Gruvarbetarjul i Stora Stampers

 Traditionerna kring julen och julfirandet kan tyckas vara beständiga, att de är något som har bestått från tidernas begynnelse. Men till och med de mest istadiga sederna kan plötsligt börja blekna och försvinna för att ge plats för något annat. Så har det alltid varit.

I och med freden 1945 tändes hos mänskligheten ett hopp om förbättring och samhället började utvecklas i en allt raskare takt. För den yngre befolkningen var den nya samhällsutvecklingen nytt och spännande, men för de äldre var det nog ganska skrämmande. De som var i 70-årsåldern när kriget tog slut, hade fötts i en tid utan både bilar och elektriskt lyse, men numer hörde det till vardagen att i alla fall prata om detta. 

Nordiska Museet såg denna samhällsutveckling och förstod att här höll något på att gå förlorat. För att inte glömma att det inte var alltför länge sedan som samhället sett helt annorlunda ut beslutade man sig göra en insamling av folkminnen från olika platser i Sverige, bland annat i Sala. Arbetet inleddes 1951 genom att genomföra en folklivsundersökning i Sala. Nordiska Museet hade tidigare gjort liknande undersökningar, men då begränsat sig till olika yrken eller folkrörelser, men denna gång valde man att samla in uppgifter från ett begränsat geografiskt område.

Syftet med detta arbete var att få Sala-borna själva att berätta sin egen historia. På det viset skulle ett värdefullt källmaterial skapas. En tävling utlystes och intresset var stort bland gamla Sala-bor för att få delta med sina berättelser. 1952 utlystes tävlingen på nytt, och totalt 38 bidrag lämnades in. För tävlingen ansvarade förutom Nordiska Museet, Salabygdens Fornminnesförening och tidningen Sala Allehanda. Det insamlade materialet sammanställdes till en bok - Salaminnen.

Gustaf Norman (1887-1977)

En av de som deltog i detta projekt var Gustaf Norman, född och uppväxt i Stora Stampers där det fanns gott om profiler och original när han var barn. Gustaf Norman var äldste son till Reinhold Norman (1863-1955) och Maja Stina Jonasdotter (1862-1941) av totalt tio syskon. Familjen bodde i en stuga i anslutning till Sala silvergruva, där fadern arbetade likt både sin far och farfar.

I bokens första avsnitt ”Bland gruvfolk i Stora Stampers” skildrar Gustaf Norman sina minnen från sin barndoms jular, i ett gruvarbetarhem i slutet av 1800-talet. Det är en intressant läsning, kanske mest för att mycket av deras jultraditioner har bestått ända in i vår tid, medan andra helt har fallit i glömska.

”När julen närmade sig, gingo vi barn som i feber. Glada och friska voro vi alltid, men till julen var det något särskilt med oss. Vi blevo hjälpsamma mot mor och far, gingo ärenden till handelsboden, höggo ved och buro in vatten. Ja, det var förunderligt, vad det gick bra att vara snäll och göra mor och far till viljes vid denna tid. Jag tror det likadant i alla stugorna i Stampers by just till julhelgen.”

Den julen som Gustaf Norman här berättar om, utspelar sig år 1895, då han var åtta år gammal. Familjen Norman bestod då av far och mor samt barnen Berta, Gustaf, Sigfrid och Elna. Familjen bodde i stuga i Stora Stampers som delades med farfar och farmor. Den växande familjen disponerade det största rummet samt farstun, gamlingarna förfogade ett liknade rum och köket. Men farmor, som egentligen inte behövde köket, överlät även detta till den yngre generationen.

”Till jul hade mor lagt ett hemvirkat vitt överkast på sängen, dukar på borden, hemvävda randiga trasmattor på golven och satt ljus i mässingsstakarna. Taklampan med sitt 14 linjers glas var särskilt fint smyckad med gröna klängväxter, som vi hämtat i Hyttskogen. Hörnvis i taket voro girlanger av grönt, vitt och rött papper vackert tillklippta och upphängda. Far följde oss till skogen för att hämta julgranen. Den togs i mosskanten, där granarna stodo glest bland småbjörkar. På sådana ställen blevo granarna jämna och vackra.”

Seden att smycka hemmet med granris är mycket gammal. Förr fanns inte annat än barrväxter att välja på under vinterhalvåret, då man pynta till det inför festliga tillfällen. Barrväxter var inte bara vintergröna, de skyddade även mot troll och oknytt. En rest ifrån denna uppfattning är att ha en dörrmatta av granris. Genom att torka av skorna i granriset förhindrade man att få oknyttet med sig in.

Den svenska julgranen är känd sedan mitten av 1700-talet. Den förekom då på de större herrgårdarna och pyntades med ljus, äpplen och bakverk. Seden med prydnadsträd inomhus bredde snabbt ut sig i landets alla samhällslager. I början av 1800-talet hade seden kommit till Bergslagen, men då kallad ”julbuske”. Julbusken var ca 1 m hög och hängdes i taket!

"Så kom då äntligen den stora dagen – julafton! På förmiddagen gick mor till staden för att skaffa hem en sista påfyllning av skafferiet. Julklapparna voro redan inköpta och ordnade i en korg. När hon återkom från sin handelsfärd, blev det dopp i grytan i spadet efter efter julskinkan, och på eftermiddagen klädde vi julgranen. Detta var vår lyckligaste stund, och farfar och farmor voro naturligtvis med.

När så julkvällen var inne och den myckna maten stod på bordet, gick det ej så bra att äta, nervös och förväntansfull som man var. Farfar började med att läsa bordsbön, som han alltid gjort. Sedan var det bara att smaka på av alla de goda sorterna. Smörgås med ost, sylta, julkorv, skinka, lutfisk och slutligen den traditionella risgrynsgröten. Vi voro ej vana att äta så många sorter i vardagslag, och kaffet på eftermiddagen förstörde nog en del av vår goda aptit. Så kom turen till oss barn, som sjöng ”Var hälsad sköna morgonstund” så som endast lyckliga barn kan sjunga. Vi hade alla bra sångröster, och mor hade lärt oss många julsånger och julpsalmer."

"Julklappsutdelningen började så snart bordet var avdukat, vilket gick fort, då alla hjälptes åt. Farfar delade ut julklapparna, och han behövde ej klä ut sig till tomte, ty med sitt långa gråa skägg liknade han ändå en sådan. Vår äldsta syster fick vantar och docka i sina paket, min bror och jag fick varsitt munspel och vi nändes knappt blåsa i spelen, som lät så vackert. I nästa paket fanns ett par hårsockor, som Kil-Mari hade stickat. Hon var specialist på hårsockor och stickade till alla gruvkarlar. Dessa sockor hade jag önskat, ty jag hade fått ett par träskokängor, som träskomakare Kumlin vid Ångbryggeriet hade gjort, och det vore något att gå ut i kylan med. De äldre fingo även sina julpaket, och så småningom slutade kvällen med sång och bön. Slutligen somnade vi barn och drömde gott om julen. Runt omkring i gårdarna gick det till på samma sätt."

Gustaf Norman berättar varmt om hur farfar med sitt långa, gråa skägg agerade tomte vid julklappsutdelningen. Men tron på en verklig tomte var ständigt närvarande. Inga gardiner fick dras ner för fönstren under julhelgen, tomten måste kunna titta in. Och för att hålla sig väl med tomten sattes också ett fat med julgröt ut åt honom på julaftonskvällen.

Kristina kyrka och Elementarläroverket, nuvarande Ekebyskolan år 1896.

Morgonen därpå var det julotta i Kristina kyrka, dit den åttaårige Gustaf tillsammans med farfar gick i den tidiga morgonen.

”Farfar och jag hade kommit överens om att gå till julottan. Väl utkommen på gården såg jag hur julljusen lyste i alla fönster. Julgranarna voro tända och flyttade så att de skulle synas och lysa ut. Julottan började på den tiden klockan 6, men redan en halvtimme dessförinnan var folket i kyrkan. Endast en julotta förekom då, och sedan var det högmässa klockan 11. De fyra kilometerna gick vi snart i kallt vinterväder med lagom snö. Mängder av folk kom körande med hästar, men många flera gick till fots. Vi kom sent in i kyrkan, som redan tycktes vara fylld av folk. Vi gick fram mot altaret, och där fanns verkligen ett par platser. Ännu flera kommo efter oss, men de fingo stå."

Så slutar Gustaf Normans berättelse om sin barndoms jul i ett gruvarbetarhem i Stora Stampers i slutet av 1800-talet. Enkelt men fridfullt. Mycket av de traditioner som omnämns lever fortfarande i någon mening, även om mycket har ändrats och firandet har fått en annan karaktär.

Häxor och kloka gubbar i Häggebäcken

 

Trots att påsken är kyrkans största högtid och hela veckan inför påsken är en enda lång förberedelse inför påskdagens klang och jubel så är skärtorsdagen ändå starkt förknippat med kvastflygande påskkärringar, på väg till Blåkulla. Varför då?

Påskkärring. Färnbos barnmorska, Hilma Hållén (1892-1970) utklädd till påskkärring. Att hon sitter bakfram på kvasten är i sin ordning då häxorna alltid gör allting bakfram.

Stilla veckan kallas sista veckan innan påsk och firas till minne av Kristi lidande och död på korset. Veckan inleds på palmsöndagen, men intensifieras under dymmelonsdagen för att sedan bli verkligt allvarlig på långfredagen. Däremellan infaller den för kristendomen viktiga skärtorsdagen. ’Skär’ kommer av det fornnordiska ordet för ’ren’ och anspelar på att Jesus tvättade själv sina lärjungarnas fötter innan den sista måltiden, dvs. den allra första nattvarden. Enligt den bibliska berättelsen gick Jesus efter måltiden, tillsammans med sina lärjungar till Getsemane, den plats där Jesus senare på under kvällen kom att bli överfallen och gripen av romerska soldater. I och med detta menade man i folktron att all världens ondska släpptes lös.

Sista måltiden – nattvardens instiftande.

Skärtorsdagskvällen ansågs därför vara ”ondskans kväll”. Då sades all ondska och oknytt komma fram och för att förstärka det hela blev det därför logiskt att det var just denna kväll som häxorna flög till Blåkulla för att fira påsk med djävulen. Ända sedan medeltiden fanns en tradition att allt arbete skulle vila (vara stilla) under stilla veckan, men ändå måste man vara på sin vakt och aktivt skydda sig från onda krafter. Bland annat gömde man undan kvastar och stängde skorstensspjäll för att förhindra påskkärringarnas framfart.

Häxprocesserna i Mora enligt ett tyskt kopparstick från 1670.

Trots att Gustav Vasa redan under 1500-talet införde protestantismen i Sverige var svenskarna vid mitten av 1600-talet fortfarande mycket vidskepliga. Detta tog sitt uttryck genom de stora häxprocesserna som ägde rum i slutet av 1660-talet. Under några få år avrättades 280 personer anklagade för häxeri och trolldom. Den verkliga hysterin tog sin början i Älvdalen (W) år 1668 och ryktet spred sig sedan ut i landet med hjälp av forbönder och vandrare längs vägarna. Snart började det dyka upp häxor i Härjedalen, men även på västkusten för att sedan bli vida spridd i Hälsingland, Jämtland, Medelpad. Sedan ryktet om häxor fått fäste i Lappland spred sig häxfebern även till Finland, som på den här tiden hörde till Sverige. På våren 1675 började det gå rykten om häxor även i Stockholm, men där tog hysterin ett plötsligt slut. I september 1676 avbröts häxprocesserna till följd av att man avslöjat att vittnena uppgivit falska vittnesmål.

Nicolaus Rudbeckius (1622-1676)

Färnebo var på den här tiden en centralt belägen bygd eftersom att all trafik från Stora Kopparberget i Falun till hamnen i Västerås passerade genom Västerfärnebo så förskonades faktiskt hela Västmanland från att dras med i denna hysteri, endast en kvinna i Kärrbo (U) kom att dömas och avrättas för häxeri. Det tog tid för nyheterna att sprida sig, men alldeles ovetande om vad som hände i landet kunde ändå inte Färnboborna vara. För att få bukt på denna ”epidemi” tillsatte regeringen en  Trolldomskommission för att utreda denna hysteri. För att dämpa den allmänna oron för misstänkta häxerier, infördes i och med fastlagssöndagen 1670 den s k. Häxbönen som lästes varje söndag. 

Att häxprocesserna inte fick något riktigt fäste i Västmanland berodde till stor del på hur biskopen i Västerås agerade. Samma år som häxbönen infördes utsågs Nicolaus Rudbeckius till biskop för Västerås stift. Samtidigt önskade regeringen nya män till Trolldomskommissionen. En av dem var Nicolaus Rudbeckius. Han var mycket skeptisk till trolldomsanklagelserna och krävde mera bevis. ”Djävulen är den onda kraften bakom förtal och hämndlystnad”, menade han och fick flera präster med sig i kampen mot vanföreställningarna.

Nils Prytz (1605-1689)

När "häxfeber" rådde i landet leddes folket i Västerfärnebo med järnhand av prosten Nils Prytz. Hur prästen förhöll sig till trolldom var givetvis avgörande för om socknen skulle följa med hysterin eller ej. Visst förekom det anklagelser om både häxor och trolldom, men enligt Prytz var det skillnad på vidskepelse och trolldom. Vidskepelse hade ett gott syfte, till exempel för att bota sjukdom och liknande; medan trolldom var av ont uppsåt och kunde exempelvis få grannens ko att sluta mjölka. De få anklagelser som ändå uppstod i dessa bygder förekom faktiskt flera år FÖRE det ”stora oväsendet”.

Hommanbyn. Här inflyttade Erik Andersson Hedqvist med sin familj 1898. Från vänster: Oskar, Simon, hemmansägare Erik Andersson-Hedqvist, Eric, Maria, hustrun Anna Ersdotter-Hedqvist, Hulda.

Längst upp i norra delarna av Västerfärnebo socken ligger byn Häggebäcken. Det är Västerfärnebos yngsta by och uppstod i början av 1600-talet av invandrande finnar. De få häxanklagelser som ändå har förekomnit  i Färnbobygden, kom märkligt nog alla ifrån Häggebäcken. Så märkligt var det nog egentligen inte, finnar och samer ansågs vara mer trollkunniga än andra, vilket säkert förstärktes genom deras okända språk och främmande kultur.

I september 1661 kom det till kyrkorådets kännedom att hustru/n/ Malin Olofsdotter i Hommanbyn anklagades för häxeri. Det var skomakaren Johan Hindersson i Utgärdsbyn som anmält henne för trolldom eftersom hon, som han sa, hade haft det ryktet om sig ”uti en långan tijd”. På Mikaelidagen inställde sig Malin och Johan Hindersson vid kyrkorådet. För att ytterligare stärka sin anmälan hade Hindersson tagit med sig ytterligare tre grannar.

Först ut att vittna var Per Johanssons hustru [förnamn saknas], ifrån Laggarbyn. Hon berättade om hur Malin bett om att få köpa en kalv, men fått nej. ”Men kalfuen bortårkades [tynade bort] sedan och blef dödh”. Hos Anders Gulicksson i Gullbo hade Malin bett om mjölk till sitt barn och en ko mjölkades då enkom åt henne, ”men then koon bleff dödh en lijthen tijd thereffter. Item [likaså] thet samma witnade Lars Olsson i heggebeck wara skedt medh sijn ko, huilken ock mjölkades ått henne särdeles.”

Kyrkorådet med Prytz i spetsen lyssnade och iakttog vittnenas berättelser, men visade gott omdöme i sitt domslut. Man ansåg att hela anklagelsen grundade sig endast på misstankar om trolldom, ingenting gick att bevisa. Malin friades från alla misstankar och uppmanades att ”intet draga sådana misstankar på sigh”. Även de anklagande grannarna gick fria ur det hela, men tillråddes att sluta upp med sin misstänksamhet. 20 riksdaler utfärdades som straff för den part som bröt mot detta.

Skamstocken placerades utanför kyrkan där så många som möjligt skulle kunna se och håna den dömde. 

Även män kunde bli anklagade för trolldom och vidskepelse.

I mars 1670 kallades finnen Hindrik Hindriksson från Utgärdsbyn till kyrkorådet för att stå till svars för ”truldom och widskepelse som han i monga åhr öfwat har”. Men istället för att infinna sig själv hos kyrkorådet, skickade han sina söner, Isak och Josef (det fanns ytterligare en son, Johan – han som angav Malin Olsdotter). Bröderna fick stränga tillrättavisningar av prästen och lovade att ”förmana sin fader att afstå med sådant signerij, och att ingen skulle komma uthi theras huuss at på det sättet blifwa hulpin [hjälpt]. Hindrik bedrev troligen praktik som ”klok gubbe”. 

En tid senare besökte Hindrik själv prästgården. Då dömdes han till skamstraffet att sitta ”uthi stocken en söndag uthi all manss åsyn”. Om straffet hade inverkan på hans verksamhet, men Hindrik hade förmånen att få leva länge. På den här tiden noterades inte mera i dödboken än information om döds- och begravningsdatum – utom i hans fall! Enligt dödboken avled finnen Hindrik Hindriksson i en ålder av ”130 och några år gammal”. 

Det var kanske möjligt med hjälp av magiska krafter.