Julhandel 1919

 

”Handlaren hade sin brådaste tid till jul, fastän julhandeln inte alls var vad den är nu”. Så inleder J. David Pettersson sin berättelse om sin första jul som handlare i Norr Salbo år 1919.

Annons i Sala-Posten 1927.

I slutet av 1910-talet var Västerfärnebo en traditionell jordbruksbygd där december månad var fylld av olika julförberedelser. Därmed hade inte julhandeln riktigt slagit igenom än, men andra tider vara att vänta.

I februari 1919 övertog J. David Pettersson affären i Norr Salbo, men det gick trögt i början. Första världskrigets ransoneringar hade satt sina spår men framförallt var grannarna mycket skeptiska till den nya handlaren: Vem var han? Hur var han? Ska man handla hos honom eller hos konsumtionsföreningen? 

Men när julen närmade sig – då blev det annat ljud i skällan! J. David såg till att ha ett välsorterat julutbud. Julhandeln på den tiden var en intensiv period, men den började inte förrän tidigast en vecka före julafton och avslutades med brådskande kommers under de sista dagarna före helgen.

Butiken i Salbo var öppen måndag-lördag klockan 07-19 och sköttes i huvudsak av J. David och hans hustru Maria, men till julrushen behövde de extrapersonal. Då anlitades grannfrun, Jenny Ågren i Bryggars [länk], som kunde komma med kort varsel.

Julveckan var strålande dagar för butiken och man lyckades sälja för omkring 800 kr (ca. 15 300 kr i dagens penningvärde) på en dag! Det kan tyckas lite, sett med nutidens ögon, men det behövde säljas mycket varor för att komma upp i 100 kr eftersom det mesta såldes på metervara och lösvikt.

Några samtida prisexempel:

Kaffe, orostat 2:-/kg

Bitsocker 0:64/kg

Risgryn 0:35/kg

Islandssill 1:50/kg

Köttfärs 6:50/kg

Julen 1919 var alltså J. Davids första jul som egen handlare och hela julaftonen var det full kommers i butiken. Med anledning av den stundande julhelgen hade J. Davids föräldrar från Enhörna kommit på besök och Maria frågade sin make om när han skulle kunna ”ta helg”. Han hoppades kunna komma ifrån vid 18-tiden, men ingen av kunderna gjorde sig någon brådska – öppettiderna var väl desamma ändå?!

Familjen J. David Pettersson 1920.

Men när den sista kunden hade gått och J. David kunde stänga, hade klockan hunnit blivit 8 på kvällen! Just som han höll på att släcka för att gå upp till familjen och det väntande julbordet, knackade det på affärsdörren och utanför stod byns yngste bonde och sa:


”Har ni stängt allaredan?! Och jag som inte har köpt några julklappar än…” Det blev ingen annan råd för J. David att gå ut i affären och tända fotogenlamporna igen för att tillbringa ytterligare en timme i butiken. Allt för kunden!

Livet som lanthandlare på 1920-talet var inte ett jobb utan en livsstil där man alltid var tillgänglig. Var man hemma och kunder i behov av att handla när butiken var stängd, så öppnade man. Inte förrän 1939 infördes Affärstidslagen som förbjöd kvälls- och helgöppna butiker (efter kl. 18 på vardagar och efter lunchtid på lördagar). Då först kunde J. David fira jul med familjen i ”vanlig” tid!

Jul i Bernshill 1941. Bakre raden, från vänster: Linnéa Landgren, J, David och Anna Pettersson.
Främre raden från vänster: Kalle Pettersson, Victori Pettersson, Olle Pettersson.

Gott Nytt År alla läsare!

Farmors koffert

Det här är en fascinerande historia om hur ett föremål kan vara den avgörande pusselbiten mellan ett gemensamt ursprung och avlägsna släktingar.

Anna Johansson (1887-1956)

Som hembygdsforskare råkar man ibland ut för märkliga händelser. På försommaren 2014 blev jag uppringd av en dam från Tranås som påstod att hennes farmors Amerika-koffert skulle finnas bevarad på Västerfärnebo Gammelgård och nu planerade hon, tillsammans med sin syster, att besöka Västerfärnebo och kofferten vilket hon undrade om jag kunde hjälpa dem med.


Att det fanns en Amerika-koffert i samlingarna, det visste jag, men inte så mycket mer. Men efter att ha grävt i kyrkböckerna och vidtalat minnesgoda kontakter så kunde jag sammanställa "Historien om Farmors koffert”.

2021. Av bebyggelsen i Liljebacken återstår endast denna loge.

Anna Vilhelmina föddes den 2 november 1887 i soldattorpet Liljebacken på Lasjö ägor. Föräldrar var Erika Jansdotter och indelte soldaten Gustaf Englund. 

I soldatfamiljen växte en stor barnaskara upp: Gustaf Leonard, Hulda Erika, Anna Erika, Agnes Charlotta, Johannes Alexander, Anna Vilhelmina, Linus Andreas, Albert Adrian och Erik Albin Nikolaus. Två av dessa avled innan sin tioårsdag.

Familjen Gustaf Englund ca. 1897. Bakre raden från vänster: Erika och Gustaf Englund, Agnes.

Främre raden från vänster: Johannes, Linus, Albert, Erik och Anna.

Under den senare delen av 1800-talet var Västerfärnebo en rikt befolkad socken. 1848 uppgick befolkningen till 3 294 personer. I Västerås stad fanns då 3 618 invånare. Befolkningen i Färnbo fortsatte öka och nådde i början av 1890-talet sin topp med ca. 5 000 invånare. Då bodde fler människor i Västerfärnebo socken än i Västerås stad!

Men denna stora befolkning medförde nackdelar: bygdens tillgångar räckte inte till för alla och man sökte sig därför ut i världen. Fyra av Gustaf Englunds barn kom att emigrera till Amerika.

Först ut var Gustaf Leonard, äldst av syskonen. 17 år gammal gav sig iväg till landet i väster och tio år senare, 1902, for Agnes och Linus samma väg.

Fribaptistkapellet i Ösby byggdes på 1880-talet och revs ca 90 år senare.

Familjen Englund var fromt religiösa och anslöt sig tidigt till den nybildade baptistförsamlingen i socknen. Sedan familjen flyttat 1903 Sör Hörende började man hålla söndagsskola där under många år för bygdens barn.

Den här historiens huvudperson, Anna, bodde kvar hemma tills hon var 19 år. Då hon gav sig ut i vuxenlivet och stora världen och tog sig ända till Stockholm där hon snart fick plats som piga hos en handelsföreståndare i det nybildade Solhems Andelsförening u p a.

Trots att detta hände i en tid utan vare sig mobiltelefoner eller sociala medier så höll Anna hela tiden kontakten med sin syster Agnes i Amerika. Efter knappt två år i huvudstaden bestämde sig Anna att emigrera även hon. En ivrig brevväxling mellan systrarna kan man tänka sig uppstod sedan Anna väl bestämt sig och till sommaren 1908 kom Agnes hem till Sverige igen för att hjälpa Anna att ta det verkligt stora klivet ut i den stora världen!

Den 4 september 1908 klev systrarna Englund ombord på ångaren Calypso i Göteborgs hamn för den första etappen till Hull i England. Därifrån reste de vidare till Boston i Massachusetts, USA.

Sedan Anna funnit sig till rätta i sitt nya hemland, följde hon med Agnes på ett religiöst möte. Där träffade de två svenskar, bröderna Carl och Edvin Johansson ifrån Södermanland. Vänskap uppstod mellan de båda syskonparen och snart stod det inte på förrän bröllopsklockor började ringa för Agnes som gifte sig med Edvin och Anna som gifte sig med Carl.

Herr och Fru Johansson vigdes den 7 oktober 1911.

Men trots att Anna funnit kärleken, gift sig och troligen såg ljust på framtiden så kände hon en stark hemlängtan. Knappt ett halvår efter bröllopet beslutade de nygifta att återvända till sitt gemensamma fosterland. Väl tillbaka i Sverige köpte de sig ett litet jordbruk i Annas hemtrakter och de blev bönder. Här föddes nu i rask takt barnen Alice Vilhelmina, Karl Harry och Erik Alfred.

Att som nybliven lantbrukare starta upp en ny verksamhet i första världskrigets dyrtider visade sig vara en alltför stor prövning. Därför såldes gården redan 1916 och familjen flyttade till Lövhult i Tumbo församling (D) där de blev torpare istället.

Carl och Anna Johansson

Livet som torpare var inte mindre slitsamt än för en småbonde, men man hoppades att utsikterna skulle ljusna med tiden. I april 1917 föddes ytterligare en son, Gustaf Albert, Gösta kallad. Men glädjen över att familjens nytillskott kom snart att fläckas av dödsskuggans mörker. Tio dagar efter Göstas födelse avled Carl, knappt 37 år gammal. Dödsorsaken var äggvita och hjärtfel.

Det blev en tuff tillvaro för den nyblivna änkan och fyrabarnsmodern Anna som nu ensam fick ansvara för familjens uppehälle. I april 1918 såg hon äntligen en ljusning i det årslånga mörkret. Då upplöste hon torparkontraktet och därmed kunde hon återvända till Västerfärnebo och föräldrarna i Sör Hörende.

1918. Anna Johansson med barnen från vänster: Harry, Alfred, Alice och Gösta.

Hos Gustaf och Erika var alla välkomna. Med tre barn i Amerika var det självklart att Anna med familj skulle få bo hos dem när olyckan drabbat henne så hårt. Hos Englunds bodde även sedan några år en yngre bror till Anna, evangelisten och lappmissionären Albert Englund (1892-1959).

Men på vintern 1920 drabbades familjen familjen på nytt av en tragedi. Gustaf Englund som numer försörjde sig som skräddare, tog efter ett tjänsteärende genvägen hem över Hörndesjöns is. Färdmedlet var spark och plötsligt brast isen under honom och han drunknade, 68 år gammal.

Anna hade vant sig vid det här laget att livet kunde vara tufft ibland, men på samma sätt som modern hade varit ett stöd för Anna så fick hon nu vara ett stöd för Erika. Men visst kan man fråga sig: Hur klarade de sig?!

Jul i Englunds. Familjerna samlade. Till vänster om bordet sitter Anna Johansson med sönerna, från vänster: Alfred, Harry och Gösta. Till höger om bordet: mor Erika Englund med brodern Albert.

Hursomhelst, barnen växte upp och gav sig ut i världen och bildade egna familjer. Kvar i stugan i Sör Hörende blev Anna, brodern Albert och deras gamla mor. Erika Englund gick ur tiden den 14 februari 1948. Då var hon 93 år gammal.

Stugan i Hörnde ärvdes nu av Anna och Albert. Albert, som under många år gjort sig känd som "lappmissionären" hade under sina resor i norra Sverige träffat evangelisten Viola Senja Alfhilda Wiklund från Finland. I maj 1948 gifte de sig och bosatte sig i Englunds.

2021. Ungefär så här är det tänkt att Annas koffert kommer att visas upp i Textilmuseet.
Koffertens innehåll har inte tillhört Anna. 

Trots att livet inte alltid varit så snällt så hade Anna ändå klarat sig bra. Men hon hade en önskan kvar: att en gång till få resa till Amerika och en sista gång få träffa sin syster Agnes! År 1951, vid 64 års ålder, köpte hon sig en biljett, packade sin koffert som hon hade med sig på återresan 1912 och gav sig iväg på sin drömresa – än en gång till Amerika!

Ingen vet hur länge hon stannade där eller vad hon gjorde, men förhoppningsvis uppfyllde den alla hennes förväntningar. Väl hemma igen ställdes kofferten upp på vinden.

Efter ett innehållsrikt liv gick Anna Johansson den 7 september 1956, 69 år gammal.

EPILOG

Sedan Anna gått ur tiden bodde Albert med familj kvar en tid i Sör Hörnde, men sålde sedan stugan till Lennart Lundgren, född 1927 i Västerfärnebo och gift med Selvi Milberg (1929-2015) och Englunds blev fritidshus.

Sedan Lennart gått ur tiden 2001 blev huset till salu. I samband med att huset tömdes inför försäljningen hittade man Annas gamla Amerika-koffert som stod kvar på vinden. Istället för att slänga den, skänktes den till Västerfärnebo hembygdsförening och tack vare att den hamnade där så har ättlingar till både Anna och Agnes besökt Gammelgården – ovetande om varandra!

Därför kommer Annas koffert att få en hedersplats i det textilmuseum som just nu är under uppbyggnad!