Sör Hörende Jungfruförening - Förgät Mig Ej

Bland vårens alla blommor hör förgätmigej till mina favoriter, kanske just för att den har ett så tänkvärt namn - glöm ej mej. Det här är historien om den första organiserade ungdomsföreningen i Västerfärnebo, en historia som inte borde förgätas!

Sör Hörende jungfruförening ca 1900. Stående från vänster: Sofia Gustafsson, 

Anna Jansson, Hulda Olsson, Hedvig Löfgren, Fina Eriksson, Ida Andersson, Frida Gustafsson. 

Sittande från vänster: Hilma Jansson, Anna Hellström, Hulda Pettersson.

I slutet av 1800-talet blev det modernt att engagera sig i föreningar och samhället började organiseras upp med hjälp av alla tänkbara organisationer och sammanslutningar. Därför var det naturligt för sex jämnåriga flickor i Sör Hörende by att bilda ett sällskap som kom att kallas Sör Hörende jungfruförening med tillnamnet "Förgät Mig Ej".

Föreningen var en seriös men fristående syförening som arrangerade offentliga kristna möten med syfte att samlade in pengar till hjälp åt de fattiga i bygden.

Med tiden ökade medlemsantalet och slutligen bestod föreningen av 11 ogifta flickor i åldrarna 13-18 år. Till en början träffades de under enklare former, men ganska snart blev det ändring på det. 

Till ordförande utsågs Hulda Pettersson (1879-1973) och som ordförande fick hon i uppdrag att författa föreningens stadgar. Där fastställdes bland annat att mötena skulle ambulera mellan gårdarna i Sör Hörende allt efter som det fanns plats och lämplighet och att vid varje möte skulle det utses en person till nästkommande möte som då skulle svara för underhållningen genom att läsa, sjunga och spela för de andra som satt och arbetade!

Fernbloms i Sör Hörende (nuv. Bohlströms).

En sommardag vid mitten av 1890-talet ordnade föreningen sitt första offentliga möte: en ”kaffefest” hos Fernbloms i Sör Hörende. Här fanns två väl tilltagna rum som nog skulle räcka för denna tillställning. Trodde flickorna, men där hade de helt fel... 

Festens höjdpunkt var en predikant från Lindesberg – känd för sin goda röst, både till tal och sång – och publiktillströmningen blev så stor att inte ens hälften fick plats i möteslokalen. Efter avslutad predikan blev det kaffeservering ute i trädgården. När predikanten fick se den stora publiken som stod därute, utbrast han: ”När vi nu får dricka vårt kaffe så flyttar vi ut 'kyrkan' på gården, så tar jag predikan en gång till!”

De unga flickornas engagemang gjorde stort intryck hos den gästande predikanten och för att visa hur imponerad han var avslutade han mötet genom att ta upp en kollekt som uppgick till 100 kr, vilket motsvarar ca 7 000 kr(!) i dagens penningvärde.

Detta blev grundplåten för föreningens fortsatta verksamhet. Årligen ordnades liknande kaffefester och även auktioner av sina alster.

Fors f d. skola.

Jungfruföreningen vann alltmer förtroende i bygden och fler började visa sitt intresse att vilja hjälpa till i deras arbete. Lärarinnan vid skolan i Fors, fröken Henschen, var villig att upplåta skolans lokaler till flickornas behjärtansvärda verksamhet. På vintern 1903 anordnades en kaffefest där och trots att det var vinter så fylldes skolan till sista plats!

Men nu började verksamheten att vackla. Ordföranden, Hulda Pettersson, gifte sig på hösten 1902 och efter henne var det ingen som ville åta sig ordförandeskapet. Flera av medlemmarna gav sig ut i världen för att söka arbete och någon avled så snart fanns inga jungfrur kvar i föreningen.

Då upplöstes föreningen och enligt stadgarna skulle kassan på 150 kr överlåtas till kommunen för att där bilda en fond och av räntan dela ut stöd till de fattiga inom socknen. 1960 fanns fonden fortfarande kvar och utdelning kunde ske, men det var då länge sedan sist. På så vis levde föreningens syfte vidare mer än ett halvsekel sedan den upplösts.

Den här historien nedtecknades av min farfars far 1960.