lördag 26 maj 2018

Fru Hållén – mer än bara barnmorska


I november 1916 inflyttade Hilma Eriksson i barnmorskebostället Charlottenberg i Västerfärnebo. Hon kom med tiden att bli "Fru Hållén" med hela bygden, en driftig kvinna med många strängar på sin lyra.



Hilma Hållén (1892 - 1970)


Hilma Elisabet föddes den 20 augusti 1892 som oäkta dotter till bondedottern Ella Jonsdotter på gården Born i Ovanåkers församling (X-län). 1896 gifte sig modern och Hilma blev adopterad. Dessvärre drabbades mor Ella av lungsot och avled då Hilma var knappt 10 år. Då flyttade Hilma hem till sina morföräldrar och bodde där till 1914 då hon sökte och kom in på en sjukvårdskurs vid Söderhamns lasarett. Året därpå antogs hon som elev vid Södra BB i Stockholm och där avlade hon barnmorskeexamen 1916.


Nyutexaminerad sökte hon plats och fick tjänsten som ordinarie barnmorska i den västmanländska lantbrukarbygden Västerfärnebo, en stor socken som sträckte sig inemot 1,5 mil mellan sockengränsen och hennes bostad!

Då Hilma kom till Västerfärnebo hade telefonnätet just börjat byggas i bygden, men långt ifrån alla hade tillgång till en telefon och att använda den var begränsat till telefonväxelns öppettider. Därför var det vanligast att man besökte barnmorskan personligen när man sökte kontakt med henne.



Barnmorskebostället Charlottenberg.


Barnmorskebostaden hade en idealisk placering invid vägen mellan prästgården och kyrkan. Vid brådskande ärenden kunde körkarlen hålla tömmarna med ena handen och rycka i klocksträngen med den andra. Klocksträngen var fästad i en hästpingla inne i sovrummet – det var inte ovanligt att barnmorskan hämtades nattetid.

När pinglan skramlade visste Hilma vad som väntade. Hon klädde sig raskt, tog med sig väskan och gav sig av ut i nattmörkret. Alltid lugn och samlad, till skillnad mot de blivande fäderna – ”Karlar har alltid varit vimsiga när de har haft hustrun i barnsängen!”, berättade hon i en intervju.


På Westrins berg. Hilma och Jonas på berget bakom stugan. I bakgrunden Västerfärnebo kyrka.


1918 gifte hon sig med snickaren Jonas Hållén (1895-1965) som härstammade ifrån samma trakter som hon. Även han kom med tiden att bli en kändis i bygden som busschaufför vid Västerfärnebo Biltrafikförening. I och med giftermålet titulerades Hilma hädanefter för ”fru”, som i förlängningen gjorde ”Fru Hållén” till ett begrepp i hela bygden. Familjen fick två barn: Ella (1921-2000) och Hans (1925-2012). 




Buss från Västerfärnebo Biltrafikförening. Västerbykil - Sala via Salbohed och Gullvalla.


I och med att samhället utvecklades, förbättrades även mödravården. Hälsovården blev alltmer omfattande och under den senare delen av graviditeten blev det vanligt med kontroller, främst vad det gällde ”äggvita” (havandeskapsförgiftning). 

Vanligen kom de blivande mödrarna själva och lämnade sina prov, de med lång väg kom på cykel. Alternativt kunde man passa bussen. Inte för att åka buss till barnmorskan nej, men man skickade provet med bussen och så ombesörjde chauffören leveransen! Svaret meddelades sedan per telefon.

Vid mitten av 1930-talet började hemförlossningarna så smått avta. 1943 öppnades en BB-avdelning i Sala och därmed fick Fru Hållén tid över till annat, bland annat valdes hon in i Västerfärnebo kommunalfullmäktige. Vidare utgjorde hon en viktig hörnpelare i Västerfärnebo Husmodersförening där hon var mångårig kassör. Dessförinnan hade hon haft en viktig roll i föreningen ”Nytta och Nöje”

”Nytta och Nöje” var en förening som bildades av några lärare vid Uppfostringsanstalten på Salbohed till förmån för bygdens många fattiga barn. Föreningen ordnade tablåer och teaterunderhållning där allt överskott gick till att bekosta kläder och skor åt dem som inga hade.



1947. Här ses Hilma Hållén tillsammans med Nils Gustafsson i pjäsen "Den gamla gården" som spelades på Gammelgården i Västerfärnebo sommaren 1947.


I teater- och maskeradsammanhang visade sig Hilma ha verklig talang. 1944 tillträdde en ny komminister i Färnbo, en man som gått till historien som ”Vår Herre” i Himlaspelet – Nils Gustafsson (1910-1989). Han var själv intresserad skådespelare och startade en amatörteater i kyrktraktens NTO-lokal. Och där var ju Hilma självskriven!



1948. På hembygdsföreningens sommarfest 1948 spelades pjäsen "Dunungen", skriven av Selma Lagerlöf. Hilma ses här mitt på trappen i främre raden.


Man ordnade dräktparader och spelade seriösa pjäser, bland annat Selma Lagerlöfs ”Dunungen” där Hilma spelade den kvinnliga huvudrollen som Bergsrådinnan Fristedt.

Åren mellan 1916 och 1949 var Hilma ordinarie barnmorska i Västerfärnebo och tjänstgjorde vid ca 2 500 förlossningar. När hon gick i pension axlades den falna manteln av Fru Sara Tingvall (1923-1976). Men då hade vanan att föda på BB hade blivit alltför vanligt så efter endast något år sökte den nya barnmorskan sig vidare och flyttade från Färnbo. För att kommunen ändå skulle ha en barnmorska återgick Hilma i tjänst, nu som vikarie. 

Fru Hållén hade sin sista hemförlossning 1952, men enligt obekräftad källa stod hon kvar som vikarierande barnmorska ända fram till 1959 då landstinget helt tog över ansvaret.



Hålléns krok. Precis där tornspiran slutar, kan man skymta barnmorskebostället. Klockarvägen som sträcker sig från barnmorskebostället, förbi kyrkan och framemot Kyrktorget har här en lite annan anslutning till Gärdsbovägen än dagens T-korsning. Svängen som rundade barnmorskebostället kom att kallas "Hålléns krok".




Hilma kände stor omsorg för de människor hon mötte, både i glädje och sorg. Fru Hållén fick med tiden ett stort förtroende i bygden och lika naturligt att man tillkallade henne när ett nytt liv såg dagens ljus så anlitades hon då ett liv möttes av döden. Hilma Hållén ombesörjde liksvepningar i bygden, tillsammans med busschaufför Folke Milberg (1895-1970) som tillhandahöll likkistor. Denna verksamhet pågick in på 1960-talet.


Hilma Hållén gick ur tiden den 6 januari 1970, 77 år gammal.


tisdag 8 maj 2018

Barnmorskebostället Charlottenberg

Allt har sin historia oavsett om det är slott eller koja. 

Vid korsningen Klockarvägen – Gärdsbovägen står en stuga som under lång tid tjänade en viktig roll för bygden och bär på en historia väl värd att berätta!




2018. Den f d. barnmorskebostaden som den ser ut idag.


Att föda barn på ett BB är idag en självklarhet, men ända fram till 1930-talet föddes alla barn hemma. Till sin hjälp hade blivande modern en i bygden utsedd barnmorska. I Västerfärnebo har barnmorskor utsetts sedan slutet av 1700-talet, men dessa barnmorskor var i de flesta fall sk. "kloka gummor" utan medicinsk skolning, men kunniga att läsa av naturen och visste vilka läkeväxter som hjälpte till vad. Att vara behjälplig vid förlossningar har förenat kvinnor i alla tider och ju fler kvinnor som samlades kring den blivande modern, desto mer kunskap fanns att tillgå. I en tid utan både Google och uppslagsverk förlitade man sig på varandra.



Förlossningsstol. I Gammelgårdens samlingar finns denna förlossningsstol som härstammar från Norr Salbo. Liknande stolar har använts i hela Europa sedan medeltiden.


Experten kring förlossningar kallades Jordemor. Jordemor var en hjälpgumma med ”konstförståndiga händer” som förstod sig på att tyda naturens kraft och tecken. Jordemor var oftast en äldre kvinna, gift eller änka, som fött egna barn och genom egen erfarenhet kunde vara behjälplig då familjen väntade tillökning. Det var inte ovanligt att den som blev jordemor hade ärvt begåvningen av sin mor.

I Jordemors nedärvda kunskaper fanns också förmågan att fördriva de onda och övernaturliga makter som kunde visa sig under den farofyllda vägen till moderskapet. Dessa besvärjelser användes även som ritualer för att avleda rädslan och ångesten inför förlossningen.


En besvärjelse som länge levde kvar, löd:

Jungfru Maria
Låna mig nycklarna dina
Att öppna mitt liv
Och föda mitt barn
I Herre Jesu namn




Jesusbarnet. Bilden visar en detalj i altarskåpet i Västerfärnebo kyrka. Här ses den heliga familjen i stallet i Betlehem, men den nyfödde Jesus saknas. Enligt traditionen ska Jesusskulpturen förkommit genom att en barnmorska vid något tillfälle önskade Herrens beskydd vid en svår förlossning och då handgripligen tagit Jesus med sig.


Några viktiga årtal
1777 infördes det första reglementet för barnmorskor i Sverige som endast tillät legitimerade ”jordegummor” att tjänstgöra vid förlossningar. Bondeståndet protesterade högljutt och reglementet avskaffades efter endast ett par år.


1819 kom ett nytt reglemente och där återinfördes regeln om endast legitimerade barnmorskor fick sköta förlossningarna. Men det skulle snart visa sig att det inte hålla den här gången heller. Socknarna var för många så att de utexaminerade barnmorskorna räckte  inte till! På landsbygden förblev det därför vanligast med med outbildade jordegummor ända in på 1900-talet.

1908 beslutades det att varje kommun skulle ha en utbildad barnmorska.



Hjälpgumma. Morfars mormor, Jakobs-Mor, var en hjälpgumma som fanns tillhands vid förlossningar.


Trots att kravet på examinerade barnmorskor ökade, steg inte yrket i status. Orsaken till det berodde delvis på att det fanns ogifta mödrar fanns inom yrkeskåren men främst för att nya kandidater rekryterades från bonde- och arbetarklassen. 



1918. Barnmorskebostället för 100 år sedan.



På Prostgårdens mark fanns flera torp och stugan här ovan är känd sedan 1860-talet. Här bodde på 1870-talet en statdräng med sin familj. Drängen drabbades av kräfta i halsen (cancer) och avled i september 1881. 

Samma höst fick Västerfärnebo sin första examinerade barnmorska. Eftersom hon tillsattes av sockenstämman måste även bostad ordnas åt henne. Möjlighet att erbjuda henne ett eget boende fanns inte, istället fick hon flytta in hos den nyblivna änkan. Ett år bodde de tillsammans innan änkan och barnen flyttade.



"Madam" Lindblom (1844 - 1916)


Barnmorskan Charlotta Lindblom var född 1844 och kom närmast från Västerås. Hon kom att bli en verkligt främmande fågel i den präktiga bondsocknen Västerfärnebo – hon titulerade sig "Madam" utan att varken vara änka eller bo tillsammans med en man. Hon var frånskild – en ny företeelse för Färnboborna!

Madam Lindblom skötte sitt uppdrag med största noggrannhet och skicklighet. När hon inte var i tjänst, odlade hon upp en trädgård kring den lilla stugan som inramades med en välvårdad häck. I slutet av 1800-talet blev det populärt att namnge platser efter den som bodde där. Madam Lindblom döpte sin stuga till Charlottenberg.

Efter att ha tjänstgjort vid ca 3 000 förlossningar började Charlotta känna sig nöjd med sin livsgärning. 1910 gick hon i pension och hon fick en kommunal pension med 100 kronor år om året (motsvarar ca 3 700 kr i dagens penningvärde).

Efterträdare till Madam Lindblom blev Wendela Elisabet Karlsson (1883-1921) från Gåsinge (D-län). Hon stannade endast till 1916 då hon gifte sig med stationskarlen Karl Arvid Wretman (1891-1961) och flyttade till Krylbo.

Ny barnmorska blev nu en ung kvinna från Gästrikland. Hilma Eriksson hette hon när hon kom, men sedan hon gift sig blev hon "Fru Hållén" med hela bygden! Därmed föll Charlottenberg i glömska och stugan började kallas för Hålléns istället, ett namn som fortfarande hörs bland äldre ortsbor. I och med detta började en ny epok i Västerfärnebo historia, men det blir det mer om nästa gång!



Utrustning. Dessa instrument har använts av Fru Hållén och ingår nu i Gammelgårdens samlingar.
Förlossningstången (t v) konstruerades i England på 1600-talet, men fick inte handhas av svenska barnmorskor förrän 1929.


tisdag 20 mars 2018

Mormor Milda 120 år


I söndags, den 18 mars, var det 120 år sedan min mormors mor Milda Kohlén föddes. Det här är berättelsen om en kvinna som gav livet åt sju barn och såg arbete som sin främsta livsuppgift.



Alltid för händer. Milda stickar strumpor 1958.


Den här historien tar sin början på hösten 1896 då den 24-årige drängen Gottfrid Andersson flyttade in hos torparen Carl Fredrik Kättström (1827-1918). Som torpare var Carl Fredrik och hans hustru Johanna Andersdotter (1824-1905) skyldiga att årligen utföra ett antal dagsverken vid Kättsta Gård, men eftersom makarna nu var i 70-årsåldern började det bli svårt för dem att uppfylla kraven de hade. Kättströms hade endast en dotter, Hanna. Hon var fortfarande ogift och bodde kvar hemma för att vara föräldrarna behjälplig, men visst vore det bra om hon gifte sig så att någon kunde ta över torpet?

Den nye drängen visade sig vara en god tillgång i det Kättströmska hemmet. Han var ung och stark, arbetsvillig och det stod inte på förrän han och Hanna bildat parti. Den 27 november 1897, strax före drängens 25-årsdag stod bröllopet mellan Gottfrid Andersson och den 17 år äldre Hanna Kättström (1855-1930).


Hos fotografen. Milda Andersson vid fotograf Grellstrand i Sala, omkring år 1900.



På vintern 1897-98 gick familjen Kättström/Andersson i spänd förväntan. Den 43-åriga Hanna väntade barn, och den 18 mars nedkom hon med en flicka som döptes till Milda Lovisa.

Milda var en efterlängtad dotter som älskades av alla i familjen från första stund och blev morföräldrarnas ögonsten. Mormor Johanna gick ur tiden redan 1905, men morfar Carl Fredrik och Milda utvecklade starka band. Moster Margit (1924-2013) mindes hur det berättades om hur morfar Carl Fredrik i 80-årsåldern, lärde Milda att åka skridskor.



Harakers kyrkskola i början av 1900-talet. Någon av flickorna heter Milda Andersson.


1903 började Milda i Harakers kyrkskola och barndomen avslutades med konfirmation i Harakers kyrka 1912. Därefter blev hon likt sin mor, kvar hemma som hjälp till sina föräldrar. Gottfrid var nu i sin krafts dagar, 40 år fyllda, medan Hanna närmade sig de sextio.



Familjen i Brotorp. Gottfrid, Milda och Hanna Andersson.


I grannskapet till Brotorp fanns bygdens stora begivenhet – IOGT-lokalen i Ulvsta. Den var alldeles nybyggd och verksamheten var både stor och omfattande. Här ordnades det varierande aktiviteter som ortsbefolkningen aktivt deltog i, så även familjen Andersson.

Vid samma tid som Milda konfirmerades, etablerade sig en ny familj i Haraker: Kohléns i Hasselbäck. Familjen bestod av tre söner och en dotter, alla ungefär i ålder med Milda. Ganska snart mötte Milda den yngste av bröderna  – Henrik som med tiden skulle bli hennes make.


Äkta makar. Milda och Henrik vigdes den 2 december 1917.


De nygifta flyttade in hos Mildas föräldrar i Brotorp där även Mildas morfar, Carl Fredrik Kättström bodde kvar tills han gick ur tiden i augusti 1918, 90 år gammal.

Brotorp, som tidigare varit ett torp under Kättsta gård, friköptes av Mildas far omkring år 1912. Gottfrid som övertagit torpet efter sin svärfar upphöjdes nu till ”hemmansägare”, men trots att torpet nu räknades som en mindre bondgård var den alltför liten för att föda en växande familj. 

På våren 1920 flyttade därför Milda och Henrik med döttrarna Aina och Alice till Surahammar (U-län) där Henrik arbetade som snickare på Surahammars bruk.

I september 1921 gick flyttlasset på nytt, denna gång till Kila (U-län). Här hade Mildas far köpt en liten egendom i byn Öster Tullsta.



Öster Tullsta.


Det hus som familjen Kohlén nu flyttade in i var en rymlig och välventilerad byggnad. Gammalt och dragit, men trots det hade det stora köket moderna finesser! Gårdens förre ägare hade varit slaktare med verksamheten förlagd i köket. För att slippa bära in allt vatten hade man grävt en vattenledning in till köket och med hjälp av en handpump på väggen fick nu Milda in sitt diskvatten utan att behöva gå ut!

Att Gottfrid sökte sig till just Kila är kanske ingen slump. I ett torp under Limsta gård bodde Gottfrids gamla mor, Karolina Andersson. Vid mitten av 1920-talet klarade hon inte sig själv längre utan flyttade hem till familjen Andersson/Kohlén. Här avled hon i januari 1928, 80 år gammal.

Mildas främsta uppgift i livet blev att vårda och ta hand om sina nära och kära. Det kan kännas märkligt för en nutidsmänniska att låta en far- eller morförälder flytta in hos sig på sin ålderdom men för Milda var det helt naturligt. Hon hade växt upp tillsammans med sin morfar och att ta hand om sin gamla farmor var därför självklart!



Syskonen Kohlén 1941. Stående från vänster: Artur, Gertrud, Ingvar, Märta, Margit. 
Sittande från vänster: Alice, Aina.


Vid sidan av åldringsvård och barnuppfostran skulle hon dessutom sköta hushållet, baka och laga mat, sy och laga kläder. Hur hann hon med allt??! Allteftersom barnen växte upp fostrades de i samma anda, att alltid ha något för händer!

Några fritidsproblem hade hon inte eftersom det inte blev någon tid över, men Milda gick med i Kila SLKF-avdelning (nuv. Centerkvinnorna) och som pensionärer gick hon och Henrik med i Tärna PRO där Milda utsågs till sekreterare. 1957 tilldelades hon Hushållningssällskapets medalj för sin ”husmoderliga gärning”.



Milda varpar. (1965)

Något som Hushållningsnämnden särskilt fastnade för när de nominerade henne var hur hon trots skötsel av en stor barnaskara och lantbruk hade hunnit med att odla och bereda lin på traditionellt vis. Vävning och handarbete i alla dess former var Mildas största intresse, i synnerhet i fråga om linberedning. Alla de sju barnen utrustade hon med hemvävda lakan och linnehanddukar. Vilken prestation!

Arbete, arbete och åter arbete – så såg livet ut för Milda Kohlén. Fick hon en stund över, vad hon kallade ”semester”, satte hon sig en stund med virkningen eller klippte mattrasor! Sedan barnen flugit ur boet blev tillvaron lite lugnare för Milda och Henrik, men hon hade fortfarande omsorgen om sin gamle far. Gottfrid bodde kvar hos dotter och måg tills han avled 1961, 88 år gammal. Han hade då varit änkeman i 30 år.


Vid spinnrocken. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.


Efter att hon uppmärksammades i samband med husmorsmedaljen började ett nytt kapitel i Mildas liv, hennes kunskap om linberedningens många moment gjorde henne intressant för hemslöjdsrörelsen. I ett tidningsreportage från 1961 berättar Milda att hon alltid haft linodling, ända sedan barndomen. Att så och bereda lin var alltså medfödd kunskap det hon inte visste om linberedning var inte värt att veta!  Hennes kunnande blev en levande länk till det förgångna och hon engagerades till hembygdsgården i Kila, till Väsby kungsgård i Sala (där hon och Henrik också hade en linåker) och på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Det som gjorde henne särskilt unik var att hon kunde den svåra konsten att spinna lin till ett jämt garn  utan 'snevor', som hon sa.



Tyskebo.


Sedan gården övertagits av sonen Ingvar 1964, flyttade makarna till Tyskebo, en dryg kilometer från Tullsta och här fick makarna ett trivsamt pensionärsboende.

Mot slutet av sitt liv så visade Milda prov på den verkliga konstnär hon var. Som en sammanfattning av sitt liv, sitt kunnande och noggrannhet färdigställde hon ett konstverk som togs emot som en kärleksförklaring till Kila-bygden, den trakt som varit hennes hembygd i 50 år. Efter en omfattande renovering återinvigdes Kila kyrka i februari 1970 och samtidigt överlämnades Mildas sista storverk – två altardukar av lin. Linet hade hon själv odlat och berett, spunnit och vävt. Vidare hade hon broderat på dukarna och runt om hade hon smyckat dem med spetsar som hon virkat efter egenkomponerat mönster. Fantastiskt!

Plötsligt avtog krafterna för Milda och på sommaren 1970 flyttade makarna en sista gång, till ålderdomshemmet Lindgården i Kila. Efter ett långt liv fyllt av arbete, insomnade Milda lugnt och stilla den 2 december 1970, 72 år gammal – på dagen 53 år sedan hon stod brud i Haraker.



 

söndag 4 mars 2018

Mordet på Fix Anders


Det är spännande det här, att ha en lokalhistorieinriktad blogg. På hembygdsföreningens senaste styrelsemöte presenterades ett häfte om en händelse i 1800-talets Salbohed. Historien har sammanställts av Håkan Gelin i Borlänge och en del uppgifter har han hämtat från min blogg!




Marketenteri på det gamla Salbohed.


Den här historiens huvudperson hette Johannes Eklund och var född 1868 i Norr Hörende men blev tidigt föräldralös och växte upp som fosterbarn hos traktens bönder.

Från och med 1891 tituleras den nu 28-årige Johannes Eklund som "lös dräng" i kyrkboken. Att vara ”lös dräng" eller piga innebar att man var en arbetskraft utan kontrakt och kunde hugga i där det så behövdes.

Nåväl, den "löse drängen" Eklund arbetade började nu som hjälpdräng hos Fix Anders Olsson på Åsen, Norr Salbo och under övningsperioderna  arbetade han som marketenteribiträde vid regementet på Salbohed.

Fix Anders var en inflyttad dalkarl ifrån Äppelbo (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare. Tillsammans med sin familj hade han flyttat till Västerfärnebo 1890 och att han sökte sig till dessa trakter berodde dels på att han deltagit i militärövningar på Salbohed och dessutom hade han en bror på orten sedan tidigare – Fix Per Olsson-Dalberg.

I början av oktober 1892 påträffades något märkligt i ett dike i ett avloppsdike på regementsområdet vid Salbohed. I leran hittades nämligen en hand! Och inte nog med det, under lera och gräs fanns en ihjälhuggen man – Fix Anders Olsson!!

Snart nog utpekades marketenteribiträdet Johannes Eklund som gärningsman och redan efter en vecka hade han erkänt alltihop.

Mordet blev en stor nyhet och uppmärksammades i tidningarna. I tidningen ”Dalpilen” från den 14 oktober 1892 står att läsa (här återgivet med modern stavning):

”Motivet för sin handling uppgiver E. [Eklund] vara dels av fruktan att Olsson skulle döda honom, dels medömkan med hustrun, som vore illa behandlad. Hon hade till E. en gång yttrat att när hon gick till sängs, vore det med en tanke som att hon skulle gå till döden.”

Fix Anders var sinnessvag, en egenskap han ansåg vara till fördel då han hotade Eklund. Han menade att han skulle kunna ta livet av Eklund utan att bli straffad, eftersom han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Som tidigare nämnts så var Anna Persdotter (Fix Anders hustru) rädd för honom, inte minst då han var drucken eftersom han hade ett dåligt ölsinne. När Fix Anders var full blev han även svartsjuk på hustrun, som han trodde hade en relation med Eklund.

Vid ett tillfälle hade Eklund tillsammans med Anna Persdotter hämtat Fix Anders vid hospitalet i Sala. Fix Anders hade då varit drucken men märkte hur hustrun och Eklund kastat hemliga blickar på varandra, något som han tolkade som en relation.

Under förhören erkände Eklund att de sänt varandra hemliga blickar, men endast med innebörden: ”nu är han full igen!” Eklund blev för dessa blickar hotad till livet, men istället beslutade han sig för att förekomma Fix Anders.

Klockan nio på kvällen, den 22 september gick Eklund ut. Fix Anders var på utfärd och väntades att komma hem senare under kvällen. Eklund satte sig i ett uthus för att invänta Fix Anders. Han behövde inte vänta länge förrän han hörde Fix Anders komma visslande. Eklund tänkte då: ”kommer han hem så kommer han att leva lika tokigt som vanligt, så det är nog bäst att jag passar tillfället och röjer undan honom”.

Ur Dalpilen 1892-10-14: 
”Eklund tog därför upp en sten och gick honom till mötes. Olsson som märkte att någon komma emot sig, frågade vem det var, men istället för svar gav E. honom ett starkt slag i huvudet, som träffade ögat. Olsson som av slaget föll till marken, erhöll därpå ytterligare av stenen två slag i huvudet.”

Nu insåg Eklund att han inte skulle lyckas slå ihjäl Olsson – här behövdes skarpare vapen. Därför tog han fram sin kniv och högg offret i halsen. Då reste sig Fix Anders upp och frågade: ”Vad tänker ni på?” Eklund svarade inte utan gav honom ytterligare två hugg och så var Fix Anders död.



Salbohed 1888. Delförstoring av karta över regementsområdet. Vägen som går från bildens överkant till nedre är  länsväg 771. Den stora röda markeringen i bildens högerkant är "Lasarettet".


Nu återstod det värsta – att gömma liket och utplåna alla spår. Kniven, mordvapnet, kastade han bort i en skyttegrav och liket släpade han till ett avloppsdike strax intill. På grund av att Fix Anders var ovanligt grov och tung orkade inte Eklund dra den döda kroppen längre än ca. 500 meter från landsvägen.

Vid "Lasarettet" fanns en spade som han hämtade för att kunna gräva ned liket. Sedan han gjort det, ställde han tillbaka spaden och tvättade av sig blod och smuts i Lasarettets brunn och gick hem utan någon sett honom.




"Lasarettet" fanns kvar till 1940-talet.



Under hösten 1892 hölls flera förhör och slutligen föll domen. Johannes Eklund dömdes till livstids straffarbete ”samt förlust för alltid af medborgerligt förtroende”. Även Fix Anders hustru, Anna Persdotter, misstänktes som medbrottsling, men frikändes med upprättelse om att ”när saken nu vore utredd, inga mistankar behöfte hvila på henne”.

Johannes Eklund överklagade domen till hovrätten, men Svea Hovrätt gick på häradsrättens beslut och fastställde domen den 28 december 1892. Den 1 februari 1893 intogs så Johannes Eklund på Långholmens centralfängelse.


Efter 20 år på Långholmen ansökte Eklund om nåd hos Kungl. Maj:t för att förkorta sitt straff. Eklund sågs som en mönsterfånge och beviljades därför sin nådeansökan och i juni 1913 är han åter en fri man.

Som frigiven flyttade han hem till sin syster Anna Matilda Eklund som var sömmerska och handelsföreståndare i Lima (W-län). Här började Johannes nu som skrädderiarbetare och lärde sig till skräddare så småningom. Efter ett flertal flyttningar hamnade syskonen Eklund till slut i Hille församling (X-län). 

1934 avled skräddaren Johannes Eklund i sviterna efter en hjärnblödning, 66 år gammal. Systern Anna Matilda levde till 1957, 87 år gammal.


lördag 27 januari 2018

Jordbruksaposteln P. J. Rösiö


Ända sedan Västerfärnebo hembygdsförening bildades 1915 har syftet varit att insamla intressanta föremål och handlingar med anknytning till bygden från både förr och nu. Samlingarna utökas ständigt och här kommer nu ett smakprov på vad som tillkommit under 2017.




På kyrktorget. Denna bild är tagen då P. J. Rösiö besökte Västerfärnebo i början av 1900-talet.
525 personer deltog i mötet!



Efter Bengt Vangbo (1932-2017) har hembygdsföreningen fått mottaga detta fotografi minnesboken ”P. J. Rösiö och hans verksamhet”.

Men vad är det för folksamling och vem var P. J. Rösiö?


Per Jönson Rösiö var född 1861 i Jämshögs församling (K-län) och kom att gå till historien som ”jordbrukets apostel”. Tidigt väcktes hans stora läsintresse och han fick chansen att studera vidare, först vid Norrköpings handelsinstitut och senare vid Trelleborgs privata landtbruksskola där han avgick med högsta betyg i alla ämnen.

1886 återvände han till sin hembygd och övertog arrendet av sin fädernegård – Rösjögården. Gården var hårt nedsliten och alla ekonomiska tillgångar tömdes. Hur skulle detta gå? Jo, tack vare sitt stora studieintresse fann han på lösningen!


P. J. Rösiö hade läst och studerat om Sveriges lantbrukare och kommit fram till att 90 % av Sveriges lantbrukare räknades som småbönder och att de små jordbruken inte lönade sig. För att utveckla de små jordbruken startades 1888 en ”Rösjö privata lantbruksskola” med två elever. Här undervisades eleverna i praktiska och moderna lösningar för jordbruket.

Per Jönson Rösiö (1861 - 1935)


Intresset för skolan och dess syfte ökade och på grund av allt som Rösiö läste in för att undervisa, kunde han modernisera och effektivisera gården. På sex år lyckades han tredubbla skörden, införa maskiner i arbetet och utöka djurbesättningen – från 14 till 40 mjölkkor! Men att driva skola var alltför kostsamt och 1892 tvingades han lämna Rösjögården för att kunna behålla skolan. Både han och skolan flyttade nu till Stockholm.

Här hade han tänkt sig att fortsätta driva skolan, men förgäves. Här saknades naturligt elevunderlag, och endast en elev sökte till första kursen. Istället satsade nu Rösiö på att skriva för tidningarna om lantbruksutveckling. Krönikorna blev snabbt populära och antalet tidningsprenumeranter ökade kraftigt.

Rösiös krönikor får anses vara en bidragande orsak till dagens lantbrukstidskrifter. Den första, ”Jordbrukarens tidning” startades 1891, följdes sedan av ”Lille jordbrukaren” som helt levde av Rösiös upplysning och agitation.

På hösten 1893 flyttade Rösiö till Ramsjöholms gods, tre mil norr om Jönköping. Här fann han lämpliga lokaler och annonserade ut om skolans vinterkurs. Rösiö, som gjort sig känd genom tidningarna, lockade nu elever från hela landet och till vinterkursen 1893-94 anslöt sig 16 elever. Nu blev det genast fart på skolan, som nu bytte namn till Nordiska lantbruksskolan.

1895 infördes separat kurs för småbrukare. Den varade i två veckor och lockade första gången endast två deltagare men ökade snabbt i antal. 1904 hade antalet vuxit till 330! Även lantbrukets kvinnor behövde utvecklas och därför startades kurser för kvinnor om lantbruket, hushållet och hälsovård.

Och – som om inte detta vore nog – startade han sina föredragsturnéer! När Rösiö kom ut i bygderna var uppslutningen tota, se bara bilden här ovan! Oavsett årstid eller tid på dygnet lockade föreläsningarna alltid fulla hus och föredraget kunde vara allt mellan fyra till tio timmar. 1898-1910 genomfördes 222 kurser och 1 680 föredrag inför totalt 202 800 åhörare!


Per Jönson Rösiö drev Nordiska lantbruksskolan fram till 1929 då den lades ned. Själv levde han till 1935 då han avled efter ett långt och innehållsrikt liv för svenskt lantbruk. Han tilldelades den kungliga medaljen Illis Quorum för sin samhällsutvecklande gärning. 


Vintern 1919-20 studerade Bengt Vangbos far, Emanuel Johansson vid denna skola och troligen närvarade Bengts farfar, Anders-Hans Viktor (1869-1946) vid föredraget i Västerfärnebo kyrka. 



Emanuel Johansson "Anders-Hans Manne" (1900-1993), elev vid Nordiska lantbruksskolan 1919-20.


fredag 29 december 2017

Skräddare C A Ågren 150 år


På Annandag jul, den 26 december, var det 150 år sedan min farmors far Carl Alexander Ågren föddes. Därför kommer här hans livsberättelse.



Carl och Augusta Ågren. Bilden är ett målat fotografi.


Carl Alexander föddes som nummer två i en syskonskara som skulle bli sex, i soldattorpet på Grimle ägor i Vittinge församling (C-län) där fadern var indelt soldat. Föräldrara hette Karl August Sågström-Grimfeldt och Christina Andersdotter. Familjen var religiös och i kyrkboken noterade prästen ”Mormon 1869”.


Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det officiella namnet på den religion som i folkmun brukar kallas mormonism och medlemmarna benämns mormoner. Mormonkyrkan har sitt ursprung i 1830-talets USA och den första svenska mormonförsamlingen bildades i Gävle på 1850-talet. Förbudet mot religiösa sammankomster utan präst under allmän gudstjänsttid (konventikelplakatet) avskaffades 1868, men mötet fick inte hållas för nära kyrkan så att ”de störde ordningen”.

För medlemmar av Mormonkyrkan är det viktigt att söka sina rötter och förrätta ställföreträdande dop över sina döda förfäder som inte haft möjlighet att bli kristna. I och med att utvandrade svenskar anslöt sig till Mormonerna i USA väcktes intresset för de svenska kyrkböckerna där man kunde finna sina rötter ända tillbaka till till 1600-talet! Därför började amerikanska mormonkyrkan redan på 1940-talet att mikrofilma de svenska kyrkböckerna och det är upprinnelsen till dagens digitala släktforskartjänster som ArkivDigital, Ancestry, My Heritage mfl. 


Nåväl, åter till historien om skräddare Ågren.
Fadern, Karl August Grimfeldt, avancerade inom det militära och utnämndes 1878 till korpral. Året därpå, 1879, flyttade familjen till Östervåla församling (C-län) där Carl August nu blev soldat för Brunnsbo rote och fick soldatnamnet Ågren istället.


1886 hade Karl August fått nog av livet som soldat och begärde avsked. Därmed tvingades familjen att flytta igen, denna gång till Huddunge (C-län). På Lagbo ägor flyttade de in i en stuga där fadern satsade på en ny karriär som skräddare.

Efter endast ett år på Lagbo ägor var det åter dags att flytta. Trots de torftiga omständigheterna saknade Karl August soldatlivet och dess övningar. Så i oktober 1887 gick flyttlasset till Kungl. Westmanlands Regemente på Salbohed (U-län).



På Salbohed.



Men vaktmästarrollen motsvarade nog inte Karl Augusts förväntningar så ganska snart återgick han till sin tidigare verksamhet som skräddare. Nu hade även sönerna blivit stora nog att introduceras i skräddaryrket alla fem söner blev med tiden skräddare. Skräddare Karl August Ågren med sina söner kom nu att flitigt anlitas av regementet. Men det blev trångt att både ha ett hem och skrädderiverksamhet i den lilla vaktmästarbostaden. Då kom lösningen!


Soldat Gråberg på Sunnanåkers ägor, blev 1889 stamanställd på regementet. Eftersom han var ensamstående erbjöd han att familjen Ågren kunde få flytta in hos honom istället då han, på grund av sin tjänst, inte vistades hemma så ofta. Och så fick det bli.

In i Gråbergs stuga flyttade nu Karl August och Christina med barnen Carl, Arvid, Gustaf, Jenny och Ernst. Hem från Stockholm flyttade nu även den äldste sonen Amandus, tillsammans med sin hustru och en omfattande skrädderirörelse startades upp som var verksam i några år.


Carls föräldrar. Skräddare Karl August Ågren med makan Christina.


Som tidigare nämnts var familjen Ågren religiöst intresserade. I Västerfärnebo fanns inga mormoner men väl andra frikyrkoförsamlingar som växte sig allt starkare i bygden. Missionshus och baptistkapell fanns i kyrktrakten men församlingarna höll möten runtikring i hela socknen och där inget bönhus fanns upplät medlemmarna sina egna hem till sammankomsterna. Ett sådant hem var Palmbergs i Hebo.

När det ordnades bönemöten i Palmbergs lockades mycket folk från intilliggande byar. Alla var kanske inte intresserade av att höra Guds Ord, men bönemötet blev en träffpunkt och ett avbrott från vardagens arbete. Hit gick även familjen Ågren och HÄR mötte Carl sitt livs stora kärlek – Augusta Bergvall.



Palmbergs i Hebo. I övervåningen fanns en sal som hyrdes av missionsförsamlingen under 40 års tid. Gården kallas numer för Grafströms.


Augusta Bergvall var vid den här tiden 16 år gammal och ganska snart stod det klart att hon och den fem år äldre Carl blivit ett par. På våren 1891 visades det också, genom att Augusta väntade deras första barn. Nu blev det genast bråttom! Carl och Augusta var inte gifta än och att föda barn utom äktenskapet var en skam som inte bara drabbade föräldrarna utan även den närmaste familjen. Man förberedde allt inför både lysning och bröllop men – barnet hann före!

Den 4 september nedkom Augusta med ett välskapt gossebarn. All lycka över den nya familjemedlemmen sotades av att han var född utom äktenskapet! Men, ingen regel utan undantag. Eftersom bröllopsplanerna var så långt framskridna, kunde gossen skonas från den nedvärderande benämningen ”oäkta”. Istället noterade prästen att barnet var ”son till skräddaresonen C A Ågren och hans fästeqvinna Augusta Maria Bergvall”.

Gossen döptes till Karl Rikhard och två månader efter hans födelse, den 7 november stod bröllopet mellan Carl och Augusta. 1893 var Augusta åter gravid, men dessvärre var flickan död redan vid födseln.

På hösten samma år flyttade familjen hem till Augustas gamle far, Jan Larsson i Hebo. Här bodde de ett år innan Carls svärfar sålde gården och byggde sig en stuga på Hebo ägor, Johannesberg. Hit flyttade svärfadern med sina två hemmavarande barn Johan och Amanda, samt familjen Carl Ågren. Carls och Augustas familj hade nu utökas med dottern Elna (1894-1980) och 1896 föddes dottern Anny (1896-1957).



Viggbo. Carl och Augusta Ågren tillsammans med döttrarna Ester, Märta och Ruth framför stugan i Viggbo.


Skräddare Carl Ågren hade nu arbetat upp en egen verksamhet, men saknade kundkrets. I norra Västerfärnebo var en annan skräddare verksam, Magnus Moberg (1870-1896). På sommaren 1896 avled han till följd av en karbunkel och han efterlämnade hustru och två små barn. Sedan familjeförsörjaren avlidit tvingades änkan att överge torpet i Viggbo och flytta hem till sin mor i Norr Salbo.

Det gamla talesättet ”den enes död, den andres bröd” passar väl in i detta sammanhang. För att en skräddare skulle ha en chans att överleva på sitt yrke, fick det inte vara tätt mellan skräddarna. I och med att Moberg gick ur tiden blev hans upptagningsområde ”ledigt” vilket passade Carl Ågren perfekt!

Nu följde några år av hårt arbete för den växande familjen. Tiden mellan 1899-1919 föddes barnen Sigrid, Jenny, John, Herbert, Bertil, Ester, Märta och Ruth.



Familjen Ågren, Viggbo.


En skräddare i början av 1900-talet blev inte rik på sin verksamhet. De små inkomsterna räckte knappt för att föda den växande familjen. Carl, tillsammans med sönerna fiskade en hel del i de närliggande sjöarna och för att dryga ut hushållskassan sålde man de finaste gäddorna i granngårdarna.

1916, mitt under brinnande världskrig, gick Viggbo-bönderna Axel Törnkvist och August Bergvall ihop med August Olsson i Lungbo för att investera i modern teknik. Man installerade en turbin i bäcken som skulle förse de tre bondgårdarna med elektriskt ljus. En skräddare är också i behov av bra ljus för att kunna arbeta, men skräddare Ågren saknade ekonomiska möjligheter att kunna delta i detta projekt.

Vid den här tiden fanns det fisk även i bäcken, vilken ibland kunde fastna i turbinen och det elektriska ljuset slocknade. Därför behövdes en jourhavande maskinist som snabbt kunde åtgärda problemet och till att sköta denna syssla utsågs Carl Ågren. Dessvärre ett oavlönat hedersuppdrag. Men, istället för pengar så FICK även skräddarn en ledning indragen till sig och elektriskt ljus över skräddarbordet!



Familjen Ågren ca. 1942

Barnen växte upp och gav sig iväg för att söka arbete, gifte sig och bildade familj. De elva barnen begåvade föräldrarna med totalt 26 barnbarn. Allt såg ut att bli till det bästa, men i mitten av 1920-talet kom dottern Jenny (1901-1957) hem efter att ha blivit sjuk. Inom ett par år blev hon helt förlamad och miste talförmågan. Under resten av sitt liv vårdades hon hemma hos sina föräldrar av storasyster Anny.

Efter ett långt och strävsamt liv insomnade skräddare Carl Alexander Ågren den 30 augusti 1947, 79 år gammal.



Skräddarsax. Skräddar-Ågrens sax finns fortfarande bevarad.