Ljusstöpning

Julen är nog den helg på året som är mest förknippad med vanor och traditioner, en familjehögtid där ibland rofyllda traditioner kan bli till "tunga måsten” - bara för att allt ska vara som det alltid har varit. Många av våra traditioner är rester från det gamla bondesamhället då självhushållning var en dygd, men när det får gå en tid inser man att vissa moment fasas ut på grund av modernare tider. Ljusstöpning är ett sådant exempel.

Gussjö 1953. Ljusstöpning inför Fläckebo Kyrkliga Syförenings julförsäljning.
Från vänster: Karin Lindevall, Selma Wistrand, Emma Lindevall och Annie Wistrand.

Att stöpa ljus inför julens festligheter var ett tålamodskrävande arbete. Innan fotogenlampornas osande och det elektriska lysets klara sken var den öppna lågan den enda ljuskällan i mörkret och under vinterhalvåret gick det därför åt stora mängder ljus.

Allt eftersom tiderna moderniserades avtog behovet av ljus, men de äldre husmödrarna höll hårt i traditionerna. Så även ljusstöpningen, men istället för att var och en stod hemma och stöpte sina juleljus kunde några granntanter gå ihop och stöpa tillsammans. Så gjordes i Tullsta by i Kila socken till exempel.

Styvt arbete. Enligt tidningsartikeln hade Greta Agemalm (t v) och Berit Kohlén ett "styvt arbete" med att doppa de många ljusvekarna.

En sextett av Kiladamer samlades hos Milda Kohlén (min mormors mor) i Tullsta i mitten av november 1961 för att tillsammans stöpa ljus. Under kvällen besöktes ”ljusstöperiet” av tidningen VLT och av de sex kvinnorna var det Dagny Berglund från Kivsta, den enda utombys i laget, som utsågs till presstaleskvinna.

”Det är så mycket en lantbrukarhustru skall hinna med i december så vi tycker att det är lika bra att komma igång så snart som möjligt”, förklarade hon.

Efter drygt 2 000 dopp resulterade kvällens arbete i 120 ljus.