20 år på Gammelgården

 

Min stora passion för hembygdens historia och intresse för föreningsliv väcktes tidigt. I år det exakt 20 år sedan jag gjorde min första insats på Västerfärnebo Gammelgård.

I handelsbo'n vid Färnbo-Paraden år 2000.

Sedan farfar Kalle gått ur tiden på hösten 1999, beslutade familjen att skänka hans gamla kassaapparat till Gammelgården. Själv var jag då 15 år, historieintresserad och mer insatt i bygdens historia än någon annan jämnårig. Följden av detta blev att hembygdsföreningens materialförvaltare Elisabet ”Lisa” Johansson om jag kunde tänka mig att engagera mig på Gammelgården till sommaren. Jag var nog inte så svårövertalad och ryktet om Lisas ”vinst” spred sig snabbt inom föreningen. 

Men så på onsdagseftermiddagen i midsommarveckan ringde vice ordförande i hembygdsföreningen, Holger Andersson och frågade: ”Jag har hört att du är intresserad av att va med å jobba på Gammelgården… Vi är kort om folk på fredag. Kan du ställ’ upp?” Frågan kom ju väldigt plötsligt, men jag frågade vad jag skulle göra och det gällde glasskiosken. Utan blinka tackade jag ’ja’ till detta!

På utsatt tid på midsommaraftonens eftermiddag infann jag mig på Gammelgården – men vad hade jag gett mig in på?! Glasskiosken brukade i vanliga fall husera i Stora logen men där hade frysboxen gått sönder. Istället förlades glasskiosken till Kaffestugans köksfönster och den trasiga frysboxen ersattes med ett LITET frysskåp där precis all kyla rasade ut så fort man öppnade dörren. Inte särskilt mycket glass fick plats där heller, men det hade man löst genom att ha glassförrådet HEMMA hos Holger! Så när det började tryta i frysen skulle jag, samtidigt som jag stod ensam i luckan, leta reda på Holger för att han skulle hämta mera glass! Inte alldeles enkelt...

Så här i efterhand har jag ibland tänkt att det var väl lite väl vanskligt att sätta en helt oprövad 15-åring ensam i glasskiosken på midsommarafton, men samtidigt så tror jag mig veta hur styrelsen resonerade: "Det är ju 'Handlar-Kalles' barnbarn" – en tillräckligt meriterande egenskap för att ensam få sälja glass på Gammelgården!

Helt ensam var jag kanske inte. Min backup var ”Fru Hedblom”, en go’ tant med stora prästkragsliknande clips i öronen. Hon skötte kaffekokningen och passade korvgrytan. För korv skulle jag också tillhandahålla i glasskiosken!

Så började glassugna kunder dyka upp och så länge det bara kom någon strökund så gick det väl ganska hyfsat. Men plötsligt skulle ALLA ha glass samtidigt!! Kön växte på nolltid och dessvärre hade jag kön rakt framför mig, det kändes som om kön räckte in i grannens trädgård! Paniken var ett faktum, men så kom Gun Bergh – en räddande ängel. Hon såg min panik men gav mig följande, lugnande instruktion: ”Skit i kön! Titta på kunden du har framför dig. Kön – den finns inte!” Sen förklarade hon hur jag skulle tänka för att räkna ut rätt växel: ”Räkna först upp till en jämn tia så kommer du rätt.” Och så tänker jag fortfarande när jag sitter i kassan på Coop – trots att jag egentligen inte behöver.

Folkdansare på tunet.

När evenemanget var över kom Lisa och hon var märkbart besviken. Inte på mig, men på Holger. Han hade ”knyckt” mig (hennes vinst), tyckte hon, mitt framför näsan. Jag skulle ju vara ”stugvakt” hos henne! Så nu skyndade hon sig att boka mig inför dragspelsstämman – allt för att inte Holger skulle hinna före henne en gång till!

Efter en debut som denna hade väl vem som helst blivit avskräckt till att fortsätta. Men märkligt nog blev jag kvar och har nu varit med i föreningen (med diverse olika funktioner) i 20 år – en tid som motsvarar mer en halva mitt liv! Och trots att jag varit med så länge är jag fortfarande yngst i styrelsen men är ändå den som har varit med längst!