fredag 14 februari 2020

Tolvmänningar


Hur uppvaktar man en av bygdens 90-åringar, en som man inte ens är släkt med? Jo, man gör en släktutredning!



Släkt på långt håll?!!


Det finns alltid en risk med att berätta saker: man kan bli anlitad för att berätta mera! Under hösten 2019 blev jag inbjuden till Hans Aldéns 90-årskalas i Hedåkerslokalen.  Med inbjudan följde ett önskemål om att bidra med någon underhållning under kalaset. ”Jaha”, tänkte jag, ”vad hittar jag då på?” Först tänkte jag sätta ihop ett kollage om viktiga händelser från 1929. Men det blev inte mycket till underhållning, för de uppgifter jag fick fram var: Börskraschen i Amerika, RLFs bildande och HSBs första sopnedkast... Men så kom jag på en idé som jag haft till ett tidigare kalas, men som aldrig blev iscensatt: ”Jag ska berätta för Hasse att vi är släkt!”


För några år sedan gjorde jag nämligen en spännande upptäckt i min släktforskning på farmors sida. Överraskande nog stod det plötsligt klart för mig att jag har både långa och djupa Hedåkersrötter vilket gör att jag på långt håll är släkt med både den ena och den andra i Hedåker. ”DET får bli underhållningen!” Men så uppstod nästa problem: hur presenterar man detta på ett underhållande och lättbegripligt sätt?






Jodå, ganska snart fann jag på lösningen, men för att lyckas med det blev jag tvungen att återuppliva nästan bortglömda kunskaper i hur man textar skyltar. Jag och TEXTA i samma mening är kanske inte det mest optimala, men lite grundläggande teknik finns kvar långt bak i minnet från gymnasiet. Skyltkartong och spritpenna inhandlades och sedan var det bara att sätta igång.


Planen för presentationen var följande: ur publiken skulle jag ropa upp åtta personer som alla sedan skulle ta plats på scenen och förses med en skylt, vikt i tre delar. Personerna skulle därmed bilda en kedja som länkade ihop nutid med dåtid. I den ena änden skulle ”ursprunget” stå och i den andra änden ”nutiden”. De övriga skyltarna skulle representera två generationer var.



Den historiska kedjan tar form.



Så kom kalasdagen och stunden var inne att skrida till verket. Inledningsvis berättade jag för åhörarna om hur Stora Hedåker (gårdarna i kurvan) såg ut på 1500-talet, att det bara var en gård och att den ägdes av en man vid namn Peder Laurentzson. Denne man hade en son: Jöns Persson som kom att ärva hela Stora Hedåker och med tiden bli en förmögen man. Vid Älvsborgslösen år 1571 då varje svensk bonde ålades att betala en tiondel av sin egendom, var Jöns Persson den i Västerfärnebo socken som betalade mest. Han betalade ensam 62 mark och 5 öre! Den som betalade näst mest bidrog med 35 mark.


När Jöns Persson avled i slutet av 1500-talet delades Stora Hedåker för första gången. Sonen Mats ärvde hälften och döttrarna Britta och Elin varsin fjärdedel. Från Mats arvedel härstammar gårdarna Mats-Ers, Anderses och Hanses; från Brittas arv härstammar gårdarna Erik-Isaks och Anders-Lars; och ur Elins del har Erik-Ols och Skräddars sitt ursprung. På så sätt kom hela Stora Hedåker att hållas samman inom samma släkt under flera hundra år.



Historien länkas samman.



Så var vi framme vid själva överraskningen, nu skulle skyltarnas budskap avslöjas. Längst ut till vänster visade det sig att där stod ”Jöns Persson”, en man som för varje skylt förmedlade sig vara mormors farmors farfars farfars farfars farfar till dagens jubilar!

Men skyltarnas vikning avslöjade att det fanns mer att vänta. Och mycket riktigt: samme man, Jöns Persson är dessutom farmors mormors morfars farmors farfars morfar till mig! Därmed (tyckte jag i alla fall) att det blev solklart hur Hans och jag är släkt med varandra. Och trots 55 års åldersskillnad så är vi samma led – vi är tolvmänningar!




Antavla.



Visst, ett släktskap i tolfte led är kanske inte mycket att skryta med, men det är inte HUR vi är släkt, utan ATT vi är släkt som räknas! Jag tycker nog att det är ännu mer fascinerande att här har jag gått och trott i alla tider att jag inte har någon anknytning till Hedåker och så visar det sig att jag är ättling i rakt nedstigande led från själva urfadern och dessutom släkt med personer som jag alltid har umgåtts med! Att sedan samma släkt har bott och verkat i samma bygd under minst ett halvt årtusende – det kan man verkligen kalla kärlek till hembygden!



2 kommentarer:

  1. Där ser man vad man har att lära sig av att släktforska. Bra jobbat Erik

    SvaraRadera