ordning och reda hade Prytz tagit ut fridstörarna i sakristian och läxat upp dem. Att hålla ordning och reda i sin församling var något han erfarenhet från tiden som militär.
Strömsholms slott. |
”Är du militär?!”, utbrast kungen intresserat och samtalet en annan vändning. Prytz berättade då för kungen att han i unga år tjänstgjort i den svenska armén och vid ett tillfälle agerat fältpräst. Sveriges dåvarande konung, den store Gustav II Adolf, visade stor förtjusning över denna insats och beslutade därmed att bekosta Prytz' präststudier.
Karl XI lyssnade häpet till den åldrige mannens berättelse och insåg alltmer att var det någon som visste vad ordning och reda innebar så var det ju Prytz! Som sammanfattning av Prytz berättelse, konstaterade kungen: ”Ni är en ärlig präst och Gud give att jag hade många dig lik.”
Innan mötet var helt över, satte sig kungen vid sitt skrivbord och skrev i marginalen på det brev han fått från Färnebobönderna: ”Härmed förklarar jag att Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig för sina gärningar. Carolus”. Så överräckte han brevet till Prytz och avslutade mötet med orden: ”På samma sätt som jag är herre i mitt rike, skall även du vara det i din församling. Ty den som av min store anfader blivit gjord till präst, står endast inför Gud till ansvar för sina gärningar”.
Sant eller ej – tolkningen är fri!