En av de verkliga lärarprofilerna i Västerfärnebo skolhistoria var småskolläraren Johan Johansson, "Jo-Jo" kallad. Hans lärargärning kom att sträcka sig fyra generationer.
Johan Johansson, "Jo-Jo" (1846-1932). |
Johan Johansson föddes den 5 september 1846 i Sör Salbo by. Hans föräldrar var Unge Jan Jansson (1816-1895) och Stina Persdotter (1805-1885) som drev ett litet jordbruk, men på grund av dålig lönsamhet tvingades fadern att avyttra verksamheten. Gården såldes och familjen fick bo kvar, på undantag, in i en liten stuga somlåg på landsvägskanten.
Den fattiga familjen försörjde sig med varjehanda sysslor och modern åtog sig att hålla skola i sitt hem och här visade Johan tidigt sitt stora läsintresse.
Kyrkoherde I A Nordblad (1801-1876) |
Trots att folkskolan lagstadgades redan 1842 gick det trögt med införandet. Värst motstånd möttes på landsbygden där man tyckte att det var slöseri med billig arbetskraft. Men samma år fick Västerfärnebo en ny kyrkoherde, Ivar Alric Nordblad var av en annan åsikt. Han var en stor ivrare för folkbildning och skolgång.
I samband med 1862 års kommunreform infördes nya krav på hur skolfrågan skulle bedrivas i de nya kommunerna. I november 1862 utsågs det första Skolrådet i socknen och där beslutades det att: lärare till byskolorna skulle rekryteras från fjolårets konfirmander. ”En så enkel sak som ’att hålla skola’ kan väl vem som helst!”, resonerade man.
En vecka senare kom en hästskjuts från prostgården till Sör Salbo för att hämta den nyutnämnda läraren. Därefter styrdes färden mot Hedåker och ett möte med häradshövding Jan Hansson (1806-1888) om införandet av en ambulerande byskola.
Johan Johansson 1868. |
Men hur tänkte Skolrådet, egentligen? Hur skulle en 15-åring kunna bedriva undervisning i en klass där de äldsta eleverna var honom jämngammal? Och vad skulle han lära ut när han saknade både utbildning och erfarenhet? Jodå, utbildning skulle han få. Det skulle Skolrådet se till. En vecka som åhörare i Kyrkskolan må väl räcka!
Salbo skolstuga 1858-1882. I bakgrunden skymtar Wåhlgrens i Brunsala. Stugan revs 1933. |
I Sör Salbo inrymdes skolan i Johans barndomshem. Köket, som utgjorde själva skolsalen mätte 6x5 meter och här undervisades som mest 62 barn samtidigt! Hur alla dessa fick plats är en gåta, men det gick! Barnen satt på långbänkar kring långbord och skrivövningarna utfördes i sandlådor.
1873 infördes den fasta folkskolan, dvs. klasserna 3-4 i Salbo fjärding, skolgången var inte längre på den tiden. Problemet var bara att lärare för de senare klasserna saknades, en det var inga hinder för Johansson. Han verkligen brann för sina skolbarn och folkbildning och åtog sig att undervisa även större barnen. Därmed infördes periodläsning dvs. de två yngsta klasserna gick i skolan under sommarhalvåret, och de äldre klasserna under vintern.
Men detta blev alltför slitsamt för skollärare Johansson. Trots att han såg läraryrket som sitt kall och saknade egen familj, tvingades han till att avbryta sin lärargärning. Hade detta hänt i nutid kanske man hade bedömt det som utbrändhet – långt innan någon hade hört talas om någon vägg!
Men detta blev alltför slitsamt för skollärare Johansson. Trots att han såg läraryrket som sitt kall och saknade egen familj, tvingades han till att avbryta sin lärargärning. Hade detta hänt i nutid kanske man hade bedömt det som utbrändhet – långt innan någon hade hört talas om någon vägg!
Under 1870-talet tog skolväsendet verkligen fart på allvar i Västerfärnebo. 1876 invigdes Salbo folkskola på Åsen och en ny lärare anställdes. Något år senare byggdes även en ny småskola. Därmed började det ordna upp sig med både lokaler och lästider vilket gjorde att Johan så återvände till läraryrket. I den nya skolformen införde ”Jo-Jo” som han kom att kallas, odlingslära på schemat.
"Jo-Jos" stuga i Sör Salbo. |
När även fadern var död började Johan att tänka på sin egen ålderdom. Ett torparkontrakt på 49 år upprättades därför mellan skollärare Johan Johansson och hemmansägare Johan Wåhlgren (1835-1914) i Brunnsala, Sör Salbo. Den gamla skolstugan kom nu att förvandlas till ett måleri- och fönsterverkstad.
Johan Johansson var även utsedd hjälppräst och anlitades ofta till nöddop eller när en avliden skulle ”läsas ut” ur stugan.
Han deltog även aktivt i lärarmöten och konferenser både i och utom hembygden – en gång närvarade han vid Nordiska skolmötet i Köpenhamn, vilket han återberättade om på nästa möte med lokalavdelning av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Där diskuterades skolans utveckling och gavs även möjlighet till återblickar, något som ”Jo-Jo” verkligen visste något om.
Protokoll fört vid ett av hembygdsföreningens första möten, renskrivet av "Jo-Jo". |
1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening på initiativ av folkskollärare P. A. Rosenius som också blev dess sekreterare, med ”Jo-Jo” som vice sekreterare. Hans skrivkunnighet var eftertraktad och han anlitades ofta att sitta sekreterare på möten och stämmor vilket han gärna gjorde. Han åtog sig även renskrivning av redan skrivna protokoll.
Anteckningar och manuskript efter "Jo-Jo" finns bevarade i hembygdsföreningens arkiv. |
I september 1926 fyllde ”Jo-Jo” 80 år. Då uppvaktades han i sitt hem av forna elever, grannar och vänner. Enligt ett tidningsreferat bjöd han på kaffe med dopp, men undanbad sig presenter. Trots det överlämnade bygdens lärarkrets en korgstol. 1929 utsågs han till hedersmedlem i lokalavdelningen av SAF.
Efter ett långt och innehållsrikt liv insomnade Johan ”Jo-Jo” Johansson den 15 januari 1932, stilla i sitt hem. Han var då 84 år gammal.