Turistmålet Öjesjön

I dessa dagar, i början av augusti, minns vi alla Färnbo- och Fläckebobor de dramatiska dagarna för två år sedan då den svåra skogsbranden härjade hejdlöst. Följden av detta har gjort skogen kring Öjesjön till ett eftertraktat besöksmål.

Att ”turista” på Öjesjö-skogen är ingen ny företeelse. Idag är det 10 år sedan (hrm) en kyrkvärd, en präst och en kantor utforskade den då täta Öjesjöskogen. De flesta vägar som gick att pröva, prövades. Därför tänkte jag nu berätta om hur det var - eftersom jag själv var med!

Öjesjöresan den 6 augusti 2006

Strax före 12, mitt på dagen när värmen dallrade i luften den 6 augusti, åkte kyrkvärd Erik Pettersson hemifrån, dvs. en mil norr om Västerfärnebo kyrka, för att tjänstgöra vid en friluftsgudstjänst vid Elisabet och Hugo Johanssons stuga vid Öjesjön. Gudstjänsten skulle börja klockan 13 och han var därför ute i god tid. Hemifrån hade han fått en vägbeskrivning som sade att "åk förbi Norr Salbo-korset, förbi Brodins och sedan efter sex gårdar går en skogsväg in till höger".
Efter att ha passerat Brodins började kyrkvärden fundera om han var på rätt väg och svängde därför in vid några sommarstugor vid Räfsbo och frågade där efter vägen till Öjesjön. 

Det visade sig att det var han, men han skulle fortsätta en bit till efter Skultunavägen tills det stod en stor lada vänster sida. "Mitt för den, går det in en väg till höger, men den är väldigt dålig så du måste köra väldigt försiktigt. När du sedan har kommit upp i skogen en bra bit, så kommer du fram till en jaktstuga och då ser du sjön".

Kyrkvärden tackade för hjälpen, vände bilen och åkte vidare – mot Öjesjön. Han åkte och åkte men någon lada på vänster sida såg han inte, bara ett gammalt hus med baksidan åt vägen. Ett stycke längre bort - däremot på höger sida,fanns det en lada. Ganska ordinär i sin storlek (inte särskilt stor), men i anslutning till den fanns en erbarmligt dålig skogsväg. Kunde det vara den?

"Stora ladan".

Kyrkvärden svängde av där och började så sakta åka in i skogen. Efter en stund började han fundera: "Är detta den rätta vägen till Ösjön? Klockan är ju nu halv ett, så det måste ju vara någon mer som ska dit… men här finns ju inte en levande själ så långt mitt öga når."

Han stannade bilen och tog fram sin mobiltelefon och provade att ringa, först till Elisabets dotter, men fick inget svar. Sedan knappade han in ett SMS och skickade det till Eniro för att eventuellt kunna få reda på ett mobilnummer till Hugo. Han fick svar direkt, men det var till två fasta telefoner… Järnspikar! Han hade dåligt batteri i telefonen!!

Han vände och åkte tillbaks ifrån det håll han kommit. Väl ute vid Skultunavägen tog han höger och fortsatte mot Ramnäskorsningen. Han hade inte hunnit mer än ut på den vägen förrän han mötte Erik Vretman, en 83-årig gubbe på cykel iklädd reflexväst och cykelhjälm. "I den här hettan! Det måste ju vara 30 grader i solen, minst! Och på cykel, jag som är svettig bara av att sitta i bilen!" tänkte kyrkvärden och tutade åt Vretman.

"Ska du till Ösjön?" frågade han. "Nej, inte idag ", svarade Vretman. "Vet du hur man kommer dit, då?" frågade kyrkvärden genom sin nervevade sidoruta. "Jaa, det är väl vägen som går in vid Skillberg", svarade Vretman och satte sig på cykeln och åkte igen.

"Jaha, det där blev jag inte mycket klokare av… för VAR ligger Skillberg?", funderade kyrkvärden medan han fortsatte vägen fram tills han kom till en stor gård som kanske kunde vara Skillberg (Axholm). Mittemot gårdens uppfart gick en igenvuxen skogsväg in. "Den kan det väl inte vara? Det finns ju inte spår efter nånting, så det här tror jag inte på", tänkte kyrkvärden och fortsatte mot Ramnäskorset.

Han åkte över bron och vände i Salbohed-Svanåkorset och fick se en man som stod och tvättade en bil. Kyrkvärden stannade och klev ur för att fråga efter vägen. Då visade det sig att den väg som han hade börjat åka på var alldeles rätt. "Du följer vägen, rakt på hela tiden, tills du kommer till en jaktstuga. Där tar du av till höger, och var noga med att se till att du har sjön på vänster sida, om du ska till stugorna. Har du sjön på höger sida om dig, har du åkt fel."
Kyrkvärden tackade för besväret och åkte tillbaka till vägen han kom ifrån. Där på Skultunavägen, stod Erik Vretman med sin cykel och visade in honom på just den vägen. Där hade han nog stått en bra stund! Då förstod kyrkvärden att det gamla huset med baksidan åt vägen var alltså Skillberg!

Skillberg.

Vägen blev bara sämre och sämre, men se – där var ju jaktstugan! Och en korsning med tre vägar att välja på… Men nu hade kyrkvärden tappat en detalj i beskrivningen, en väldigt viktig detalj – ”På vilken sida om vägen skulle sjön ligga?"

Öjesjö jaktstuga.

Ja, han kom i alla fall ihåg att han skulle följa vägen rakt fram, så det gjorde han. Plötsligt ringde det på hans mobil. Det var prästen. "Ja, var är du nånstans?" "Jag är på väg till Ösjön… tror jag", svarade kyrkvärden. "Var är du, är du redan framme?" "Nej", svarade prästen, "jag kommer inte ihåg hur man kommer dit." "Nähej, då får vi se om det är nån av oss som kommer fram eller om vi hittar på varann", svarade kyrkvärden och samtalet avslutades. 

Kyrkvärden vände då och åkte tillbaka till korsningen vid jaktstugan, och valde då att svänga höger. Efter ett stycke in på den vägen mötte han två bilar, varav en han fick stopp på. "Nej, här bortöver finns inga hus", svarade den unga kvinnan som blev tillfrågad.

Då vände kyrkvärden sin bil ännu en gång, och just då kom en silvergrå Citroën farande på den dåliga vägen och det var prästen förstås. Han hade heller inget nytt att komma med utan sa bara: "Vi får prova en annan väg." Å vips så var han försvunnen igen.

Kyrkvärden åkte tillbaka till korsningen och fortsatte på den väg han tidigare börjat på. Efter en god stund kom han ut på ett fall där det gick ner en mindre, men lika dålig väg till höger. Det satt en bom där som var öppen, så han fortsatte. Plötsligt skymtades något blänka i ett skogsbryn. "Jaa! Där är det!" tänkte kyrkvärden, men förgäves. Det visade sig vara en plastsäck.

Strax intill fanns en gammal husgrund och mitt i den hade någon satt en skylt med texten FORNMINNE. Kyrkvärden fortsatte vidare på den vägen som efter en stund tog slut. Bilen vändes igen och återvände till bommen.

Väl tillbaka vid bommen tog han höger och fortsatte upp efter den slingrande skogsvägen. Då – syntes bebyggelser skymta i skogen! "Men var det här rätt, då? Det såg ju tämligen igenstängt ut", tänkte kyrkvärden när vägen tog slut vid en stängd bom. Han stannade bilen, klev ur och gick fram till huset och knackade på.

Dörren var låst, men i hundgården stod en skällande hund, så befolkningen kunde inte vara alltför långt borta. På dörren satt en välkomstskylt med texten: VÄLKOMMEN TILL KLÄMSTORPARN. Detta var bevis nog för att han skulle förstå att han var fel igen.

Han gick tillbaks till bilen och just som han satte sig, ringde det igen: prästen. "Ja, … var är du nånstans?" "Jag är i Klämstorp", svarade kyrkvärden med ett litet uppgivet skratt. "Du då, är du framme, du?" "Nej", svarade prästen, "kom tillbaka hit till Skultunavägen, för nu har jag kört sönder… men jag har fått tag på Hugo, så han kommer och hämtar oss."

Kyrkvärden vände så bilen ännu en gång och åkte raka spåret på den krokiga, gropiga vägen, med en topphastighet av 25 km/h, tillbaka mot jaktstugan. Väl framme vid jaktstugan fick han plötsligt se några telefonstolpar som gick in efter vägen till vänster. "Man drar inte ut telefonledningar i skogen om det inte finns någon anledning", tänkte han och tog av, in på den sista vägen, i korsningen som han inte hade provat.

Telefonstolpe i skogen.

Ganska snart kom han fram till en badplats där det till och med fanns några badgäster. Han stannade, och frågade en familjefar som sa: "Jaha, ska du till ett äldre par? På gudstjänst?" "Ja, det stämmer precis", svarade kyrkvärden något överraskad. "Ja", fortsatte mannen, "det var en präst här, för en stund sen och fråga om det samma… men det är nog en timme sen." Just då ringde mobilen igen.

Öjesjö badplats.

"Var ÄR du?" "Jag är vid en badplats." "Ja, nu har Hugo kommit… jag ska höra om du kan ta dig vidare därifrån… ja, det ska gå… vägen fortsätter rakt på, men den är väldigt dålig, så ta det försiktigt." 

Samtalet bröts och kyrkvärden tackade mannen för hjälpen och fortsatte nu sin färd – mot Öjesjön. Efter en stunds knallande i sakta mak, syntes ett biltak blänka i solskenet, och inte nog med det – det var en bekant bil! "Tjohoo!" Nu var han äntligen framme. "Men vad var klockan? Tio över två… jaja, jag kom ju FRAM i alla fall", tänkte kyrkvärden medan han parkerade bilen och gick in över gårdstunet.
Medsamma mötte han två pigga damer som cyklat upp till Öjesjön och de sa: ”Nu har inte vi tid att vänta längre, men vi har i alla fall druckit kaffe!”

I trädgården satt de församlade och i väntan på präst, kantor och kyrkvärd hade smakat av sitt medhavda kyrkkaffe.

Så småningom dök Hugo upp med präst och kantor och vid halvtretiden kunde det äntligen firas gudstjänst vid Öjesjön!