Skärtorsda'ns häxfeber

En av påskens många traditioner är att klä ut sig till påskkärring. Ett ganska oskyldigt påhitt kan tyckas, men så har det inte alltid varit. På 1600-talet var det förenat med livsfara om man utgav sig för att vara häxa – inte minst under Stilla veckan!

Påskkärring 1920. Här ses bygdens barnmorska, Hilma Hållén, som agerar påskkärring.

Härom veckan hade jag ett föredrag om en Färnbopräst från 1600-talet – prosten Prytz. Han var verksam under den period som Sverige drabbades av ”häxfeber” eller ”Den stora oredan” som det kom att kallas. Och då kan man ju fråga sig: hur stor var denna fråga i Färnebo? Fanns det häxor här och i så fall, hur många av dem blev verkligen dömda?

1600-talets häxprocesser tog sin början i Älvdalen (W-län) och spred sig ut över landet. Häxorna ansågs stå i nära förbund med Djävulen och på Skärtorsdagsnatten reste de flygande, upp-o-ner och bakfram, till Djävulens gästabud i Blåkulla.

Men tack vare att prosten Prytz inte lät sig övertygas om trolldomar så förskonades Färnebo från häxanklagelserna. Prytz har gått till historien som en hårdhänt och brutal man som tuktade sina församlingsbor med våld, men häxor trodde han inte på! Och eftersom prästen var den ledande i församlingen, var det också han som ”slog an tonen” vilket var avgörande för om en bygd skulle drabbas av ”häxfeber”.

Trots att prosten inte trodde på häxor, spreds det ändå rykten och anklagelser om trollkunniga kvinnor. I Häggebäcken t ex. fanns en man som anklagade en grannkvinna för häxeri. Men det skulle han inte ha gjort, för den som fick uppsträckning av prosten Prytz var sagesmannen själv! Att anklaga någon för trolldom var enligt Prytz något som kunde ge oanade konsekvenser.

Det närmaste ett trolldomsmål man kommer i socknens historia var när en man som som försökt utöva vidskepelse utan framgång, dömdes till att sitta i skamstocken en söndag. Men vidskepelse och trolldom var inte riktigt samma sak. Magi utgjorde grunden i båda målen, men vidskepelse ansågs ha ett gott syfte genom att kunna bota sjukdomar eller att återfinna försvunna ägodelar medan trolldom gjorde mer skada än nytta genom att sabotera för andra.

Dödsstraffet för trolldom avskaffades först 1779.