Farfar Kalle 100 år, del 1

Idag är det 100 år sedan min farfar Kalle Pettersson föddes. Som lanthandlare och söndagsskollärare blev han en känd profil i Västerfärnebo.

Kalle Pettersson (1917 - 1999)

Kalle var hembygden trogen hela livet, men var långt ifrån någon infödd Färnbo-bo. Han föddes den 28 juli 1917 i Hästveda (M-län) där hans far var föreståndare vid en nykterhetsanstalt.

Föräldrarna David och Maria samt storebror Olle hade flyttat till Skåne under våren 1917 från Salbohed (U-län) till den nedgångna Floda-Kolonin vid Astmanstorp i Hästveda. Här behövdes en upprustning av gården och en helt ny lagård måste uppföras.

Att leda ladugårdsbygget utsågs Davids far, byggnadssnickaren Carl Johan Pettersson (1862-1943) som under försommaren anlände till Hästveda med tåget från Södertälje.

Sommaren 1917. Här är ladugården under uppförande. Vid vagnen står David Pettersson och den lille pojken som vilar sig på spadskaftet är Davids tvåårige son Olle.

Mitt i sommaren kom Marias bror och svägerska på besök. När de hade rest så långt, ville de gärna en tripp till Köpenhamn och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen så länge (tre dagar), men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Maria var gravid men inte alls orolig eftersom nedkomsten var beräknad först om en månad. Men redan första natten sedan David rest så satte värkarna igång! Farfar Carl Johan och diakon Grönlund (Davids närmaste man) väcktes upp för att ge sig ut i hagen fånga in en häst och sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.

Barnmorskans. I det här huset föddes Kalle den 28 juli 1917.

På morgonen den 28 juli avreste David tillsammans med sin svåger och svägerska från Köpenhamn mot Malmö och vidare hem till Hästveda.

Väl hemma överraskades David av att ”en ny fillekomisarie” kommit till världen (filekommisarie är Davids alldeles egna benämning på familjens nytillskott). Maria var kry men det var sämre med ”fillekomisarien”. Liten och skrumpen låg han i sin korg och kved, varför David tänkte att ”måtte han få dö”.

Han berättade för barnmorskan om sina funderingar och hon svarade honom: ”Ja, utsikterna kanske inte är så stora att han kommer att leva, han har ju kommit lite för tidigt. Men jag tror inte att det är några fel på honom så vi får hoppas att det går bra. Liten kan bli stor.”

Bröderna Kalle och Olle Pettersson.

Och så blev det. Efter tio dagar hos barnmorskan fick Maria och ”fillekomisaren” komma hem till Astmanstorp. Men vad skulle han få för namn? Den första tiden kallas han, enligt Davids dagbok, för 'Anders', men sedan bestämde man sig för 'Karl Erik'.

Allt såg nu ut att bli till det bästa. Gossen växte och blev starkare, verksamheten tycktes gå bra, men på senvintern 1918 ändrades allt. Plötsligt kom ett brev från pastor Hammar som meddelade att ekonomin i Floda-rörelsen blivit alltför ansträngd. För att kunna behålla verksamheten i Vemdalen måste Hästveda-kolonin avvecklas och verksamheten i Salbohed förstatligas.

Det blev ingen annan råd än att familjen Pettersson fick packa ihop sina tillhörigheter och ge sig iväg.

David erbjöds återanställning vid den förstatligade Salbohedsanstalten, men tackade nej. Han ville inte vara styrd av staten. Men var skulle de ta vägen?

Salboheds missionshus.

Genom sina kontakter med vännerna i Västerfärnebo missionsförsamling fick de veta att vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus var ledig. Där kunde de få bo i väntan på något annat och nog skulle det ordna sig med arbete alltid.

Snart nog började David arbeta hos en lanthandlare och redan året därpå stod han som egen handlare i affären Norr Salbo.

Familjen Pettersson.

Än en gång såg det ut att ljusna för Petterssons, nu skulle väl allt bli bra. Men inte heller den här gången var lyckan beständig. Redan året därpå drabbades Maria av en obotlig sjukdom och avled i augusti 1923, 38 år gammal.

Marias sista önskan här i livet var att få vila i hembygdens jord, på Ytterenhörna kyrkogård. Och så blev det. Kistan lastades på Davids lastbil och sönerna Olle, 8, och Kalle, 6, tog plats bredvid på flaket och nu vidtog den 15 mil långa resan till Södermanland.

Affären i Bernshill 1924. Handelsman David Pettersson expedierar här en kund från Sör Gersbo.
Till höger ses sönerna Kalle och Olle. Bakom dem står Davids svåger.

Ett år senare, i augusti 1924, började Kalle skolan. Salbo småskola var nu alldeles nybyggd efter att den gamla brunnit ned året innan genom en olyckshändelse. Skolfröken, Signe Eriksson, som bodde ovanpå skolsalen hade då införskaffat sig det allra senaste – ett elektriskt strykjärn. Dessvärre glömde hon att dra ur kontakten sedan hon använt detta och katastrofen var därmed ett faktum.

Salbo småskola 1924. Bakre raden från vänster: Lisa Johansson, Elin Myrberg, Helmy Johansson, lärarinnan Signe Eriksson, Sandra Nyström, Märta Mattsson, Astrid Ringvall, Hulda Abramsson.
Främre raden från vänster: Karl Pettersson, Hans Rydmark, Gustav Bergstöm, Folke Andersson, Martin Olle, Ivan Lantz, Lennart Hedberg, Lennart Karlsson, Erland Johansson, okänd.

Efter den sexåriga folkskolan väntade vanligen konfirmationen, men för Kalle blev det inte den traditionella bibelundervisningen. Eftersom familjen Pettersson tillhörde missionsförsamlingen gick han i missionsförbundets egna bibelskola Ösby.

1932. Bibelskolan i Ösby under ledning av pastor Gunnar Lindell (längst till höger). Kalle längst till vänster.

Efter bibelskolan utsågs han till söndagsskollärare och stationerades i Västerbykil. I ur och skur, sommar som vinter sågs den 16-årige Kalle cykla den 15 km långa vägen från Norr Salbo till Västerbykil.

Han var alltid lika punktlig, så vaktmästarfrun i Ösby missionskyrka visste när han brukade komma. När hon såg honom komma där, oavsett väderlek, konstaterade hon: ”Ja, är det någon som kommer till himlen – så är det då Kalle.”