Till minne av Ann-Britt Bjurling

Just när våren stod i sin fullaste prakt, nåddes jag av budet att Ann-Britt Bjurling i Möklinta stilla insomnat. Hon var min lärare på gymnasiet och det hon lärde ut på sina lektioner är kunskap som jag använder dagligen.

Ann-Britt Bjurling (1940 - 2017)

Vi hade inte Ann-Britt så mycket, endast ett par lektioner i veckan, men hennes lektioner såg JAG fram verkligen emot! Hon undervisade oss i en kurs som hette ”Information och Layout”, men själv kallade hon det kort och gott för ”maskin-skrivning” - för det var DET som det egentligen handlade om!

Här skulle vi lära oss hur man utformar brev, skrivelser och andra dokument men boken som vi använde tog inte upp det mest grundläggande ansåg hon. Och det viktigaste, enligt Ann-Britt, var att ha en bra fingersättning!

Därför fick vi, till en början, jobba med en något föråldrad lärobok där varje övning inleddes med samma uppmaning: ”fäst pappret i maskinen”.

För att försäkra oss om att det inte var inte var hennes påfund att breven skulle se ut på ett visst vis eller längden på raderna, kompletterade hon alltid sina instruktioner med kommentaren: ”… allt enligt SiSs normer – Standardiseringskommissionen i Sverige”.

Swedish Standard Institute.

När jag började gymnasiet var vi 16 i klassen, men vid studenten återstod endast 6! Av dessa 16 var det det var långt ifrån alla som var intresserade av att lära sig fingersättning och andra ”märkliga” normer. Trots ett vikande intresse hade Ann-Britt en ängels tålamod, hon gav sig inte! Ibland hände det att någon roade sig med något annat på sin dator istället, en patients eller så. Då ställde sig Ann-Britt tyst bakom eleven, la handen på axeln och sa med sin varma stämma: ”Men lilla vän, försök nu. Försök.” Aldrig att vi såg henne tappa humöret eller bli irriterad. Ann-Britt hon var lugnet själv.

Med fingrarna på tangenterna och blicken fäst på planschen över detsamma fick vi skriva efter Ann-Britts diktamen. Hon bokstaverade orden för att vi skulle lära oss var tecknen fanns och vilket finger som hörde var. Två ord som ständigt återkom var ”flaska” och ”adjö” – det är ord som bildas av tangentbordets mittenrad. Visst, vi hade säkert roligt åt hennes små egenheter också, precis som med alla andra lärare – men för Ann-Britt hade vi, trots det, respekt!

Det är nu 13 år sedan jag tog studenten, men det som jag lärde mig av Ann-Britt är kunskap som jag använder dagligen! Jag har alltid tyckt om att skriva och har sedan dess suttit i styrelser och varit sekreterare, skrivit brev och ansökningar – ALLT enligt Ann-Britts infstruktioner om normer och tabstopp! ”Tabulatorerna ska vara inställda på var tvåkommatredje centimeter.” Det var Ann-Britts ledord.

Fingersättning, utgivarnamn i versaler, skillnad på höger- och vänsterställt brev samt hur lång en rad får vara – det är detaljer som är för mig lika självklart som att cykla.

Men kan en rad bli för lång? Ja, det kan den. ”En för lång rad blir svårläst", förklarade Ann-Britt. "Därför får den inte var längre än 13,75 cm!”

Ann-Britt Bjurling blev 77 år.