fredag 10 november 2017

"NU BIR JA RÅLÖS!!"


När tiden får ha sin gång blir ”de som levat för länge sen” alltmer bortglömda, vilket är alldeles naturligt. Det som kan påminna oss om deras tid på jorden är en gravsten, ett föremål eller kanske rent av ett uttryck.



Svedd-Tilda (1867-1953)


Dagens huvudperson är den kvinna som allmänt kallades för Svedd-Tilda. Hon var en nyfiken gumma med roliga uttryck som har gått till historien.


Karin Mathilda, som var hennes fullständiga namn, föddes den 26 april 1867 som dotter nummer två till Per Jansson och Brita Carin Andersdotter. Fadern var landbonde och arrenderade en av Högfors gårdar i Norr Hörende.

1879, när Mathilda var 12 år tog fadern ett nytt arrende. Denna gång blev det gården Bro och familjen flyttade till Västerbykil. 1886 gifte sig Mathildas syster, Anna (1864-1906) med Per Wilhelm Jansson (1861-1916) som nu övertog arrendet en tid innan han 1890 köpte gården.



Vid dammen. Här ses bebyggelsen vid dammen i Västerbykil. 
Den är gjord av en sk. gåramålare i slutet av 1890-talet.



I grannskapet till Bro fanns vid dammen en framväxande småindustri med både kvarn, såg och mälteri. Kvarnarrendatorn Hols Per Danielsson (1841-1901) hade två söner som kom att gå till historien för sina insatser av moderniseringen av Västerbykil: 
Jan-Erik och Gustaf Nordin.


Mathilda var jämnårig med Jan-Erik Nordin. De konfirmerades samtidigt och som grannar blev de goda vänner. Jan-Erik intresserade sig för träarbetare och skolade sig efter konfirmationen vid ”Bachmanska” i Hedemora – en erkänd skola för snickare och träkarlar. När studierna avslutats återvände han hem till Västerbykil, där Mathilda väntade.

De sällskapade först en tid innan de tordes kalla sig fästfolk och det rustades för bröllop. Men var skulle de ta vägen? Hon, en dotter till en landbonde och han, son till en kvarnarrendator… Inget arv att vänta någonstans ifrån. Men sedan Mathildas svåger, Per Wilhelm, lyckats köpa Bro såg de plötsligt en ljusning.

Bröllopet mellan Tilda (som hon numera kallades) och Jan-Erik stod den 18 mars 1892 och i september samma år föddes dottern Elin (1892-1974). Som nygifta bodde de i ett torp på Lilla Västerbykils ägor, innan de 1893 kunde flytta till sin alldeles egna stuga.



Stugan i Svedde.


Söder om Bro, på andra sidan skogen, lät Per Wilhelm avstycka en mindre bondgård för Tilda och Jan-Erik. För att de skulle kunna leva här måste de börja med att bryta ny mark. Skogen höggs ned och brändes för att skapa odlingsmarker genom s k. svedjebruk. Därför kom den nya platsen att kallas för Svedde (jfr. svedja).




Familjen J-E Nordin. Tilda, Elin och Jan-Erik Nordin.


I Svedde byggdes ett litet hemman upp med ladugård och andra byggnader. Och nog var gården liten, den var nog i minsta laget för att föda familjen Nordin, men Jan-Erik fann på råd. Eftersom han genomgått Bachmanska skolan var han en utlärd träkarl och hade därmed intyg på att han var en skicklig hantverkare. Han var både byggmästare och möbelsnickare. Dessutom tillverkade han även laggkärl (tunnor och baljor av trä) och likkistor. Med en förbättrad ekonomi kunde familjen utökas och från 1913 tog de hand om en fosterson, Emanuel Karlsson (1907-1993), Svedd-Manne kallad.



Ställda mot väggen. Elin, Tilda, Jan-Erik och Manne i Svedde.


”Hellre brödlös än rådlös” heter ett gammalt uttryck där andemeningen är att finner man bara på råd så klarar man sig – även då matförrådet är tomt! Svedd-Tilda hade ett uttryck som hon gått till historien för: ”NU BIR JA RÅLÖS!!” Svedd-Tilda använde ordet ”rådlös” likvärdigt med ”överraskad, förskräckt” och för att övertyga lyssnaren HUR överraskad hon var, kunde hon fortsätta meningen: ”… och Elin hon ä rålös hon mä!”


Men rådlös var nog det sista som Nordins i Svedde var, som kunde klara sig på en skral kassa och knappa förhållanden. Här levde de hela sin tid och den 3 juni 1953 avled Svedd Jan-Erik, 86 år gammal. Den 14 augusti samma år insomnade även Svedd-Tilda och därmed hade nybyggarna i Svedde gått ur tiden. Men tack vare det ordstäv hon lämnat efter sig hålls minnet av henne levande.


måndag 23 oktober 2017

Mästerdetektiven Kalle Blomkvist

Härom veckan började en ny säsong av dramathrillern ”Jordskott” som spelats in i Sala. Att filmer har spelats in i Sala är inte vanligt, men i år är det 70 år sedan en ungdomsfilm spelades in just här.






Den numer världsberömda Astrid Lindgren (1907-2002) var vid mitten av 1940-talet ännu en ganska okänd barnboksförfattarinna. 1944 deltog hon i Rabén&Sjögrens tävling för flickböcker med debutromanen ”Britt-Mari lättar sitt hjärta”. För den fick Astrid Lindgren tävlingens andrapris, vilket sporrade henne att fortsätta skriva.

1946 var det dags för en ny tävling, denna gång för detektivböcker. Astrid Lindgren valde då att skriva om "mästerdetektiven Kalle Blomkvist" och med den vann hon delat första pris.

Mästerdetektiven Blomkvist som den första boken heter, blev en verklig succé! Redan hösten samma år uppfördes den som teaterpjäs och året därpå, 1947, filmatiserades den – den första film som baserades på Astrid Lindgrens berättelser.

Böckernas handling kretsar kring Kalle Blomkvist, en tonårig pojkdetektiv som tillsammans med vännerna Eva-Lotta och Anders hjälper polisen att lösa kriminella brott. I filmen som spelades in i Sala, får Eva-Lottas familj besök av en släkting, farbror Einar. Kalle iakttar skeptiskt den plötsliga gästen och hans tvivlade uppfattning förstärks då farbror Einar tar med sig de tre ungdomarna till den gamla gruvan och med hjälp av en dyrk tar de sig in genom en låst dörr. Detta låsta bergrum blir en central plats i hela filmen.


Kalle, Eva-Lotta och Anders utgör kompisgänget ”Vita Rosen”, som vid sidan av skurkspaningen ständigt ligger i strid mot ett annat kompisgäng, ”Röda Rosen”. Striden handlar om en märkligt formad sten, kallad ”Stormumriken”. 


Efter den första bokens succé skapades en trend bland tidens ungdomar. Likt medlemmarna i ”Vita Rosen” började nu tonåringarna tala ett eget språk – Rövarspråket.

Rövarspråket är ett enkelt ljud-kodspråk och lämpar sig inte i skriven form. Regeln för rövarspråket är att man efter varje konsonant lägger ett o (kort å-ljud) och därefter samma konsonant igen, till exempel byts b ut mot "bob" och mot "fof".Vokalerna är oförändrade. "Jag talar rövarspråket" blir alltså "Jojagog totalolaror rorövovarorsospoproråkoketot".



Personal på Sala lasarett, avd. II. Bakre raden från vänster: Alice Olsson, Mai-Britt Johansson, Ingrid Törnell, Märta Kohlén, Margareta Olsson, Nellie Henriksson. Sittande från vänster: Inga-Britt Johansson, Syster Esther, Ingrid Forsmark.


När inspelningarna i Sala pågick som bäst, insjuknade plötsligt en av skådespelarna och blev så dålig att hon måste söka läkarvård. 1947 hade Märta Kohlén (min mormor), just börjat jobba som sjukvårdsbiträde på Sala lasarett, just på avd. II där skådespelerskan lades in. Men ”ingen extra uppståndelse, bara för att hon är skådespelerska”, fick personalen order om. Därför fick patientens besökare passera obemärkt förbi trots att en hel rad av skådespelare strömmade in på avdelningen med Sigge Fürst i spetsen!



Ur filmen. Kalle Blomkvist (Olle Johansson) i samspråk med konstapel Björk (Sigge Fürst).

tisdag 17 oktober 2017

Spättkväll 1942

I de gamla bondbyarna var man beroende av sina grannar. Bystämman stod för formaliteten men att grannar umgicks var mer en regel än ett undantag. I glädje och sorg, till vardag och fest. Och lite "fest i vardagen" var när det bjöds till Spättkväll.




Tullsta 1942. Så här såg det ut i Kohléns kök när grannarna i samlades till spättkväll.



När det hektiska skördearbetet avslutats, gick livet över i en något lugnare fas. Men höstmörkret förkortade dagarna, vädret blev kallare och det gick allt längre mellan tillfällena som man träffade grannarna. För att bryta tristessen i höstmörkret hände det att grannarna bjöd in varandra till att ses över en kopp kaffe och kanske pyssla med något hantverk.


Spättkvällen blev som en syjunta för hela familjen. Här handarbetades det med lite av varje. På bilden syns bland annat mormors mor Milda (spinnrocken till höger) spinna lin, männen tycks tälja härvpinnar och flera av damerna ser ut att virka, sticka eller stoppa strumpor.


Spättkvällarna fyllde en viktig funktion, inte minst under de oroliga krigsåren i början av 1940-talet. Att träffas och språkas vid om vardagen, om livet i byn men också om vad som hände ute i världen behövdes. På bilden syns det att fönstren är täckta vilket är en följd av kriget. 1940 infördes Luftskyddstillstånd i Sverige vilket innebar att mörkläggning föreskrevs av all bebyggelse. Innan lamporna tändes på kvällarna, täcktes fönstren för med täta gardiner eller annat lämpligt material. Att då träffas ibland, grannar emellan och samtidigt utföra småjobb var ju idealiskt! Den långa och mörka kvällen blev genast trevligare och gemytligare.


Bilden är tagen i samband med att Sala Allehanda besökte spättkvällen i Tullsta.

söndag 17 september 2017

Förbudsomröstningen 1922

Idag är det kyrkoval, ett val som ofta kallas "Det glömda valet" – kanske av okunskap, kanske av ointresse. Då kom jag att tänka på ett val som genomfördes för 95 år sedan, en folkomröstning som verkligen engagerade landets befolkning – Förbudsomröstningen 1922.



Propaganda. Motståndarna till ett förbud var allt annat än organiserade. Med hjälp av konstnären Albert Engströms numer klassiska affisch till kräftpremiären 1922, fick "nej-rösterna" stora sympatier.



Bakgrund

Det svenska samhället led svårt av den stora alkoholkonsumtionen i landet. För att motverka detta började det svenska folket organisera sig i olika föreningar och sammanslutningar som i förlängningen bildade en mängd av olika nykterhetssamfund.

På initiativ av läkaren Ivan Bratt infördes 1919 ett ransoneringssystem för att stävja alkoholproblemet – motboken. Det blev upptakten till dagens rubrik.



Agitation. De som förespråkade ett förbud var nykterhetsrörelsen. För att slippa scenen som affischen visar, uppmanades man att rösta "JA"!


Under 1910-talet hade alkoholförbud införts i grannländerna Norge och Finland. Skulle Sverige göra likadant? Den 27 augusti 1922 hölls en rådgivande folkomröstning och engagemanget var stort! 55,1 % av de röstberättigade deltog och resultatet blev oerhört jämt. 48,8 % röstade för ett förbud och 50,8 % emot.



IOGT-logen i Hedåker.


Valkampanjen inför detta val drevs inte av några politiska partier utan sköttes enbart av fristående organisationer för och emot. De som var bäst på att organisera sig var förbudsivrarna. I Västerfärnebo bildades en förbudskommitté som samlade representanter från NTO-templen i Hällby, Västerbykil och Rosshyttan; IOGT-logerna i Hedåker och Salbohed samt baptistförsamlingarna och missionsförsamlingen. 

Agitationstalare reste land och rike kring och höll föredrag till förbudets fördel. För att locka väljare ordnade Förbudskommittén möten runtom i socknen och den 13 augusti 1922 arrangerade man dessutom ett demonstrationståg i norra socknen. Med sång och spel tågade socknens nykterister under vajande fanor och standar från Logen i Hedåker till Templet i Västerbykil där pastor John A. Andersson från Amerika agiterade för ett alkoholförbud. I USA hade totalt alkoholförbud införts 1920. Detta möte var kanske en bidragande orsak till att 68 % av valdeltagarna i norra sockendelen röstade för ett förbud.


NTO-templet i Västerbykil.


lördag 9 september 2017

Studietemplet Decemberblomman

Ur folkrörelserna som växte fram i slutet av 1800-talet bildades studieavdelningar som arrangerade cirklar och kurser i allmänbildande ämnen som demokrati och samhällsansvar men även i praktiska övningar.




Konserveringskurs. 1919 ordnade studietemplet Decemberblomman en kurs i hemkonservering.
Främre raden från vänster: Elin Nordin, Agnes Johansson, Gerda Gustavsson, Mina Pettersson, kursledaren (namn okänt), Altina Ålberg, Gunhild Andersson. Mellanraden från vänster: Edit Nordin, Hulda Åhman, Maria Gustavsson, Elsa Mattsson, Elna Andersson, okänd, Anna Hellstrand, Edla Nyström. Bakre raden från vänster: Johanna Bergman, Anny Johansson, okänd, Karin Bäckman, Ida Källberg, Edit Gustavsson, okänd, Anna Pettersson, Anna Gustavsson, okänd, okänd.



I Västerbykil bildades Templet 1714 Hoppet av TO 1906. Sedan lokalen byggts 1909 ökade verksamheten och diskussionsmöten ordnades för att lära medlemmarna att argumentera, tänka kritiskt och läsa in ämnen.


I nykterhetsrörelsen har alltid män och kvinnor varit jämställda, men jämställdheten var då som nu ett givet diskussionsämne. I gamla protokoll kan man läsa om den första tidens ämnen: ”Huru skola vi få våra eljest så pratsamma systrar att yttra sig något?” eller ”Vilken uträttar mest inom Templet [nykterhetsföreningen], mannen eller kvinnan?” En het debatt utbröt då man önskade att inköpa en ny förskärare. Striden vanns av templets systrar efter att de hotat med att gå i strejk!




Templet. så här såg Västerbykils NTO-lokal ut 1909-1958.



1914 bildades studietemplet Decemberblomman, en underavdelning till nyss nämnda förening. Studietemplets första huvudsakliga uppgift blev att bygga upp ett bibliotek där endast medlemmar hade tillträde och möjlighet till lån. I januari 1919 beslutade man att öppna biblioteket även för allmänheten för ett pris av 5 öre/band.


Att ortsbefolkningen verkligen törstade efter kunskap, trots det myckna sysslorna hemma på gårdarna vittnar ett protokoll om, från sommaren 1919. Då träffades studietemplet till ett möte som började först kl. 23:30! Och mötet innehöll två föreläsningar och tre diskussionsfrågor samt någon föreningsfråga. Dessutom granskades skattmästarens räkenskaper och en revisionsberättelse upprättades! När mötet avslutades, framgår ej…



Studiecirkel i NTO-lokalen, Västerbykil.


Studietemplets verklige eldsjäl Hjalmar Åhman. 1923 -1978 var han studieledare och många är de studieämnen och cirklar som avklarades under hans ledning. Hans första studiecirkel genomfördes vintern 1923 i ”kommunalkunskap”. 25 sidor genomlästes redan första kvällen och sedan diskuterades det lästa till sena natten, men då kom man överens om att spara på innehållet. Annars riskerade man att inte ha något kvar att prata om nästa gång!


Hjalmar var en god talare och mötesledare som utarbetade sitt egna ledord som han ofta avslutade sammankomsterna med: ”I varje stund, då vi lyckas frigöra oss från själviska och lågsinnade tankar, höra vi inom oss röster som mana till strävan mot höga ideal. Må dessa röster aldrig tystna, och må vi aldrig upphöra att lyssna till dem. Såsom livets ledstjärnor skall de då visa oss framåt och uppåt.”


Hjalmar Åhman (1899-1980).



torsdag 31 augusti 2017

Mosstorpet på Prästgårdens ägor



På Prostgårdens ägor i Västerfärnebo har det funnits ganska många torp genom tiderna. En del har försvunnit medan andra har bestått, byggts om eller ersatts med nya byggnader. Här är historien om Mosstorpet.



2017. Så här ser det ut vid fd. Mosstorpet idag. Eken kan säkert vara kvar sedan Högboms tid.


Mosstorpet som troligen fått sitt namn efter en närbelägen mosse eller sankmark, går att spåra till 1770-talet. Den förste torparen här var skomakaren Olof Högbom. Han var född 1746 i Ovansjö församling (X-län) och gifte sig 1774 med Lisa Hansdotter från Norberg. Bröllopet stod i augusti, i slutet av oktober flyttade de nygifta till Västerfärnebo och i slutet av november föddes dottern Cathrina. Familjen utökades med barnen Johan, Per Olof och Anna Maja.

Då Olof Högbom flyttade till Västerfärnebo titulerades ”tyskskomakaregesäll” och blev med tiden erkänd som tyskskomakare. ”Tyskskor” var en finare typ av skor som tillverkades enligt en teknik som importerades till Sverige under 1600-talet genom tyska skomakare. De tyska skorna var mer exklusiva än de svenska, eftersom de tillverkades med läderbottnar. Svenska skor var betydligt billigare då de bottnades med näver. Följden blev därför att när en svensk skomakare tillverkade skor efter tyskt mönster, blev han en tyskskomakare.

Likt så många andra drabbades Olof av den dödliga folksjukdomen lungsot. På våren 1805 avled han strax före sin 59-årsdag och torpet ärvdes av hans änka samt barnen Per Olof och Anna Maja. Per Olof hade gift sig 1803 och flyttade tre år senare tillsammans med sin hustru till Ramnäs och Anna Maja gav sig ut i världen för att tjäna piga.

Änkan Lisa Hansdotter blev nu ensam i torpet men hade redan 1778 utsetts till socknens barnmorska, så hon hade sin egen utkomst. 1811 flyttade dottern Anna Maja hem till sin mor för att vara henne behjälplig. Anna Maja själv behövde också hjälp i form av barnvakt, eftersom hon året innan fått sonen Anders Gustaf. Mor och dotter kunde på så vis hjälpa varandra en tid innan Lisa drabbades av giktvärk och blev sängliggande. I februari 1826 gick hon ur tiden, nära 77 år gammal.



Friköpt. Så här såg stugan ut på 1930-talet, sedan det friköpts och fått namnet Högbomstorp. Eken är densamma som idag.


Nu övertogs Mosstorpet av dottern Anna Maja (1784-1860) och hennes son, Anders Gustaf, gav sig iväg för att ta plats som dräng i Svedbo. Hans husbonde hette Per Mattsson och var skomakare och här fick Anders Gustaf lära sig skomakaryrket. 1831 återvände han hem till sin mor, fullärd och redo för att föra familjetraditionen vidare.

1833 gifte sig Anders Gustaf Högbom med Anna Mattsdotter från Norr Hörende. De fick barnen Anna Stina (1835-1837) och Anders Gustaf (1840-1844).

Plötsligt under våren 1846 insjuknade hustrun Anna i en ovanlig sjukdom och efter ett snabbt sjukdomsförlopp med svåra kräkningar, avled hon 44 år gammal.

Anders Gustaf blev nu ensam i Mosstorpet tillsammans med sin åldriga mor. I oktober 1847 gifte han om sig med Stina Larsdotter från Hällby och i januari 1850 föddes sonen Carl Johan (1850-1930).

Men trots det blev inte lyckan långvarig hos Högboms. I början av april 1850 var Anders Gustaf ute och fiskade vid islossningen på Svartån. Just som han höll på att ordna med redskapen kantrade båten och stjälpte. Anders Gustaf kom under och drunknade! Han blev 40 år.

Mosstorpet övertogs nu av änkan Stina Larsdotter som blev ensam med sin nyfödde son och gamla svärmor. På årets sista dag 1851 gifte hon om sig med Jan Mattsson från Skogbyn.

1872 var det åter dags för generationsskifte i Mosstorpet. Carl Johan Högbom var nu 22 år gammal och gifte sig med Johanna Nyberg från Viggbo. De fick två söner och två döttrar.

Sedan Carl Johans mor och styvfar gått ur tiden, bröt familjen Högbom upp och flyttade till Surahammar.



Soldat Hellbom. Carl Johan Hellbom (1963-1929) var indelt soldat för Hällby rote innan han med familjen bosatte sig i Mosstorpet.


Ny torpare blev nu Carl Johan Hellbom (1863-1929). Han hade varit indelt soldat för Hällby rote men i och med att indelningsverket avskaffades och allmän värnplikt infördes, pensionerades han. Hellbom var gift med Lovisa Christina Eriksson (1863-1955) och de hade två söner och fyra döttrar med sig då de flyttade in i Högbomstorpet som stugan numer kallades. Under deras tid här föddes ytterligare tre döttrar.

1906 flyttade familjen Hellbom till Haraker och in i Högbomstorpet flyttade arbetaren Per Erik Hoffström. Han var född 1845 i Sör Gersbo och gift sedan 1899 med Gustafva Larsdotter, född 1850 i Säfsnäs (W-län). De hade inga gemensamma barn, men Per Erik hade sex söner och en dotter sedan ett tidigare äktenskap och Mor Stava som hon kallades, hade en son och en dotter.



Familjegrav. Per Erik Hoffströms familjegrav på Västerfärnebo kyrkogård.


På våren 1923 friköpte Per Erik Hoffström stugan från Västerfärnebo prästgård och kunde därmed titulera sig ”lägenhetsägare” i kyrkoboken. Men lyckan över att vara sin egen blev inte långvarig. Kort därefter drabbades han av någon magåkomma och avled i juli samma år, 78 år gammal. Stugan ärvdes då av sonen Erik Albert Hoffström, född 1890 i Karbenning. Han var gift med Maria Karolina Löfgren och hade två söner och två döttrar. Den nya generationen Hoffström stannade ett år innan de flyttade igen.



Gustava Hoffström "Mor Stava" (1850-1947)



Mor Stava blev en känd profil i bygden och deltog aktivt i missionsförsamlingens verksamhet. Enligt J. Davids anteckningar visste alla i hennes närhet visste vad hon tyckte och tänkte eftersom hon ofta och gärna tänkte högt och pratade med sig själv! För att klara avbetalningarna på fastighetsaffären, tvingades Mor Stava att hyra ut en del av stugan. 


Hyresgästen som flyttade in var Henning Norqvist (1897-1976) med familj. Han var född i Hällby och titulerades jordbruksarbetare i kyrkoboken. På söndagarna var han orgeltrampare i Västerfärnebo kyrka. Hans hustru hette Judit Karlsson (1902-1984) och de hade barnen Henry (1924-1994), Sven (1927-1999), Vivan (1937), Gun-Britt (1939) och Kerstin (1941).


Familjen Henning Norqvist.


1933 köpte Henning Norqvist Högbomstorpet och Mor Stava flyttade till ålderdomshemmet där hon avled 1947, 97 år gammal.

Den gamla stugan som nu fick åter fick en ny ägare, var mycket sliten och omodern. Efter krigsslutet -45 föddes framtidshopp och en dröm väcktes om att bygga en helt ny villa med tidens alla bekvämligheter. Så skedde också och den nya villan stod färdig 1947.



Norqvistens. Så här ser Henning Norqvists villa ut idag, 2017.

torsdag 17 augusti 2017

Till minne av Ann-Britt Bjurling


Just när våren stod i sin fullaste prakt, nåddes jag av budet att Ann-Britt Bjurling i Möklinta stilla insomnat. Hon var min lärare på gymnasiet och det hon lärde ut på sina lektioner är kunskap som jag använder dagligen.



Ann-Britt Bjurling (1940 - 2017)


Vi hade inte Ann-Britt så mycket, endast ett par lektioner i veckan, men hennes lektioner såg JAG fram verkligen emot! Hon undervisade oss i en kurs som hette ”Information och Layout”, men själv kallade hon det kort och gott för ”maskin-skrivning” - för det var DET som det egentligen handlade om!

Här skulle vi lära oss hur man utformar brev, skrivelser och andra dokument men boken som vi använde tog inte upp det mest grundläggande ansåg hon. Och det viktigaste, enligt Ann-Britt, var att ha en bra fingersättning!

Därför fick vi, till en början, jobba med en något föråldrad lärobok där varje övning inleddes med samma uppmaning: ”fäst pappret i maskinen”.

För att försäkra oss om att det inte var inte var hennes påfund att breven skulle se ut på ett visst vis eller längden på raderna, kompletterade hon alltid sina instruktioner med kommentaren: ”… allt enligt SiSs normer – Standardiseringskommissionen i Sverige”.



Swedish Standard Institute.


När jag började gymnasiet var vi 16 i klassen, men vid studenten återstod endast 6! Av dessa 16 var det det var långt ifrån alla som var intresserade av att lära sig fingersättning och andra ”märkliga” normer. Trots ett vikande intresse hade Ann-Britt en ängels tålamod, hon gav sig inte! Ibland hände det att någon roade sig med något annat på sin dator istället, en patients eller så. Då ställde sig Ann-Britt tyst bakom eleven, la handen på axeln och sa med sin varma stämma: ”Men lilla vän, försök nu. Försök.” Aldrig att vi såg henne tappa humöret eller bli irriterad. Ann-Britt hon var lugnet själv.

Med fingrarna på tangenterna och blicken fäst på planschen över detsamma fick vi skriva efter Ann-Britts diktamen. Hon bokstaverade orden för att vi skulle lära oss var tecknen fanns och vilket finger som hörde var. Två ord som ständigt återkom var ”flaska” och ”adjö” – det är ord som bildas av tangentbordets mittenrad. Visst, vi hade säkert roligt åt hennes små egenheter också, precis som med alla andra lärare – men för Ann-Britt hade vi, trots det, respekt!






Det är nu 13 år sedan jag tog studenten, men det som jag lärde mig av Ann-Britt är kunskap som jag använder dagligen! Jag har alltid tyckt om att skriva och har sedan dess suttit i styrelser och varit sekreterare, skrivit brev och ansökningar – ALLT enligt Ann-Britts infstruktioner om normer och tabstopp! ”Tabulatorerna ska vara inställda på var tvåkommatredje centimeter.” Det var Ann-Britts ledord.


Fingersättning, utgivarnamn i versaler, skillnad på höger- och vänsterställt brev samt hur lång en rad får vara – det är detaljer som är för mig lika självklart som att cykla.

Men kan en rad bli för lång? Ja, det kan den. ”En för lång rad blir svårläst", förklarade Ann-Britt. "Därför får den inte var längre än 13,75 cm!”

Ann-Britt Bjurling blev 77 år.