Tavasteberg, del 2

När jag i hembygdsföreningens arkiv en dag var på jakt efter något helt annat, hittade jag det här. Gesällbrev för målaren Johan Gustaf Kaskinen, utfärdat i Åbo 1861. Tio år senare anlände han till Västerfärnebo.

Som jag nämnt tidigare skulle han ha kommit till Sverige ridande på en häst som simmat rakt över Bottniska viken. Sanningshalten i den historien kan kanske diskuteras, men det är mycket troligt att han kom över svensk-finska gränsen på en häst och omöjligt är det väl heller inte att hästen vadade över något vattendrag, men knappast Bottniska viken!

Hursomhelst ska Kaskinens packning ha bestått av en enkel matsäck, gesällbrevet, ett falskt pass och en kombinerad käpp och värja med inskription på franska (fritt översatt): ”Skjut mig inte utan orsak”.

Gustav Lindgren (1887-1962) skrev en minnesdikt om målaren Kaskinen.

Strax norr om Ålbo det bott en finne

Det många än har i sitt minne

Han bördig var från Tavastehus

Han byggt en villa, rätt trevlig och ljus

Tavasteberg kallade han sin villa

Det namnet var ju ej så illa

Hans villa säkert det namnet fick

För att hans tankar till Finland gick

Om någon här önskar veta,

Vad denna finne väl kunna heta,

Kaskinen var ju det namn han bar

Till yrket målare han också var

För Finland hade han känslor ömma

Sitt modersmål han ej kunde glömma

Och när han skulle ur tiden gå

Hans tal det var blott på finska då

En nån förstod, icke ens hans gumma

Vad talet gällde, man stod där stumma

Ej lätt för någon ge honom svar,

Då ingen kunnig i språket var

På sista färden hans gumma sade:

Sin finska psalmbok han med sig hade

En redig man Kaskinen var

Ett aktat minne han lämnar kvar.

Tavasteberg

1916 flyttade min gammelfarfar, J. David Pettersson (1889-1977), till Salbohed för att där vara med och starta upp en alkoholistanstalt. J. David var sedan barndomen medlem i Svenska Missionsförbundet och blev omedelbart medlem i Västerfärnebo missionsförsamling. Där träffade han David Lundeqvist och de blev vänner för livet. Första gången J. David följde med Lundeqvist till Ösby missionshus, berättade Lundeqvist när de passerade Ålbo: ”Här har det en gång bott en finne, en duktig målare”. Lundeqvist berättade detta för sin nye vän som något exotiskt, men J.David tyckte inte det var mer konstigt än att han var hitflyttad från Sörmland. 

Kommentaren om denna finne kom trots allt att bita sig fast i J. Davids minne för lång tid framöver. Många gånger under sitt liv skulle han komma att tänka på denne finske målare. Vem var han? Vad gjorde honom så speciell?

Tavasteberg. Stugan i Tavasteberg omkring år 1900.

”Finnen” hette Johan Gustaf Kaskinen och var född 1837 i Tavastehus i Finland. Kaskinen var politiskt intresserad och stred för jämlikhet och rättvisa i sitt hemland. Att vara rebell i 1800-talets Finland var inte helt okomplicerat och därför flydde han, som 30-åring till Sverige. Enligt sägnen på simmande häst rakt över Bottniska viken. 1867 kom han till Engelsbergs kvarn i Västervåla och titulerades då 'målargesäll'. Där stannade han några år innan han flyttade till Västerby kvarn i Västerfärnebo.

Nygifta. Johan Gustaf Kaskinen och Anna Stina Uddman som nygifta 1872.

1872 gifte han sig med Anna Stina Uddman, född 1838 i Norr Gersbo, Västerfärnebo, och samma år flyttade de till Ålbo ägor. Här byggde de sig en stuga som blev den nya tryggheten för den politiske flyktingen J.G. Kaskinen. För att markera att detta var hans nya hem men att han inte hade glömt sitt fosterland, döpte han stugan till Tavasteberg.

Tavasteberg. Nedanför trappen står herr Kaskinen själv och till vänster om honom, 

en gesäll. På verandan sitter fru Kaskinen.

Allteftersom Kaskinen etablerade sig som målare i sin nya hembygd växte också verksamheten. Med gesäller inneboende i hemmet och så småningom även en måleriarbetare med sin familj blev makarna Kaskinen väldigt trångbodda. Stugan räckte inte till att rymma både bostäder och målarverkstad. Därför byggdes stugan ut i slutet av 1800-talet. Fotot här ovan är troligen taget strax efter ombyggnaden. Den högra delen är den ursprungliga stugan och i den utbyggda delen till vänster blev det målarverkstad. 

J G Kaskinen 1905, samma år som han gick ur tiden.

Johan Gustaf Kaskinen fann sin plats i tillvaron och i Tavasteberg slutade han sina dagar 1905, 68 år gammal. Han dog av en hjärnblödning och sista tiden av sin levnad mindes han inte längre det svenska språket. Han talade enbart finska, ett språk ingen annan förstod – inte ens hans hustru – och Kaskinen gick ur tiden som en enstöring.

Anna Stina Kaskinen 90 år.

Hans änka, Anna Stina, överlevde honom med 24 år. Hon bodde kvar i Tavasteberg fram till 1920 då hon flyttade till Fattigstugan. Hon gick ur tiden 1929, 90 år gammal.