Mormor Milda 120 år

I söndags, den 18 mars, var det 120 år sedan min mormors mor Milda Kohlén föddes. Det här är berättelsen om en kvinna som gav livet åt sju barn och såg arbete som sin främsta livsuppgift.

Alltid för händer. Milda stickar strumpor 1958.

Den här historien tar sin början på hösten 1896 då den 24-årige drängen Gottfrid Andersson flyttade in hos torparen Carl Fredrik Kättström (1827-1918). Som torpare var Carl Fredrik och hans hustru Johanna Andersdotter (1824-1905) skyldiga att årligen utföra ett antal dagsverken vid Kättsta Gård, men eftersom makarna nu var i 70-årsåldern började det bli svårt för dem att uppfylla kraven de hade. Kättströms hade endast en dotter, Hanna. Hon var fortfarande ogift och bodde kvar hemma för att vara föräldrarna behjälplig, men visst vore det bra om hon gifte sig så att någon kunde ta över torpet?

Den nye drängen visade sig vara en god tillgång i det Kättströmska hemmet. Han var ung och stark, arbetsvillig och det stod inte på förrän han och Hanna bildat parti. Den 27 november 1897, strax före drängens 25-årsdag stod bröllopet mellan Gottfrid Andersson och den 17 år äldre Hanna Kättström (1855-1930).

Hos fotografen. Milda Andersson vid fotograf Grellstrand i Sala, omkring år 1900.

På vintern 1897-98 gick familjen Kättström/Andersson i spänd förväntan. Den 43-åriga Hanna väntade barn, och den 18 mars nedkom hon med en flicka som döptes till Milda Lovisa.

Milda var en efterlängtad dotter som älskades av alla i familjen från första stund och blev morföräldrarnas ögonsten. Mormor Johanna gick ur tiden redan 1905, men morfar Carl Fredrik och Milda utvecklade starka band. Moster Margit (1924-2013) mindes hur det berättades om hur morfar Carl Fredrik i 80-årsåldern, lärde Milda att åka skridskor.

Harakers kyrkskola i början av 1900-talet. Någon av flickorna heter Milda Andersson.

1903 började Milda i Harakers kyrkskola och barndomen avslutades med konfirmation i Harakers kyrka 1912. Därefter blev hon likt sin mor, kvar hemma som hjälp till sina föräldrar. Gottfrid var nu i sin krafts dagar, 40 år fyllda, medan Hanna närmade sig de sextio.

Familjen i Brotorp. Gottfrid, Milda och Hanna Andersson.

I grannskapet till Brotorp fanns bygdens stora begivenhet – IOGT-lokalen i Ulvsta. Den var alldeles nybyggd och verksamheten var både stor och omfattande. Här ordnades det varierande aktiviteter som ortsbefolkningen aktivt deltog i, så även familjen Andersson.

Vid samma tid som Milda konfirmerades, etablerade sig en ny familj i Haraker: Kohléns i Hasselbäck. Familjen bestod av tre söner och en dotter, alla ungefär i ålder med Milda. Ganska snart mötte Milda den yngste av bröderna  – Henrik – som med tiden skulle bli hennes make.

Äkta makar. Milda och Henrik vigdes den 2 december 1917.

De nygifta flyttade in hos Mildas föräldrar i Brotorp där även Mildas morfar, Carl Fredrik Kättström bodde kvar tills han gick ur tiden i augusti 1918, 90 år gammal.

Brotorp, som tidigare varit ett torp under Kättsta gård, friköptes av Mildas far omkring år 1912. Gottfrid som övertagit torpet efter sin svärfar upphöjdes nu till ”hemmansägare”, men trots att torpet nu räknades som en mindre bondgård var den alltför liten för att föda en växande familj. 

På våren 1920 flyttade därför Milda och Henrik med döttrarna Aina och Alice till Surahammar (U-län) där Henrik arbetade som snickare på Surahammars bruk.

I september 1921 gick flyttlasset på nytt, denna gång till Kila (U-län). Här hade Mildas far köpt en liten egendom i byn Öster Tullsta.

Öster Tullsta.

Det hus som familjen Kohlén nu flyttade in i var en rymlig och välventilerad byggnad. Gammalt och dragit, men trots det hade det stora köket moderna finesser! Gårdens förre ägare hade varit slaktare med verksamheten förlagd i köket. För att slippa bära in allt vatten hade man grävt en vattenledning in till köket och med hjälp av en handpump på väggen fick nu Milda in sitt diskvatten utan att behöva gå ut!

Att Gottfrid sökte sig till just Kila är kanske ingen slump. I ett torp under Limsta gård bodde Gottfrids gamla mor, Karolina Andersson. Vid mitten av 1920-talet klarade hon inte sig själv längre utan flyttade hem till familjen Andersson/Kohlén. Här avled hon i januari 1928, 80 år gammal.

Mildas främsta uppgift i livet blev att vårda och ta hand om sina nära och kära. Det kan kännas märkligt för en nutidsmänniska att låta en far- eller morförälder flytta in hos sig på sin ålderdom men för Milda var det helt naturligt. Hon hade växt upp tillsammans med sin morfar och att ta hand om sin gamla farmor var därför självklart!

Syskonen Kohlén 1941. Stående från vänster: Artur, Gertrud, Ingvar, Märta, Margit. 

Sittande från vänster: Alice, Aina.

Vid sidan av åldringsvård och barnuppfostran skulle hon dessutom sköta hushållet, baka och laga mat, sy och laga kläder. Hur hann hon med allt??! Allteftersom barnen växte upp fostrades de i samma anda, att alltid ha något för händer!

Några fritidsproblem hade hon inte eftersom det inte blev någon tid över, men Milda gick med i Kila SLKF-avdelning (nuv. Centerkvinnorna) och som pensionärer gick hon och Henrik med i Tärna PRO där Milda utsågs till sekreterare. 1957 tilldelades hon Hushållningssällskapets medalj för sin ”husmoderliga gärning”.

Milda varpar. (1965)

Något som Hushållningsnämnden särskilt fastnade för när de nominerade henne var hur hon trots skötsel av en stor barnaskara och lantbruk hade hunnit med att odla och bereda lin på traditionellt vis. Vävning och handarbete i alla dess former var Mildas största intresse, i synnerhet i fråga om linberedning. Alla de sju barnen utrustade hon med hemvävda lakan och linnehanddukar. Vilken prestation!

Arbete, arbete och åter arbete – så såg livet ut för Milda Kohlén. Fick hon en stund över, vad hon kallade ”semester”, satte hon sig en stund med virkningen eller klippte mattrasor! Sedan barnen flugit ur boet blev tillvaron lite lugnare för Milda och Henrik, men hon hade fortfarande omsorgen om sin gamle far. Gottfrid bodde kvar hos dotter och måg tills han avled 1961, 88 år gammal. Han hade då varit änkeman i 30 år.

Vid spinnrocken. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.

Efter att hon uppmärksammades i samband med husmorsmedaljen började ett nytt kapitel i Mildas liv, hennes kunskap om linberedningens många moment gjorde henne intressant för hemslöjdsrörelsen. I ett tidningsreportage från 1961 berättar Milda att hon alltid haft linodling, ända sedan barndomen. Att så och bereda lin var alltså medfödd kunskap – det hon inte visste om linberedning var inte värt att veta!  Hennes kunnande blev en levande länk till det förgångna och hon engagerades till hembygdsgården i Kila, till Väsby kungsgård i Sala (där hon och Henrik också hade en linåker) och på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Det som gjorde henne särskilt unik var att hon kunde den svåra konsten att spinna lin till ett jämt garn – utan 'snevor', som hon sa.

Tyskebo.

Sedan gården övertagits av sonen Ingvar 1964, flyttade makarna till Tyskebo, en dryg kilometer från Tullsta och här fick makarna ett trivsamt pensionärsboende.

Mot slutet av sitt liv så visade Milda prov på den verkliga konstnär hon var. Som en sammanfattning av sitt liv, sitt kunnande och noggrannhet färdigställde hon ett konstverk som togs emot som en kärleksförklaring till Kila-bygden, den trakt som varit hennes hembygd i 50 år. Efter en omfattande renovering återinvigdes Kila kyrka i februari 1970 och samtidigt överlämnades Mildas sista storverk – två altardukar av lin. Linet hade hon själv odlat och berett, spunnit och vävt. Vidare hade hon broderat på dukarna och runt om hade hon smyckat dem med spetsar som hon virkat efter egenkomponerat mönster. Fantastiskt!

Plötsligt avtog krafterna för Milda och på sommaren 1970 flyttade makarna en sista gång, till ålderdomshemmet Lindgården i Kila. Efter ett långt liv fyllt av arbete, insomnade Milda lugnt och stilla den 2 december 1970, 72 år gammal – på dagen 53 år sedan hon stod brud i Haraker.

 

H. V. Kohlén 120 år

Den 14 januari var det 120 år sedan mammas morfar Henrik Kohlén föddes. Snickare, lantbrukare och en verklig bärare av slöjd- och hantverkstradition.

Äkta makar. Milda och Henrik Kohlén fick 53 år tillsammans.

Henrik Vilhelm, som var hans fullständiga namn, föddes den 14 januari 1897 i torpet Johannisberg under Skråmsta i Harakers församling och föräldrarna var Bernhard och Vilhelmina Kohlén. Här stannade familjen till 1898 då de flyttade till Romfartuna.

Röjningstorp. Familjen Bernhard Kohlén samlad utanför Röjningstorp, Slagårda.

1902 flyttade familjen Bernhard Kohlén till torpet Röjningstorp under Slagårda i Lillhärads församling, i närheten av Bernhards föräldrar. Mer om Bernhards familj och deras många flyttar finns att läsa i ett tidigare inlägg.

Efter tio år i Slagårda, tog Bernhard ett arrende vid gården Hasselbäck och familjen återvände till Haraker.

Förlovning. Milda Andersson vid förlovningen 1917.

I Haraker träffade Henrik Milda Andersson, en jämnårig flicka som med tiden skulle bli ”Fru Kohlén”. Den 2 december 1917 stod bröllopet mellan Milda och Henrik och i januari året därpå föddes dotter Aina.

Den unga familjen bosatte sig hos Mildas föräldrar i Brotorp i Harakers församling som nu blev ett flergenerationsboende eftersom Mildas morfar, Carl-Fredrik Kättström, också bodde kvar i en kammare.

Men säg den lycka som är beständig, friden förbyttes till verklig tragik och dramatik. I augusti, av okänd anledning, hängde sig morfar Carl-Fredrik 90 år gammal. Tragiken följdes av dramatik senare under hösten då Henrik plötsligt blev sjuk.

Förlovning. Henrik vid fotografen 1917.

Spanska sjukan – en fruktad pandemi – härjade i Europa under hela 1918. Till Sverige kom den på sensommaren och till Västmanland fram på höstkanten. Sjukdomen skördade sina offer bland unga och friska människor som avled bara några dagar efter insjuknandet.

Redan här hade historien om Henrik Kohlén varit över men, allt tog en helt annan vändning sedan han lagts in vid regementssjukhuset på Viksäng i Västerås. Henrik hade en kamrat i Västerås – Frans Ask. När han fick vetskap om Henriks kritiska läge valde han att handgripligen göra något.

Mot Spanska sjukan fanns inga botemedel, bara lindrande medicin. I tidningarna stod att läsa om en läkare i Eksjö som menade att konjak i varm mjölk kunde i vissa fall kunde bota sjukdomen.

”Det kan vara värt ett försök”, kanske Frans Ask tänkte, tog med sig en flaska konjak och med risk för att bli smittad själv, besökte han Henrik där han låg och bad honom att dricka. Och se – det hjälpte!!

I oktober 1919 föddes dottern Alice.

På försommaren 1920 flyttade Henrik fru och barn till Surahammar där han arbetade som byggnadssnickare på Surahammars Bruk.

Efter 1,5 år i Surahammar var det dags för flytt igen, denna gång till Kila socken utanför Sala för att där bli bönder.

Tullsta.

Mildas föräldrar, Gottfrid och Hanna Andersson var småbrukare i Haraker, men den gården var alldeles för liten för att föda en växande familj. Istället för att Milda, som var ensambarn, skulle få ärva föräldragården såldes Brotorp och familjen Kohlén med svärföräldrar flyttade till bondgård i Öster Tullsta, Kila socken.

De nyblivna Tullsta-borna blev snabbt accepterade i sin nya hembygd. Henrik var erfaren slaktare och anlitades därför av grannarna när det blev dags för stora julslakten. Som träarbetare var han även kunnig i sågning och blev med tiden sågare i Tullstasågen. Vidare utsågs han till byombud och revisor inom Bondeförbundets Kila-avdelning (nuv. Centern).

Familjen Kohlén 1936. Främre raden från vänster: Gertrud, Milda med Ingvar i knät, Märta, Henrik, Artur och Aina. Bakom står från vänster: Margit och Alice.

Familjen utökades med ytterligare fem barn: Artur 1922, Margit 1924, Märta 1928, Gertrud 1930 och Ingvar 1935.

Allt eftersom tiden gick, växte barnen upp och konfirmerades, gifte sig och bildade egna familjer. Även om barnen var utflugna, fortsatte makarna Kohlén att driva gården som de alltid hade gjort med djurhållning, potatisodling.

Hembygdsfesten 1964. Henrik förevisar hur linbråkning går till Kila hembygdsgård.

Milda var duktig i vävning och särskilt intresserad av linberedning på traditionellt vis. Tillsammans deltog makarna Kohlén på Kila hembygdsgård och Vallby friluftsmuseum för att förevisa hur linstrået förvandlades till garn.

Tyskebo.

1964 övertogs gården i Tullsta av sonen Ingvar. Henrik och Milda flyttade till en stuga i Tyskebo, Sala församling, en dryg km från Tullsta. Här fick de ett trivsamt hem som pensionärer. 

1970 flyttade Henrik och Milda för sista gången. Denna gång till Kila ålderdomshem, Lindgården. Mildas krafter avtog och den 2 december samma år avled hon.

Kilas äldste man. Som 86-åring var Henrik Kila församlings äldste innevånare. Bilden är från ett reportage i Sala Allehanda om nybyggnation i Kila.

På Lindgården fick Henrik det bra. Här fanns det en terapiverksamhet med träslöjd som passade honom perfekt! Efter 16 år på Lindgården gick han ur tiden den 17 augusti 1986, 89 år gammal.

Äldst och yngst. Här är jag tillsammans med gammelmorfar i maj 1985.

Farmor Mina 150 år

Just idag är det 150 år sedan mormors farmor Mina Kohlén föddes. Här är hennes liv i ord och bilder.

Äkta makar. Bernhard och Mina Kohlén fick 58 år tillsammans.

Sofia Vilhelmina, som hon egentligen hette, föddes den 28 oktober 1866 som nummer tre i en syskonskara som skulle bli åtta. Hennes föräldrar var gruvarbetaren Carl August Sahlin (1835-1914) och Johanna Sofia Eriksson (1843-1901) och familjen bodde i en stuga vid Mellandammen i Sala.

Mellandammen. I denna s k Sahlins stuga vid Mellandammen föddes Mina. 

Bilden är ett vykort från början av 1900-talet.

16 år gammal gav hon sig iväg hemifrån för att stå på egna ben. Som för många andra jämnåriga flickor väntade nu ett liv som piga en tid innan man förhoppningsvis fick chansen att gifta sig. Hennes första arbetsplats blev hos arbetaren Per Ersson på Varmsätra ägor, Norrby församling där hon stannade i ett år.

Sedan inleddes en serie av flyttar – fem flyttar på lika många år! 1884 Sala stad; 1885 Solinge gård i Romfartuna; 1886 Gussjö i Fläckebo; 1887 Hemmingsbo i Fläckebo; 1888 Helsingtorp i Skultuna.

Samtidigt som Mina tog plats som piga i Helsingtorp städslades där en ny dräng som hette Bernhard Kohlén. ”Tycke uppstod” som man brukar säga och efter ett år i Helsingtorp, flyttade Mina och Bernhard hem till hans föräldrar som var torpare under Slagårda i Lillhärads församling.

Den 4 maj 1890 sammanvigdes Sofia Vilhelmina Sahlin och Gustaf Bernhard Kohlén av kyrkoherden i Lillhärad och samma dag fick de tillträde till en egen bostad i flygelbyggnaden vid Slagårda gård.

1893 var det dags att flytta igen. Denna gång till Bålsta gård i Harakers församling. Här stannade familjen i två år innan man flyttade till ett torp i Skråmsta i samma församling. Efter tre år där gick flyttlasset igen – denna gång till ett torp i Väster Munga i Romfartuna. Därifrån gick flyttlasset 1902, då de återvände till Lillhärad och Slagårda, där Röjningstorp nu blivit ledigt.

I april 1912 flyttade familjen till Hasselbäck i Harakers församling där Bernhard tog ett arrende av ett lantbruk.

Röjningstorp. Här är familjen Kohlén samlad utanför Röjningstorp på Slagårda ägor. Från vänster: Mina, Arvid, Henrik med Bernhard bakom sig. På hästryggen sitter Bärna och framför hästen står Anton. Namnen på personerna längst till höger, är inte kända. Troligen är de gäster på besök.

Barnen

Nu backar vi ett stycke i historien och återvänder till tiden strax efter att Mina träffat Bernhard. På hösten 1889 var Mina gravid och då såg det unga paret det lämpligt att flytta hem till Bernhards föräldrar i Slagårda. Den 7 februari 1890 föddes sonen Gustaf Richard. Men knappt sex månader gammal avled han i sviterna efter att genom olyckshändelse, ha blivit skållad av hetvatten.

Familjen begåvades med ytterligare fyra barn. Bernhard Antonius, Anton kallad, född den 27 november 1891; Gustaf Arvid den 21 augusti 1894; Henrik Vilhelm den 14 januari 1897 och Bärna Vilhelmina den 9 september 1902.

Men än en gång skulle familjen drabbas av tung sorg. Knappt 10 år gammal insjuknade Bärna i lunginflammation och avled. Mina tog denna förlust mycket hårt och moster Margit (1924-2013) berättade att farmor Mina hade ett fotografi utav sin dotter satt i en rikt lövsågad ram. I hela sitt liv satte Mina färska blommor i ramens många håligheter som fick sitta kvar tills de rasade.

"Gömd ej glömd". På Harakers kyrkogård finns denna gravsten, rest till minnet av Bärna,

Surahammar

På våren 1919 flyttade makarna Kohlén för sista gången. Då köpte de sig stugan Eriksberg i Olberga, Surahammar. Här fick de ett rart hem på sin ålderdom.

Eriksberg 1983. Systrarna Alice Svensson och Märta Liljegren på trappen till farmors stuga i Olberga.

Efter ett långt liv tillsammans avled Bernhard i stugan i Olberga den 14 juni 1948, 80 år gammal. Mina bodde ensam kvar i stugan en tid innan hon slutligen flyttade in på ålderdomshemmet i Surahammar och här slutade hennes livsdagar den 20 februari 1955. Hon var då 88 år gammal.

Farmor i Sura. Vid Surahammars ålderdomshem sommaren 1954.