Velocipeden

I mars i år var det 120 år sedan min farfars far, J. David, började skolan. På den tiden var skolans läsår detsamma som kalenderår och vårterminen började alltså i mars.

I början av höstterminen 1896 fick J. David, tillsammans med sin skolfröken och kamrater i Tuna småskola i Ytterenhörna socken, bevittna den nya tidens transportmedel – velocipeden!

Velocipeder. Hittade denna bild i en bok om cyklar. Här ses den
så kallade Höghjulingen och den första kedjedrivna cykeln.

Den ursprungliga velocipeden eller höghjulingen, var försedd med ett litet bakhjul och ett stort framhjul med tramporna direkt på framhjulets nav. Enligt J. David fanns det endast ett par sådana i hans hemtrakt i slutet av 1800-talet. Men vad skolbarnen i Tuna nu fick beskåda var den modell som skulle utvecklas till dagens moderna cyklar!

Velocipedägare. Carl Johan Pettersson var den förste ägaren till en modern
velociped i Ytterenhörna socken.

Velocipedryttaren var J. Davids far, Carl Johan Pettersson (1862-1943). Han var den första i Ytterenhörna som hade köpt en fabriksgjord velociped av den nya typen – två lika stora hjul försedda med luftfyllda gummidäck, kedjedrift (utan frihjul) och handbroms.

Här låter jag J. David berätta själv om klassens möte med detta underverk:
”Den morgonen hade jag bråttom till skolan. Jag steg in till fröken i hennes bostad och talade om att 'Idag ska pappa åka till stan på sin nya velociped'. Det var inte bara barn som var förvånade av detta underverk. Fröken kom rentav i extas, och frågade på en gång 'Vet du när han kommer?' Det visste jag: en halvtimme efter att första lektionen börjat. Första lektionen började klockan nio och var kristendomskunskap, ett ämne man inte fick fuska med. Men denna dag kunde det inte hjälpas, det måste göras ett avbrott! Jag fick stå i ett fönster på vakt och plötsligt kunde jag utbrista: 'Nu kommer han!' Fröken rusade ut och hela skolan efter henne. Hon sprang direkt fram till far och han demonstrerade den underbara tingesten för henne. Vi barn stod omkring i stor förundran.”

Skolgården i Tuna. I september 1956 besökte J. David skolgården i Tuna.

Det var här hans far 60 år tidigare förevisade den moderna tidens färdmedel.

Avslutningsvis tackade fröken så mycket för förevisningen och tillade: ”Jag har lovat barnen att de ska få se på, när Pettersson hoppar upp på velocipeden.” Barnen ställdes upp på led, på båda sidor om vägen med velocipedryttaren emellan sig. ”Så satte han upp den vänstra foten på fotsteget, tog några kraftiga spark med den högra och svingade sig upp i sadeln. Strax var han försvunnen bortom kyrkan. Fröken och barnen i Tuna småskola hade nu sett något som de aldrig förr skådat.”

Så avslutar J. David sin berättelse om sin fars velocipeduppvisning på skolgården i Tuna.

Fotsteget. Det nödvändiga fotsteget som användes för att hoppa på cykeln och i farten placera fötterna på pedalerna eftersom frihjulet ännu saknades. Därmed fanns heller ingen glädje i att utnyttja utförsbackarna. Istället klev man av cykeln och ledde den utför backen.

Men dessa nya fordon ansågs som mycket farliga. Samma höst inträffade en cykelolycka i Stockholm, den första olycka i Sverige där en människa omkom till följd av att ha blivit påkörd av en cyklist. Mer om detta går att läsa HÄR.