fredag 10 juli 2020

Prosten Prytz, del 8


För att gå till historien kan man inte vara som alla andra, man måste vara sin egen. Att prosten Prytz var ”sin egen” är nog de flesta överens om, men hur har eftervärlden velat framhålla honom – tyrann eller fadersgestalt?




Karl XI och prosten Prytz.



Minnet av prosten Prytz har alltid varit närvarande i Björsbo och hans våldsamma framfart har funnits kvar som svårläkta sår hos ättlingar till dem som gick i strid mot honom men förlorade. Men dessa strider var ju i främst i egenskap av bonde, hur har eftervärlden värderat på hans gärning som präst?

Johan Fredrik Munktell (1764-1848), präst i Irsta (U-län), sammanställde på 1840-talet Westerås stifts herdaminne, ett register över Västerås stifts präster genom tiderna. Där framställs Prytz så här: ”Owanlig war hans wäg och en owanlig man förblef han. I hela sin lefnad behöll han stränga militairiska façoner, och med sin käpp, någon gång med yxhammaren, jemte hårda ord, tuktade han det stela Fernebo-folket så, att bonden tog hatten af sig i samma stund han öppnade porten /.../ Sina Adjuncter misshandlade och fördref han /.../ Sin klockare slog han förderfwad, att den gamle måste ligga under läkarehand.”

1939 gav Gunnar Ekström (1893-1990) syssloman vid Västerås domkyrka, ut en uppdaterad version av ”Västerås stifts herdaminne”. Även om han inte lika detaljerat beskriver problematiken så påtalar han att: ”Åtskilliga omständigheter gjorde att Domkapitlet 1683 såg sig nödsakat gå till konungen för att få honom avsatt.”






Ja, det är väl ingen har som har hört talas om prosten Prytz som har kunnat undgått hur han behandlade sina medarbetare och församlingsbor. Men märkligt nog kom uppfattningen om Prytz och hans maktmissbruk att förändras med tiden och istället framställdes han som en fadersgestalt och föredömlig ledare för bråkiga Färnebofolket. Hur var detta möjligt?

Tiden kring sekelskiftet 1800-1900 brukar benämnas som Nationalromantiken, en tid då samhället stod inför nya tider och industrialismen höll på att ersätta den gamla självhushållningen. Allt fler flyttade ifrån landsbygden för att bli industriarbetare i städerna, men banden till det förgångna växte sig allt starkare. Det tidsenliga intresset återspeglades i det mesta i samhället och en av dessa följdeffekter var Barnbiblioteket Saga som startades med syfte att ge barn och unga tillgång till god litteratur. Även denna litteratur färgades av samtiden. Bland de mer kända exemplen är Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Men i berättelsen En karlavulen präst hette huvudpersonen Nils Prytz och den berättelsen blev en flitigt läst i Västerfärnebos skolor under tidigt 1900-tal. Här en förkortad version av berättelsen:



Karl XI (1655-1697). Porträtt av Ehrenstrahl, 1685.


På 1680-talet hade Färneboborna verkligen tröttnat på sin våldsamme kyrkoherde. Hur mycket de än klagade verkade ingenting hjälpa, varken biskopen eller domkapitlet ycktes kunna rå på honom. Den sista utväg som fanns kvar var att skicka klagomålen till självaste kungen, Karl XI, som just vid den här tiden ofta vistades på Strömsholms slott och därmed ganska lättillgänglig för det klagande Färnbofolket.

Bygdens män sammanställde ett klagobrev och så reste en delegation bestående av bygdens sex rikaste bönder till Strömsholm. Vid ankomsten fick de veta att kungen just kommit hem efter en ansträngande björnjakt, men kungen var alltid redo för att lyssna bönders klagomål. Han tog genast emot och bönderna visades in i Drabantsalen.

Äldste man av de sex var Matts Ersson och utsedd att föra talan inför kungen. Med säkra steg gick han in i Drabantsalen, men när han möttes av kungens blick veknade han och miste nästan talförmågan. Stammande framförde han sitt ärende: ”Allt vad vi ha att säga stå här i de papper jag ödmjukligen vågat lämna Eders majestät”.

”Är det klagomål mot någon av mina fogdar?”, grymtade kungen. ”Nej”, svarade bönderna. ”Fogden är en ärlig man, men prästen… Ge oss en ny präst, ers majestät. Den vi ha nu slåss så okristligt och är en tyrann. Till och med i Guds hus slåss han!” Kungen blev genast bekymrad över det han nu fick höra och frågade: ”Slåss prästen? Med vem då?” 

Matts Ersson svarade: ”Ni känner inte Nils Prytz. Han är okristlig i sin styrka och har brutit både armar och ben på både grova och starka bönder.” Kungen lyssnade uppmärksamt och förstod problematiken. Bönderna bugade sig djupt, tackade för att de fått besvära kungen och drog sig sedan tillbaka. Ensam stod kungen kvar, förundrad över vad han nyss fått höra.

”Det här är upprörande!”, utbrast han efter att ha studerat böndernas handlingar. ”Är allt detta sanning ska denne präst förvisas till en plats, där hans jättestyrka passar bättre än bland stackars utsugna bönder”, och bestämde sig därmed att inkalla Prytz för att höra hans version av det hela.



Strömsholms slott.


Några dagar senare anlände Prytz till Strömsholm. Kungen häpnade när han fick se den väldige prästen med långt silvervitt skägg som täckte hela bröstet. ”Ni är anklagad av Västerfärnebo-bönderna”, sade kungen, ”för att med hugg och slag – vilket föga anstår en präst – ha bemött dina församlingsbor. Hur vill du försvara ett sådant handlingssätt?” Lugn och samlad stod Prytz och lyssnade till de klagomål kungen fått tagit del av, innan han började att berätta. Han förklarade att Färnboborna var ökända i hela Västmanland för att vara riktiga slagskämpar och att de brukade sitta med hatten på sig i kyrkan samt att de sinsemellan under predikan brukade bjuda varandra snus eller tända sina tobakspipor! För att skapa ordning och reda hade Prytz tagit ut fridstörarna i sakristian och läxat upp dem. Att hålla ordning och reda i sin församling var något han erfarenhet från tiden som militär.

 ”Är du militär?!”, utbrast kungen intresserat och samtalet en annan vändning. Prytz berättade då för kungen att han i unga år tjänstgjort i den svenska armén och vid ett tillfälle agerat fältpräst. Sveriges dåvarande konung, den store Gustav II Adolf, visade stor förtjusning över denna insats och beslutade därmed att bekosta  Prytz' präststudier.

 Karl XI lyssnade häpet till den åldrige mannens berättelse och insåg alltmer att var det någon som visste vad ordning och reda innebar så var det ju Prytz! Som sammanfattning av Prytz berättelse, konstaterade kungen: ”Ni är en ärlig präst och Gud give att jag hade många dig lik.”

Innan mötet var helt över, satte sig kungen vid sitt skrivbord och skrev i marginalen på det brev han fått från Färnebobönderna: ”Härmed förklarar jag att Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig för sina gärningar. Carolus”. Så överräckte han brevet till Prytz och avslutade mötet med orden: ”På samma sätt som jag är herre i mitt rike, skall även du vara det i din församling. Ty den som av min store anfader blivit gjord till präst, står endast inför Gud till ansvar för sina gärningar”.


Sant eller ej – tolkningen är fri!


måndag 29 juni 2020

Prosten Prytz, del 7

Förutom Magnus så fanns ytterligare tre barn i familjen Prytz som överlevde sin barndom: Anna, Andreas och Claes. Vad hände med dem? Hur lyckades de i livet? Detta avsnitt handlar om deras liv och leverne.









Näst äldst av syskonen var Anna, född 1655. Hon gifte sig 1677 med prästmannen Petrus Christierni Christiernin. Anna avled redan i början av 1680-talet, kanske i samband med en förlossning. Exakt årtal och orsak är för mig obekant. Änkemannen Petrus Christiernin gifte om sig 1684 med Anna Elvius och efter prosten Prytz död blev han ny kyrkoherde i Västerfärnebo. Petrus Christiernin förblev kyrkoherde i Färnebo fram till sin död 1717.




Petrus Christierni Christiernin (1642-1717)



Nummer tre i syskonskaran var Andreas. Han var född 1658 och kom tidigt att utses till organist i församlingen, helt och hållet på initiativ av den dominerande fadern. Men, Andreas Prytz saknade allt av det som kallas för musikaliska färdigheter. När kyrkorådet upptäckte att han – organisten hade på grund av sin okunskap fördärvat det dyrbara orgelverket, då hade det gått för långt. För att få fortsätta sin tjänstgöring krävde kyrkorådet att han måste ta lektioner hos organisten i Kila (U-län) för att inte fördärva instrumentet alldeles!

I november 1686 gifte han sig med Helena Zenius, dotter till häradshövding Per Zenius i Sala och uppväxt i ett förnämt hem med tjänstefolk men efter giftermålet fick hon en annan tillvaro. Hon sågs inte med helt blida ögon av församlingen och man retade sig på hennes nonchalans och högfärdighet. Det var egenskaper som hon inte hade någon nytta av efter giftermålet med Andreas Prytz. Inte nog med att han var oduglig som organist, han var illa omtyckt också, för att inte tala om den avskyvärde svärfadern! Nej, hon hade verkligen gift sig med ett getingbo – ingen tyckte om familjen Prytz och det blev knappast bättre med hennes medverkan. Hon passade helt enkelt inte in hos det präktiga Färnbofolket.

Andreas satt ändå ganska säkert på sin orgelpall så länge prosten Prytz levde och bestämde. Ingen tordes gå honom emot, hur gärna man än ville. Men så fort den gamle herden var död och begraven inleddes arbetet med att avsätta Andreas, men det var svårare än man kunnat ana. Andreas blev kvar, men på ett villkor: han måste tillåta att någon annan spelade på orgeln när församlingen så önskade!! 



Sörgår'n. Så här ser Sörgår'n ut idag, centralt beläget i Björsbo. Till vänster skymtar man boningshuset i Magnuses; och till höger skymtas Mats-Anders loge. Uppemot skogen ses Kalles långa ekonomibyggnad och längst ut i bildens högra kant skymtar man Vretaberg den gård där prosten Prytz bosatte sig år 1663.


Även Andreas blev bonde i Björsbo, på den andra gården som prosten erövrat genom sina fastighetsaffärer. Den gården låg alldeles intill Magnus gård och kallades för Sörgården, vilket den gör än idag. Eftersom dessa gårdar var de ursprungliga gårdarna i Björsbo törs man anta att Magnus’ gård med all sannolikhet kallades för Norrgården, eftersom den andra gården ligger söder om den första. Tre generationer efter den oduglige organisten delades även denna fastighet i två enheter: Sörgår'n, som fick behålla det gamla gårdsnamnet; och Mats-Anders som uppkallades efter Andreas Prytz barnbarnsbarn Mats Andersson. Även dessa gårdar ägs fortfarande av ättlingar i rakt nedstigande led från prosten Prytz.




Mats-Anders. Efter att Sörgården delades på 1700-talet kom denna gård att kallas Mats-Anders efter Andreas Prytz sonsonson Mats Andersson. 


Yngst av syskonen Prytz var lillebror Claes. Han var född 1662 och skrevs tidigt in vid Västerås Gymnasium. Efter att där ha avslutat sina studier sökte han sig som volontär till Livregementet till häst i Stockholm för att därefter förflyttas till Kungsör och där utbilda sig till kavallerist.

1679 utökade prosten Prytz sitt jordinnehav med en ännu en egendom på samma tvivelaktiga sätt som tidigare. Egendomen hette Bro och var en avsöndring från Västerbykil. Här blev nu Claes bonde och 1682 gifte han sig med Christina Abrahamsdotter (1660-1707). Hon födde honom sex döttrar, men endast två levde till vuxen ålder. 

Så långt var allt lugnt, men kunde ana vad som komma skulle…
I april 1695 uppdagades en skandal i familjen Prytz som spred stor skadeglädje i bygden. Under hela prosten Prytz tid i Färnebo straffades de församlingsbor, som begick äktenskapsbrott, mycket hårt. Men märkligt nog tycks sonen Claes helt ha undgått vilka risker det kunde medföra. I den historia som nu avslöjades framgick det att Claes, tillsammans med sin svägerska Helena Zenius (Andreas Prytz hustru), haft ett sexuellt förhållande!


Sexualbrott under 1600-talet var något man såg mycket allvarligt på och det delades in i olika grader av bestraffningar:
  • Lönskaläge –  samlag mellan två ogifta personer
  • Enkelt hor –  samlag där den ena personen redan var gift med någon annan 
  • Dubbelt hor –  samlag mellan två personer som redan var gifta med någon annan
  • Trefalt hor el. Kätteri samlag mellan två gifta personer som dessutom var nära släkt med varandra.

Trots att Claes och Helena saknade blodsband, dömdes de ändå av häradsrätten för kätteri och straffet blev att de skulle ”döden dö”. Eftersom brottet begåtts i Stockholm skulle även exekutionen ske där. De dömda fördes dit, men av okänd anledning verkställdes aldrig dödsdomen och de båda kom levande åter från huvudstaden. Hur livet togs ut fortsättningsvis för Helena är inte känt. Claes däremot drabbades av svåra ekonomiska bekymmer. För att klara dessa pantsatte han egendomen hos häradshövdingen Pehr Gyllenhöök på Forss (Hörnsjöfors). Gyllenhöök ställde upp på samma villkor som prosten Prytz gjorde: om inte Claes kunde återbetala lånet enligt överenskommelse, övertog Gyllenhöök panten och gården blev därmed hans. Men just som så höll på att ske, grep släkten Prytz in och räddade hela situationen. Det var Claes systerson Nicolaus Petri Christiernin (1680-) köpte tillbaka egendomen. Resten av sitt liv var Claes sjuklig och dog utfattig.

Familjen Christiernin förblev ägare till Bro en tid, men gården arrenderades ut och drevs av s k. landbönder (arrendatorer). Okänt är dock hur länge familjen Christiernin ägde Bro, eftersom det i kyrkbokföringen inte nämns någonting om ägandeförhållandena. Där framgår endast vilka som bodde och brukade gården. Bro kom att drivas av landbönder till senare delen av 1800-talet då den började gå i handel och säljas till egenägande bönder. Därför finns det inte samma djupa Prytz-rötter i Bro som det gör i Björsbo.



Bro. Avskiljt ifrån Västerbykil ligger gården Bro med anor från 1300-talet.


Nu återstår endast avslutningen av denna serie, men den kommer i nästa blogg...


torsdag 25 juni 2020

Prosten Prytz, del 6


Med åren blev karaktärsdragen för prosten Prytz allt tydligare och han blev alltmer våldsam och hårdhänt. Piskan och käppen använde han flitigt, ibland kanske lite för flitigt...







Efter närmare 40 år av ständiga strider och försök att uppfostra Färnboborna, började till och med den gamle prosten på att tröttna. Färnbofolket var ett alltför istadigt släkte som inte ens han kunde påverka! Och Prytz' ilska över ett sådant nederlag var något som inte undgick någon. 

Det berättas att Prytz vid ett tillfälle mötte sin klockare och frågade denne om han utfört de uppdrag han hade fått av sin herde, men klockaren svor på att han inte fått något uppdrag. Men, var det något var som Prytz inte tolererade så var det att bli ifrågasatt om sina handlingar! I rena ilskan greppade han sin ökända käpp och klådde upp sin undersåte så illa att klockaren slutligen brutit både armar och ben! Följden av denna händelse blev den att klockaren, helt frivilligt, lämnade sin tjänst...






Nej, tålamod var inte Nils Prytz bästa egenskap. Men trots att han levde i en tid då agan var en naturlig del av uppfostran och ledarskap, så fick man inte bete sig riktigt hursomhelst  – inte ens om man hette Prytz! Därför kom biskopen att tillfälligt suspendera den våldsamme herden från sin tjänst ett flertal tillfällen. När Domkapitlet 1683 utsåg Johan Larsson Engzelius till ny kaplan i Färnebo istället för sonen Magnus (se förra bloggen) – då hade det gått för långt! Prytz stora missnöje kom att gå ut över den stackars Engzelius, så pass illa att Domkapitlet tvingades skriva till kungen Karl XI för att få Prytz avstängd ännu en gång. Följden blev att av Prytz illa omtyckta kaplanen fick vikariera som herde istället för den avstängde Prytz. Engzelius blev kvar i Färnebo fram till sin död 1684.



Petrus Christiernin (1642-1717)



Men nu tyckte den gamle herden att måttet var rågat när till och med kungen började ha åsikter om hur man borde sköta sin församling. Därför begärde nu Nils Prytz att få avsluta sin tjänstgöring i Färnebo. Domkapitlet tvekade inte en sekund och till ny kyrkoherde i Färnebo utsåg man Nils Prytz’ måg: Petrus Christiernin, men det skulle man inte ha gjort! Den avgående herden protesterade å det bestämdaste. Han menade att Christiernin var alltför svag och feg för att kunna hantera en så besvärlig församling som den i Västerfärnebo! Därför tog Prytz tillbaka sin uppsägning och med hjälp av biskopen förhandlade han till sig en överenskommelse att få sitta kvar som församlingsherde till döddagar.

Sedan Engzelius dött utsågs äntligen sonen Magnus till kaplan i Färnebo. Dessvärre blev inte lyckan långvarig, Magnus avled redan året därpå och den gamle herden blev åter ensam på sin lott. Efter en lång livsgärning med att försöka forma det kärva Färnbofolket, kände ha sig trött och började planera för att än en gång begära avsked och flytta till Stockholm, men han hann inte. Döden hann före och den 22 april 1689 avled Nils Prytz, 84 år gammal. Han begravdes inne i Västerfärnebo kyrka, till höger framme i koret, men gravhällen är borta sedan länge. 
Nu kunde Färnboborna äntligen andas ut!




Prytz ljuskrona. Till minne av prosten Prytz skänktes denna ljuskrona år 1690
till församlingen av syskonen Prytz. Den har sin plats i koret i Västerfärnebo kyrka.


Hur gick det för barnen då? Förutom sonen Magnus så fanns det ju tre barn till. Hur tog de sig ut i livet? Mer om dem i nästa blogg.... 





måndag 15 juni 2020

Prosten Prytz, del 5


Hurdan var prosten Prytz som familjefar och vilken inverkan hade han på sina barn? Här får vi möta den äldste sonen: Magnus Prytz.



Nils Prytz (1605-1689)



Som tidigare nämnts överlevde ingen av de fyra barnen ifrån Nils Prytz första äktenskap. Sedan även första hustrun avlidit gifte Nils om sig med färneboflickan Sara Månsdotter och bildade ny familj. Hon födde honom sex barn inom 10 år: Magnus, Margareta, Anna, Andreas, Carl och Claes. Dottern Margareta avled knappt ett år gammal och sonen Carl dog i 20-årsåldern.








Äldst av de överlevande barnen var Magnus. Han var född i mars 1652 och skrevs som 13-åring in vid Västerås skola för att tre år senare avancera till universitetet i Uppsala. Efter ytterligare två år återvände han till Västerås. Magnus hade då hunnit bli 18 år gammal hade upptäckt nöjet med nattlivet i Västerås. Västerås var vid den här tiden ännu inte någon större stad, men likväl fanns här både krogar och horhus…. Men om en djäkne nyttjade dessa inrättningar kunde det stå honom dyrt. Ordningsbrott utförda av gymnasiets egna djäknar dömdes i första hand av konsistoriet, dvs. skolans styrelse som utgjordes i huvudsak av skolans lektorer. I mars 1667 blev Magnus anmäld av gymnasiets rektor till konsistoriet för att tillsammans med andra djäknar härjat runt på stadens krogar samt härjat och slagits på stadens gator.

Trots detta begärde domkapitlet i Västerås ett halvår senare, att biskopen i Strängnäs skulle prästviga honom, vilket så också skedde.




Skånes landskapsvapen.


Sedan freden i Roskilde 1658 blev de urgamla landskapen Skåne, Blekinge och Halland svenskt. Men skåningarna hade aldrig varit svenskar, de ville inte bli svenskar och därför bröt ett nytt krig ut i september 1675. I fyra år pågick Skånska kriget och efter freden 1679 inleddes en intensiv kampanj att försvenska Skånelandskapen. Man planerade för att tvångsförflytta den skånska befolkningen till Baltikum och låta uppsvenska bönder etablera sig i Skåne.

Med detta i bakgrunden begärde nu prosten Prytz att domkapitlet skulle rekommendera Magnus att söka sig en ledig tjänst i Skåne, men domkapitlet gjorde inget aktivt för att så skulle ske. Istället begärdes han i september 1680 till Söderbärke (W-län) som nådeårspredikant. Och det skulle visa sig vara ett lyckokast!



Söderbärke kyrka.


I Söderbärke hade just kyrkoherden Johnnes P. Noræmontanus avlidit vilket följdes av ett nådeår. Ett nådeår var den tid sträckte sig ifrån kyrkoherdens dödsfall till maj månad året därpå. Under den tiden skulle kyrkorådet utse en ny kyrkoherde och prästänkan finna en lösning för sitt framtida uppehälle. Vid dessa situationer kunde konservering av änkan förekomma. Prästens sysslor upprätthölls av en ”vikarie”, en s k nådeårspredikant.

Magnus blev nu inneboende hos den avlidne kyrkoherdens efterlevande familj bodde kvar. Ganska snart uppstod tycke mellan honom och den 24- åriga dottern Sigrid Noræmontana och redan i februari året därpå gifte de sig. När nådeåret var över blev Magnus arbetslös eftersom församlingen valde en annan präst till kyrkoherde. Tillsammans med sin hustru flyttade han hem till Västerfärnebo och för att där bli adjunkt åt sin far.








Hemma i Västerfärnebo var det sig likt, Nils Prytz gjorde allt för att styra det bångstyriga Färnbofolket. Till sin hjälp hade han en kaplan (komminister), som hette Bertil Persson. Bertil Persson var dessutom gift med Prytz hustrus syster Catharina, så de båda prästerna var svågrar med varandra.

Efter 30 år som kaplan i Färnebo fick Bertil Persson på våren 1682 ett förordnande att bli kyrkoherde i Svärdsjö. Därmed blev kaplanstjänsten i Västerfärnebo ledig och Nils Prytz såg nu chansen att utse sin egen son Magnus till ny kaplan. Men det ville inte Färnboborna, de hade fått nog av familjen Prytz! Kyrkorådet satte sig nu på tvären och – märkligt nog – tvingades prosten Prytz att ge sig. Hur Magnus personligen uppfattades i frågan är inte känt.

Motståndet i församlingen kunde knappast ha undgått någon så därför sökte sig Magnus  bort ifrån sina hemtrakter. Han försökte att få tjänsten som komminister i Odensvi, men utan framgång. Ryktet om familjen Prytz och deras egenskaper hann före honom till denna bygd som gjorde starkt motstånd. Istället sökte han en liknande tjänst i Stora Skedvi men inte heller där var han välkommen.









Ett sista desperat försök gjorde Magnus när han försökte bli kaplan i Karbenning som på den här tiden fortfarande hörde till Västerfärnebo, men – nej, ingen ville ha en Prytz i sin församling! Istället slog han sig ned på en av faderns erövrade gårdar och blev bonde i Björsbo och här föddes döttrarna Sara och Anna samt sonen Nils Magnusson Prytz.


Men prosten Prytz var inte den som gav upp hoppet. Trots alla strider och motstånd lyckades han år 1685 äntligen driva igenom att utse Magnus till kaplan i Västerfärnebo. Nu borde det väl ljusna för den otursförföljda Magnus Prytz, men icke. Redan under sensommaren året därpå blev Magnus plötsligt sjuk och avled, endast 34 år och efterlämnade änka med tre barn. Änkan konserverades (gifta om sig) av Magnus efterträdare och så började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia.



Magnuses i Björsbo våren 2020.


Den gård i Björsbo som blev Magnus egendom, förblev i familjen Prytzs ägo. Två generationer efter Magnus så delades den i två enheter som än idag bär gårdsnamn efter Magnus sonsöner som byggde upp dessa gårdar: Magnuses och Kalles. Och fortfarande 330 år senare  ägs dessa gårdar av ättlingar i rakt nedstigande led från Magnus Prytz!




Kalles i Björsbo våren 2020.


söndag 26 april 2020

Prosten Prytz, del 4


Trots de hårdhänta metoderna som Prytz använde sig av lyckades han inte få medhåll av Färnboborna. Han fick dem emot sig istället.




Karbennings kyrka som den såg ut 1654-1845.



Ilska, motstånd och uppror

I takt med att tvisten om Vretskogen drog ut på tiden och och alla andra straff som Färnboborna dömdes till, växte ett missnöje fram emot prosten Prytz.

På Prytz tid var Karbenning ännu ingen egen församling utan var en annexförsamling till Västerfärnebo kallad Färnebo fjärding. En sommarsöndag 1668 rustades det till bröllop i Karbennings kapell för Per Larsson Höök, en mäktig man som på uppdrag av Ebba Brahe drev Högfors Bruk. Förrättare av denna högtidliga ceremoni var givetvis prosten Prytz som lämpligt nog planerat att fira en gudstjänst där innan. Men, när prosten anlände till kapellet var porten låst och nyckeln borta.

Man tvingades att tänka om. Gudstjänsten ställdes in och bröllopet flyttades till Högfors herrgård. Men var hade nycklarna tagit vägen?







Nycklarna var inte alls försvunna, men de förvarades i tryggt förvar. Snart nog så kom sanningen fram om vem som har spelat prosten ett spratt. Det är två initiativrika bröder från Örbäck. När Nils Prytz fått vetskap om allt detta skickade han omedelbart länsman att gripa gärningsmännen som omgående sattes i förhör.

Bröderna som snart erkände sitt tilltag, menade till sitt försvar att upprinnelsen till denna händelse grundade sig i en anklagelse emot Prytz. Enligt ett rykte påstås det att prosten själv har brutit mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott), något som församlingsborna straffas hårt för om det upptäcks. Denna grova anklagelse såg Prytz allvarligt på, men det tycks inte helt ha gått obemärkt förbi...

Vad kunde allmogens skvaller vara värt, jämfört med en myndig prästman makt – i synnerhet om prästmannen hette Prytz?! Inte mycket och bröderna ställdes inför häradsrätten. Men se, då närvarade inte Prytz personligen. Hans talan fördes av ett ombud som meddelade att Prytz genomgått två rannsakningar och därmed var han friad från horerianklagelserna. Bröderna däremot straffades med dryga böter och fängelse för: ”förlöjligande beteende av sin överhet”.

Men, under förhören med Örbäcksbröderna fick häradsrätten reda på ny information: det planeras för en större aktion mot självaste Nils Prytz!



Budkavel. Budkavlar kan se ut på många olika sätt.
Just den här budkaveln kommer från Dalsland.



Tiden gick och Prytz fortsatte med sina tvivelaktiga fastighetsaffärer samt att anklaga sina församlingsbor för äktenskapsbrott. Men på hösten 1669 hade Färnbofolket fått nog! En budkavel om uppror började att cirkulera i bygden och en sammansvärjning bildades med anhängare från hela socknen.

Trots att allt planeringsarbete skedde i största möjliga hemlighet avslöjades konspiratörerna och kyrkoherden fick vetskap om alltihop. Prytz kallade därför i februari 1670 till extra häradsting där han åtalade soldaten Lars Olsson Luur i Hörende för ärekränkning. Att just soldat Luur utpekades berodde på att han skrivit en smädeskrift som ”icke allenast Prytz angripit till ähra och redelighet utan ock wår Nådige Höga Öfwerheet”. Eftersom detta skedde i en tid när äran många gånger var mera kärt än livet självt så var smädeskrifter som denna ett mycket allvarligt brott.

Som bevis för åtalet upplästes Luurs smädeskrift i rätten och därefter utfrågades författaren om hur skriften kommit till. Luur svarade att han skrivit den själv men inspirerats av bönder i Västerbykil som tidigare legat i strid med Prytz. 

Här ett exempel på hur Luur beskrev Nils Prytz: ”en storfurste som hafwer förmörkat synen på wår högha öfwerheet… och stulit bort Cronans lösdrifware till sitt lifgardie och satt Cronans skattedrifware istället… och icke frucktar Gudh, ej heller hafr försyn för wår högsta öfwerheet”.

Nästa steg i utredningen blev att låta Luur, i detalj, redogöra för vad han egentligen menade med sina allvarliga och ärekränkande beskyllningar mot Prytz.
Grunden till dessa grova anklagelser menade Luur, fanns i att Prytz var girig och och att han hade vid ett tillfälle sammankallat en hop soldater för att kunna slå ner både by och bönder i Västerbykil! 

Vidare omtalades Prytz som: ”Herrens Gudfrucktigheet”, ”Storförste öfwer Färnebo”, ”gårdtjuf”, ”jordegud”, ”människofrätare” och ”boskapsmästerman”. Det sistnämnda förklarade Luur med att på stora böndagen hade kyrkoherden ”hållit feltslagh med boskap och brukat sina Tyranniska händer på den han till fånga fick”. Men Prytz urskuldade sig med att han endast sökt fånga in boskap som trängt sig in på en nyslagen äng och för att särskilja djuren från varandra hade han låtit märka en oxe i örat, men det var allt. 
De övriga benämningarna förklarade Luur med att kyrkoherden ”står efter andras jord som han giort i Örbäck och Westerbykil”. Avslutningsvis frågade rätten om Luur ansåg att Prytz tagit något med våld eller mot någons vilja. Då svarade Luur: ”dee säija så i Westerbykil”






Sedan Luur fått förklara varje punkt fick även Prytz möjlighet att kommentera skriften och han sökte i de allra minsta detaljerna för att övertyga rätten om hur lögnaktigt och oberättigat det hela var.


När så hela skriften var granskad och alla parter fått säga sitt, kunde rätten fatta sitt beslut. Skriften ansågs vara så gravt ärekränkande att Lars Luur ”bör androm öfrdodigom till warnagel lifweet mista”. Prytz gick segrande ur ännu en tvist och åter knöt Färnboborna nävarna i lönndom. Något mer uppror tordes ingen ge sig in på.

Hur blev tillvaron i fortsättningen för Färnboborna? Fortsättning i nästa blogg....


fredag 17 april 2020

Prosten Prytz, del 3


'Prosten Prytz' är ett begrepp som förknippas med makt, våld och skräck. Med hugg och slag tuktade han det hårdhudade Färnbofolket.




"Prytzens dagg".



Kyrkotukt och skogsaffärer

1600-talets präster i stormakten Sverige var mycket viktiga personer med många funktioner. Huvudsysslan var förstås att sprida Guds ord, men lika viktigt var att förkroppsliga den världsliga makten inför sockenborna. I en tid utan vare sig radio eller internet fungerade kyrkan som bygdens nyhetsförmedlare. Prästerna kunde då bli tvungna att både vara en lojal statstjänsteman och samtidigt församlingens gode herde, en inte helt enkel uppgift då överheten ibland krävde åtgärder som var till socknens nackdel.

Nils Prytz var prästmannen som verkligen gjorde allt för att skapa ordning och reda. Det hade han låtit sig inspireras av biskop Rudbeckius, som på ett fördömande sätt predikat om tidens fördärv, dryckenskap, sabbatsbrott och horeri.



Olaus Laurelius



Ny biskop i Västerås sedan Rudbeckius gått ur tiden, var Olaus Laurelius (1585-1670). Han var av exakt samma åsikt som sin företrädare. Han förordade skärpning av kyrkotukten, en uppgift som Nils Prytz tog på fullaste allvar. Under 1650-talet dömde Prytz det hårda Färnbofolket för allehanda gärningar, främst för brott mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott) och i kyrkan krävde han ordning och reda: den som inte skötte sig tuktades med ömsom ord, ömsom slag…

För att få ortsbefolkningen att förstå allvaret kyrkans makt införde Prytz år 1652 ett äktenskapsprov. Det innebar att det blivande äkta paret förhördes på Luthers katekes och visade det sig att kunskapen var alltför bristfällig förbjöds de att få gifta sig. Som straff dömdes de till böter som blev inkomster för kyrkan.

Vad hade då prosten Prytz för metod för att fostra sin församling? Färnboborna var, enligt honom, ett trotsigt släkte som inte kände någon som helst respekt för sin andlige ledare. Det berättas att mitt under pågående predikan kunde församlingen börja resonera med varandra, ta fram elddon och flinta för att kunna tända sina tobakspipor! Vid dessa tillfällen tillkallades klockaren, kyrkstöten eller så ingrep Prytz själv för att skapa ordning och reda med hjälp av käpp eller piska!

Men trots att biskopen förordade kyrkotukt och Prytz uppfyllde hans önskan mer än väl, så fanns det gränser för hur långt kyrkoherdar fick driva denna tukt och fostran. Samma år som äktenskapsprovet infördes fick biskopen nog och Prytz blev tillfälligt avstängd från sin tjänst. Det kom att hända flera gånger…

Läderpiskan som visas här ovan, "Prytzens dagg", är en av två läderpiskor som användes av Prytz i hopp om att fostra Färnboborna. Knutpiskor som denna är tillverkad av en tjurpenis klädd med flätad läder och just den här finns i Nordiska museets samlingar. Den inköptes år 1884, men den andra behöll man i kyrkan som minne av den grymme herden.






Alla dessa straff och påföljande böter medförde att Färnboborna fick ett allt större behov av kontanter. För att lösa problemen var Prytz villig att låna dem pengar, men med motprestationen att de pantsatte sin egendom. När lånetiden gått ut men skulden inte återbetalats, övertog Prytz panten (dvs. egendomen). Genom denna tvivelaktiga affärsmoral kom Prytz att bli en av de största jordägarna i socknen.



Vretaberg. Denna jordkällare härstammar troligen från Prytz tid.



År 1663 inställde sig Nils Prytz vid hösttinget och visade upp ett köpebrev som intygade att han köpt gården ’Kilbovreten’ för 613 riksdaler samt löst en skuld på 700 riksdaler åt säljaren. Men Prytz var inte nöjd med sitt köp. Han menade att Kilbovreten var en gård som uppstått utan samband med byn Västerbykil – trots att Kilbobönderna var eniga om att Kilbovreten var en avstyckad egendom från Västerbykil! Orsaken till tvisten var att Prytz ansåg att Kilbovretens skogslott var alldeles för liten och att det är Kilboböndernas fel. I sex år pågick striden innan häradsrätten beslutade enligt Prytz linje och tilldelade honom ett större skogsskifte än vad som var rimligt i förhållande till gårdens storlek.



Kilbo kyrkväg. Här ses två vägdragningar som båda kallas "Kilbo kyrkväg". Den röda markeringen är den ursprungliga medan den parallella gröna är nuvarande länsväg U763 som ansluter till U766.



När Prytz år 1664 utnämndes till prost i Västerfärnebo pastorat med Västervåla och Norbergs församlingar, bosatte han sig i Kilbovreten. Som en markering för vem som nu bodde där, döptes gården om till det mer statusklingande Vretaberg. Men det fanns en nackdel med att bosätta sig där: det var 7 km (fågelvägen) till kyrkan! Någon farbar väg över skogen mellan Västerbykil och kyrkbyn fanns ännu inte. Men prosten Prytz var inte rådlös. En söndagsmorgon lät han kyrkklockorna ringa och med hjälp av ljudet red han den rakaste vägen och märkte ut Kilbo kyrkväg. Så säger traditionen iallafall.

I takt med ökat förtroende växte även Prytz grymhet och maktspel. Färnboborna började tröttna på hans maktmissbruk och därför började en motståndsrörelse ta form ute i bygderna. Mer om det i nästa blogg.


lördag 11 april 2020

Prosten Prytz, del 2


Här följer nu fortsättningen av historien om den myndige prästmannen prosten Nils Prytz.



Nils Prytz (1605-1689)


Familj och karriär

1637 var Nils Prytz 32 år fyllda, prästvigd och uppbar en tjänst som skolmästare vid Köpings skola. Hur han såg ut vid den här tiden vet man inte men man får anta att han var skäggprydd redan då eftersom samtiden förväntade sig att präster bar skägg! Skägget ansågs symbolisera ”fasthet och mognad, till skillnad från ungdomens lusta och ostadighet”. Med alla dessa mål uppfyllda var han nu mogen för att gifta sig.

Sin tillkommande fann han hos kyrkoherde Malmenius i Stora Tuna (W-län), den endast 15-åriga dottern Anna Malmenia. Med våra tiders värderingar skulle hon anses vara minderårig men på Prytz tid var flickor giftasvuxna redan från 13 årsåldern!

Bröllopet stod vid nyåret 1640 och i och med äktenskapet fick Prytz ett nytt kontaktnät. Hans hustrus systers svåger var lektor vid gymnasiet i Västerås, men ämnade att flytta till en professorstjänst vid Åbo universitet. Därmed blev Prytz erbjuden att bli lektor vid Västerås gymnasium, vilket han genast tackade ja till.




Västerås domkyrka vid mitten av 1700-talet. Byggnaden till höger om kyrkan är märkt "Gymnasium och Skolan". Ur Olof Graus "Beskrifning öfwer Westmanland" (1754).


På hösten 1640 flyttade Nils och Anna till Västerås och i november föddes sonen Samuel, som endast blev någon månad gammal. Anna födde fyra pojkar på sex år men alla avled innan de blivit årsgamla. Barnadödligheten var stor under 1600-talet, men överlevde barnet sin 15-årsdag kunde de bli riktigt gamla istället.

Vid den här tiden var inte rektorstjänsten en fast tjänst utan den alternerade mellan gymnasiets tjänstgörande lektorer. 1645 blev det Nils Prytz tur att vara rektor. I rektorns uppgifter ingick bland annat att föra noggranna register över skolans elever och verksamheter enligt ett mönster infört av skolans grundare biskop Johannes Rudbeckius (samme man som också införde Sveriges första folkbokföring redan på 1620-talet). Prytz var mycket imponerad av Rudbeckius ordningssinne och förde därför i samma anda register över elevantalet: 86 elever vid gymnasiet, 214 elever i trivialskolan och 50 elever i barnaskolan.




Fernbo signete 1636. I ringen syns en hammare och en plogbill vilka symboliserar bygdens näringar: bergsbruk och jordbruk.



I början av år 1647 avled kyrkoherden i Västerfärnebo församling, Måns Olsson (latin: Magnus Olai Asteropherus) och Nils Prytz erbjöds att efterträda honom. Men Nils lockades inte av detta utan fortsatte sin tjänst vid Västerås gymnasium. Istället tilldelades han Haraker som prebendeförsamling. Ett prebende innebär att innehavaren får de inkomster som församlingen ger, ett slags lön för sin lärartjänst. Själva arbetet som tjänstgörande kyrkoherde i sin prebendeförsamling utfördes i regel av en vikarie.

I januari 1649 utnämndes Nils Prytz till lector Physics vid Västerås gymnasium och klättrade ytterligare ett steg i karriären. Men bara någon månad senare kom ett nytt erbjudande om kyrkoherdetjänsten i Västerfärnebo och trots att han helt nyligen avancerat inom skolvärlden tackar han ja denna gång!




1754. Så här såg det ut i Västerfärnebo centrum hundra år efter Prytz, enligt Grau.
Ur Graus "Beskrifning öfwer Westmanland".



I maj 1649 lämnade Nils Prytz skolvärlden och Västerås för att tillsammans med hustrun Anna flytta till Västerfärnebo och där bli församlingspräst. Men de fick en dålig start i sin nya tillvaro.

Att klimatet ändrar sig är ett fenomen som förekommit i alla tider. Under 1600-talet var det så kallt att man brukar benämna den perioden för Lilla istiden

Våren och försommaren 1649 var inte bara kall, den var blöt också. Den höstsådda grödan regnade bort och svälten blev ett verkligt samhällsproblem, så även hemma hos Nils och Anna. De täta förlossningarna och hungersnöden har tagit hårt på den blott 25-åriga hustrun och till midsommar 1650 avled hon av undernäring.

Exakt ett år senare, till midsommar 1651 spirade åter glädjen i Färnbo. Då firades bröllop mellan Nils Prytz och Färnboflickan Sara Månsdotter, dotter till förre kyrkoherden i socknen, Magnus Olai. Vigseln förrättades av biskop Laurelius och hans välsignelse över brudparet tycks ha haft verklig effekt. Nio månader efter bröllopet föddes parets första barn, ett välskapt gossebarn som döptes till Magnus.

När nu Nils var omgift, nybliven far och hemmastadd i sin nya hembygd kunde han på allvar ta itu med att tämja det hårda och kärva Färnbofolket. Mer om det i nästa blogg....