Västerfärnebo-boken 70 år

 

För drygt 70 år sedan lanserades boken ”Västerfärnebo – en sockenbeskrivning”. Boken blev en viktig dokumentation över en traditionell jordbruksbygd som stod inför både modernisering och samhällsutveckling.

Länge hade det funnits på förslag att dokumentera bygdens kultur och traditioner, helst under ledning av hembygdsforskaren P A Roseninus (1864-1955). Men eftersom projektet drog ut på tiden och Roseninus ansåg sig vara för ålderstigen för att åta sig ett så stort arbete, kom det aldrig till stånd.

Hjalmar Åhman (1899-1980), ordförande i Bokkommittén.

1947 presenterade hemmansägare Hjalmar Åhman ett förslag för kommunalfullmäktige att man borde dokumentera bygdens traditioner, seder och bruk från gången tid. Idén hade uppstått i samband med insamlandet av material till en sockenfilm, även den ett projekt under Hjalmar Åhmans ledning. Kommunalfullmäktige gav sitt bifall till förslaget, med tillägget att publicera materialet i en bok. Därmed utsågs en bokkommitté bestående av hemmansägare Hjalmar Åhman, sammankallande, förman Karl Hellman och kantor Ivar Irholm.

Arbetet tog sin början och projektet växte. ”Färnboboken” blev arbetsnamnet på denna omfattande sockenbeskrivning – den första på nära 200 år! (se Olof Graus Beskrifning öfwer Westmanland från 1754).

Den kommande boken planerades innehålla allt: en presentation av bygdens invångare – "från grottålder till atomålder", bygdens natur och kultur, socknens religiösa, sociala, kommunala och politiska utveckling samt samhällets moderna föreningsliv, kommunikationer och befolkningsförhållanden.

Västerfärnebo storkommun existerade 1952-71 och omfattade även Fläckebo och Karbenning.

Idén om en sockenbok kom mer lägligt än man kunnat ana. Vid samma tid beslutade riksdagen att avveckla de små sockenkommunerna på landsbygden, de med färre än 500 invånare och istället bilda ”storkommuner”. Västerfärnebo kom då att bilda storkommun tillsammans med Fläckebo och Karbenning. Boken kom därför att bli en sammanfattning över tider som varit, och som redaktören uttryckte sig i inledningen: "ett bestående minne över socknens månghundraåriga självstyre.”

1949 färdigställdes sockenfilmen ”Vi och vår socken”. Även i detta projekt hade Hjalmar Åhman varit drivande och genom hans kontakter anlitades Carl Mangård (1882-1953), andre huvudredaktör vid Vestmanlands läns tidning, som manusförfattare. När nu filmen var klar, hade det anspråkslösa ”seder-och-bruk-projeketet” utvecklats till att bli en omfattande sockenbeskrivning. Hjalmar Åhman, som också var ortsmeddelare till VLT, föreslog för Bokkommittén att vidtala Carl Mangård om den redaktionella rollen även till detta projekt. För att kunna trycka det mastiga materialet måste det redigeras och poleras för att få ge innehållet dess rätta lyft och briljans. De övriga ledamöterna i Bokkommittén gav sitt samtycke och och Carl Mangård kontaktades vilken välvilligt ställde upp som redaktör för boken som fick namnet ”Västerfärnebo – en sockenbeskrivning”.

Nu hade bokprojektet kommit så långt att det fanns en redaktör och nästintill obegränsat med material, men för att någon skulle orka läsa denna sammanställning, ansåg Mangård att boken måste förgyllas med bilder. Fotografer anlitades och man letade även fram gamla bilder för reproduktion. Men då detta hände i en tid utan tillgång till vare sig skanner eller photoshop så fick man lösa bildinfogningen på annat sätt.

Fägerblads klichéanstalt i Västerås visste på lösningen. Där tillverkades tryckplåtar för tryckning av bilderna. Dessa tryckplåtar finns idag bevarade i hembygdsföreningens arkiv.

Klichéer. Den 436 sidor tjocka sockenbeskrivningen försågs dessutom med över hundratalet bilder. Här ses bokens alla tryckplåtar.

Så återstod finansieringen. Intresset för det lilla anspråkslösa projektet att samla in bygdens seder och bruk hade tagit oanade höjder, men vem skulle bekosta tryckningen av en sådan bok? De första preliminära kostnadsberäkningarna uppgick till ca. 15 000 kr, men när boken väl var tryckt så uppgick räkningen till 

25 000 kr istället! Det motsvarar ungefär 436 000 kr i dagens penningvärde.

Karl Hellman (1890-1974), Bokkommitténs kassör.

Kommunalfullmäktige tog sitt ansvar, eftersom de hade beviljat projektet från början. Men hela kostnaden kunde de inte ta, utan man vädjade om bidrag från alla tänkbara håll. Den främste bidragsgivaren var Rotehållarnas besparingsfond, som bidrog med 3 000 kr, Västmanlands läns sparbank och Sala sparbank bidrog med 

1 000 kr vardera. Svenska Metallverken, Wirsbo bruk och Avesta Jernverk tillsköt 500 kr var samt nästan alla av ortens småföretag bidrog med mindre summor. När boken väl gick i tryck fanns det i Bokkommitténs kassa 10 000 kr (174 438 kr i dagens penningvärde). De resterande kostnaderna beräknades täckas av intäkterna från bokförsäljningen. Skulle det ändå finnas skulder kvar, lovade kommunen att tillskjuta detta.

Ursprungligen planerades boken att tryckas i 350-400 ex, men allteftersom intresset för boken ökade beslutades det utöka tryckningen i 1 500 exemplar, fördelat på tre prisklasser: häftad, klotband och halvfranskt band.

En bok, tre utföranden och prisklasser. 
Från vänster: häftad 10 kr, klotband 15 kr, halvfranskt band 20 kr. 

Boken lanserades i november 1951 och såldes av Bokkommitténs ordförande och kassör. Huruvida projektet gick land ekonomiskt är inte känt.

Syftet med boken sammanfattar redaktör Mangård i sin inledning: ”Vår förhoppning är att boken ska bli till nytta för befolkningen, ej minst vid hembygdsundervisningen för skolans högre klasser och därmed bidraga till befästandet av kärleken till fäderneärvd kultur och en god medborgarfostran, fotad på demokratiens grundvalar. Sker så, har den fyllt sin uppgift.”

Och det kan man väl konstatera att den har. Det skulle dröja 30 år innan nästa dokumentation av bygden åter blev aktuell. Idag finns minst sex andra historiska beskrivningar från Färnbo. Men fortfarande är det den nu drygt 70-åriga sockenbeskrivningen som främst används som det övergripande uppslagsverket i bygdens historia.

Småskolläraren Johan "Jo-Jo" Johansson

 

En av de verkliga lärarprofilerna i Västerfärnebo skolhistoria var småskolläraren Johan Johansson, "Jo-Jo" kallad. Hans lärargärning  kom att sträcka sig fyra generationer.

Johan Johansson, "Jo-Jo" (1846-1932).

Johan Johansson föddes den 5 september 1846 i Sör Salbo by. Hans föräldrar var Unge Jan Jansson (1816-1895) och Stina Persdotter (1805-1885) som drev ett litet jordbruk, men på grund av dålig lönsamhet tvingades fadern att avyttra verksamheten. Gården såldes och familjen fick bo kvar, på undantag, in i en liten stuga somlåg på landsvägskanten.

Den fattiga familjen försörjde sig med varjehanda sysslor och modern åtog sig att hålla skola i sitt hem och här visade Johan tidigt sitt stora läsintresse.

Kyrkoherde I A Nordblad (1801-1876)

Trots att folkskolan lagstadgades redan 1842 gick det trögt med införandet. Värst motstånd möttes på landsbygden där man tyckte att det var slöseri med billig arbetskraft. Men samma år fick Västerfärnebo en ny kyrkoherde, Ivar Alric Nordblad var av en annan åsikt. Han var en stor ivrare för folkbildning och skolgång.

I samband med 1862 års kommunreform infördes nya krav på hur skolfrågan skulle bedrivas i de nya kommunerna. I november 1862 utsågs det första Skolrådet i socknen och där beslutades det att: lärare till byskolorna skulle rekryteras från fjolårets konfirmander. ”En så enkel sak som ’att hålla skola’ kan väl vem som helst!”, resonerade man.

Gården Hanses i Hedåker, före 1914. Här bodde häradshövding Jan Hansson.

Johan Johansson var nu 15 år, konfirmerad och redo att ge sig ut i livet. Kring årsskiftet 1862-63 fick han plötsligt ett meddelande ifrån prostgården att prosten Nordblad önskade träffa honom. Lydigt gjorde han som prosten önskade och fick då veta vad det gällde: prosten ansåg att Johansson var ytterst lämplig som ”barnalärare”. Ett sådant erbjudande kunde man ju inte tacka nej till, men 15-åringen fick en veckas betänketid. 

En vecka senare kom en hästskjuts från prostgården till Sör Salbo för att hämta den nyutnämnda läraren. Därefter styrdes färden mot Hedåker och ett möte med häradshövding Jan Hansson (1806-1888) om införandet av en ambulerande byskola.

Johan Johansson 1868.

Men hur tänkte Skolrådet, egentligen? Hur skulle en 15-åring kunna bedriva undervisning i en klass där de äldsta eleverna var honom jämngammal? Och vad skulle han lära ut när han saknade både utbildning och erfarenhet? Jodå, utbildning skulle han få. Det skulle Skolrådet se till. En vecka som åhörare i Kyrkskolan må väl räcka!

Eftersom behovet var lika stort som motståndet så kom den nyinrättade byskolan att bedrivas i intensivläsning i treveckorsperioder, istället för hela terminer. På det viset gick inte bönderna miste om arbetskraft så långa tider åt gången.

Den ambulerande skolan alternerade mellan Hedåker och Västerbykil under åren 1863-64. Därefter förflyttades Johansson till Hedbo och Salbo där han alternerade fram till 1867.

Salbo skolstuga 1858-1882. I bakgrunden skymtar Wåhlgrens i Brunsala. Stugan revs 1933.

I Sör Salbo inrymdes skolan i Johans barndomshem. Köket, som utgjorde själva skolsalen mätte 6x5 meter och här undervisades som mest 62 barn samtidigt! Hur alla dessa fick plats är en gåta, men det gick! Barnen satt på långbänkar kring långbord och skrivövningarna utfördes i sandlådor.

Salbo småskola 1906.

1873 infördes den fasta folkskolan, dvs. klasserna 3-4 i Salbo fjärding, skolgången var inte längre på den tiden. Problemet var bara att lärare för de senare klasserna saknades, en det var inga hinder för Johansson. Han verkligen brann för sina skolbarn och folkbildning och åtog sig att undervisa även större barnen. Därmed infördes periodläsning dvs. de två yngsta klasserna gick i skolan under sommarhalvåret, och de äldre klasserna under vintern.

Men detta blev alltför slitsamt för skollärare Johansson. Trots att han såg läraryrket som sitt kall och saknade egen familj, tvingades han till att avbryta sin lärargärning. Hade detta hänt i nutid kanske man hade bedömt det som utbrändhet – långt innan någon hade hört talas om någon vägg!

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.

Salbo småskola byggd 1882, nedbrunnen 1923.

Under 1870-talet tog skolväsendet verkligen fart på allvar i Västerfärnebo. 1876 invigdes Salbo folkskola på Åsen och en ny lärare anställdes. Något år senare byggdes även en ny småskola. Därmed började det ordna upp sig med både lokaler och lästider vilket gjorde att Johan så återvände till läraryrket. I den nya skolformen införde ”Jo-Jo” som han kom att kallas, odlingslära på schemat.

"Jo-Jos" stuga i Sör Salbo.

Den fattiga uppväxten och den låga lönen gjorde ”Jo-Jo” till en god ekonom. Han levde mycket sparsamt. Hans intressen för att lära och spara för framtiden gick att kombinera och därför valdes han in i socknens första sparbankskommitté som bildades i mitten av 1880-talet. Där kom han att sitta kvar i 40 år.

Sedan modern gått ur tiden behövdes en hushållerska som kunde sköta hushållet. Den första hushållerskan var soldatänkan Sara Jansdotter (1839-1903). Hon följdes av Klara Matilda Liljeros (1879-1959), Augusta Sofia Jansson (1882-1966) och Johanna Matilda Lind (1875-1860).

När även fadern var död började Johan att tänka på sin egen ålderdom. Ett torparkontrakt på 49 år upprättades därför mellan skollärare Johan Johansson och hemmansägare Johan Wåhlgren (1835-1914) i Brunnsala, Sör Salbo. Den gamla skolstugan kom nu att förvandlas till ett måleri- och fönsterverkstad.

”Jo-Jo” var en mångbetrodd man. Förutom sina 47 år som lärare i Salbo – sex dagar i veckan – höll han även söndagsskola i sitt hem på söndagsmorgnarna. Därefter gick ”Jo-Jo” till kyrkan – varje söndag. På samma gång så hände det att han stannade till i någon gård som han passerade och frågade om de önskade sätta in en 50-öring på banken. I så fall kunde han ombesörja det.

Johan Johansson var även utsedd hjälppräst och anlitades ofta till nöddop eller när en avliden skulle ”läsas ut” ur stugan.

Västerfärnebokretsen av SAF på 1920-talet.

1909 gick ”Jo-Jo” i pension, men fortsatte att vikariera där så behövdes. Vid ett tillfälle kunde han konstatera för en flicka att han även haft hennes mormor i skolan!

Han deltog även aktivt i lärarmöten och konferenser både i och utom hembygden – en gång närvarade han vid Nordiska skolmötet i Köpenhamn, vilket han återberättade om på nästa möte med lokalavdelning av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Där diskuterades skolans utveckling och gavs även möjlighet till återblickar, något som ”Jo-Jo” verkligen visste något om.

Protokoll fört vid ett av hembygdsföreningens första möten, renskrivet av "Jo-Jo".

1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening på initiativ av folkskollärare P. A. Rosenius som också blev dess sekreterare, med ”Jo-Jo” som vice sekreterare. Hans skrivkunnighet var eftertraktad och han anlitades ofta att sitta sekreterare på möten och stämmor vilket han gärna gjorde. Han åtog sig även renskrivning av redan skrivna protokoll.

Trots att ”Jo-Jo” bodde på ofri grund och inte ägde någon egen mark var han självskriven på bystämmorna i Sör Salbo – som sekreterare, förstås. Men alldeles fel var det inte heller, ”Jo-Jo” hade en ko till vilken han behövde samla hö till och för det ”arrenderade” han byns dikeskanter som han slog med lie och torkade på hässja. För det betalade han 25 öre till bykassan.

Anteckningar och manuskript efter "Jo-Jo" finns bevarade i hembygdsföreningens arkiv.

I september 1926 fyllde ”Jo-Jo” 80 år. Då uppvaktades han i sitt hem av forna elever, grannar och vänner. Enligt ett tidningsreferat bjöd han på kaffe med dopp, men undanbad sig presenter. Trots det överlämnade bygdens lärarkrets en korgstol. 1929 utsågs han till hedersmedlem i lokalavdelningen av SAF.

Efter ett långt och innehållsrikt liv insomnade Johan ”Jo-Jo” Johansson den 15 januari 1932, stilla i sitt hem. Han var då 84 år gammal.

2022. Så här ser "Jo-Jos" stuga ut idag.

Mors Dag

 

”Mors dag. Vilken vacker tanke! En dag ägnad henne, som varje minut är färdig att offra allt för sina barn, en fattig dag som betalning för ett helt livs omsorger.” Så inleds instruktionerna för firandet av Mors Dag, från 1920.

Mors Dag 1936

Traditionen att fira Mors Dag uppstod i Philadelphia 1905 på initiativ av amerikanskan Anna Jarvis (1864-1948). Hon ville hedra minnet av sin mor, Ann Jarvis (1832-1905), som ömt vårdat sårade soldater under det amerikanska inbördeskriget. Dessutom hade modern bildat Mothers Day’s Work Club för att uppmärksamma kunskapen om allmänna hälsofrågor. Därav föddes idén att instifta en särskild dag för att hedra alla mödrar, som Anna Jarvis menade att ”en mor har gjort mer än någon annan för dig”. Mors Dag firades första gången den 10 maj 1908 och seden spreds snabbt i i övriga USA där den redan 1914 utsågs till officiell helgdag.

Till Europa kom morsdagsfirandet först till Storbritannien i slutet av Första världskriget och spred sig vidare till Skandinavien. I Sverige firades Mors Dag första gången 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg.

Författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg (1857-1920) är kanske mest känd för den svenska översättningen av den danska psalmen "Härlig är jorden". Hon var gift med den förste rektorn vid Tärna folkhögskola (U-län), Teodor Holmberg (1853-1935),  och tillsammans hade makarna Holmberg ett brinnande intresse för folkbildning och folkuppfostran. 1881 inrättades på skolan en kvinnlig avdelning som Cecilia ensam förestod och 1907 skapade hon på eget initiativ en husmodersskola. Makarna Holmberg var verksamma vid Tärna folkhögskola åren 1876-1912.

Instruktionshäfte från 1920

I Sverige behövs det tydliga instruktioner när nya seder tas i bruk. 1920, året efter det första firandet av Mors Dag, gav kommittén för Mors Dag ut ett häfte ”MORS DAG” med förslag på uppvaktningar till mor. De inledande anvisningarna har blivit en klassiker:

För att den nya traditionen verkligen skulle få fäste i samhället uppmanades folkrörelserna att sprida och delta i firandet. 1921 trycktes sången ”Mor, lilla mor, vem är väl som du?” för första gången. Ursprungligen är det en dikt av Astrid Gullstrand och tonsatt av Ellen Heijkorn och den lanserades  i Svensk söndagsskolsångbok under rubriken Mors dag. Den kom sedan att bli insjungen på skiva av bl. a. Lapp-Lisa.

Firandet av Mors Dag kunde även arrangeras utanför hemmet. I frikyrkor eller föreningar ordnades samkväm där alla mödrar var hedersgäster och hyllningar av olika slag framfördes. För att ge en fingervisning om hur morsdagsfirandet skulle gå till, trycktes särskilda Morsdagshäften som gavs ut att ”läsa i hem och skola”. Här fanns alla tänkbara förslag, beroende på hur avancerad uppvaktning man önskade. Dikter och noveller med tydlig modersanknytning hör till de enklare inslagen medan pjäser med rekvisita och scenkostymer hör till de mer ambitiösa.

NTO-lokalen i Västerbykil.

År 2021 fick Västerfärnebo Hembygdsförening emotta en samling sådana häften, utgivna utgivna mellan 1929-38 och kommer ursprungligen från studiecirkelledaren och entusiasten Hjalmar Åhman (1899-1980). Han var med och bildade det lokala studietemplet Decemberblomman och utvecklade därigenom ett nära samarbete med Tärna folkhögskola. Även om detta samarbete uppstod långt efter makarna Holmbergs tid på skolan så fanns säkert spåren kvar efter dem och Mors Dag var väl ett spår om något! Därför kom Mors Dag – genom studietemplets samarbete med Tärna folkhögskola och Hjalmar Åhmans aldrig sinande engagemang – att introduceras i Västerbykil redan under 1920-talet. Här fanns en bygd och en vilja att hänga med i tiden.

Mors Dag 1938

Stjärna-Flickorna

 

”Bredvid sin häst i gränden, en gosse syntes stå”, hörs ifrån Spotifys lista. Var har jag hört den någonstans….

Stjärna-Flickorna från vänster: Lova Winter, Maria och Julia Olsson.

Ibland händer det att nutid och dåtid möts där man minst anar det. Plötsligt en dag valde min ”weekly list” på Spotify att spela det gamla skillingtrycket ”Bredvid sin häst”, en tragisk historia som jag direkt kände igen från en handskriven sångbok som tillhört min farfars mor, Maria Olsson (1885-1923). Tillsammans med sin syster Julia (1883-1913) och väninnan Lovisa/Lova Winter (1879-1939) bildade hon gitarrtrion Stjärna-Flickorna i början av 1900-talet. Alla tillhörde de den lokala missionsförsamlingen som hade sitt bönehus i Stjärna by, Ytter-Enhörna (B-län), därav namnet.

Ytter-Enhörna missionshus användes flitigt av bygdens föreningar.

Här är det Blåbandsföreningen som samlats.

Den allmänna sången var ett viktigt inslag i 1800-talets stora folkrörelser: väckelsen, nykterhets- och arbetarrörelserna. Sången förenade och hade förmågan att sprida rörelsens budskap utan att förvanskas – en rimmad sångtext kan inte ändras alltför mycket innan rimmen spricker!

Sångerna diktades på enkla och kända melodier och kom därför ofta att återanvändas inom den enskilda rörelsen men lika mycket lånade man melodier av varandra.

Stadsresan i Marias sångbok. Första versen är försedd med ackordanalys.

Visan är på sitt sätt ett tidsdokument. Dels berättar den om hur det såg ut Sverige såg ut i slutet av 1800-talet men också vilka metoder man använde sig av att värva medlemmar till de nya folkrörelserna. Texterna är mycket moraliserande och uppfostrande. Den här tragiska visan skrevs av predikanten Carl Boberg (1859-1940) och publicerades första gången i tidskriften Sanningsvittnet 1890, då benämnd som i Marias sångbok.

Att lyssna på Dalarna Femunds Spelmanslags version och samtidigt läsa texten, handskriven för över hundra år sedan, inger respekt. Hur kunde dåtidens människor, med deras förutsättningar och intryck, lyckas skriva texter som fortfarande tolkas, mer än hundra år senare?

Stjärna-Flickorna Julia, Maria och Lova omkring 1910.

Gitarrtrion Stjärna-Flickorna upphörde troligen omkring 1908, i samband med att Lova gifte sig. Dåtidens äktenskap krävde andra prioriteringar men de tre ungdomsvännerna kom att stå varandra ännu närmare eftersom Lova gifte sig med Wiktor (1879-1960), en bror till systrarna Olsson.

Julhandel 1919

 

”Handlaren hade sin brådaste tid till jul, fastän julhandeln inte alls var vad den är nu”. Så inleder J. David Pettersson sin berättelse om sin första jul som handlare i Norr Salbo år 1919.

Annons i Sala-Posten 1927.

I slutet av 1910-talet var Västerfärnebo en traditionell jordbruksbygd där december månad var fylld av olika julförberedelser. Därmed hade inte julhandeln riktigt slagit igenom än, men andra tider vara att vänta.

I februari 1919 övertog J. David Pettersson affären i Norr Salbo, men det gick trögt i början. Första världskrigets ransoneringar hade satt sina spår men framförallt var grannarna mycket skeptiska till den nya handlaren: Vem var han? Hur var han? Ska man handla hos honom eller hos konsumtionsföreningen? 

Men när julen närmade sig – då blev det annat ljud i skällan! J. David såg till att ha ett välsorterat julutbud. Julhandeln på den tiden var en intensiv period, men den började inte förrän tidigast en vecka före julafton och avslutades med brådskande kommers under de sista dagarna före helgen.

Butiken i Salbo var öppen måndag-lördag klockan 07-19 och sköttes i huvudsak av J. David och hans hustru Maria, men till julrushen behövde de extrapersonal. Då anlitades grannfrun, Jenny Ågren i Bryggars [länk], som kunde komma med kort varsel.

Julveckan var strålande dagar för butiken och man lyckades sälja för omkring 800 kr (ca. 15 300 kr i dagens penningvärde) på en dag! Det kan tyckas lite, sett med nutidens ögon, men det behövde säljas mycket varor för att komma upp i 100 kr eftersom det mesta såldes på metervara och lösvikt.

Några samtida prisexempel:

Kaffe, orostat 2:-/kg

Bitsocker 0:64/kg

Risgryn 0:35/kg

Islandssill 1:50/kg

Köttfärs 6:50/kg

Julen 1919 var alltså J. Davids första jul som egen handlare och hela julaftonen var det full kommers i butiken. Med anledning av den stundande julhelgen hade J. Davids föräldrar från Enhörna kommit på besök och Maria frågade sin make om när han skulle kunna ”ta helg”. Han hoppades kunna komma ifrån vid 18-tiden, men ingen av kunderna gjorde sig någon brådska – öppettiderna var väl desamma ändå?!

Familjen J. David Pettersson 1920.

Men när den sista kunden hade gått och J. David kunde stänga, hade klockan hunnit blivit 8 på kvällen! Just som han höll på att släcka för att gå upp till familjen och det väntande julbordet, knackade det på affärsdörren och utanför stod byns yngste bonde och sa:


”Har ni stängt allaredan?! Och jag som inte har köpt några julklappar än…” Det blev ingen annan råd för J. David att gå ut i affären och tända fotogenlamporna igen för att tillbringa ytterligare en timme i butiken. Allt för kunden!

Livet som lanthandlare på 1920-talet var inte ett jobb utan en livsstil där man alltid var tillgänglig. Var man hemma och kunder i behov av att handla när butiken var stängd, så öppnade man. Inte förrän 1939 infördes Affärstidslagen som förbjöd kvälls- och helgöppna butiker (efter kl. 18 på vardagar och efter lunchtid på lördagar). Då först kunde J. David fira jul med familjen i ”vanlig” tid!

Jul i Bernshill 1941. Bakre raden, från vänster: Linnéa Landgren, J, David och Anna Pettersson.
Främre raden från vänster: Kalle Pettersson, Victori Pettersson, Olle Pettersson.

Gott Nytt År alla läsare!

Farmors koffert

Det här är en fascinerande historia om hur ett föremål kan vara den avgörande pusselbiten mellan ett gemensamt ursprung och avlägsna släktingar.

Anna Johansson (1887-1956)

Som hembygdsforskare råkar man ibland ut för märkliga händelser. På försommaren 2014 blev jag uppringd av en dam från Tranås som påstod att hennes farmors Amerika-koffert skulle finnas bevarad på Västerfärnebo Gammelgård och nu planerade hon, tillsammans med sin syster, att besöka Västerfärnebo och kofferten vilket hon undrade om jag kunde hjälpa dem med.


Att det fanns en Amerika-koffert i samlingarna, det visste jag, men inte så mycket mer. Men efter att ha grävt i kyrkböckerna och vidtalat minnesgoda kontakter så kunde jag sammanställa "Historien om Farmors koffert”.

2021. Av bebyggelsen i Liljebacken återstår endast denna loge.

Anna Vilhelmina föddes den 2 november 1887 i soldattorpet Liljebacken på Lasjö ägor. Föräldrar var Erika Jansdotter och indelte soldaten Gustaf Englund. 

I soldatfamiljen växte en stor barnaskara upp: Gustaf Leonard, Hulda Erika, Anna Erika, Agnes Charlotta, Johannes Alexander, Anna Vilhelmina, Linus Andreas, Albert Adrian och Erik Albin Nikolaus. Två av dessa avled innan sin tioårsdag.

Familjen Gustaf Englund ca. 1897. Bakre raden från vänster: Erika och Gustaf Englund, Agnes.

Främre raden från vänster: Johannes, Linus, Albert, Erik och Anna.

Under den senare delen av 1800-talet var Västerfärnebo en rikt befolkad socken. 1848 uppgick befolkningen till 3 294 personer. I Västerås stad fanns då 3 618 invånare. Befolkningen i Färnbo fortsatte öka och nådde i början av 1890-talet sin topp med ca. 5 000 invånare. Då bodde fler människor i Västerfärnebo socken än i Västerås stad!

Men denna stora befolkning medförde nackdelar: bygdens tillgångar räckte inte till för alla och man sökte sig därför ut i världen. Fyra av Gustaf Englunds barn kom att emigrera till Amerika.

Först ut var Gustaf Leonard, äldst av syskonen. 17 år gammal gav sig iväg till landet i väster och tio år senare, 1902, for Agnes och Linus samma väg.

Fribaptistkapellet i Ösby byggdes på 1880-talet och revs ca 90 år senare.

Familjen Englund var fromt religiösa och anslöt sig tidigt till den nybildade baptistförsamlingen i socknen. Sedan familjen flyttat 1903 Sör Hörende började man hålla söndagsskola där under många år för bygdens barn.

Den här historiens huvudperson, Anna, bodde kvar hemma tills hon var 19 år. Då hon gav sig ut i vuxenlivet och stora världen och tog sig ända till Stockholm där hon snart fick plats som piga hos en handelsföreståndare i det nybildade Solhems Andelsförening u p a.

Trots att detta hände i en tid utan vare sig mobiltelefoner eller sociala medier så höll Anna hela tiden kontakten med sin syster Agnes i Amerika. Efter knappt två år i huvudstaden bestämde sig Anna att emigrera även hon. En ivrig brevväxling mellan systrarna kan man tänka sig uppstod sedan Anna väl bestämt sig och till sommaren 1908 kom Agnes hem till Sverige igen för att hjälpa Anna att ta det verkligt stora klivet ut i den stora världen!

Den 4 september 1908 klev systrarna Englund ombord på ångaren Calypso i Göteborgs hamn för den första etappen till Hull i England. Därifrån reste de vidare till Boston i Massachusetts, USA.

Sedan Anna funnit sig till rätta i sitt nya hemland, följde hon med Agnes på ett religiöst möte. Där träffade de två svenskar, bröderna Carl och Edvin Johansson ifrån Södermanland. Vänskap uppstod mellan de båda syskonparen och snart stod det inte på förrän bröllopsklockor började ringa för Agnes som gifte sig med Edvin och Anna som gifte sig med Carl.

Herr och Fru Johansson vigdes den 7 oktober 1911.

Men trots att Anna funnit kärleken, gift sig och troligen såg ljust på framtiden så kände hon en stark hemlängtan. Knappt ett halvår efter bröllopet beslutade de nygifta att återvända till sitt gemensamma fosterland. Väl tillbaka i Sverige köpte de sig ett litet jordbruk i Annas hemtrakter och de blev bönder. Här föddes nu i rask takt barnen Alice Vilhelmina, Karl Harry och Erik Alfred.

Att som nybliven lantbrukare starta upp en ny verksamhet i första världskrigets dyrtider visade sig vara en alltför stor prövning. Därför såldes gården redan 1916 och familjen flyttade till Lövhult i Tumbo församling (D) där de blev torpare istället.

Carl och Anna Johansson

Livet som torpare var inte mindre slitsamt än för en småbonde, men man hoppades att utsikterna skulle ljusna med tiden. I april 1917 föddes ytterligare en son, Gustaf Albert, Gösta kallad. Men glädjen över att familjens nytillskott kom snart att fläckas av dödsskuggans mörker. Tio dagar efter Göstas födelse avled Carl, knappt 37 år gammal. Dödsorsaken var äggvita och hjärtfel.

Det blev en tuff tillvaro för den nyblivna änkan och fyrabarnsmodern Anna som nu ensam fick ansvara för familjens uppehälle. I april 1918 såg hon äntligen en ljusning i det årslånga mörkret. Då upplöste hon torparkontraktet och därmed kunde hon återvända till Västerfärnebo och föräldrarna i Sör Hörende.

1918. Anna Johansson med barnen från vänster: Harry, Alfred, Alice och Gösta.

Hos Gustaf och Erika var alla välkomna. Med tre barn i Amerika var det självklart att Anna med familj skulle få bo hos dem när olyckan drabbat henne så hårt. Hos Englunds bodde även sedan några år en yngre bror till Anna, evangelisten och lappmissionären Albert Englund (1892-1959).

Men på vintern 1920 drabbades familjen familjen på nytt av en tragedi. Gustaf Englund som numer försörjde sig som skräddare, tog efter ett tjänsteärende genvägen hem över Hörndesjöns is. Färdmedlet var spark och plötsligt brast isen under honom och han drunknade, 68 år gammal.

Anna hade vant sig vid det här laget att livet kunde vara tufft ibland, men på samma sätt som modern hade varit ett stöd för Anna så fick hon nu vara ett stöd för Erika. Men visst kan man fråga sig: Hur klarade de sig?!

Jul i Englunds. Familjerna samlade. Till vänster om bordet sitter Anna Johansson med sönerna, från vänster: Alfred, Harry och Gösta. Till höger om bordet: mor Erika Englund med brodern Albert.

Hursomhelst, barnen växte upp och gav sig ut i världen och bildade egna familjer. Kvar i stugan i Sör Hörende blev Anna, brodern Albert och deras gamla mor. Erika Englund gick ur tiden den 14 februari 1948. Då var hon 93 år gammal.

Stugan i Hörnde ärvdes nu av Anna och Albert. Albert, som under många år gjort sig känd som "lappmissionären" hade under sina resor i norra Sverige träffat evangelisten Viola Senja Alfhilda Wiklund från Finland. I maj 1948 gifte de sig och bosatte sig i Englunds.

2021. Ungefär så här är det tänkt att Annas koffert kommer att visas upp i Textilmuseet.
Koffertens innehåll har inte tillhört Anna. 

Trots att livet inte alltid varit så snällt så hade Anna ändå klarat sig bra. Men hon hade en önskan kvar: att en gång till få resa till Amerika och en sista gång få träffa sin syster Agnes! År 1951, vid 64 års ålder, köpte hon sig en biljett, packade sin koffert som hon hade med sig på återresan 1912 och gav sig iväg på sin drömresa – än en gång till Amerika!

Ingen vet hur länge hon stannade där eller vad hon gjorde, men förhoppningsvis uppfyllde den alla hennes förväntningar. Väl hemma igen ställdes kofferten upp på vinden.

Efter ett innehållsrikt liv gick Anna Johansson den 7 september 1956, 69 år gammal.

EPILOG

Sedan Anna gått ur tiden bodde Albert med familj kvar en tid i Sör Hörnde, men sålde sedan stugan till Lennart Lundgren, född 1927 i Västerfärnebo och gift med Selvi Milberg (1929-2015) och Englunds blev fritidshus.

Sedan Lennart gått ur tiden 2001 blev huset till salu. I samband med att huset tömdes inför försäljningen hittade man Annas gamla Amerika-koffert som stod kvar på vinden. Istället för att slänga den, skänktes den till Västerfärnebo hembygdsförening och tack vare att den hamnade där så har ättlingar till både Anna och Agnes besökt Gammelgården – ovetande om varandra!

Därför kommer Annas koffert att få en hedersplats i det textilmuseum som just nu är under uppbyggnad!