Den Karlströmska affären i Västerbykil

 

I år är det 140 år sedan handlanden Per Erik Karlström öppnade sin handelsbod i Västerbykil. Den kom att existera i över 90 år och drivas av femton handlare.

Västerbykils diversehandel omkring 1940.

På annandag jul 1879 sammanvigdes hemmansägarsonen Per Erik Karlström från Klingholmen och Anna Matilda Karlsson från Sör Salbo. De var båda aktiva inom frikyrkorörelsen som nyligen etablerat sig i bygden. Per Eriks far var en av initiativtagarna bakom bildandet av Västerfärnebo missionsförening och Anna Matilda var dotter till väckelsepredikanten Gustaf Karlson.

1881 föddes sonen Per Emanuel. Eftersom föräldrarna ansågs som utbrytare ur svenska kyrkan och moderns far var predikant, förrättades dopet av fadern Per Erik själv, en handling som inte sågs med blida ögon av kyrkan, men prosten i Västerfärnebo tog inte strid för detta utan noterade endast ”obekräftat lekmannadop” i kyrkoboken.

Anders Carlström (1818-1891) och makan Anna Matsdotter (1817-1904).

I Västerbykil fanns ett s k. Frälsehemman. Det innebar att detta hemman ägdes av en frälseman dvs. en adelsman som genom sitt ämbete var skattebefriad och hemmanet drevs av en arrendator som bl a ålades att leverera kol till järnframställningen. Frälsehemmanet i Västerbykil kom att under ett par hundra år vara bunden till patronerna på Högfors och Ängelsberg och deras produktion.

År 1870 gick Ängelsbergs bruk i konkurs och många av brukets gårdar såldes ut på auktion, däribland Frälsehemmanet i Västerbykil som köptes av Per Eriks far Anders Carlström (1818-1891) för 7 000 riksdaler. Detta hemman hade hållits samman sedan medeltiden men delades nu upp i tre enheter, benämnda efter sitt geografiska läge: Västergården, Mellangården och Östergården. 

1872 var delningen genomförd och den förste bonden i Västergården kom att bli Anders Carlströms son och namne, Anders Karlström (1846-1894).

Handlanden P E Karlström (1854-1923)

1881 flyttade även Anders bror, Per Erik, till Västergården och ganska snart öppnade han där en handelsbod, om än i blygsam skala. Inom några år hade den lilla handelsboden växt till en omfattade verksamhet och Per Erik lät uppföra på broderns mark ett tidstypiskt affärshus med glasveranda och snickarglädje där affärslokal och rum för anställda inreddes på nedervåningen samt bostad för honom själv på övervåningen.

Karlströms diversehandel på 1890-talet.

Affärerna blomstrade och 1888 anställdes det första biträdet: Klara Charlotta Larsson från Nora (T-län). Året därpå utökades personalstyrkan med ytterligare ett biträde –  Emma Albertina Gustafsson (1870-1896).

Karlströms i Rosshyttan.

För att stärka verksamheten ytterligare öppnade Karlström flera filialer runt om i bygden: i Hedåker, Klingbo och en i Rosshyttan. Att öppna en filial i Rosshyttan var en välplanerad satsning eftersom här fanns både järnväg och station vilket gjorde det möjligt till stora inköp med låga transportkostnader. Rosshyttan var länken ut i stora världen.

Per Erik Karlström kom att driva sin omfattande verksamhet fram till 1902 då han sålde Västerbykils-affären, men behöll affären i Rosshyttan dit han med familjen sedan flyttade. Butiken i Hedåker behöll han också. När filialen i Klingbo avvecklades är inte känt, men den försvann troligen i samband med att Karlström flyttade från Västerbykil.

Västerbykil 1902. Stående från vänster: Anna-Karin och August Andersson samt dottern Signe. Sittande från vänster: döttrarna Hulda och Hanna. Kvinnorna i bakgrunden är inte kända.

Ny handlare blev nu August Andersson, född 1862 i Folkärna (W-län) men kom närmast ifrån Sunne (S-län). Trots detta fanns en glasklar anknytning till bygden genom att han gift sig med Anna-Karin Lindberg, född 1854 i Västerbykil. Tillsammans hade de tre döttrar. Handlare Andersson var även han medlem i missionsförbundet och under den korta tid han bodde här hann han med att bli både ordförande och biträdande predikant i Västerfärnebo missionsförsamling. När han predikade var det fullsatt i missionshuset! 

  August Andersson drev affären till 1905.

Nu såldes fastigheten till hemmansägare Per Andersson i Båtfinnbo och affärslokalen arrenderades ut. Ny handlare blev nu Karl Fritiof Fritz Andersson (1875-1928). Han hade tidigare drivit en diversehandel i Svedvi (U-län) och med till flyttade förutom hans familj, även hans bokhållare. Familjen Andersson stannade i Västerbykil i tre år innan de flyttade till Hidinge (T-län).

1907 såldes fastigheten på nytt och köptes av två kompanjoner: Wikström & Ljung. Den ena hälften, Karl Fredrik Wikström, var född 1874 i Söderhamn (X-län) och gift med Maria Elisabet Svensson och familjen utökades med en son under den tid de bodde i Västerbykil. Under Wikströms tid byggdes personalbostäderna om till en lägenhet för uthyrning. Wikström kom att driva affären fram till 1911 då han med familjen återvände till Söderhamn. Men man sålde inte fastigheten utan lät hyra ut lokalen till någon som var villig att driva rörelsen vidare.

Ny handlare i den Karlströmska affären blev nu Magnus Nilsson, född 1888 i Färila (X-län). Tillsammans med hustrun Brita Persson och två barn flyttade de in här 1911. I lägenheten innanför affären bosatte sig Britas föräldrar. I mars 1913 anställdes ett handelsbiträde, men redan på hösten samma år bröt Magnus Nilsson upp och flyttade till Bollnäs (X-län). Då hade familjen utökats med ytterligare två barn. Britas föräldrar stannade till 1916.

Tiden 1913-17 drevs den Karlströmska affären som filial av handlanden Johan Algot Österman (1874-1957) i Rosshyttan.

I april 1917 inflyttade familjen Johan Ludvig Granath. Han var född 1876 i Torskinge (F-län) och kom att stanna i Västerbykil i tre år.

Västerbykils diversehandel omkring 1915.

1920 övertogs rörelsen av handlanden Albert Oskar Öhman från Folkärna. Han var född 1891 i Bollnäs (X-län) och kom att stanna här knappt ett år. Trots hans korta tid hann han göra stora avtryck i bygden. För att öka omsättningen öppnade han i affärsbyggnadens glasveranda en servering av kaffe och läskedrycker. Denna enkla servering hölls öppen endast under lördagskvällar och söndagar och blev en stor tilldragelse för alla – inte minst för bygdens ungdom som aldrig sett något liknande! Öhman skapade genom detta initiativ en ny trend och flera liknande serveringar öppnades runtom i bygden.

Att Öhman inte stannade längre berodde nog på att Wikström & Ljung bestämde sig för att sälja handelslägenheten och Öhman hade inte möjlighet att köpa densamma.

Ny ägare till fastigheten och affären blev handlanden Karl T. Eriksson, född 1894 i Svennevad (T-län) och gift med Anna Alfhilda Andersson, född 1896 i gården Skommars i Västerbykil. I och med sitt tillträde ville Eriksson markera att nu började en ny tid och namngav därför fastigheten till Karlberg efter sig själv.

1923 var Karlberg och affären åter till salu. Denna gång köptes den av handlanden Bernhard Klefberg från Kumla (U-län). Han var gift med Hanna Helena Persson och de hade en son och en dotter. Klefberg hade förmågan att lyfta verksamheten och för första gången på flera år anställdes ett butiksbiträde i rörelsen. Dessutom öppnades en läkarmottagning på övervåningen då fru Klefberg var utbildad sjuksköterska.

1927 var det åter dags för ägarbyte. Den nye handlaren hette Sixten Larsson, född 1887 i Vallby (D-län) och han fortsatte i sin föregångare upptrampade bana. Butiken gick bra och personal anställdes.

Efter sju år som handlare i Västerbykil flyttade Larssons och efterträddes av handlanden Oskar Georg Blixt, född 1900 i Kumla (E-län) och kom att stanna i Västerbykil tillsammans med sin familj fram till 1937.

1940. Tryck på papperspåse.

Rickard Fransson (1900-1969) från Simtuna (U-län) blev näste handlare och blev den första handlaren på 35 år som stannade längre än i snitt tre år. Den största utmaningen för honom som handlare i Västerbykil blev de kärva åren under andra världskriget med både brist på varor och besvärliga ransoneringar. Dessutom var rådde brist på arbetskraft så många låg inkallade. 

För att öka försäljningen ansökte Fransson och fick tillstånd att sälja penninglotter – ett helt nytt inslag inom lanthandeln och Fransson blev ensam om denna nyhet. Följden blev därför att de dagar som det var lottförsäljning var kundtillströmningen enorm!

Handlare Lennart Larsson (1911-2000) tillsammans med hustrun Valborg (1919-1977).

1948 sålde Fransson affären men eftersom han och hustrun Astrid (1907-1974) trivdes så bra köpte de sig en villa och blev kvar i Västerbykil livet ut. Ny handlare blev nu Lennart Larsson. Tillsammans med hustrun Valborg hade de drivit affären i Hedåker under några år.

Natten till den 31 januari 1956 hände det som inte fick hända! Termometern visade -25 grader när det gamla affärshuset att brinna och katastrofen var ett faktum. Hedåkers brandkår var fort på plats och man drog slang till från dammen vid Nordins snickeri, genom halvmeters djup snö – tvärs över gärdet – men förgäves. På grund av den stränga kylan bildades det is i slangarna och vattentillgången minskades avsevärt. När endast resterna av det gamla affärshuset återstod, var slangarna helt hoptjälade så för att transportera hem de fick man lasta dem på två vagnar efter brandbilen.

Därmed var både handlare Larsson med familj hemlösa och byn utan butik. Men ganska snart öppnades en provisorisk handelsbod som kom att betjäna bygden under den tid som en ny affärsbyggnad uppfördes. Det nya affärshuset byggdes enligt tidens stil och behov och 1959 kunde man flytta in i nya och moderna lokaler.

1973. Margit och Åke Jansson tillsammans med kunden Hilda Åhman.

Den 5 november 1960 bytte affären i Västerbykil ägare för sista gången. Ny handlare blev köpman Åke Jansson (1919-1999) tillsammans med hustrun Margit (1924-2020). Förutom att driva affären var Jansson musikaliskt intresserad. Han hade genom det militära fått en god musikutbildning och trakterade flera instrument, främst trumpet. På hans initiativ ”blåstes” nytt liv i den avsomnade blåsorkestern ”Enighet” och ett intresse för blåsinstrument fick ett uppsving bland bygdens ungdom.

1973. Janssons affär strax före nedläggningen.

Åke och Margit drev affären i tretton år innan de, på grund av dålig lönsamhet tvingades till nedläggning. Den 30 april 1973 stängde affären för gott och resterande lager såldes ut på auktion i juni samma år.

Huset är idag privatbostad.

Lucia 1933

En av de svenskaste traditionerna i julförberedelserna är när Lucia, ljusets drottning kommer för att sprida sitt ljus i decembermörkret.

1933. Här ses Linnéa Fernqvist som lucia i Salboheds missionshus.
Tärnorna är från vänster Britta Pettersson, Mary Strandberg, Ebba Fernqvist och Ruth Ågren.

Men att fira Lucia i den publika form som vi nu känner henne, är inte fullt så gammal som man kan tro. 1927 arrangerade Stockholms Dagblad tävlingen ”Stockholms Lucia” som snabbt fick efterföljare ute i landet. Frikyrkorörelsen och nykterhetsrörelsen – alla ville ha ett Luciafölje på besök den 13 december!

Till Västerfärnebo tycks seden med luciatåg ha kommit redan i slutet av 1920-talet. I bygdens livaktiga ungdomsrörelser bildades nu det ena luciatåget efter det andra, traditioner som fortfarande lever vidare.

Bilden här ovan visar ett av de första luciaföljena i missionsförsamlingens historia. Arrangör var missionsförsamlingens ungdomsförening och de framträdde i bygdens alla missionshus: Salbohed, Ösby och Västerbykil.

I lördags höll Frikyrkan i Västerfärnebo-Fläckebo julauktion för ungdomsverksamheten, som avslutades med luciaframträdande. En tradition som fortlever efter minst 85 år.

Barndop i Ösby

Minns ni inlägget om barnmorskan Hilma Hållén? Hon tjänstgjorde ensam vid 2 500 förlossningar i Västerfärnebo och den här berättelsen ger en liten inblick i hennes arbete.

7 september 1924. Här är deltagarna samlade på trappen vid Ösby missionshus efter att dopceremonin avslutats. Andra raden framifrån, från vänster: Ester Cedervall med dottern Märta i famnen och maken Oskar bakom sig. Till höger om henne sitter Elsa Törnqvist med sonen Ralf i famnen och maken Aldo bakom. Bredvid Aldo står Anny Eriksson med dottern Anna-Brita i famnen och till höger står maken Verner.

Den här historien tar sin början i Trosstorpet under Mälby gård, i maj 1924. Här gick man i stor förväntan och förberedde sig inför att ett nytt liv skulle komma till världen. Tiden var nu inne för att Lindbergs dotter, Ester Cedervall (1898-1978) att föda.

På lördagskvällen den 10 maj gick Per Gustaf Lindberg ut och selade på hästen för att åka efter barnmorskan. Eftersom våren var otroligt sen detta år var det fortfarande slädföre genom skogen till Muren och Stenby och därför var det möjligt att ta kälkdon den första biten. Att åka över skogen blev dels närmare och att åka med kälkdon gick fortare än med hjuldon, milen mellan Västerbykil och kyrkan tog knappt en timme med kälke. I Stenby hade Lindberg en bror, där kälkdonen byttes ut mot hjuldon och resan till kyrkbyn kunde fortsätta.

Väl framme hos Hålléns var inte barnmorskan hemma, hon var redan ute i tjänst. ”Är i Ålsvarta” stod det att läsa på dörren. Lindberg fortsatte då till Erikssons i Ålsvarta där han fick sätta sig och vänta på sin tur. Här föddes en flicka under kvällen, Anna-Brita.

När tillståndet med den nyblivna modern ansågs vara stabilt, kände sig Fru Hållén redo för nästa uppdrag denna natt och följde med Lindberg hem till Trosstorpet där det på efternatten den 11 maj föddes en flicka: Märta Gerda Linnéa.

Frampå morgonsidan när allting var över, återstod det för Lindberg att skjutsa hem Fru Hållén. Troligen kände sig barnmorskan ganska nöjd med nattens arbete och längtade kanske hem till den egna sängen, men icke! Trots den tidiga morgonväkten så mötte Lindberg en ny ivrig hästskjuts – ännu ett brådskande ärende för barnmorskan!!

Det var bara för Fru Hållén att kliva ur den ena skjutsen och upp i nästa för ytterligare ett uppdrag inom samma dygn. Denna gång gick färden till Västerby och här föddes en pojke på morgonen den 11 maj: Ralf Martin Törnqvist. Det hade blivit en lång natt för Fru Hållén och det är inte otänkbart att hon här gjorde som senare berättade att hon gjorde ibland: ”sov den blivande modern när jag kom, sparkade jag av mig skorna och la mig bredvid. Jag kunde ju ändå inget göra förrän hon vaknade!”

Men när pojken i Västerby såg dagens ljus var Lindberg hemma igen efter en händelserik natt som han aldrig glömde. Och att det var just denna natt som vintern detta år tog slut, det var han övertygad om. Bevis för detta fanns i att det var slädföre då han for efter barnmorskan på lördagskvällen, men när han skjutsat hem henne på söndagsmorgonen och vänt om igen – då hörde han hur göken ropa!

Per Gustaf Lindberg (1863-1932)

Gemensamt för dessa nya världsmedborgare var förutom att de föddes under samma natt, även att de alla tre var barn till föräldrar som tillhörde missionsförsamlingen. Därmed kom de att döpas vid samma tillfälle i Ösby missionshus, vilket förevigades med det fotografiet som visas här ovan. Det var första gången i missionsförsamlingens historia som tre spädbarn döptes samtidigt.

Resan till Enhörna 1918

Häromveckan visades i SVT dokumentären ”Ånga om sommaren”, en kärleksförklaring till ångfartyget S/S Mariefred som trots sin höga ålder än idag trafikerar Stockholm – Mariefred. Då kom jag att tänka på en resa på Mälarens vatten som J David berättar om i sina memoarer.

S/S Mariefred.

Men först lite om båten.

Ångbåten ”S/S Mariefred” byggdes 1903 på Södra varvet i Stockholm och sattes direkt in på traden mellan Stockholm och Mariefred via Enhörna. Efter 115 år stävar hon fortfarande fram i samma farvatten vilket troligen gör henne världsunik att efter ett helt sekel och med samma ångmaskin ännu är i drift.

1918. Här ses Västerfärnebo missionsförsamlings musikförening.

Bakre raden från vänster: Gerda Bergvall, Ebba Bergvall, Albert Ekholm, David Lundeqvist, okänd, Gustav Löfgren?, okänd, okänd. Främre raden från vänster: Arvid Lundeqvist, Jenny Lundeqvist, Ida Wahlberg, J E Wahlberg, Maria Pettersson, J David Pettersson, okänd.

På våren 1918 återvände J David med sin familj till Salbohed. Flodarörelsen drabbades av en ekonomisk kris och tvingades att avveckla kolonin i Hästveda. Tillbaka i Salbohed stod de arbetslösa en tid innan J David fick plats som biträde hos handlare Olsson i Norr Salbo. Nu tordes man slå ned bopålarna lite säkrare igen och David tillsammans med hustrun Maria gick med missionsförsamlingen.

Redan samma år ordnades en utflykt för församlingens sångare och musikanter till J Davids och Marias hemtrakter: Ytterenhörna.

Att ge sig ut på långresa i en tid då innan landsvägsbussar fanns eller att var man hade egen bil, var ett verkligt företag. Tidigt en lördagsmorgon i juli månad gav sig 16 personer iväg på cykel de fyra milen till Västerås. Var och en hade sitt eget bagage, men musikanterna hade sina instrument med sig. Undra just hur det såg ut: en lång rad cyklister, klädda i kostym och långkjol och med gitarrer, fioler, cittra och mandolin i packningen – på väg till Västerås!!? 

S/S Aros trafikerade traden Västerås – Stockholm.

Väl framme i Västerås fick de låsa in cyklarna hos en bekant innan klev de ombord på ångfartyget ”Aros” – tidens snabbaste och modernaste färdmedel.

Väl ute på Mälarens vatten ställde kören med musikanter upp på fördäck och spelade och sjöng för både besättning och medresenärer. Efter fyra timmar till sjöss nådde ”Aros” fram till Hamnskär i Ridösundet (A-län) och här möttes färnboborna av medlemmar ur Enhörna missionsförsamling som rodde dem över till Enhörnalandet. Där väntade häst och vagn inför den sista milen till Ytterenhörna.

Ytterenhörna missionshus.

Så hade de äntligen nått fram till resans mål. Samma kväll framträdde kören med musikanter i Ytterenhörna missionshus och på söndagen hade de ytterligare två uppträdanden – tre mycket mycket välbesökta möten!

Sandvikens brygga.

På måndagsmorgonen var det dags för återresa. Den första etappen fick de gå till fots, den fyra km långa vägen från Stjärna by till Sandvikens brygga. Där steg de ombord på ångfartyget ”Mariefred” som förde dem till Stockholm. Där bytte man till fartyget ”Aros” för att återvända till Västerås där den avslutande cykelturen tog vid. Enligt J David uppskattade alla i sällskapet att få cykla hem i den ljumma, ljusa sommarkvällen. Vid åttatiden på kvällen var de åter i hemma i Västerfärnebo. 

En intressant skildring av en resa för exakt 100 år sedan.

Pingsten 1948

Den 16 maj i år var det 70 år sedan min farfar Kalle Pettersson sammanvigdes med farmor, Ruth Ågren i Ösby missionskyrka.

Pingstdagen 1948.

Att bröllopet skulle stå i Ösby missionskyrka var ett självklart val för de blivande makarna. De var båda aktiva inom ungdomsföreningen och tillhörde församlingen sedan barndomen. Men frikyrklig vigsel räknades ännu inte som äktenskap i lagens mening. För att få gifta sig utom statskyrkan måste den verkliga akten föregås av en borgerlig vigsel. Man skulle kunna säga att man gifte sig två gånger: först formellt och sedan ceremoniellt! Frikyrkliga samfund fick vigselrätt först 1952. 

Så kom den verkliga bröllopsdagen. Självskrivna gäster var brudens och brudgummens närmaste familjer förstås, men även missionsförsamlingen. Sammanhållningen inom församlingen skapade en stark familjekänsla. Eftersom både brud och brudgum var medlemmar av församlingen och hade sina vänner där så inbjöds totalt ett hundratal gäster.

Vigselakten förrättades av församlingens pastor Petrus Rimdahl och efteråt bjöds gästerna in till middag, också det i missionskyrkan.

Denna pingst blev en hektisk helg för flera av gästerna. Dagen innan, på pingstaftonen sammanvigdes ett annat par i församlingen: Anna-Brita Eriksson och Karl-Erik Isaksson.

Pingstaftonen 1948.

Bland gratulationshälsningar och telegram från detta bröllop finns det en lyckönskning bevarad från missionsförsamlingens ungdomsförening. Det ger ett fascinerande perspektiv på hur bilden av äktenskapet har förändrats. Var man inte gift så fick man inte heller skrivas tillsammans. Listan inleds med äkta makar, men eftersom Anna-Brita och Karl-Erik ännu inte var gifta när listan textades så kunde de inte heller stå som ett som ett par!

Efter varann. Trots att Karl-Erik och Anna-Brita hade gift sig dagen innan denna lyckönskning överlämnades, upptas de i listan som ogifta. De var ju fortfarande ogifta när kortet textades!

PS. Ytterligare ett par i församlingen gifte sig detta år, men inte förrän drygt två månades senare. De är också med i nyss nämnda lista, men de är inte noterade efter varandra utan står på varsin sida!

Farfar Kalle 100 år, del 2

Här fortsätter historien om min farfar, lanthandlaren och söndagsskolläraren Kalle Pettersson.

Söndagsskolan i Västerbykil 1960.

Kalle blev med tiden en institution i Söndagsskolan i Västerbykil. Många är de forna söndagsskolbarn som berättat om hur Kalle gjorde Söndagsskolan eftertraktad – han bjöd på karameller! Dåtidens barn var inte bortskämda med godis och sötsaker, men Kalle visste var ”skatten” fanns.

När Kalle började som söndagsskollärare i början av 1930-talet, fanns det tre frikyrkoförsamlingar i socknen som delade på ansvaret för söndagsskolorna – men var för sig: baptister för sig, fribaptister för sig och missionare för sig. Sedan fribaptistförsamlingen dog ut på 1960-talet började missions- och baptistförsamlingarna samarbeta alltmer och därmed fick Kalle också hjälp vid söndagsskolan i Västerbykil av Lars och Birgitta Hedlund.

Petterssons affär i Sör Gersbo.

Att Kalle skulle bli handlare som sin far var tidigt utstakat. Som barn fick han och brodern Olle hjälpa till med varjehanda sysslor i affären i Norr Salbo. Med tiden fick han alltmer ansvar och vid 18 års ålder blev han filialföreståndare i sin fars butik som fanns i Brobacke, Sör Gersbo. Filialen var öppen varannan dag, de andra dagarna dagarna hanterades hemleveranser. Eftersom många av kunderna saknade telefon, cyklade Kalle ikring och tog upp beställningarna och varorna kördes sedan ut ifrån affären i Salbo.

Behovet av filialen i Sör Gersbo var stort, men lokalen i Brobacke var både gammal, sliten och tungarbetad. Därför byggdes en tidsenlig villa med affärslokal och bostad invid Skultuna-vägen och den nya affären öppnades till julhandeln 1944.

1948. Bröllopsgäster på trappen till Ösby missionskyrka den 16 maj 1948.

Den 16 maj 1948 gifte sig Kalle med Ruth Ågren från Viggbo. De hade träffats i missionsförsamlingens juniorförening och bröllopet stod i Ösby missionskyrka, den mest centrala platsen i makarnas liv. Året därpå föddes dottern Eva och sex år senare sonen Lasse.

Sista dagen. Den 31 oktober 1974 stängdes affären i Sörgärsbo för gott.
Från vänster: Ruth Pettersson, J. David och Anna Pettersson, Kalle Pettersson.

Butiken i Sörgärsbo drevs den första tiden som filial till Salbo-affären men 1951 överlät J. David affären till Kalle att driva i egen regi. Petterssons affär i Sörgärsbo hade ett stort upptagningsområde och erbjöd hemleverans av varor så sträckte sig kundkretsen ända ifrån Västerby i norr till Vrenninge i söder. Varor kördes även till både Svanå och Ramnäs.

Men livet som lanthandlare var oerhört slitsamt. Dagarna började med kontorsarbete och avslutades med utkörningar. Mycket arbete, långa dagar och dålig lönsamhet ledde till att affären stängdes för gott den sista oktober 1974. De resterande åtta åren fram till pensioneringen, arbetade Kalle på Benzlers industrier i Sala, en tid med reglerade arbetstider. 1983 blev han änkeman.

70 år. Kalle med sina blommor och presenter den 28 juli 1987.

Kalle bodde kvar i Sörgärsbo till 1988 då huset såldes han flyttade till en lägenhet på Kattkärret i Västerfärnebo kyrkby. Som pensionär fick han tid att resa och besökte både Israel och Nordkap. Nu väcktes även nytt intresse: bakning. Bullar, cocostoppar, havreflarn och punschkaka var hans verkliga paradnummer!

Klädinsamling. Kalle deltog i ideellt hjälparbete till fattiga länder. 
Här ses han vid Röda korsets klädinsamling i Bygdegården.

Kalle var den vänlige medmänniskan som ville alla väl. Han skjutsade dem som inte kunde komma själva och hjälpte dem som inte klarade sig själva – inget var omöjligt för honom!

I missionsförsamlingens barn- och ungdomsarbete fortsatte han så länge han orkade. Ännu vid nästan 80-års ålder cyklade han runt till bygdens skolor för att informera om församlingens verksamheter. Alltid lika entusiastisk!

Efter ett långt liv med mycket arbete insomnade farfar Kalle den 28 oktober 1999, 82 år gammal.

I Häggebäcken. Här en bild från missionsförsamlingens tältmöte i Häggebäcken 1946 under pastor Petrus Rimdahls ledning (längst till vänster). Det är Kalle som spelar fiol och brodern Olle som sitter bakom orgeln.

Farfar var mycket musikalisk och spelade själv piano, orgel och fiol – en god tillgång under åren som söndagsskollärare.

Den sång som alltid kommer att förknippas med farfar, är ”O, store Gud”. Han sjöng den ofta, inte minst på den tiden då han var handlare. Den inledande raden i kören lyder: "Då brister själen ut i lovsångsljud...." Det berättas att då han gick ut från affären och dörren slog igen bakom honom, så brast själen uti lovsångsljud så det hördes i Gersbo by! Och spelade den på piano så spelade han med en oefterhärmlig inlevelse!

Farfar Kalle 100 år, del 1

Idag är det 100 år sedan min farfar Kalle Pettersson föddes. Som lanthandlare och söndagsskollärare blev han en känd profil i Västerfärnebo.

Kalle Pettersson (1917 - 1999)

Kalle var hembygden trogen hela livet, men var långt ifrån någon infödd Färnbo-bo. Han föddes den 28 juli 1917 i Hästveda (M-län) där hans far var föreståndare vid en nykterhetsanstalt.

Föräldrarna David och Maria samt storebror Olle hade flyttat till Skåne under våren 1917 från Salbohed (U-län) till den nedgångna Floda-Kolonin vid Astmanstorp i Hästveda. Här behövdes en upprustning av gården och en helt ny lagård måste uppföras.

Att leda ladugårdsbygget utsågs Davids far, byggnadssnickaren Carl Johan Pettersson (1862-1943) som under försommaren anlände till Hästveda med tåget från Södertälje.

Sommaren 1917. Här är ladugården under uppförande. Vid vagnen står David Pettersson och den lille pojken som vilar sig på spadskaftet är Davids tvåårige son Olle.

Mitt i sommaren kom Marias bror och svägerska på besök. När de hade rest så långt, ville de gärna en tripp till Köpenhamn och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen så länge (tre dagar), men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Maria var gravid men inte alls orolig eftersom nedkomsten var beräknad först om en månad. Men redan första natten sedan David rest så satte värkarna igång! Farfar Carl Johan och diakon Grönlund (Davids närmaste man) väcktes upp för att ge sig ut i hagen fånga in en häst och sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.

Barnmorskans. I det här huset föddes Kalle den 28 juli 1917.

På morgonen den 28 juli avreste David tillsammans med sin svåger och svägerska från Köpenhamn mot Malmö och vidare hem till Hästveda.

Väl hemma överraskades David av att ”en ny fillekomisarie” kommit till världen (filekommisarie är Davids alldeles egna benämning på familjens nytillskott). Maria var kry men det var sämre med ”fillekomisarien”. Liten och skrumpen låg han i sin korg och kved, varför David tänkte att ”måtte han få dö”.

Han berättade för barnmorskan om sina funderingar och hon svarade honom: ”Ja, utsikterna kanske inte är så stora att han kommer att leva, han har ju kommit lite för tidigt. Men jag tror inte att det är några fel på honom så vi får hoppas att det går bra. Liten kan bli stor.”

Bröderna Kalle och Olle Pettersson.

Och så blev det. Efter tio dagar hos barnmorskan fick Maria och ”fillekomisaren” komma hem till Astmanstorp. Men vad skulle han få för namn? Den första tiden kallas han, enligt Davids dagbok, för 'Anders', men sedan bestämde man sig för 'Karl Erik'.

Allt såg nu ut att bli till det bästa. Gossen växte och blev starkare, verksamheten tycktes gå bra, men på senvintern 1918 ändrades allt. Plötsligt kom ett brev från pastor Hammar som meddelade att ekonomin i Floda-rörelsen blivit alltför ansträngd. För att kunna behålla verksamheten i Vemdalen måste Hästveda-kolonin avvecklas och verksamheten i Salbohed förstatligas.

Det blev ingen annan råd än att familjen Pettersson fick packa ihop sina tillhörigheter och ge sig iväg.

David erbjöds återanställning vid den förstatligade Salbohedsanstalten, men tackade nej. Han ville inte vara styrd av staten. Men var skulle de ta vägen?

Salboheds missionshus.

Genom sina kontakter med vännerna i Västerfärnebo missionsförsamling fick de veta att vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus var ledig. Där kunde de få bo i väntan på något annat och nog skulle det ordna sig med arbete alltid.

Snart nog började David arbeta hos en lanthandlare och redan året därpå stod han som egen handlare i affären Norr Salbo.

Familjen Pettersson.

Än en gång såg det ut att ljusna för Petterssons, nu skulle väl allt bli bra. Men inte heller den här gången var lyckan beständig. Redan året därpå drabbades Maria av en obotlig sjukdom och avled i augusti 1923, 38 år gammal.

Marias sista önskan här i livet var att få vila i hembygdens jord, på Ytterenhörna kyrkogård. Och så blev det. Kistan lastades på Davids lastbil och sönerna Olle, 8, och Kalle, 6, tog plats bredvid på flaket och nu vidtog den 15 mil långa resan till Södermanland.

Affären i Bernshill 1924. Handelsman David Pettersson expedierar här en kund från Sör Gersbo.
Till höger ses sönerna Kalle och Olle. Bakom dem står Davids svåger.

Ett år senare, i augusti 1924, började Kalle skolan. Salbo småskola var nu alldeles nybyggd efter att den gamla brunnit ned året innan genom en olyckshändelse. Skolfröken, Signe Eriksson, som bodde ovanpå skolsalen hade då införskaffat sig det allra senaste – ett elektriskt strykjärn. Dessvärre glömde hon att dra ur kontakten sedan hon använt detta och katastrofen var därmed ett faktum.

Salbo småskola 1924. Bakre raden från vänster: Lisa Johansson, Elin Myrberg, Helmy Johansson, lärarinnan Signe Eriksson, Sandra Nyström, Märta Mattsson, Astrid Ringvall, Hulda Abramsson.
Främre raden från vänster: Karl Pettersson, Hans Rydmark, Gustav Bergstöm, Folke Andersson, Martin Olle, Ivan Lantz, Lennart Hedberg, Lennart Karlsson, Erland Johansson, okänd.

Efter den sexåriga folkskolan väntade vanligen konfirmationen, men för Kalle blev det inte den traditionella bibelundervisningen. Eftersom familjen Pettersson tillhörde missionsförsamlingen gick han i missionsförbundets egna bibelskola Ösby.

1932. Bibelskolan i Ösby under ledning av pastor Gunnar Lindell (längst till höger). Kalle längst till vänster.

Efter bibelskolan utsågs han till söndagsskollärare och stationerades i Västerbykil. I ur och skur, sommar som vinter sågs den 16-årige Kalle cykla den 15 km långa vägen från Norr Salbo till Västerbykil.

Han var alltid lika punktlig, så vaktmästarfrun i Ösby missionskyrka visste när han brukade komma. När hon såg honom komma där, oavsett väderlek, konstaterade hon: ”Ja, är det någon som kommer till himlen – så är det då Kalle.”

Skommar-Olles

Det här är historien gården Skommar-Olles i Sör Salbo. Gården är känd sedan slutet av 1600-talet och behölls inom samma släkt de första 150 åren.

Den första bonden på gården jag funnit är Lars Matsson. Han var född 1694 och gifte sig 1716 med Cherste Ersdotter (f. 1697) från Västervåla. Tillsammans fick de tre söner och fem döttrar. Lars Matsson gick ur tiden 1768 av ålderskrämpor och och hustrun Cherste avled 1775 av kallbrand.

1743 gifte sig den äldste sonen, Mats Larsson och övertog gården. Mats var född 1719 och gift med Christina Jansdotter (1717-1800). De fick tre döttrar. Mats tog värvning vid regementet och utnämndes till korpral. Militärer vid den här tiden tilldelades ett annat efternamn som användes som ”legitimation” och Mats kom därmed att få namnet Fogel.

I maj 1775, då Mats var 53 år avled han av ”håll och styng” (lunginflammation). I kolumnen för värderingar om den avlidnes uppförande noterade kyrkoherde Carlbaum: ”Gud är dömare”.

Ny bonde blev nu Mats Fogels måg, Eric Matsson. Han var född 1744 i Tappebo och gift 1776 med dottern i gården, Catharina Matsdotter (1754-1836). De fick sju barn tillsammans. 

Av de sju barnen blev dottern Anna den som kom att ta över gården tillsammans med sin make. Hon var född 1779 och gifte sig 1804 med Anders Matsson (1777-1817), även han från Sör Salbo. De fick två döttrar och en son innan Anders avled i lungsot, natten till den 10 juni 1817.

Nu blev änkan Anna Ersdotter bonde i Sör Salbo och drev gården ensam under fyra år innan gårdens namngivare, Olof Olsson, tog över.

Olof Olsson var född 1792 på Norr Salbo ägor och var son till sockenskomakaren Olof Matsson (1758-1791) och kallades därmed för ”skommarns Olle”. Genom att han gifte sig 1816 med Greta Andersdotter (1792-1865) kom han att bli han näste bonde i Sör Salbo. Olof var förtroendevald och utsågs till nämndeman en tid.

Skommar-Olles. Så här såg den gamla mangårdsbyggnaden ut i "Skommar-Olles". Den revs 1964.

I början av 1860-talet kände ”Skommar-Olle” sig gammal och sliten. Eftersom han och Greta inte fick några barn sålde han gården på sommaren 1863 till Gustaf Karlsson från Grythyttan. I köpekontraktet inskrevs att ”Skommar-Olle” med maka fick bo kvar på gården så länge de levde. I september samma år drabbades ”Skommar-Olle” av slag (stroke) och avled, 71 år gammal. Änkan Greta, som tagit sig namnet Salholm gick ur tiden 1868, 75 år gammal. 

Den nye ägaren, Gustaf Karlson, var född 1825 i Grythyttan och gift 1849 med Maja Jansdotter född 1827 i samma socken. De fick fem barn tillsammans, varav fyra var födda i Grythyttan.

Med Gustaf Karlsson ankomst till bygden började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia. Sedan det förhatliga Konventikelplakatet upphävdes 1858 började frikyrkorörelsen växa fram i Sverige. 1867 började Gustaf Karlsson att kalla till väckelsemöten i sitt hem. Intresset var till en början svalt men växte snart och 1870 bildades Västerfärnebo - Fläckebo missionsförening.

Gustaf Karlson (1825-1904)

Gustaf Karlson förblev bonde i Skommar-Olles fram till 1877, då han flyttade till Västerås och överlät gården till sonen Carl Johan Gustafsson. Han var född 1849 i Grythyttan och gift 1875 med Anna Karin Larsdotter (1855-1937) från Fläckebo. De stannade till 1882 innan de sålde gården och flyttade till Berg, Västerfärnebo, där de köpt sig en lanthandel.

Ny bonde i Skommar-Olles blev nu Anders Gustaf Fernström, född 1832 i Fläckebo och gift 1859 med Fredrika Karolina Lundell (1822-1897) från Haraker. De fick två barn: Engla Fredrika (f. 1860) och Karl Gustaf (f.1862).

Anders Gustaf drev gården fram till 1890 då sonen Karl Gustaf övertog densamma. Han hade samma år gift sig med Matilda Persdotter (1864-1947) från Lilla Matsbo. De fick fyra barn tillsammans.

Yngst av barnen var Sigrid (1897-1986). I samband med att hon 1922 gifte sig med Albin Wretman (1898-1988) övertog de Skommar-Olles. Albin kom att utöka gårdens areal och köpte 1940 han delar av Norr Salbo Kronoboställes egendom. Eftersom gården nu hade egendomar i både Sör och Norr Salbo, övergavs det gamla namnet och gården kallas sedan dess för Wretmans i Salbo.

1954 överläts gården till Albin och Sigrids son Erik Wretman (f. 1923). Han gifte sig 1963 med Ella Sundström (1921-1996) och de fick sonen Lars-Erik, gårdens nuvarande ägare.

Wretmans. En dagsfärsk bild hur mangårdsbyggnaden ser ut idag. Den är uppförd 1947.