Kvinnan i guldramen, del 4

Tiden i Skåne blev inte lång, inte heller epoken som medarbetare på alkoholisthem. Förutsättningarna ändrade sig och framtiden skulle bli något helt annat än vad man tidigare trott.

På trappen i Hästveda.

I Hästveda slog Marias och Davids drömmar ut i full blom, här infann sig både lugn och arbetsro i en trivsam kombination. I Skåne hoppades de att få stanna. Hästveda-kolonin planerades att drivas lika småskaligt som kolonin i Vemdalen: en ensligt belägen gård, avskild från landsvägar och övrig bebyggelse. Denna inställning och dessa värderingar passade Maria och David perfekt.

Trots att framtiden såg både ljus och hoppfull ut, så hände något som kunde ha tagit en ände med förskräckelse. På söndagsmorgonen den 16 september 1917 var Maria och David som vanligt på väg till missionshuset i Hästveda. Dit färdades man alltid med häst och vagn. Den här dagen skulle även Olle, 2,5 år, också få följa med. Exakt vad som hände framgår inte av Davids knapphändiga dagboksnoteringar, men av någon anledning välte ekipaget och alla tre föll ur vagnen. Inget verkade vara brutet, men att fortsätta till missionshuset var otänkbart. Hur de tog sig hem framgår inte, men man skickade efter doktorn i Osby (L-län). I väntan på doktorn bäddades både Maria och David ner, Olle däremot var helt oskadd.

Vid den här tiden var ännu inte telefonnätet fullt utbyggt överallt i Sverige och långtifrån alla hade tillgång till en egen telefon. Däremot var det fullt möjligt att skicka brev, post delades ut alla dagar i veckan och vid riktigt brådskande fall skickades telegram. Så gjordes nu hem till Davids föräldrar i Enhörna (B-län) för att berätta om vad som hänt. Dagen därpå kom svar om att ”hjälp är på väg.”

Oskar och Jenny Pettersson.

På tisdagseftermiddagen kom hjälpen: Davids svägerska Jenny kom med tåget och hon stannade så länge det behövdes. Maria och David hade blivit rejält mörbultade och doktorn återkom regelbundet för observation. Efter fem dagar började David göra sina första försök till att resa sig och med hjälp av två käppar kunde han förflytta sig några steg inomhus, men ännu var han långt ifrån arbetsför. Med Maria var det värre, hon blev liggande ytterligare en vecka innan hon kunde stiga upp.

Sakta återvände livet till det vanliga. Skördearbetet på kolonins jordbruk hade gått som planerat – trots Davids konvalescens och efter höstplöjningen gick arbetet in i en lugnare fas som skulle visa sig vara en falsk trygghet. 

Lika plötsligt som de hade flyttat dit, lika hastigt förändrades allt. På nyåret 1918 kom ett brev från pastor Hammar med följande innehåll: ”Salbohed slukar alla våra tillgångar. Styrelsen har beslutat att sälja Asmanstorp för att om möjligt kunna rädda Vemdalskolonin. Skaffa dit [till Hästveda] en skogvaktare som kan räkna på skogen, så att vi kan få en uppfattning om vad den är värd. Salbohed kommer att förstatligas och omvandlas till en anstalt”. Marias och Davids drömmar om att få bo och leva på denna idylliska plats och verka för medmänniskor som kommit på glid i livet, slogs nu i spillror i ett enda slag.

Verksamheten hade vuxit för fort och Salboheds-kolonin blev alltför kostsam, då hela anläggningen krävde massor av underhåll. Råvarubrist och dyrtider i rådde hela Europa till följd av första världskriget, vilket medförde att alla viktiga donationer och gåvor uteblev. Allting såg verkligen nattsvart ut.

Wiktor och Lova Olsson

Besvikelsen var total hos alla på kolonin, men det var bara för David att lyda instruktionerna och söka reda på en skogvaktare. För detta behövde man inte leta särskilt länge eftersom Marias bror, Wiktor Olsson (1879-1960) var skogvaktare under självaste Prins Vilhelm vid Stenhammars slott i Flen (D). Han gjorde sig ledig och kom ner till Skåne så snart han kunde, för att värdera den tillhörande skogen. Med hjälp av kolonins alla mannar begav man sig ut i skogen för att mäta upp varenda träd.

Det var med verklig sorg i hjärtat som Maria och David lämnade sitt älskade Asmanstorp för bege sig till järnvägsstationen i Hästveda för att lasta alla sina privata och kolonins tillhörigheter i godsvagnar. Möbler, redskap, inventarier, sågat virke samt alla kreatur – allt skulle med upp upp från Skåne. Väl tillbaka i Salbohed blev David erbjuden att fortsätta sin tjänst, men vid den nu förstatligade anstalten. I den nya regin skulle verksamheten drivas som en institution, utan husandakter och familjära inslag – långt ifrån Flodas grundidé, något som inte alls intresserade varken David eller Maria. Men vad skulle de göra istället?

Salboheds missionshus

I och med att de avböjde att fortsätta arbeta inom rörelsen, blev de i detsamma bostadslösa. Inom kolonin varken fick eller ville de bo. Men tack vare att de hade bott i dessa trakter tidigare och då hunnit gå med i missionsförsamlingen, fanns det ett kontaktnät som man nu drog nytta av. Ganska snart var bostaden ordnad, och familjen flyttade in i vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus. Därmed hade familjen tak över huvudet och David kunde koncentrera sig på att söka arbete.

Alldeles intill missionshuset fanns en liten diversehandel som drevs av handlanden August Gustafsson (1837-1920). Han var i 80-årsåldern och erbjöd därför David att han kunde få köpa affären. David var intresserad och tänkte sig att återuppta sin tidigare verksamhet som slaktare i kombination med lanthandel. Men så kom ett annat erbjudande, från handlanden E G Olsson i Norr Salbo. Han avrådde bestämt ifrån att köpa av Gustafsson. Den butiken var alldeles för liten och omodern och dessutom ville inte Olsson (som också var med i missionsförsamlingen) bli konkurrent med sin trosbroder. Istället föreslog Olsson att David skulle köpa hans affär, då han själv hade för avsikt att flytta. Både Maria och David log artigt åt erbjudandet, för båda visste att ingen av dem hade varken ekonomiska möjligheter eller kunskap av att driva en sådan omfattande rörelse. Men Olsson lät övertyga makarna Pettersson att han menade allvar och erbjöd även att hjälpa till med de ekonomiska bekymren.

Handlanden E G Olsson i Norr Salbo.

Nu blev de villrådiga. Maria, som många gånger agerat rådgivare åt sin make, höll hårt i att anta det första erbjudandet, dvs. Gustafssons affär. Men sedan Olsson erbjudit sig att hjälpa till ekonomiskt tyckte David att det senare erbjudandet var förmånligare. Beslutet fick mogna under en tid, men för att omvända även Maria kom Olsson på ett annat förslag. Förslaget gick ut på att Olsson anställde David som biträde under ett år för att han på så sätt skulle introduceras i verksamheten. Dessutom erbjöd Olsson att han med familj flyttade upp på övervåningen i affärshuset och nedervåningen uppläts åt Petterssons. Detta förslag avgjorde saken. Maria och David flyttade in i Bernshill i maj 1918, tillsammans med sönerna Olle och Kalle. Kanske de tvekade, men om det inte skulle fungera som Olsson önskade så fick de väl flytta igen. Det var ju något de hade rutin på det nu, flytten till Bernshill var ju den femte i ordningen på två år!

Efter knappt ett år som biträde ansåg Olsson att David var tillräckligt insatt för att ta över och nu var tiden mogen för att genomföra affären. Den 19 februari 1919 gick David in bakom disken för första gången som egen handlare i Norr Salbo. Att överta en så stor affärsrörelse som den i Bernshill medförde arbete, men David och Maria såg med tillförsikt på sin nya uppgift. Om de bara lyckades med detta projekt så hade de nog ändå funnit sin plats på jorden till slut.

Familjen David Pettersson ca. 1920.

Allt såg nu hoppfullt ut. David hade en verksamhet som medförde att familjen hade både bostad och inkomst. I missionsförsamlingen visade man ett stort engagemang, David valdes till ordförande och Maria var synnerligen aktiv i missionssyföreningen. Här skapades nya kontakter som skulle komma till nytta – både privat och affärsmässigt. Men vad ingen anade var att mörka moln började skymma den den ljusa framtiden.

Bernshill 1919. Från vänster: Olle Pettersson, Helga och Johan Jansson (bror och syster till Jenny P), David Pettersson med sonen Kalle på armen, okänd, okänd, Josef och Oskar Pettersson (Davids bröder) samt Jenny Pettersson (Oskars hustru) med fosterdottern Anna-Lisa. Sittande: Maria Pettersson.

1920 började Maria att känna sig trött och orkeslös. Hon uppsökte läkare som undersökte henne och konstaterade att hon drabbats av kräfta (cancer), en tumör i huvudet som med dåtidens metoder inte gick att bota.

På nytt slogs fötterna undan för Maria och David. Alla drömmar om framtiden grusades och istället fick man planera inför död och begravning. Sjukdomen medförde svåra lidanden för Maria, men hon behövde aldrig vårdas på sjukhus.

Under våren och sommaren 1923 blev Maria allt sämre och doktorn slog fast att sjukdomen hade spridit sig. Då uttalade Maria sin sista önskan: hon ville bli begravd i den bygd där hon lekt som barn, på Ytter-Enhörna kyrkogård. När döden närmade sig kallade hon till sig sönerna Olle, åtta år och Kalle sex år för att avsked. Hennes sista ord till dem blev: ”Nu måste ni vara snälla mot pappa..” Den 30 augusti insomnade Maria lugnt och stilla hemma i sin säng i Bernshill, 38 år gammal.

Änkemannen David Pettersson med sina söner Kalle och Olle.

Begravningen ägde rum en vecka senare. Med egen lastbil körde David själv den 15 mil långa resan med Marias kista fastsurrad på flaket och sönerna satt på varsin sida om den.

Begravningsdagen inleddes under fredagsförmiddagen med en minnesstund i Enhörna missionshus, den plats som haft stor betydelse för Maria under hennes barn- och ungdomstid. Här hade hon gått i söndagsskola, här mötte hon David första gången och här gifte de sig. Här samlades nu släkt och ungdomsvänner samt ett tiotal vänner från Västerfärnebo för att dricka kaffe, hålla tal och sjunga gemensamt. Sången hade stor betydelse för Maria. 

På eftermiddagen var själva jordfästningen. Kyrkan var smyckad med björkar och levande ljus och kyrkoherden höll först en betraktelse. Så spelades en sorgmarsch på kyrkorgeln och kistan bars ut till familjegraven som nästan helt täcktes med blomsterkransar och buketter. En älskad och saknad maka, mor och vän hade nu fått ro i hembygdens jord. Därefter inbjöds alla begravningsgäster till middag i Gropgården, Marias och Davids första gemensamma hem.

Kvinnan i guldramen, del 3

 

Från Enhörna till Salbohed, från Salbohed till Hästveda. Två långa flyttar på två år, men hela tiden vägledda av Gud. Detta var Maria och Davids kallelse och livsuppgift.

Avskedsfest. Enhörna blåbandsförening samlad utanför Enhörna missionshus den 12/3 1916.
I trappen syns Maria mitt i fönstret, och David till höger. Till höger om den högra stolpen står Davids bror Josef; längst till höger nedanför trappen står Davids bror Oskar.
Nr. 2 o 3 från vänster: Davids föräldrar Hilda och CJ Pettersson.

På nyåret 1916 var det mycket att stå i. Floda-rörelsen och Eric E:son Hammar hade antagit erbjudandet ifrån Svenska staten om att få överta den gamla exercisplatsen på Salbohed i Västmanland. Som tack för sitt engagemang och brinnande intresse hade David Pettersson blivit erbjuden tjänsten som arbetsledare vid i uppstarten på Salbohed, ett erbjudande som han – tillsammans med sin hustru Maria (kallad Maja) – efter moget övervägande tackat ja till. Ett sådant beslut medförde att David nu måste avveckla verksamheten i Stjärna ännu en gång för att kunna flytta till Salbohed. Davids del i Gropgårdens egendom och slakteri överläts nu till brodern Oskar (1890-1985).

Söndag den 12 mars 1916

På eftermiddagen den 12 mars 1916 anordnade Ytter-Enhörna Blåbandsförening en avskedsfest för de medlemmar som nu skulle ge sig av från den trygga hembygden och istället trampa okänd mark och verka för en nyktrare värld. De som först skulle ge sig iväg var förutom David, drängen Karl Emil Larsson ("Kalle-Lars", 1887-1954) samt Davids syster Anna (1895-1972). Maria och lille Olle flyttade en månad senare, då man beräknade att anläggningen skulle vara bebolig.

Nya sjukhuset på Salbohed blev Floda-kolonins huvudbyggnad.

De kvarvarande regementsbyggnaderna på Salbohed var mycket förfallna. De stora byggnaderna som skulle användas till logement, kök och matsal samt administrationslokaler och personalbostäder hade stått oanvända och ouppvärmda i över års tid, varför arbete inte saknades. David och ”Kalle-Lars” arbetade ihärdigt för att ha allt färdigt inför vårbruket med hästar, redskap, utsäde med mera. Det mesta inköptes på auktioner i trakten kring Salbohed. Planen var att ha kolonin så pass färdig att man skulle kunna ta emot de första kolonisterna till midsommar. För att göra detta möjligt sändes arbetsvilliga kolonister från Vemdalen till Salbohed. Detta blev en verklig utmaning för David och hans kumpan då ingen av dem var vana vid driften av storjordbruk eller hanteringen av före detta missbrukare.

Den första tiden var både Maria och David anställda vid kolonin: Maria som husmor och David som rättare. För detta hade de tillsammans 100 kr /mån (~ 4 300 kr i dagens penningvärde), samt fri mat och husrum i Nya sjukhuset. Till hösten anlände alltfler kolonister till Salbohed, varför Maria och David inte kunde bo kvar där utan flyttade till en förhyrd bostad om ett rum och gemensamt kök, strax intill kolonin. Därmed entledigades Maria från sin tjänst, men lönen förblev densamma.

Vid huvudbyggnaden. Här ses de första kolonisterna på Salbohed. Kvinnan längst bak, till höger är Davids syster Anna; andre man från vänster i mittenraden är "Kalle-Lars".

Arbetet på kolonin hittade sina rutiner och efter skörd och höstplöjning ingick arbetet i en lugnare fas. Men fram på senvintern 1917 kom en verklig överraskning! Pastor Hammar meddelade att föreståndaren för rörelsens tredje koloni, förlagd i Hästveda i Skåne, måste hastigt sluta. Frågan gick direkt till David, om han var villig att flytta ner till Skåne och ta över.

David blev både glad och bekymrad: glad över att bli utsedd som lämplig efterträdare och därmed bli befordrad, men bekymrad över att behöva flytta så snart igen. Men han behövde inte bestämma sig ögonblickligen – en hel veckas betänketid fick han!

Ytterenhörna 17/4 1917. "Vi reser från Södertelje d. 18 kl. 8.40 (em) om du då möter är bra Helsningar Maja Oskar o Jenny helsar".

När betänketiden var över hade Maria och David bestämt sig: de gick med på att flytta till Hästveda. Men på ett villkor – att Davids syster fick följa med som kokerska, vilket också beviljades.

Flytten inleddes den 9 april, då reste Maja och David hem till Ytter-Enhörna för att på nytt ta adjö av släkt och vänner innan den långa tågresan ner till Hästveda började. David åkte ensam först, för att vara på plats när flyttlasset kom. Maria och Olle reste en vecka senare. Kokerskan Anna kom ytterligare en tid senare eftersom hennes plats i Salbohed måste ersättas först.

Asmastorp, Hästveda. Från vänster: Maria med Olle, syskonen Anna och David, CJ Pettersson, diakon Gerhard Grönlund, kördräng Knut Lind. De tre sittande männen är kolonister.

Så var det bara att börja om igen. Att flytta till Skåne var verkligen som att emigrera till en annan världsdel. Den tydligaste skillnaden var språket! Både Maria och David hade stora problem att förstå sig på Göinge-målet, men å andra sidan förstod inte Hästveda-folket vad dessa sörmlänningar sa för något heller. De blev t o m tagna för att vara finnar – då de ansågs inte prata riktig svenska!!

Asmastorp i Hästveda var en mindre anläggning än den i Salbohed, men även här var både gården och lantbruket var i stort behov av en upprustning. Den stora skillnaden mot Salbohed var att här var gården redan fullt utrustad med djur och redskap, vilket underlättade det hela.

Lagårdsbygge. Under sommaren 1917 uppfördes en ny ladugård på Hästveda-kolonin. Vid vagnen syns David och till vänster ses lille Olle vila sig på spaden.

Strax efter att familjen Pettersson hade installerat sig, önskade pastor Hammar att David skulle kontakta sin far för uppförandet av en ny ladugård. Sagt och gjort, David skrev till CJ Pettersson (1862-1943) i Stjärna, och han kom ner som förstärkning. Med sig hade han även Knut Lind som kolonins stall- och kördräng. Maria och svägerskan Anna ansvarade för ladugårdsskötsel och mjölkning. Driften av själva lantbruket sköttes av tre mycket arbetsvilliga kolonister.

Barnmorskebostaden i Hästveda.

I slutet av juli kom Marias bror och svägerska på besök för att se hur det gick med allt arbete i Hästveda. När de redan hade rest så långt, så ville de gärna passa på att se Köpenhamn också, och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen och arbetet under tre dagar, men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Det som David oroade sig mest för, var just sin hustru. Hon var havande, men nedkomsten var inte beräknad än på ett tag. Maria själv var inte det minsta orolig. David, Wiktor och Lova gav sig iväg, men natten mellan den 27 och 28 juli satte värkarna igång! Farfar CJ och diakon Grönlund (1886-1972) väcktes mitt i natten för att ge sig ut i hagen och ta in en häst för att sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.

På kvällen den 28 juli var de tre Danmarksresenärerna hemma igen och David överraskades av nyheten att ha blivit far under tiden han varit borta. Dagen därpå reste David in till Hästveda för att besöka Maria och den nyfödde, som låg kvar hos barnmorskan. Maria var kry, men med gossen var det sämre. Han var så liten och klen att David bad till Gud att gossen skulle få dö.

”Utsikterna är inte så goda att han kommer att leva, han har ju kommit litet för tidigt”, förklarade barnmorskan, ”men jag tror inte att det är några fel på han så vi får hoppas att det går bra. Liten KAN bli stor.” Och barnmorskan fick rätt, efter tio dagar fick Maria och den nyfödde komma hem. Pojken blev allt starkare och döptes till Karl-Erik ("Kalle" 1917-1999).

Bröderna Kalle och Olle Pettersson.

Kvinnan i guldramen, del 2

Enhörna Blåbandsförening var Marias och Davids stora gemensamma intresse. All ledig tid vigdes åt dess verksamhet. 

Här är fortsättningen på historien om farfars mor.

1915. David och Maria Pettersson i Gropgårdens trädgård, Stjärna.

Den 6 februari 1913 var en torsdag, snöade det något alldeles förskräckligt. En verkligt nordisk vinterdag var det och vädret höll i sig precis hela dagen. Men ingenting kunde hindra dagens stora händelse. Nu var stunden kommen, när Ester Maria Olsson skulle stå brud i Ytterenhörna missionshus för att ingå äktenskap med Johan David Pettersson.

Inbjudan som skickades ut av Marias föräldrar.

Vid det tidiga 1900-talet var frikyrkliga vigslar ännu ganska ovanliga. Möjligen kunde det ske om brudparet först gifte sig formellt genom borgerlig vigsel hos borgmästaren för att sedan efterföljas av en vigselceremoni i den egna församlingen, ledd av församlingens pastor. Varken Maria och David eller missionspastorn var intresserade av någon ”dubbelvigsel”. Istället kontaktade man kyrkoherden i socknen om han kunde tänka sig att viga detta brudpar i missionshuset istället för i kyrkan, en kompromiss som kyrkoherden godkände!

Bröllopsgåva. En sockerskål med tillhörande strösked i nysilver, med texten:"Minne av B.B. 6.2 1913"  ingraverad förärades Maria och David av sina vänner inom Blåbandet (förkortat B.B).

Vädret höll i sig, men ”snö i brudkronan tyder på rikedom”, spådde de skrockfulla. Efter själva vigseln vidtog bröllopsfesten där presenter överlämnades, tal hölls och telegram lästes upp.

Telegram var den tidens snabbmeddelanden, de kompletterade både bristen på telefoner men var ett snabbare alternativ än den ordinarie postgången. Telegram kunde beställas vid de större telefonstationerna och distribuerades sedan med ett telegrambud. Mitt under bröllopsfesten stormade ett telegrambud in genom dörren. Han hade då ridit i sporrsträck de 14 km från Södertälje, i snöstorm och med sig hade han ett stort konvolut med lyckönskningar. Telegrammen blev mycket uppskattade, men man imponerades ännu mer av telegrambudet som trotsat väder och vind och ändå lyckats genomföra sitt uppdrag.

1913. I mitten sitter Marias föräldrar, Anders och Carolina Olsson, framför sitt "ålderdomshem" i Stjärna by. Till vänster om fadern står brodern Viktor Olsson, tillsammans med hustrun Lova  och fosterdottern Rosalie. Till höger om Carolina står Maria och David Pettersson.

När festligheterna var över återgick livet till vardagens vanliga sysslor. David skötte gården och drev slakteriet tillsammans med brodern Oskar medan Maria skötte ladugård och hushållet. Förutom det egna hemmet hade Maria vårdnaden om sina gamla föräldrar.

1915. Maria med sonen Olle i Gropgårdens trädgård.

Vintern 1914-15 var kall men snöfattig. Maria väntade barn och på efternatten den 18 februari satte värkarna igång. David skyndade iväg med häst och vagn för att hämta barnmorskan. På knaggliga, frusna vägar, återvände de hem till Gropgården, men där var allt lugnt och stilla. Inte förrän vid 11-tiden på förmiddagen meddelade barnmorskan att: ”Pettersson har fått en stor och duktig pojke!” Pojken döptes till Johan Olof.

Floda arbetarkoloniers logotyp.

I det tidiga 1900-talet led Sverige av två stora problem, problem som hade med varandra att göra: arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten som rådde vid den här tiden medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni, förlagd på en enslig plats i de djupa skogarna i närheten av Vemdalen (Z). Här skulle de alkoholiserade och arbetslösa männen ges en chans att både bli nyktra samt att lära sig ett yrke som i förlängningen skulle leda till arbete och struktur i vardagen igen.

1909 hölls en stor Blåbandskonferens i Västerås där David med flera från Enhörna deltog. Under konferensen höll Floda-kolonins grundare, pastor Eric E:son Hammar ett föredrag där han uppmanade blåbands-ungdomen att stödja denna viktiga verksamhet. Denna uppmaning fyllde Enhörna-kamraterna med både inspiration och arbetsiver, men det skulle dröja en tid innan man beslutade sig för att helhjärtat stödja denna verksamhet.

Enhörna SBU i Gropgårdens trädgård, sommaren 1914.

Även efter giftermålet fortsatte Maria och David att engagera sig starkt inom SBU, i synnerhet Floda-kolonins utveckling. På sommaren 1914 samlades en grupp unga blåbandister i Gropgårdens trädgård (se bild ovan) och beslutade sig för att starta en länsinsamling till Floda-rörelsen. Målet med insamlingen var att uppföra en stuga, avsedd för en kolonist som kommit ur sitt missbruk.

På vårvintern 1915 fick David chansen att personligen få åka till Vemdalen och besöka Floda-kolonin. Utan att tveka tackade han ”ja” till erbjudandet och så gav han sin väg. Vad Maria egentligen tyckte om det är inte känt, men David reste och blev borta en hel vecka. Maria blev kvar hemma för att sköta ladugården och sonen Olle, två månader gammal.

Floda-grisen. Enhörna blåbandsförening var en av de främsta stöd-föreningar som fanns till Floda-rörelsen. 1915 avvarade David en åkerteg för både potatis- och ärtodling. Skörden skickades sedan per tåg till Vemdalen. Dessutom hjälpes man åt att göda en gris som efter slakt även den skickades per järnväg till kolonin. Då vägde grisen 103 kg.

Fylld av intryck och idéer återvände David hem för att berätta om allt han hade fått se och uppleva. Den erbjudna tjänsten berättade han först bara för Maria om. Visst var det frestande, men hur skulle han göra med gården och slakterirörelsen som han nyss byggt upp igen? De funderade mycket och rådfrågade andra inom föreningen, men beslutet måste de fatta själva.

En vårdag 1915, när Maria och David satt och drack förmiddagskaffe, inträffade en händelse som skulle komma att ha inverkan och betydelse för deras framtida beslut. Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod två unga trasiga ynglingar som frågade om de kunde få något att äta. Visst kunde det få det, men hur kunde det komma sig att de inte hade någon mat? ”Ingen har velat gett oss något jobb”, blev svaret. ”Vill ni jobba, då?”, frågade David. ”Ja!”, utbrast de båda i kör. Med den inställningen så lovade Maria att ordna med något att äta.

De gick ut på vedbacken och David plockade fram verktyg åt dem, men så surnade den ene ynglingen till, slängde yxan ifrån sig och gick därifrån för att inte återvända. Den andre stannade kvar. Så ropade Maria att maten var färdig och de gick in för att äta. Under måltiden försökte David fråga litet om vem han hade som middagsgäst, men han var alltför utsvulten för att ha tid att prata. När han nästan ätit upp, frågade han: ”Har ni något mer arbete, så jag kan få stanna här?” ”Det vet jag inte. Det finns ju mera ved, så du kan ju fortsätta till kvällen”, svarade David.

Ynglingen åt sig mätt och gick ut för att fortsätta på vedbacken. När kvällen kom gick David till Maria för att rådfråga: ”Hur gör vi? Vi har ju redan tillräckligt med arbetshjälp och om han ska stanna så blir det en till i maten?” Maria såg bedjande på sin make och sa: ”Jag kan aldrig se en sådan här pojke utan att tänka på Abraham. Jag brukar fråga mig själv: ’Var det någon som såg honom i hans belägenhet och försökte hjälpa honom?’” Hon hade själv haft en bror som gått under genom att gå på luffen. ”Jag tycker att han kan få stanna”. David gick ut för att prata med mannen och frågade efter om han hade något prästbetyg, för utan en sådan handling kunde han inte få stanna. Jodå, det hade han och av det framgick det att han hette Knut Lind och hur gammal han var.

Knut Lind (1893-1954)

Men han var fortsatt förtegen om sig och sitt, först efter några dagar började han berätta om hur han hamnat på luffen och att han helt hade mist kontakten med sin mor. Det ville David genast ville hjälpa honom med, men det sade han bestämt ifrån: han ville tjäna ihop till en ny kostym först innan han återupptog kontakten med henne.

Allteftersom Knut skötte sig och arbetade flitigt så skrev David ett brev till Knuts mor där han berättade om var sonen befann sig och frågade om intresse fanns att träffas. Knut hade visserligen inte tjänat ihop till någon ny kostym, men David ordnade honom en kostym, nya skor och nya underkläder. Och så en sommardag möttes mor och son – för första gången på två år. Det blev ett kärt återseende och Maria och David kände båda en sådan tillfredsställelse i att ha kunnat hjälpa någon med ganska enkla medel.

Tack vare Marias agerande kring denna trasiga medmänniska, förstod David att erbjudandet om arbetsledare på den nya Floda-kolonin i Västmanland var en kallelse, en kallelse från Gud.

Fortsättning i nästa blogg....

Kvinnan i guldramen, del 1

 

Ovanför chiffonjén hemma hos farfar, hängde ett porträtt. Porträttet föreställde en, kvinna med lite otäcka ögon som fromt blickade ner från väggen. Jag minns inte, men jag var inte särskilt gammal när jag frågade farfar vem bilden föreställde. ”Det där är min mamma”, fick jag till svar. ”Hon dog när jag bara var sex år.”

Maria Pettersson (1885 - 1923)

Ester Maria föddes den 22 juni 1885 i byn Stjärna i Ytterenhörna församling (B-län), som yngst av totalt 10 syskon. Hennes föräldrar var hemmansägare Anders Olsson (1834-1914) och hans hustru Karolina Andersdotter (1843-1914), men endast de fyra yngsta var helsyskon. Anders hade varit gift tidigare med Kristina Andersdotter (1835-1874), en syster till Karolina. Det gjorde att Maria och hennes helsyskon blev kusiner med sina halvsyskon.

Familjen Anders Olsson. Till vänster sitter mor Karolina med Maria i knät,
till höger sitter far Anders med Julia i knät. Mellan mor och far står Anna och
längst till höger står Viktor.

Förutom lantbruket så försörjde sig familjen på faderns kreaturshandel. Han titulerade sig slaktare, men i själva verket var han en duktig uppköpare av slaktdjur i Södertälje med omnejd som sedan slaktades ned i Stjärna. Det styckade köttet salufördes sedan genom torghandel i Stockholm, en verksamhet som sköttes av hans hustru.

Avgångsbetyg för Maria Olsson, daterat den 18 mars 1898.

1898 slutade Maria folkskolan i Valla. I avgångsbetyget går det att läsa om hur hon visat ”… mycket god flit och mycket godt uppförande.” Efter examen så följde konfirmationsundervisningen innan hon som 14-åring ansågs redo för vuxenvärlden.

Betyget vittnar även om att Maria hade stort intresse för Kristendomskunskap och hon var ”med beröm godkänd” i både Biblisk historia och katekesen. Å andra sidan var det inte särskilt märkligt då hela familjen var fromt religiösa och aktiva medlemmar i den lokala missionsföreningen.

Syskonen Olsson. Från vänster: Maria, Julia, Anna och Viktor.

I och med att brodern Viktor (1879-1960) gifte sig 1905 och flyttade till Flen (D) började en ny tid för familjen Olsson. Syster Anna (1876-1907) förblev ogift, men vigde sitt liv åt Frälsningsarmén. Julia (1883-1913) blev kvar hemma hos föräldrarna och tillsammans med Maria hjälpte de till med lantbruket och slakterirörelsen. i början av 1900-talet överlät Anders Olsson slakterirörelsen på Marias äldre halvbror, Gustaf Andersson (1867-1946).

Maria, 23 år gammal hos fotografen.

1907 bildades Sveriges Blåbandsungdom som en fristående underavdelning till blåbandsförbundet. Ganska omgående följde bildandet av lokalförening i Enhörna dit Maria anslöt sig. Där kom hon för första gången att träffa den fyra år yngre David Pettersson (1889-1977). Tycke uppstod mellan dem, men då det stod klart för Maria att David arbetade vid ett båtvarv och drömde om att få jobba på sjön så ställde hon ett ultimatum: han måste välja – sjön eller henne!

Gropgården 1905. Längst till höger står Maria, den andra kvinnan är

Lova Winter, Marias svägerska. Flickornas namn är inte kända.

Närmaste granne till Olssons i Stjärna var Gropgården. 1908 köptes Gropgården av Carl Johan ”CJ” Pettersson (1862-1943) som nu flyttade in tillsammans med hustru och fem barn. CJ var en mångkunnig och engagerad man som tillsammans med sin familj var aktiv inom såväl missionsförsamlingen som blåbandsföreningen.

Så kom Marias och Davids vägar att korsas på nytt. David hade nu gått i land och arbetade hemma på den nyförvärvade gården, kanske på grund av allt större intresse av vad som fanns i granngården. För att på ett diskret sätt få vistas hos grannarna så mycket som möjligt erbjöd sig David att vara Gustaf behjälplig i slakteriet. David hade tidigare jobbat som slaktardräng och Gustaf uppskattade erbjudandet mycket. Gustaf ville satsa stort och utveckla verksamheten. Därför kom Gustaf och David att bli kompanjoner.

Verksamheten fick en lysande start. Gustaf låg ute och köpte upp slaktdjur och David var hemma i Stjärna och slaktade. Slaktvarorna skickades sedan med båt från Sandvikens brygga till Stockholm och så fortgick det hela hösten fram till att isen lade sig på Mälaren. I en handvändning gick allting mycket sämre. Förbindelsen mellan Enhörna och huvudstaden blev genast mycket sämre och verksamheten stannade upp.

Olssons 1905. Från vänster: Lova Winter, Julia Olsson, Maria Olsson, Karolina
Andersdotter, okänd, Anders Olsson, Anna Olsson, Karl Erik Andersson.

Maria såg bekymren och förstod problematiken: verksamheten hade vuxit för fort utan att man tänkt på konsekvenserna. Hon föreslog därför David att lösgöra sig från sitt kompanjonskap med Gustaf och istället starta en egen verksamhet.

Med viss bävan presenterade David sin plan för Gustaf, som inte blev särskilt glad åt förslaget: att få sin blivande svåger som närmaste konkurrent. Men då David föreslog att hyra in sin verksamhet i ett nedlagt slakteri i grannbyn – då protesterade Gustaf! ”Vi är väl inte mer bredhorniga nu än tidigare. Har vi haft rum i samma slakteri förut, kan vi ha det i fortsättningen också.” Och så blev det, David hyrde in sig hos sin forna kompanjon och numera närmaste konkurrent. Gustafs baktanke med detta var att han skulle kunna ha kontroll över Davids verksamhet. Dessvärre blev det motsatt effekt, Gustafs kunder gick över till David….

Efter en tid blev denna situation ohållbar, det blev både trångt och otrevligt i det lilla slakteriet. Davids verksamhet gick verkligen framåt, men inte tillräckligt bra för att vara tillfredsställande. Som komplement öppnade han på försommaren 1909 en liten handelsbod i Vinberga.

Gropgårdens specerier.  Från vänster: Julia Olsson, David Pettersson, Anna
Pettersson, Hilda Pettersson, Maria Olsson.

På sommaren 1909 övertog David Gropgården i Stjärna. Nu blev det ohållbart med en affär borta i Vinberga varför CJ byggde ut mangårdsbyggnaden så att affären kunde flyttas dit istället. Affärslokalen försågs med den senaste inredningen och Maria anställdes som expedit. Affären var öppen varje dag kl. 7-19, utom på söndagar. Då var det stängt.

Grogårdens slakteri. Som hemmansägare byggde David ett eget slakteri i
Gropgården och flyttade verksamheten dit. Den 5 maj 1910 var det premiärslakt
och till sin hjälp hade han fästmön Maria och sin trogne vän "Kalle-Lars".

Så plötsligt hann tiden ifatt och den soliga framgångssagan fick ett tvärt slut. David hade haft för bråttom – han hade inte gjort rekryten än. På grund av sin omfattande verksamhet sökte han uppskov ett år för att lösa det hela. Skötsel av gården överläts till Davids bror Oskar (1890-1985). Oskar var inneboende som dräng hos hos David och väl insatt i allt som rörde gården. Maria åtog sig mjölkningen och övrig marktjänst. Slakteriet fick Oskar driva som sitt eget.

Så var det diversehandeln. Den hade börjat gå riktigt bra, men David förstod att som handlanden kunde han inte vara borta ifrån butiken i åtta månader... Han frågade Maria om inte hon kunde tänka sig att sköta den medan han var borta. Hon tvärvägrade! Då fanns inte mycket att välja på och David tvingades att sälja hela rörelsen och köpare blev Davids största konkurrent: Ytter-Enhörna konsumtionsförening!

Att gå miste om den mest inkomstbringande verksamheten var givetvis en svår förlust, men det fanns ingen annan utväg. Bedrövelsen var stor hos både David och Maria – vad skulle finnas kvar efter rekryten? Skulle de helt få börja om?

Kari-gården. Änkan Karin Wallin (1837-1922) framför sin stuga i Stjärna.

På andra sidan vägen i Stjärna låg Kari-gården som ägdes av änkan Karin Wallin  som inte orkade sköta gården själv längre. Eftersom hennes ägor låg alldeles intill Gropgårdens, så var David mycket intresserad. Dessutom var gårdarna lika stora vilket skulle fördubbla avkastningen för David. Men det var flera som var intresserade av arrendet så det gällde för David att agera snabbt. 

Vid budgivningens slut återstod endast två intressenter där David var den ene. Den andre bjöd 100 kr/år, men då bjöd David över – 125 kr/år och vann arrendet. Nöjd över sin framgång gick David hem och för att berätta för Maria. Men hon blev inte glad.

Hon blev alldeles förtvivlad – hur kunde David göra så emot henne??! Hon förstod inte hur han kunde utöka jordbruket till det dubbla, lagom till att han skulle exercera. De skulle inte klara av detta utan hjälp, ansåg hon. Och vad skulle då bli kvar av vinsten från den utökade arealen? Om David tänkte sig fortsätta att göra sådana här riskabla affärer så var hon inte längre intresserad av något giftermål.

Mor och döttrar. Här ses Karolina Andersdotter (t hö) tillsammans med döttrarna
Maria (t vä) och Julia.

Men nu blev Marias mor tvungen att lägga sig i. ”Nu får du väl lugna dig och inte ta det så hårt”, sa hon till Maria. ”Nog må du tro att David klarar upp det här”. ”Ja”, menade Maria, ”men han får inte fortsätta med att ta sådana här beslut på egen hand”. Och det, det lovade David.

Fortsättning i nästa blogg......

Provryttarna

 

Provryttare eller handelsresanden kallades de representanter som sändes ut av fabriker och grossister i land och rike för att visa upp sin firmas utbud och sortiment. alla med sina knep och trick för att vinna framgång i sina uppdrag.

Provryttare på besök i Bernshill. Teckning av Bo Svärd.

Att vara grossist i det tidiga 1900-talet var en verklig utmaning. Telefonen var visserligen uppfunnen, men det skulle dröja länge innan den blev vanlig på landsbygden. Postgången var ansågs mer pålitlig, även om den var ganska bristfällig. Detta medförde stora problem för grossister och företagare att få kontakt med detaljhandlarna. Därför sändes det ut representanter som besökte handelsmännen personligen för att visa upp sitt sortiment. Dessa representanter började förekomma i en tid då endast hästryggen fanns som fortskaffningsmedel, varför de kom att kallas provryttare.

Forsby gästgiveri

Provryttarnas resväg gick längs med landsvägarna. Längs med landsvägarna fanns det ordnat med mat och husrum i de gamla gästgiverierna som låg med 1,5 mils avstånd. I regel tog provryttaren in på gästgiveriet på kvällen för att morgonen därpå bege sig till närmaste handelsbod. Var de resande i t ex. sybehör bar de med sina varuprover själva, men hade de större och tyngre prover, exempelvis husgeråd, behövdes även en hästskjuts och körkarl. J. David Pettersson, handlanden i Bernshill, fick själv uppleva ett sådant provryttarbesök:

”Det var på sommaren 1919, min första sommar som egen handlare. Jag minns så väl synen jag fick se där jag satt vid skrivbordet i mitt lilla kontor. Tvärs över gärdet, på landsvägen från Västerfärnebo kom det en åktrilla med en verkvagn på släp, fullastad med blåmålade koffertar. Trillan kördes av en kusk och bredvid satt en ytterligare en herre. Ekipaget svängde ner på byvägen i Salbo och vidare in på vår gårdsplan. Herrn som satt bredvid kom fram och presenterade sig som representant för Åkerholmska bosättningsmagasinet i Stockholm. De hade övernattat vid Forsby och nu önskade han att få visa sina prover. ’Ja, nog går det för sig’, sa jag. ’Men var ska vi få plats med dessa stora koffertar?’ ’Idag är det så idealiskt väder, så jag föreslår att vi blir här ute i trädgården,’ blev svaret.”

Provryttaren plockade nu fram sin medhavda kollektion så att trädgården i Bernshill påminde om lösöresauktion. Men det var inte förgäves. Enligt en bevarad faktura, daterad den 12/7-19 framgår det att J David köpte in varor för 513:99 (det motsvarar drygt 10 000 kr i dagens penningvärde). Detta var första och sista gången som J David fick uppleva säljarbesök på det gamla sättet. Redan under hösten 1919 avvecklades Forsteby gästgiveri – det sista i Västerfärnebo. Hädanefter reste Provryttarna med tåg varför det blev ohållbart att besöka varje handlare. Istället samlades ortens handlare på stadshotellet i Sala där gemensamma visningar skedde i fortsättningen.

Handlanden E G Olsson

Som man kan förstå av J Davids berättelse var dessa besök mycket tidskrävande och störde arbetsron för den enskilde handelsmannen. Dessutom hade dessa provryttare ofta en fantastisk talarkonst och kunde övertala vem som helst! Enligt 

J David trodde de sig alltid veta bättre än den de sålde till – både i mängd och behov. Därför var det många handlare som ådrog sig alltför stora lager då de inte kunde stå emot.

E G Olsson, handlanden i Bernshill 1902-19, var en gång med om ett märkligt provryttarbesök:

"Bomullsgarn var en stor vara i Västerfärnebo i början av 1900-talet. Det vävdes mycket i stugorna och jag hade för vana att lägga en ingångsorder varje höst köpa 100 buntar bomullsgarn i blandade färger och grovlekar från ett stort, stabilt bomullsspinneri i Stockholm, vars representant var mycket angelägen om att få denna stororder varje höst. Men, så visade det sig att det fanns ett fullt likvärdig firma i Göteborg som också var intresserad av denna stororder. Jag lät meddela de båda representanterna att den av dem som kom först den hösten, skulle få ordern.

På hösten 1914 kom så Göteborgsfirmans representant först och jag köpte de 100 buntarna som han lovat, av honom. När sedan Stockholmsfirman kom en tid senare informerade jag honom om att storordern hade gått till Göteborg denna gång och att han var för sent ute.

'Ja, men i år ska du köpa 100 buntar av mig också!', sade provryttaren. 'Man vet inte hur det blir med kriget som nyss har börjat. Det kan nog vara bra att ha 100 buntar i lager för framtiden. Kanske blir det helt slut med importen av bomull.'

'Nej, jag skall inte köpa något mera garn', förtydligade jag.
'Jo, det ska du visst göra', fortsatte provryttaren.
'Nej, det ska jag inte. Om du ska sälja 100 buntar garn till mig idag, då får du allt lov att trolla först', svarade jag.
'Trolla kan jag inte, men om jag kan hoppa jämfota upp på disken – köper du 100 buntar av mig då, då?', kontrade provryttaren.
'Ja, Det kan jag lova!', svarade jag, försäkrad om att detta var ju helt omöjligt.

Bernshill omkring 1914.

Det skulle jag inte ha gjort. Knappt hade jag hunnit svara förrän provryttaren stod på disken. Det visade sig att han hade ett förflutet som gymnast. Jag häpnade över den gymnastiska övningen, men var måttligt imponerad över hur provryttaren hade lyckats – både med hoppet och med övertalningsförmågan. Vad skulle jag med allt garn till?

Men framtiden skulle ge provryttaren rätt. Ju längre tid som kriget pågick blev tillgången på varor alltmer begränsade. På våren 1918 infördes ransoneringar på manufakturvaror och intresset för bomullsgarn ökade. Då kunde jag känna mig riktigt nöjd över att ha 100 buntar extra när alla andra handlare i socknen inte hade något alls."