Hedåkers brandkår 70 år

Med anledning av att det idag har varit Öppet Hus i Hedåkers brandstation kan det kanske vara lite intressant att berätta om hur allt började.

Flygfoto. Brandstationen och Bäckmans snickeri i Brobacke.

I forna tider var brandförsvaret ytterst begränsat. Risken för eldsvåda var mycket stor eftersom elden var den enda värmekälla som fanns att tillgå och allt ljus utöver dagsljus var just eld i någon form. Gårdarnas byggnader var ofta placerade tätt ihop och var byggda i timmer med tak av näver eller halm. En gnista ifrån en skorsten kunde lätt orsaka en katastrof.


Under 1800-talet blev det vanligt att bondbyarna gick samman och investerade i en brandspruta. På byns allmänning uppfördes ett spruthus där sprutan inhystes tillsammans med en trave hinkar med konformad botten.Vanligt var också att i utrustningen ingick ett brandsegel. Ett brandsegel kan liknas med en presenning som användes för att täcka/skydda ett tak eller liknande som riskerade att antändas.

Brandhink. För att förhindra att hinkarna användes till annat, försågs de med en konformad botten som gjorde att de inte gick att ställa ifrån sig.

1939 indelades Västerfärnebo socken i fyra brandkretsar, samma indelning som de tidigare fjärdingarna. Denna indelning gjordes främst med tanke på risken för skogsbränder.

För varje krets valdes en uppbådare (sammankallande) och en brandförman. För Kilbo fjärding utsågs hemmansägare Herman Johansson i Rosshyttan, till uppbådare och lantbrukare Elis Andersson i Häggebäcken, som brandförman. Vidare utsågs åkare Axel Eriksson i Rosshyttan för att ansvara för persontransporter vid utryckning och åkeriägare Eskil Johansson i Björsbo ansvarade för materialtransporter med lastbil.

Röde hanen är en gammal benämning av 'eldsvåda' och framställs ofta som en tuppfågel.

1941 uppmanades länstyrelsen i Västmanlands län av Luftskyddsinspektionen att föreslå fem platser inom länet där en motorspruta kunde placeras ut. Eftersom Hedåker var Västerfärnebo kommuns industriella centrum, ansågs det mest lämpligt att placera brandsprutan där det fanns störst tillgång till arbetskraft. Motorsprutan var statens egendom, men förvaltades av kommunen. Det enda krav som ställdes på kommunen var att en duglig släckningskår bildades och utbildades under ledning av brandkårschefen.

1945 kom en ny brandlag där det stadgades att de större kommunerna skulle själva bekosta brandförsvaret och utse en särskild brandstyrelse på fem personer. Västerfärnebo brandstyrelse dominerades av Hedåkersbor: faktor Martin Widén, hemmansägare Hilmer Aldén och fabrikör Gunnar Bäckman.

Då den nybildade brandkåren saknade lokaler spreds utrustningen ut i lediga utrymmen i Brobacke. Hos Widéns såg, i Skräddarlogen och hos åkare Manne Hedlund.

Skräddarlogen. Längst ut i bildens vänstra kant syns Skräddarlogen, föregångaren till brandstationen i Hedåker.

1946 beslutade Västerfärnebo kommunalfullmäktige att uppföra en brandstation i Hedåker. Bygget kostnadsberäknades till 25 662 kr.

Brandstationen uppfördes 1947 och avsynades riksbrandsinspektören den 22 april 1948. Nu kunde man äntligen samla all utrustning på en och samma plats.

Något som verkligen underlättade efterarbetet betydligt i den nya stationen var att nu kunde man hänga upp de blöta slangarna på tork i det 10 meter höga tornet. Tidigare hade man hängt upp slangarna i träden…

Hedåkers brandkår 1949. Till brandchefen Sigfrid Aldéns 50-årsdag togs detta foto.

Bakre raden från vänster: Holger Hedlund, Mats Aldén, Allan Gustavsson, Einar Jernstedt, Herbert Lundqvist, Lennart Andersson, Karl Leijonberg, Martin Hedlund, Henrik Wallin, Lars Skogh, Elov Araby, Ture Aldén. 
Främre raden från vänster: Åke Jernstedt, Bertil Holstensson, Stig Johansson, Hugo Mälström, Allan Gustavsson, Nils Näsbom, Gotthard Unnebäck, Erik Mälström, Vilhelm Lindgren.