Trettondags-urn

Ett gammalt känt väderfenomen är den s k. Trettondags-urn. En aldrig så grön och mild vinter kan plötsligt bli både vit och bister vid tiden kring Trettondedagen.

Aspvreten omkr. 1920. Ingen normal människa har förr fotograferat en snöstorm - då höll man sig inne! Här är en intressant vinterbild från Västerfärnebo, en tid innan Aspvreten var bebyggd och kyrkogården blev utbyggd.

Numer uppkallas alla kraftfulla väder efter personnamn ex. stormarna Gudrun och Per. Den senaste är stormen Urd. Att namnge stormar i Sverige till ett mans- eller kvinnonamn är ganska nytt påfund. Tidigare namngavs stormarna efter landskap, datum eller veckodag när stormen inföll.

Traditionen att namnge stormar med personnamn har sitt ursprung i de tropiska cyklonerna vid Karibiska havet. De uppkallades efter det helgon som hade namnsdag just då.

Bondepraktikan. Ursprungligen en tysk folkbok från början av 1500-talet. Den första versionen på svenska trycktes 1662 och kompletterades 1733 med de olika vädertecknen - bokens mest karaktäristiska drag.

Om vi så återvänder till Sverige och trettondagen, har trettondedagens yrväder (dialektalt: ur-vä'r) kommit att kallats för ”Trettondags-urn”. Uttrycket är ryckt ur sitt sammanhang och har sitt ursprung i våra förfäders främsta handbok – Bondepraktikan. Med hjälp av den, uppbyggd på seder och traditioner, ansåg man sig kunna förutspå hur vädret skulle bli framöver. Till sin hjälp hade man olika talesätt och minnesverser. ”Trettondags-urn är tjugondags-skurn, Trettondags-tön är Tjugondags-snön”, säger en minnesvers vilket betyder att trettondagens snöfall ger regn på tjugondagen – är det blidväder på trettondagen blir det snö på tjugondagen… Och det stämmer? Ja, den som lever får se!

Hedäkerslokalen i vinterskrud.

En trettondags-ur som ännu finns bevarad i mångas minne är den s k. Stormfällningen 1954.

Söndagen den 3 januari 1954 bjöd på snöblandat regn och blåst hela dagen. Egentligen inget märkvärdigt, men på eftermiddagen sjönk temperaturen och ökad vindstyrka vidtog för att efter mörkrets inbrott öka till storm. Att förflytta sig då emot blåsten på öppen plats var helt otänkbart. I stormens tjut kunde man höra hur skogen kved och hur det ena trädet efter det andra knäcktes, men ingen anade då vad denna storm skulle ge för konsekvenser… 

Dagen efter, då stormen bedarrat, kunde man ta sig ut för att beskåda förödelsen. Överallt låg träd – huller om buller – och på åsen hade en bred gata, flera hundra meter lång, helt rensats från träd. Enligt ögonvittnen kunde den omkullblåsta skogen liknas vid en urstjälpt tändsticksask.

Likt tändstickor. Den´nedblåsta skogen på Hedåkersskogen efter Stormfällningen 1954.

Ingen kunde ana att denna trettondags-ur skulle sluta i sådan förskräckelse! Just denna eftermiddag, den 3 januari, hade handlarna i Åhlbergsdal, Hedåker och Västerbykil anordnat julfest för bygdens barn i Hedåkerslokalen och barnen skjutsades dit med buss som kördes av Gustav Hedkvist. När festen var slut hade stormen vidtagit så pass att vägen hade drivit igen över gärdena och bussen fastnade vid Brickmans loge. Barnen och chauffören fick gå in i Skräddars och värma sig i väntan på att man skulle hitta en lösning.

Efter festen. Bussen avgick från lokalen, som är den inringade markeringen längst till höger. Till Skräddars, som är den inringade markeringen längst till vänster, är det knappt 800 meter. X:et  markerar var bussen fastnade.

Räddningen blev Gösta Nyström från Västerbykil. I skytteltrafik körde han hem barnen med sin Fiat 1100!

Fiat 1100 - en liten bil som inte fastnade i drivorna!

Ett halvår som bloggare

Som rubriken lyder är det faktiskt så – ett halvår har passerat sedan jag startade bloggen. Och alltihop är Anders Hedlunds ”fel”!

I juli 2014 startade Anders Hedlund gruppen ”Bilder från Västerfärnebo med omnejd” på Facebook. Gruppen blev genast populär och hade lagom kommit i gång så bröt den svåra skogsbranden ut. En självklar mötesplats för bilder och iakttagelser.

Västerfärnebo med omnejd. Kyrkbyn med vårens översvämningar är gruppens omslagsbild.

I samband med bildgruppen hade startats och branden härjade, träffade jag Anders som tyckte att jag mer än gärna fick bidra med gamla bilder i den nystartade gruppen, som lite motvikt till alla nytagna bilder.

Det dröjde lite innan jag fick ut någon bild. Visst, gamla bilder har jag ganska gott om men inte så mycket från Västerfärnebo…

Första bild. Den första bilden jag bidrog med i "Färnbogruppen" var den här: Ett ögonblick i Bernshills affär i Norr Salbo, 1924. Farfars far står innanför disken med sönerna står utanför disken. De skulle också med tiden bli handlare i bygden.

Efter att ha publicerat några bilder upptäckte jag ganska snart att jag skrev mera än vad jag hade bilder. Det kanske inte passar i ett bildforum… Ett steg i utvecklingen var att samla bilderna i ett album, men JAG ansåg själv att det var för mycket text för att höra hemma i en bildgrupp.

När jag väl kom så långt att jag skulle skapa mig en blogg, frågade jag min närmaste omgivning på Facebook om det kunde vara intressant. Och det kunde det!

Först ut på bloggen. En bild från ett historiskt möte mellan mig och en sjumänning från Kanada blev startskottet för min blogg.

Fördelen med en egen blogg är att här bestämmer jag själv vad jag vill publicera, hur jag vill publicera och när. Eftersom mina bilder inte enbart är ifrån Västerfärnebo fick rubriken bli: ”Vandra i hembygd” – en öppen rubrik som inte är bunden till någon särskild bygd!

Ambitionen har varit sedan starten att försöka uppdatera en gång i veckan, men det är inte alltid inspirationen finns där. Å andra sidan kan inspirationen rinna över en annan vecka så det räcker till flera inlägg. Hittills har jag publicerat 44 inlägg – det är nästan två i veckan!

Brobacke 1950. Intresset för skillnaden mellan Hedåker och Brobacke har varit stort, det mest visade inlägget hittills!

Det inlägg som har visats flest gånger är det som handlar om var gränsen mellan Hedåker och Brobacke. Det har visats nästan 1 100 gånger sedan i september! Förra veckans inlägg om Lucia i Åhlbergsdals handel var också lyckat – över 1 000 visningar på två dygn!! Helt otroligt!

Lucia i Åhlbergsdal 1991. 

Lucia

En av de svenskaste traditionerna är när Lucia kommer med sitt ljus i vintermörkret och de allra flesta har nog någon gång deltagit i ett luciatåg. Igår var det 25 år sedan jag debuterade i ett offentligt luciatåg.

Ägarbyte. Här en bild från när Jerry Hovsenius övertog Ålbergsdals handel i Snaret vid årsskiftet 1990-91. Från vänster: Rune Hovsenius, Jerry Hovsenius, Siv Hovsenius, Margot Andersson, Ann-Britt Bergman.

På hösten 1991 gick jag på lekis i Kilbo och enligt en då 20-årig tradition brukade lekskolan lussa i Ålbergsdals handel i Snaret. Sedan en tid hade vi intensivt övat på luciasångerna till Lillemors (fröken) taktfasta tamburin.

Annons. Nog var det offentligt allt - till och med annonserat i Sala Allehanda!

Torsdag den 12 december 1991 var det så dags. Bland konserver och presentartiklar, frukt och karameller leddes vi in i Ålbergsdals affär där föräldrar och andra kunder trängdes i gångarna för att lyssna till de skönsjungande barnen. Efteråt bjöds alla på lussefika med gott doppa och luciatågets deltagare fick en rejält tilltagen gottpåse.

Uppenbarligen gav detta mersmak, att delta i luciatåg. Redan på lördagen efter, den 14 december, var det dags igen – nu i NTO. Det unika med detta tillfälle var att jag deltog som tomte! Något som aldrig har inträffat – varken förr eller senare.

NTO-lucia 1991.

Sedan var det inte långt kvar till julavslutningen. Den hölls i Kilbo skolas gymnasiksal och då var det dags för nästa premiär – att läsa vers inför publik!

Maria nyckelpiga. "Flyg Maria nyckelpiga, fladdra fladdra kring.
Om du flyger nu så får jag önska mig nånting".

Alla i klassen hade liknande verser och huvudbonader... När det sedan blev dags för Luciatablån skulle alla läsa varsin vers igen. Nu med jultema.

"En doft av lack i huset av hyacint och gran, och hemligt pappersprassel och mycket marsipan".

Sedan dess har jag deltagit i många luciatåg som stjärngosse, men det är en annan historia.