J. Hjalmar Liljegren 145 år

Igår var det fem år sedan jag blev morbror för första gången. Just den dagen, den 1 februari 2012, satt jag och renskrev anteckningar om min morfars far: Hjalmar Liljegren, som faktiskt också var född den 1 februari!

J. Hjalmar Andersson i 25-årsåldern.

Johan Hjalmar, som ursprungligen hette Andersson, föddes den 1 februari 1872 i Trumslagartorpet i Vallby, Västerås domkyrkoförsamling och var näst yngst av fyra syskon. Föräldrarna hette Anders Jonsson (1835-1876) och Lovisa Augusta Bäck (1835-1900).

När Hjalmar var två år dog hans tre år äldre bror, Carl August, och när han var fyra år avled fadern. Anders Jonsson var stenarbetare och på grund av det hårda slitet utomhus i alla väder, sökte han värmen och trösten i brännvinet. Utsliten till både kropp och själ ådrog han sig lunginflammation och dog den 30 augusti 1876.

Nu började en svår tid för Hjalmars mor och hennes tre barn. Hon kunde inte bo kvar i Trumslagartorpet utan tvingades flytta till Lista gård för att där bli piga. Här avled den yngste sonen Karl Otto 1877, två år gammal.

Hösten 1877 flyttade Lovisa med sonen Hjalmar till Lundby gård i Badelunda församling där Lovisa tog plats som mjölkerska. Systern, Agnes Lovisa, gav sig ut på egna ben och tog plats som piga i Skultuna. På Lundby gård stannade mor och son ett år (legostadgan) och enligt Hjalmar själv var detta år en tid som han aldrig fick känna sig riktigt mätt.

Nytt hopp tändes när kontraktet löpte ut och Lovisa kunde söka ny plats, denna gång som hushållerska hos en bonde i Dalby församling i Uppsala län. Här får Hjalmar berätta själv: ”Det tycks att här skulle bli bättre, men det blev istället värre här fick jag stryk istället för äta. Jag började skolan, fick stryk när jag gick och samma slag när jag kom hem. Där var vi i 4 år.”

1882 flyttade de igen, denna gång till Kifsta i Kila församling där Lovisa tog plats som lagårdsdeja (träl, slav). Men här stannade de endast ett halvår, för Hjalmars skull. ”Överallt var jag ivägen”, berättar Hjalmar. ”Ingenting kunde jag göra och mat ville jag ha men det var det dåligt med den.”

Nu återvände de till Västerås och hyrde där ett rum tillsammans med gammal gumma. Men Lovisa hade ont om jobb vilket gjorde att både mor och son höll på att svälta ihjäl.

Nu gick flytten till Ytterhälla i Dingtuna socken. Här tog Lovisa plats som piga men till våren blev hon sjuk och tvingades sluta och flyttade tillbaka till Västerås. Hela sommaren var hon sjuk och Hjalmar, nu 11 år, fick ensam svara för familjens uppehälle. Han plockade bär som han sålde och gick vallpojke under sommaren.

Sundinska tobaksfabriken, Västerås. Byggnaden där tobaksfabriken inrymdes finns fortfarande kvar och här huserar IOGT-NTO idag.

När mor Lovisa återfått krafterna tog hon plats som städerska vid Norra småskolan i Västerås och Hjalmar fick möjlighet att få gå i skolan på vintrarna. På somrarna fortsatte han att vara vallpojke i något år innan han fick plats på Sundinska Tobaksfabriken i Västerås.

Efter konfirmationen fick Hjalmar stå på egna ben. Först tog han plats hos en fiskare i Västerås där han stannade i 1,5 år. Nu tog han plats som dräng hos en bonde i Sörbäck, Norrby socken. Där blev han kvar i tre år innan han flyttade till Österbo i Tärna socken.

Den 2 januari 1891 tog Hjalmar Andersson värvning vid Göta livgarde i Stockholm i 3,5 år. Tiden som militär blev en trygghet och självförtroendet växte. Med tiden avancerade han till korpral, men framgången hade också en baksida. Likt sin far fick han smak för spritvaror. Här berättar han själv: ”...då jag 1894 erhöll avsked (som militär) hade jag mistat all håg för arbete men desto mer håg för brännvin”.

Väl tillbaka hos sin mor i Västerås, fortsatte festandet. För att kunna leva tvingades han arbeta, ibland hos bönder, ibland åt fiskare – ja, så såg livet ut för den nu 25-årige Hjalmar Andersson. Det ständiga festandet och sinande lusten att arbeta gjorde att de närmaste åren följdes av många flyttar och tillfälliga anställningar. Men, i augusti 1899 tog han ett avgörande beslut och allting vände. Han slutade att festa och gick in i Västerås Godtemplarloge. Sedan den dagen smakade han aldrig mera sprit.

Godtemplare. Som godtemplare träffade han nya vänner som han här förevigats tillsammans med.

Hjalmar i mitten.

Som en markering för att han tagit tag i sin situation och styrt upp sitt liv, valde han att ta sig ett nytt efternamn: Liljegren. Riktigt varför det blev Liljegren och inget annat är förstås svårt att säga, men troligt är att han lät sig inspireras av kamrat från militärtiden, Gustaf Adolf Liljegren från Simonstorp. Kanske en god kamrat eller bara ett trevligt namn – det får vi aldrig veta!

Hj. Liljegren. En sigillstämpel med hans namn i sirlig stil finns bevarad.