Mormor Milda 120 år

I söndags, den 18 mars, var det 120 år sedan min mormors mor Milda Kohlén föddes. Det här är berättelsen om en kvinna som gav livet åt sju barn och såg arbete som sin främsta livsuppgift.

Alltid för händer. Milda stickar strumpor 1958.

Den här historien tar sin början på hösten 1896 då den 24-årige drängen Gottfrid Andersson flyttade in hos torparen Carl Fredrik Kättström (1827-1918). Som torpare var Carl Fredrik och hans hustru Johanna Andersdotter (1824-1905) skyldiga att årligen utföra ett antal dagsverken vid Kättsta Gård, men eftersom makarna nu var i 70-årsåldern började det bli svårt för dem att uppfylla kraven de hade. Kättströms hade endast en dotter, Hanna. Hon var fortfarande ogift och bodde kvar hemma för att vara föräldrarna behjälplig, men visst vore det bra om hon gifte sig så att någon kunde ta över torpet?

Den nye drängen visade sig vara en god tillgång i det Kättströmska hemmet. Han var ung och stark, arbetsvillig och det stod inte på förrän han och Hanna bildat parti. Den 27 november 1897, strax före drängens 25-årsdag stod bröllopet mellan Gottfrid Andersson och den 17 år äldre Hanna Kättström (1855-1930).

Hos fotografen. Milda Andersson vid fotograf Grellstrand i Sala, omkring år 1900.

På vintern 1897-98 gick familjen Kättström/Andersson i spänd förväntan. Den 43-åriga Hanna väntade barn, och den 18 mars nedkom hon med en flicka som döptes till Milda Lovisa.

Milda var en efterlängtad dotter som älskades av alla i familjen från första stund och blev morföräldrarnas ögonsten. Mormor Johanna gick ur tiden redan 1905, men morfar Carl Fredrik och Milda utvecklade starka band. Moster Margit (1924-2013) mindes hur det berättades om hur morfar Carl Fredrik i 80-årsåldern, lärde Milda att åka skridskor.

Harakers kyrkskola i början av 1900-talet. Någon av flickorna heter Milda Andersson.

1903 började Milda i Harakers kyrkskola och barndomen avslutades med konfirmation i Harakers kyrka 1912. Därefter blev hon likt sin mor, kvar hemma som hjälp till sina föräldrar. Gottfrid var nu i sin krafts dagar, 40 år fyllda, medan Hanna närmade sig de sextio.

Familjen i Brotorp. Gottfrid, Milda och Hanna Andersson.

I grannskapet till Brotorp fanns bygdens stora begivenhet – IOGT-lokalen i Ulvsta. Den var alldeles nybyggd och verksamheten var både stor och omfattande. Här ordnades det varierande aktiviteter som ortsbefolkningen aktivt deltog i, så även familjen Andersson.

Vid samma tid som Milda konfirmerades, etablerade sig en ny familj i Haraker: Kohléns i Hasselbäck. Familjen bestod av tre söner och en dotter, alla ungefär i ålder med Milda. Ganska snart mötte Milda den yngste av bröderna  – Henrik – som med tiden skulle bli hennes make.

Äkta makar. Milda och Henrik vigdes den 2 december 1917.

De nygifta flyttade in hos Mildas föräldrar i Brotorp där även Mildas morfar, Carl Fredrik Kättström bodde kvar tills han gick ur tiden i augusti 1918, 90 år gammal.

Brotorp, som tidigare varit ett torp under Kättsta gård, friköptes av Mildas far omkring år 1912. Gottfrid som övertagit torpet efter sin svärfar upphöjdes nu till ”hemmansägare”, men trots att torpet nu räknades som en mindre bondgård var den alltför liten för att föda en växande familj. 

På våren 1920 flyttade därför Milda och Henrik med döttrarna Aina och Alice till Surahammar (U-län) där Henrik arbetade som snickare på Surahammars bruk.

I september 1921 gick flyttlasset på nytt, denna gång till Kila (U-län). Här hade Mildas far köpt en liten egendom i byn Öster Tullsta.

Öster Tullsta.

Det hus som familjen Kohlén nu flyttade in i var en rymlig och välventilerad byggnad. Gammalt och dragit, men trots det hade det stora köket moderna finesser! Gårdens förre ägare hade varit slaktare med verksamheten förlagd i köket. För att slippa bära in allt vatten hade man grävt en vattenledning in till köket och med hjälp av en handpump på väggen fick nu Milda in sitt diskvatten utan att behöva gå ut!

Att Gottfrid sökte sig till just Kila är kanske ingen slump. I ett torp under Limsta gård bodde Gottfrids gamla mor, Karolina Andersson. Vid mitten av 1920-talet klarade hon inte sig själv längre utan flyttade hem till familjen Andersson/Kohlén. Här avled hon i januari 1928, 80 år gammal.

Mildas främsta uppgift i livet blev att vårda och ta hand om sina nära och kära. Det kan kännas märkligt för en nutidsmänniska att låta en far- eller morförälder flytta in hos sig på sin ålderdom men för Milda var det helt naturligt. Hon hade växt upp tillsammans med sin morfar och att ta hand om sin gamla farmor var därför självklart!

Syskonen Kohlén 1941. Stående från vänster: Artur, Gertrud, Ingvar, Märta, Margit. 

Sittande från vänster: Alice, Aina.

Vid sidan av åldringsvård och barnuppfostran skulle hon dessutom sköta hushållet, baka och laga mat, sy och laga kläder. Hur hann hon med allt??! Allteftersom barnen växte upp fostrades de i samma anda, att alltid ha något för händer!

Några fritidsproblem hade hon inte eftersom det inte blev någon tid över, men Milda gick med i Kila SLKF-avdelning (nuv. Centerkvinnorna) och som pensionärer gick hon och Henrik med i Tärna PRO där Milda utsågs till sekreterare. 1957 tilldelades hon Hushållningssällskapets medalj för sin ”husmoderliga gärning”.

Milda varpar. (1965)

Något som Hushållningsnämnden särskilt fastnade för när de nominerade henne var hur hon trots skötsel av en stor barnaskara och lantbruk hade hunnit med att odla och bereda lin på traditionellt vis. Vävning och handarbete i alla dess former var Mildas största intresse, i synnerhet i fråga om linberedning. Alla de sju barnen utrustade hon med hemvävda lakan och linnehanddukar. Vilken prestation!

Arbete, arbete och åter arbete – så såg livet ut för Milda Kohlén. Fick hon en stund över, vad hon kallade ”semester”, satte hon sig en stund med virkningen eller klippte mattrasor! Sedan barnen flugit ur boet blev tillvaron lite lugnare för Milda och Henrik, men hon hade fortfarande omsorgen om sin gamle far. Gottfrid bodde kvar hos dotter och måg tills han avled 1961, 88 år gammal. Han hade då varit änkeman i 30 år.

Vid spinnrocken. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.

Efter att hon uppmärksammades i samband med husmorsmedaljen började ett nytt kapitel i Mildas liv, hennes kunskap om linberedningens många moment gjorde henne intressant för hemslöjdsrörelsen. I ett tidningsreportage från 1961 berättar Milda att hon alltid haft linodling, ända sedan barndomen. Att så och bereda lin var alltså medfödd kunskap – det hon inte visste om linberedning var inte värt att veta!  Hennes kunnande blev en levande länk till det förgångna och hon engagerades till hembygdsgården i Kila, till Väsby kungsgård i Sala (där hon och Henrik också hade en linåker) och på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Det som gjorde henne särskilt unik var att hon kunde den svåra konsten att spinna lin till ett jämt garn – utan 'snevor', som hon sa.

Tyskebo.

Sedan gården övertagits av sonen Ingvar 1964, flyttade makarna till Tyskebo, en dryg kilometer från Tullsta och här fick makarna ett trivsamt pensionärsboende.

Mot slutet av sitt liv så visade Milda prov på den verkliga konstnär hon var. Som en sammanfattning av sitt liv, sitt kunnande och noggrannhet färdigställde hon ett konstverk som togs emot som en kärleksförklaring till Kila-bygden, den trakt som varit hennes hembygd i 50 år. Efter en omfattande renovering återinvigdes Kila kyrka i februari 1970 och samtidigt överlämnades Mildas sista storverk – två altardukar av lin. Linet hade hon själv odlat och berett, spunnit och vävt. Vidare hade hon broderat på dukarna och runt om hade hon smyckat dem med spetsar som hon virkat efter egenkomponerat mönster. Fantastiskt!

Plötsligt avtog krafterna för Milda och på sommaren 1970 flyttade makarna en sista gång, till ålderdomshemmet Lindgården i Kila. Efter ett långt liv fyllt av arbete, insomnade Milda lugnt och stilla den 2 december 1970, 72 år gammal – på dagen 53 år sedan hon stod brud i Haraker.

 

Mordet på Fix Anders

Det är spännande det här, att ha en lokalhistorieinriktad blogg. På hembygdsföreningens senaste styrelsemöte presenterades ett häfte om en händelse i 1800-talets Salbohed. Historien har sammanställts av Håkan Gelin i Borlänge och en del uppgifter har han hämtat från min blogg!

Marketenteri på det gamla Salbohed.

Den här historiens huvudperson hette Johannes Eklund och var född 1868 i Norr Hörende men blev tidigt föräldralös och växte upp som fosterbarn hos traktens bönder.

Från och med 1891 tituleras den nu 28-årige Johannes Eklund som "lös dräng" i kyrkboken. Att vara ”lös dräng" eller piga innebar att man var en arbetskraft utan kontrakt och kunde hugga i där det så behövdes.

Nåväl, den "löse drängen" Eklund arbetade började nu som hjälpdräng hos Fix Anders Olsson på Åsen, Norr Salbo och under övningsperioderna  arbetade han som marketenteribiträde vid regementet på Salbohed.

Fix Anders var en inflyttad dalkarl ifrån Äppelbo (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare. Tillsammans med sin familj hade han flyttat till Västerfärnebo 1890 och att han sökte sig till dessa trakter berodde dels på att han deltagit i militärövningar på Salbohed och dessutom hade han en bror på orten sedan tidigare – Fix Per Olsson-Dalberg.

I början av oktober 1892 påträffades något märkligt i ett dike i ett avloppsdike på regementsområdet vid Salbohed. I leran hittades nämligen en hand! Och inte nog med det, under lera och gräs fanns en ihjälhuggen man – Fix Anders Olsson!!

Snart nog utpekades marketenteribiträdet Johannes Eklund som gärningsman och redan efter en vecka hade han erkänt alltihop.

Mordet blev en stor nyhet och uppmärksammades i tidningarna. I tidningen ”Dalpilen” från den 14 oktober 1892 står att läsa (här återgivet med modern stavning):

”Motivet för sin handling uppgiver E. [Eklund] vara dels av fruktan att Olsson skulle döda honom, dels medömkan med hustrun, som vore illa behandlad. Hon hade till E. en gång yttrat att när hon gick till sängs, vore det med en tanke som att hon skulle gå till döden.”

Fix Anders var sinnessvag, en egenskap han ansåg vara till fördel då han hotade Eklund. Han menade att han skulle kunna ta livet av Eklund utan att bli straffad, eftersom han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Som tidigare nämnts så var Anna Persdotter (Fix Anders hustru) rädd för honom, inte minst då han var drucken eftersom han hade ett dåligt ölsinne. När Fix Anders var full blev han även svartsjuk på hustrun, som han trodde hade en relation med Eklund.

Vid ett tillfälle hade Eklund tillsammans med Anna Persdotter hämtat Fix Anders vid hospitalet i Sala. Fix Anders hade då varit drucken men märkte hur hustrun och Eklund kastat hemliga blickar på varandra, något som han tolkade som en relation.

Under förhören erkände Eklund att de sänt varandra hemliga blickar, men endast med innebörden: ”nu är han full igen!” Eklund blev för dessa blickar hotad till livet, men istället beslutade han sig för att förekomma Fix Anders.

Klockan nio på kvällen, den 22 september gick Eklund ut. Fix Anders var på utfärd och väntades att komma hem senare under kvällen. Eklund satte sig i ett uthus för att invänta Fix Anders. Han behövde inte vänta länge förrän han hörde Fix Anders komma visslande. Eklund tänkte då: ”kommer han hem så kommer han att leva lika tokigt som vanligt, så det är nog bäst att jag passar tillfället och röjer undan honom”.

Ur Dalpilen 1892-10-14: 

”Eklund tog därför upp en sten och gick honom till mötes. Olsson som märkte att någon komma emot sig, frågade vem det var, men istället för svar gav E. honom ett starkt slag i huvudet, som träffade ögat. Olsson som av slaget föll till marken, erhöll därpå ytterligare av stenen två slag i huvudet.”

Nu insåg Eklund att han inte skulle lyckas slå ihjäl Olsson – här behövdes skarpare vapen. Därför tog han fram sin kniv och högg offret i halsen. Då reste sig Fix Anders upp och frågade: ”Vad tänker ni på?” Eklund svarade inte utan gav honom ytterligare två hugg och så var Fix Anders död.

Salbohed 1888. Delförstoring av karta över regementsområdet. Vägen som går från bildens överkant till nedre är  länsväg 771. Den stora röda markeringen i bildens högerkant är "Lasarettet".

Nu återstod det värsta – att gömma liket och utplåna alla spår. Kniven, mordvapnet, kastade han bort i en skyttegrav och liket släpade han till ett avloppsdike strax intill. På grund av att Fix Anders var ovanligt grov och tung orkade inte Eklund dra den döda kroppen längre än ca. 500 meter från landsvägen.

Vid "Lasarettet" fanns en spade som han hämtade för att kunna gräva ned liket. Sedan han gjort det, ställde han tillbaka spaden och tvättade av sig blod och smuts i Lasarettets brunn och gick hem utan någon sett honom.

"Lasarettet" fanns kvar till 1940-talet.

Under hösten 1892 hölls flera förhör och slutligen föll domen. Johannes Eklund dömdes till livstids straffarbete ”samt förlust för alltid af medborgerligt förtroende”. Även Fix Anders hustru, Anna Persdotter, misstänktes som medbrottsling, men frikändes med upprättelse om att ”när saken nu vore utredd, inga mistankar behöfte hvila på henne”.

Johannes Eklund överklagade domen till hovrätten, men Svea Hovrätt gick på häradsrättens beslut och fastställde domen den 28 december 1892. Den 1 februari 1893 intogs så Johannes Eklund på Långholmens centralfängelse.

Efter 20 år på Långholmen ansökte Eklund om nåd hos Kungl. Maj:t för att förkorta sitt straff. Eklund sågs som en mönsterfånge och beviljades därför sin nådeansökan och i juni 1913 är han åter en fri man.

Som frigiven flyttade han hem till sin syster Anna Matilda Eklund som var sömmerska och handelsföreståndare i Lima (W-län). Här började Johannes nu som skrädderiarbetare och lärde sig till skräddare så småningom. Efter ett flertal flyttningar hamnade syskonen Eklund till slut i Hille församling (X-län). 

1934 avled skräddaren Johannes Eklund i sviterna efter en hjärnblödning, 66 år gammal. Systern Anna Matilda levde till 1957, 87 år gammal.