Koffertmördaren, del 2

 

Som vanligt när jag försöker mig på att dela upp en historia i två delar, så blir det minst tre… Nåväl, här är fortsättningen på historien om Sveriges första koffertmördare.

Döbelnsgatan i Stockholm.

Gustaf Fernholms firma gick allt sämre. För att klara familjens uppehälle fick hans hustru Hulda ge sig ut i arbetslivet och fick plats som städerska vid Postverket. Dessutom hade hon börjat intressera sig för religiösa frågor och därigenom blivit bekant med en kvinna, Agnes Johnsson (1877-1945) och de blev goda vänner. Agnes var en olycklig själ som saknade fast bostad, men som bevis på sin vänskap hade Hulda upplåtit Fernholms lägenhet som värmestuga åt Agnes och här kunde hon även få koka sig en kopp kaffe om mornarna. Sedan Hulda börjat arbeta på Postverket hade Agnes fått en egen nyckel till lägenheten för att kunna komma in när hon själv ville.

Gustaf däremot avskydde Agnes. Han ansåg att hon bara drev omkring och utnyttjade folk. Enligt Agnes själv hade hon en gång i tiden haft det gott ställt, men efter Krüger-kraschen så hade hennes förmögenhet gått förlorad.

Gustaf A. Fernholm

På morgonen den 2 januari 1945 vaknade Gustaf Fernholm av att han hörde ljud ifrån köket och han förstod genast att det var ”den där” Agnes som stökade runt bland grytor och kastruller. Irritationen var ett faktum och med stor möda hävde han sig ur sängen för att med tunga steg och värkande huvud bege sig mot köket. Och se – där fick han bekräftelse på vad han anat hela tiden: där stod Agnes och lagde frukost åt sig – på hans bekostnad!

Nu var måttet rågat! Vreden kokade i Gustaf och på väg mot köket passerade han strykbrädan. Hulda hade troligen haft bråttom i morse, eftersom hon inte tagit undan strykjärnet och den tillhörande foten. Gustaf grep tag i strykjärnet då han passerade och gick in i köket. Han smög upp bakom Agnes som stod vid spisen, och så klippte han till henne med strykjärnsfoten!

Agnes föll tyst till golvet och Gustaf stod mållös och stirrade på hennes livlösa kropp. Strykjärnsfoten han använt hade lämnat ett stort sår i Agnes huvud och blodet sipprade nu fram och rann ut på köksgolvet. För säkerhets skull tog han en rakkniv och skar henne i halsen.

Gustaf andades tungt medan han tittade på förödelsen. Plötsligt insåg att han måste göra sig av med kroppen, eller i alla fall gömma undan den för stunden. Han hämtade verktygslådan där det fanns både yxa och såg – allt som kunde tänkas komma till användning för nästa fas i denna makabra händelse.

Yxan.

Gustaf styckade nu upp sin hustrus väninnas kropp och samlade ihop delarna i en koffert som han knöt ihop med en tvättlina och gömde alltihop sedan i källarförrådet. När han kom upp igen från källaren återstod en grundlig städning av lägenheten.

Eftersom Agnes helt saknade anhöriga ansåg Gustaf att han gjort samhället en stor tjänst – INGEN i hela världen skulle sakna henne! Men så gjorde han en märklig upptäckt: när han samlade ihop hennes kläder märkte han att något prasslade, som om något var insytt i dem!?

För att stilla sin nyfikenhet undersökte han kläderna och se – där fann han en sedelbunt till ett värde av 3 000 kr! (i dagens penningvärde motsvarar det mer än 80 000 kr). Försedd med Agnes pengar gick Gustaf till ett ölkafé där han blev kvar resten av kvällen. Inte förrän efter midnatt gick han hem, full som en alika.

Morgonen därpå, just när Hulda skulle gå till arbetet, fick hon för sig att undersöka makens välfyllda kavajfickor. Där, bland diverse småskräp och annat, fann hon någon sorts dokument: Agnes Johnssons identitetshandlingar. ”Men varför ligger de här, i Gustafs ficka?!” Hon fortsatte gräva i kavajen och fann en tjock bunt med sedlar. ”Var kom alla dessa pengar ifrån? Hade inte alla pengar gått förlorade i det misslyckade byggprojektet?”, tänkte hon.

Plötsligt avbröts hennes funderingar då hon hörde att Gustaf kommit upp och syntes i dörröppningen. Han var märkbart nervös och när Hulda frågade varför Agnes saker låg i Gustafs kavaj svarade han bara att han samlat ihop vad Agnes spridit ut i köket. ”Hon kommer säkert som vanligt, vid 9-tiden och hämtar sina tillhörigheter”, konstaterade han.

Det fick väl vara hur det ville med den saken, Hulda gick till jobbet och kom inte hem igen förrän vid fyratiden på eftermiddagen. Då var inte Gustaf hemma och Hulda befarade att han var på väg in i en ny missbruksperiod. Hennes misstankar blev allt tydligare ju längre kvällen led och det skulle bli en natt utan Gustaf.

Kofferten.

 

När Hulda kom hem från arbetet på trettondagsafton var fortfarande Gustaf försvunnen. Hon hade inte väntat sig annat heller och gick ned i källarförrådet för att hämta upp lite koks för att värma lägenheten. Där – precis innanför dörren – stod Gustaf koffert. ”Varför står den HÄR?”, tänkte hon och försökte flytta på den. Men det var lättare sagt än gjort, den var alltför tung och det kom nåt rött och kladdigt ur den. ”Det är ju blod!!”, utbrast hon och skyndade sig iväg till närmaste polisstation för att hämta hjälp.

I sällskap med två konstaplar återvände hon till den blodiga kofferten som poliserna skyndsamt öppnade. Vad kofferten innehöll kunde ingen gissa sig till, men det var en fruktansvärd syn som mötte dem och poliserna spydde där de stod.

Utan minsta tvekan inledde nu polisen utredningen av Sveriges första koffertmord. Redan samma kväll besöktes Hulda av landets främste mordutredare, kommissarie Otto Wendel (1898-1985). Ganska snart kunde han fastställa att mordet måste ha skett i lägenheten och att den misstänkte var den försvunne Gustaf Fernholm.

Nästa steg i utredningen var att få tag på gärningsmannen och kommissarie Wendel gick ut i pressen med en efterlysning av Gustaf Fernholm. På trettondagsmorgonen slogs det bestialiska mordet upp i Stockholmstidningarna med stora rubriker och stockholmarna förfasades över det fruktansvärda som hänt.

Fram på dagen knallade Gustaf in på sitt vanliga ölkafé på Odengatan, glad i hågen. Som vanligt beställde han tre pilsner och intet ont anande satte sig sedan vid sitt vanliga fönsterbord. Gustaf var nog den ende som missat dagens feta rubriker i tidningarna, trots att han var dagens stora samtalsämne! Personalen på ölkaféet kände givetvis igen sin stamgäst och en servitris skickades iväg att hämta polisen. Just som Gustaf skulle börja på sin tredje pilsner fick han se fyra konstaplar komma in genom dörren. De gick fram till Gustaf, lyfte upp honom och utan motstånd följde han med. Loppet var kört.

Till en början vägrade Gustaf att minnas något av händelsen, men med psykologers hjälp lyckades man få fram detaljerna om vad som hände den där morgonen då han slog ned Agnes Johnsson. Rättegången var snabbt avklarad och utlåtandet var obestridligt: mannen i fråga behövde vård. Gustaf Fernholm straffriförklarades enligt strafflagens femte kapitel, femte paragrafen (en s k. Femfemma) och intogs på mentalsjukhus där han vårdades under två år. Där gjorde han sitt yttersta för att bli bättre, lyssnade på läkarnas råd och uppförde sig beskedligt. Så när vårdtiden löpt ut ansåg läkarna att han var redo att släppas fri och komma hem igen.

Så slutar historien om Sveriges första koffertmördare. Hemma i lägenheten på Döbelnsgatan väntade Hulda trofast på honom och trots allt som hänt förblev hon honom trogen tills att han gick ur tiden den 22 april 1958, 70 år gammal. Hulda bodde sedan kvar ensam i lägenheten fram till att hon avled den 25 september 1966, 78 år gammal.