Trefaldighetsafton 1951

Trots det i dagarna är ett halvår sedan Mormor insomnade i den eviga vilan är hon fortfarande ständigt närvarande. Varje dag gör hon sig påmind genom ord, uttryck, talesätt eller föremål. Som idag, när det är Mors dag och liljekonvaljerna blommar – det är Mormor!

Märta Liljegren (1928-2025)

Tiden kring Pingst och Heliga trefaldighet är en ljuvlig tid. Då står naturen i sin fullaste prakt och sommaren är i antågande. Jag kan inte komma ihåg att dessa helger firades något särskilt, men det var säkert middag hos Mormor – i alla fall någon av helgerna. Mors dag firades i alla fall alltid hos Mormor. Trots att det var Mors dag var det alltid Mormor som bjöd på mat. Det var hennes stora lycka, att ha bordet fullt av mat och alla de sina ikring sig. Hon ville vara navet i familjen – men absolut INTE den som stod i centrum!

Men ingen regel utan undantag, på Trefaldighetsafton 1951 stod hon verkligen i centrum, då hon och Morfar gifte sig i Kila kyrka.

1950. Märta och Bror som fästfolk.

Märta Kohlén och Bror Liljegren var båda ungdomar från landsbygden kring Sala: Märta härstammade från Kila och Bror kom ifrån Norrby. De hade träffats genom SLU (Svenska Landsbygdens Ungdomsförbund), en livaktig rörelse med politisk förankring, som de allra flesta av landsbygdens ungdomar var anslutna till. Märta höll successivt på att bli stadsbo, sedan några år jobbade hon som sjukvårdsbiträde på Sala lasarett och hade därigenom tjänstebostad vid lasarettet. Bror bodde sedan några år vid stora torget i centrala Sala och arbetade som chaufför vid Sala Ångbryggeri.

SLU var vid slutet av 1940-talet ett av de största politiska ungdomsförbunden i hela västvärlden. Att vara ansluten till en förening var den tidens motsvarighet till dagens sociala medier. Att vara medlem i en rikstäckande förening var förutom ett sätt att umgås med likasinnade, även en chans att nå ut i världen och skapa nya kontakter.

Bror var en verklig föreningsmänniska. Tidigt hade han gått med i Norrby SLU-avdelning och genom sitt engagemang hade han avancerat och blivit utsedd till ombudsman för SLU i Västmanland.

Märta däremot var raka motsatsen. Hon trivdes bäst med att vara hemma. När hon inte jobbade på lasarettet åkte hon alltid hem till föräldrarna i Tullsta och deltog i gårdens sysslor.

1947. Märta broderar på SLU:s standar.

Märta och hennes systrar hade alla stor talang för handarbeten. Detta berodde på att deras mor Milda (1898-1970) var den som alltid hade något för händer, ett måste för den tidens lantbrukarhustru och sjubarnsmor. De fem systrarna kom med tiden att specialisera sig för olika handarbeten så att de kunde kompensera varandra. Någon var bra på att sticka, en annan var bäst på att virka, någon vävde... Att brodera var den teknik som de alla behärskade! Märta älskade att brodera och trots att hon inte var någon föreningsmänniska så gjorde hon några undantag och gick med i både SLU och Kila kyrkliga syförening där det fanns en chans till att få brodera.

Flitiga damer. Från vänster ses Dagny Ekblad, Dagny Karlsson, Märta Kohlén, Dagny Berglund, Anna-Lisa Lundin, Sigrid Karlsson, Ulla Lindberg arbeta med Kila kyrkas brudslöja.

Sammanhållningen på den svenska landsbygden hade vuxit sig stark under de svåra krigsåren på 1940-talet. Nu var det fred men den goda kamratskapen som uppstått ville man behålla. Nu behövde man inte träffas i syföreningarna för hjälpaktioner utan nu kunde man producera något bara för att det var trevligt att träffas. På initiativ från en av bygdens driftiga kvinnor, Dagny Berglund (1908-1988), gick Kilas tre kyrkliga syföreningar samman för att gemensamt skapa ett bygdens konstverk som symbol för relationen mellan kyrkan och ortsbefolkningen: en egen brudslöja, gjord av och för församlingen.

Ingenjör Gustaf Kåfving (1890-1963) i Sala anlitades till att komponera ett vackert mönster med blomsterrankor och våglinjer för att dekorera den fyra meter långa och nästan två meter breda ellipsformade slöjan.

Det tålamodskrävande arbetet inleddes hos Dagny Berglund i Kivsta ”med sådan intensitet och färdighet vartill make sökes” rapporterade Sala Allehanda. För att få någon struktur i arbetet bestämdes det att arbetet skulle vandra genom alla delar av socknen så att alla skulle bli delaktiga innan den så småningom bli färdig. Arbetet beräknades ta omkring 150 timmar.

En av de flitigaste medarbetarna på slöjan, var just Märta. Flink med nålen som alltid och kanske lite mera nu än annars då det stundade bröllop mellan henne och hennes blivande make. Bröllopet skulle självklart stå i Kila och då datum bestämts hade även syföreningarna ett mål med sitt arbete – slöjan måste bli färdig till Märtas bröllop!

19 maj 1951. Brudparet utanför Kila kyrka tillsammans med brudnäbbarna Kristina och Kerstin.

På Trefaldighetsafton den 19 maj var det dags. Slöjan var färdig och Märta bar den ihop med Kila kyrkas gamla brudkrona, som symboler för den gamla ramsan "något gammalt, något nytt". Tillsammans med Bror och brudnäbbarna Kerstin och Kristina (Märtas syskonbarn) gick de uppför kyrkogången mot altarringen, till tonerna av Mendelssohns brudmarsch.

Vigselförrättare var Märtas konfirmationspräst, Einar Brundin (1890-1966) som inledde det storslagna bröllopet med högtidligt att inviga den nya slöjan och riktade ett uppriktigt  tack till alla som arbetat med slöjan samt till de kyrkliga syföreningarna som bekostat densamma. Så tog själva vigseln vid. Från orgelläktaren framfördes solosång av Märtas bror, Ingvar Kohlén, som avslutade vigseln med att framföra "I himlar sjungen".

Efter vigseln bjöd brudens föräldrar ett 40-tal gäster på middag i föräldrahemmet i Tullsta där bl. a. Brors systerson Sven Liljegren (1926-2010) medverkade med violinsolo.

De nygifta makarna bosatte sig i en lägenhet i Sala innan de något år senare köpte hus i Stampers. Familjen utökades med två döttrar.

Rubinbröllop 1991.

Sedan döttrarna lämnat boet såldes huset och de flyttade till en lägenhet i Sala. En ny tid låg framför dem, nu som pensionärer och stadsbor. 

1992 blev Märta änka. För att komma vidare i livet beslöt hon sig för att fortsatta med det som hon ansåg vara viktigast i livet: att finnas till för de sina och vara en hjälpande hand genom att baka och laga mat, sylta och safta. Alltid hade hon något på gång men aldrig mer än att det gick att avbryta för en  fika om någon spontant tittade in. Ett handarbete fanns också alltid inom räckhåll för en om aldrig så liten stunds avkoppling: en knapp som lossnat eller strumpa som behövde stoppas.

1996.

1996 arrangerades en bygdedag i Kila – ”Kila-dagen”  – en dag med bland annat fotbollsturnering, visning av hembygdsgården och uppstigning i kyrktornet. I kyrkan visades församlingens klenoder, däribland brudslöjan. Då fick Märta återse det konstverk hon själv både burit och varit med att skapa.

 Märta på 90-årsdagen.

Märta fick förmånen att leva med länge. Hon fick se barn och barnbarn växa upp, ta studenten och bli ”flygfärdiga”, som hon sa. Vid 97 års ålder insomnade hon lugnt och stilla, med de sina ikring sig. Begravningen ägde rum i Kila kyrka, den plats som alltid betytt så mycket för henne – i alla tider. Här var hon född och uppvuxen, konfirmerad och gift. Trots att det hade gått mer än 75 år sedan hon flyttade ifrån Kila, var det ALLTID Kila som förblev ”hemma”.

Askgravlunden på Sala Nya kyrkogård.

Morfars sista önskan var att få sin aska strödd i minneslunden på Sala Nya kyrkogård. Då fanns inga alternativ mellan egen grav och minneslund. Idag är det annorlunda. Numer finns alternativet askgravlund, ett mindre anonymt gravskick än en minneslund, men utan krav på skötsel och plantering. Den stora skillnaden från minneslunden är att här finns en namnskylt över dem som har sin sista vila här.

Så här sover nu Mormor den eviga vilan och lagom till den 19 maj – Mormor och Morfars 75-åriga bröllopsdag – så kom också namnskylten på plats i askgravlunden. Där står de nu, åter tillsammans. 

Förenade till evigheten.