Prosten Prytz, del 3

'Prosten Prytz' är ett begrepp som förknippas med makt, våld och skräck. Med hugg och slag tuktade han det hårdhudade Färnbofolket.

"Prytzens dagg".

Kyrkotukt och skogsaffärer

1600-talets präster i stormakten Sverige var mycket viktiga personer med många funktioner. Huvudsysslan var förstås att sprida Guds ord, men lika viktigt var att förkroppsliga den världsliga makten inför sockenborna. I en tid utan vare sig radio eller internet fungerade kyrkan som bygdens nyhetsförmedlare. Prästerna kunde då bli tvungna att både vara en lojal statstjänsteman och samtidigt församlingens gode herde, en inte helt enkel uppgift då överheten ibland krävde åtgärder som var till socknens nackdel.

Nils Prytz var prästmannen som verkligen gjorde allt för att skapa ordning och reda. Det hade han låtit sig inspireras av biskop Rudbeckius, som på ett fördömande sätt predikat om tidens fördärv, dryckenskap, sabbatsbrott och horeri.

Olaus Laurelius

Ny biskop i Västerås sedan Rudbeckius gått ur tiden, var Olaus Laurelius (1585-1670). Han var av exakt samma åsikt som sin företrädare. Han förordade skärpning av kyrkotukten, en uppgift som Nils Prytz tog på fullaste allvar. Under 1650-talet dömde Prytz det hårda Färnbofolket för allehanda gärningar, främst för brott mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott) och i kyrkan krävde han ordning och reda: den som inte skötte sig tuktades med ömsom ord, ömsom slag…

För att få ortsbefolkningen att förstå allvaret kyrkans makt införde Prytz år 1652 ett äktenskapsprov. Det innebar att det blivande äkta paret förhördes på Luthers katekes och visade det sig att kunskapen var alltför bristfällig förbjöds de att få gifta sig. Som straff dömdes de till böter som blev inkomster för kyrkan.

Vad hade då prosten Prytz för metod för att fostra sin församling? Färnboborna var, enligt honom, ett trotsigt släkte som inte kände någon som helst respekt för sin andlige ledare. Det berättas att mitt under pågående predikan kunde församlingen börja resonera med varandra, ta fram elddon och flinta för att kunna tända sina tobakspipor! Vid dessa tillfällen tillkallades klockaren, kyrkstöten eller så ingrep Prytz själv för att skapa ordning och reda med hjälp av käpp eller piska!

Men trots att biskopen förordade kyrkotukt och Prytz uppfyllde hans önskan mer än väl, så fanns det gränser för hur långt kyrkoherdar fick driva denna tukt och fostran. Samma år som äktenskapsprovet infördes fick biskopen nog och Prytz blev tillfälligt avstängd från sin tjänst. Det kom att hända flera gånger…

Läderpiskan som visas här ovan, "Prytzens dagg", är en av två läderpiskor som användes av Prytz i hopp om att fostra Färnboborna. Knutpiskor som denna är tillverkad av en tjurpenis klädd med flätad läder och just den här finns i Nordiska museets samlingar. Den inköptes år 1884, men den andra behöll man i kyrkan som minne av den grymme herden.

Alla dessa straff och påföljande böter medförde att Färnboborna fick ett allt större behov av kontanter. För att lösa problemen var Prytz villig att låna dem pengar, men med motprestationen att de pantsatte sin egendom. När lånetiden gått ut men skulden inte återbetalats, övertog Prytz panten (dvs. egendomen). Genom denna tvivelaktiga affärsmoral kom Prytz att bli en av de största jordägarna i socknen.

Vretaberg. Denna jordkällare härstammar troligen från Prytz tid.

År 1663 inställde sig Nils Prytz vid hösttinget och visade upp ett köpebrev som intygade att han köpt gården ’Kilbovreten’ för 613 riksdaler samt löst en skuld på 700 riksdaler åt säljaren. Men Prytz var inte nöjd med sitt köp. Han menade att Kilbovreten var en gård som uppstått utan samband med byn Västerbykil – trots att Kilbobönderna var eniga om att Kilbovreten var en avstyckad egendom från Västerbykil! Orsaken till tvisten var att Prytz ansåg att Kilbovretens skogslott var alldeles för liten och att det är Kilboböndernas fel. I sex år pågick striden innan häradsrätten beslutade enligt Prytz linje och tilldelade honom ett större skogsskifte än vad som var rimligt i förhållande till gårdens storlek.

Kilbo kyrkväg. Här ses två vägdragningar som båda kallas "Kilbo kyrkväg". Den röda markeringen är den ursprungliga medan den parallella gröna är nuvarande länsväg U763 som ansluter till U766.

När Prytz år 1664 utnämndes till prost i Västerfärnebo pastorat med Västervåla och Norbergs församlingar, bosatte han sig i Kilbovreten. Som en markering för vem som nu bodde där, döptes gården om till det mer statusklingande Vretaberg. Men det fanns en nackdel med att bosätta sig där: det var 7 km (fågelvägen) till kyrkan! Någon farbar väg över skogen mellan Västerbykil och kyrkbyn fanns ännu inte. Men prosten Prytz var inte rådlös. En söndagsmorgon lät han kyrkklockorna ringa och med hjälp av ljudet red han den rakaste vägen och märkte ut Kilbo kyrkväg. Så säger traditionen iallafall.

I takt med ökat förtroende växte även Prytz grymhet och maktspel. Färnboborna började tröttna på hans maktmissbruk och därför började en motståndsrörelse ta form ute i bygderna. Mer om det i nästa blogg.