söndag 29 maj 2022

Mors Dag

 

”Mors dag. Vilken vacker tanke! En dag ägnad henne, som varje minut är färdig att offra allt för sina barn, en fattig dag som betalning för ett helt livs omsorger.” Så inleds instruktionerna för firandet av Mors Dag, från 1920.




Mors Dag 1936




Traditionen att fira Mors Dag uppstod i Philadelphia 1905 på initiativ av amerikanskan Anna Jarvis (1864-1948). Hon ville hedra minnet av sin mor, Ann Jarvis (1832-1905), som ömt vårdat sårade soldater under det amerikanska inbördeskriget. Dessutom hade modern bildat Mothers Day’s Work Club för att uppmärksamma kunskapen om allmänna hälsofrågor. Därav föddes idén att instifta en särskild dag för att hedra alla mödrar, som Anna Jarvis menade att ”en mor har gjort mer än någon annan för dig”. Mors Dag firades första gången den 10 maj 1908 och seden spreds snabbt i i övriga USA där den redan 1914 utsågs till officiell helgdag.

Till Europa kom morsdagsfirandet först till Storbritannien i slutet av Första världskriget och spred sig vidare till Skandinavien. I Sverige firades Mors Dag första gången 1919 på initiativ av 
Cecilia Bååth-Holmberg.







Författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg (1857-1920) är kanske mest känd för den svenska översättningen av den danska psalmen "Härlig är jorden". Hon var gift med den förste rektorn vid Tärna folkhögskola (U-län), Teodor Holmberg (1853-1935),  och tillsammans hade makarna Holmberg ett brinnande intresse för folkbildning och folkuppfostran. 1881 inrättades på skolan en kvinnlig avdelning som Cecilia ensam förestod och 1907 skapade hon på eget initiativ en husmodersskola. Makarna Holmberg var verksamma vid Tärna folkhögskola åren 1876-1912.




Instruktionshäfte från 1920





I Sverige behövs det tydliga instruktioner när nya seder tas i bruk. 1920, året efter det första firandet av Mors Dag, gav Cecilia Bååth-Holmberg ut ett häfte ”MORS DAG” med förslag på uppvaktningar till mor. De inledande anvisningarna har blivit en klassiker:









För att den nya traditionen verkligen skulle få fäste i samhället uppmanades folkrörelserna att sprida och delta i firandet. 1921 trycktes sången ”Mor, lilla mor, vem är väl som du?” för första gången. Ursprungligen är det en dikt av Astrid Gullstrand och tonsatt av Ellen Heijkorn och den lanserades  i Svensk söndagsskolsångbok under rubriken Mors dag. Den kom sedan att bli insjungen på skiva av bl. a. Lapp-Lisa.








Firandet av Mors Dag kunde även arrangeras utanför hemmet. I frikyrkor eller föreningar ordnades samkväm där alla mödrar var hedersgäster och hyllningar av olika slag framfördes. För att ge en fingervisning om hur morsdagsfirandet skulle gå till, trycktes särskilda Morsdagshäften som gavs ut att ”läsa i hem och skola”. Här fanns alla tänkbara förslag, beroende på hur avancerad uppvaktning man önskade. Dikter och noveller med tydlig modersanknytning hör till de enklare inslagen medan pjäser med rekvisita och scenkostymer hör till de mer ambitiösa.




NTO-lokalen i Västerbykil.




År 2021 fick Västerfärnebo Hembygdsförening emotta en samling sådana häften, utgivna utgivna mellan 1929-38 och kommer ursprungligen från studiecirkelledaren och entusiasten Hjalmar Åhman (1899-1980). Han var med och bildade det lokala studietemplet Decemberblomman och utvecklade därigenom ett nära samarbete med Tärna folkhögskola. Även om detta samarbete uppstod långt efter makarna Holmbergs tid på skolan så fanns säkert spåren kvar efter dem och Mors Dag var väl ett spår om något! Därför kom Mors Dag – genom studietemplets samarbete med Tärna folkhögskola och Hjalmar Åhmans aldrig sinande engagemang – att introduceras i Västerbykil redan under 1920-talet. Här fanns en bygd och en vilja att hänga med i tiden.




Mors Dag 1938


söndag 13 februari 2022

Stjärna-Flickorna

 

”Bredvid sin häst i gränden, en gosse syntes stå”, hörs ifrån Spotifys lista. Var har jag hört den någonstans….




Stjärna-Flickorna från vänster: Lova Winter, Maria och Julia Olsson.





Ibland händer det att nutid och dåtid möts där man minst anar det. Plötsligt en dag valde min ”weekly list” på Spotify att spela det gamla skillingtrycket ”Bredvid sin häst”, en tragisk historia som jag direkt kände igen från en handskriven sångbok som tillh
ört min farfars mor, Maria Olsson (1885-1923). Tillsammans med sin syster Julia (1883-1913) och väninnan Lovisa/Lova Winter (1879-1939) bildade hon gitarrtrion Stjärna-Flickorna i början av 1900-talet. Alla tillhörde de den lokala missionsförsamlingen som hade sitt bönehus i Stjärna by, Ytter-Enhörna (B-län), därav namnet.





Ytter-Enhörna missionshus användes flitigt av bygdens föreningar.
Här är det Blåbandsföreningen som samlats.




Den allmänna sången var ett viktigt inslag i 1800-talets stora folkrörelser: väckelsen, nykterhets- och arbetarrörelserna. Sången förenade och hade förmågan att sprida rörelsens budskap utan att förvanskas – en rimmad sångtext kan inte ändras alltför mycket innan rimmen spricker!


Sångerna diktades på enkla och kända melodier och kom därför ofta att återanvändas inom den enskilda rörelsen men lika mycket lånade man melodier av varandra.





Stadsresan i Marias sångbok. Första versen är försedd med ackordanalys.




Visan är på sitt sätt ett tidsdokument. Dels berättar den om hur det såg ut Sverige såg ut i slutet av 1800-talet men också vilka metoder man använde sig av att värva medlemmar till de nya folkrörelserna. Texterna är mycket moraliserande och uppfostrande. Den här tragiska visan skrevs av predikanten Carl Boberg (1859-1940) och publicerades första gången i tidskriften Sanningsvittnet 1890, då benämnd som i Marias sångbok.


Att lyssna på Dalarna Femunds Spelmanslags version och samtidigt läsa texten, handskriven för över hundra år sedan, inger respekt. Hur kunde dåtidens människor, med deras förutsättningar och intryck, lyckas skriva texter som fortfarande tolkas, mer än hundra år senare?




Stjärna-Flickorna Julia, Maria och Lova omkring 1910.



Gitarrtrion Stjärna-Flickorna upphörde troligen omkring 1908, i samband med att Lova gifte sig. Dåtidens äktenskap krävde andra prioriteringar men de tre ungdomsvännerna kom att stå varandra ännu närmare eftersom Lova gifte sig med Wiktor (1879-1960), en bror till systrarna Olsson.



fredag 31 december 2021

Julhandel 1919

 

”Handlaren hade sin brådaste tid till jul, fastän julhandeln inte alls var vad den är nu”. Så inleder J. David Pettersson sin berättelse om sin första jul som handlare i Norr Salbo år 1919.





Annons i Sala-Posten 1927.



I slutet av 1910-talet var Västerfärnebo en traditionell jordbruksbygd där december månad var fylld av olika julförberedelser. Därmed hade inte julhandeln riktigt slagit igenom än, men andra tider vara att vänta.


I februari 1919 övertog J. David Pettersson affären i Norr Salbo, men det gick trögt i början. Första världskrigets ransoneringar hade satt sina spår men framförallt var grannarna mycket skeptiska till den nya handlaren: Vem var han? Hur var han? Ska man handla hos honom eller hos konsumtionsföreningen? 


Men när julen närmade sig – då blev det annat ljud i skällan! J. David såg till att ha ett välsorterat julutbud. Julhandeln på den tiden var en intensiv period, men den började inte förrän tidigast en vecka före julafton och avslutades med brådskande kommers under de sista dagarna före helgen.


Butiken i Salbo var öppen måndag-lördag klockan 07-19 och sköttes i huvudsak av J. David och hans hustru Maria, men till julrushen behövde de extrapersonal. Då anlitades grannfrun, Jenny Ågren i Bryggars [länk], som kunde komma med kort varsel.


Julveckan var strålande dagar för butiken och man lyckades sälja för omkring 800 kr (ca. 15 300 kr i dagens penningvärde) på en dag! Det kan tyckas lite, sett med nutidens ögon, men det behövde säljas mycket varor för att komma upp i 100 kr eftersom det mesta såldes på metervara och lösvikt.


Några samtida prisexempel:

Kaffe, orostat 2:-/kg

Bitsocker 0:64/kg

Risgryn 0:35/kg

Islandssill 1:50/kg

Köttfärs 6:50/kg




Julen 1919 var alltså J. Davids första jul som egen handlare och hela julaftonen var det full kommers i butiken. Med anledning av den stundande julhelgen hade J. Davids föräldrar från Enhörna kommit på besök och Maria frågade sin make om när han skulle kunna ”ta helg”. Han hoppades kunna komma ifrån vid 18-tiden, men ingen av kunderna gjorde sig någon brådska – öppettiderna var väl desamma ändå?!




Familjen J. David Pettersson 1920.



Men när den sista kunden hade gått och J. David kunde stänga, hade klockan hunnit blivit 8 på kvällen! Just som han höll på att släcka för att gå upp till familjen och det väntande julbordet, knackade det på affärsdörren och utanför stod byns yngste bonde och sa:


”Har ni stängt allaredan?! Och jag som inte har köpt några julklappar än…” Det blev ingen annan råd för J. David att gå ut i affären och tända fotogenlamporna igen för att tillbringa ytterligare en timme i butiken. Allt för kunden!


Livet som lanthandlare på 1920-talet var inte ett jobb utan en livsstil där man alltid var tillgänglig. Var man hemma och kunder i behov av att handla när butiken var stängd, så öppnade man. Inte förrän 1939 infördes Affärstidslagen som förbjöd kvälls- och helgöppna butiker (efter kl. 18 på vardagar och efter lunchtid på lördagar). Då först kunde J. David fira jul med familjen i ”vanlig” tid!




Jul i Bernshill 1941. Bakre raden, från vänster: Linnéa Landgren, J, David och Anna Pettersson.
Främre raden från vänster: Kalle Pettersson, Victori Pettersson, Olle Pettersson.



Gott Nytt År alla läsare!

torsdag 9 december 2021

Farmors koffert

Det här är en fascinerande historia om hur ett föremål kan vara den avgörande pusselbiten mellan ett gemensamt ursprung och avlägsna släktingar.




Anna Johansson (1887-1956)



Som hembygdsforskare råkar man ibland ut för märkliga händelser. På försommaren 2014 blev jag uppringd av en dam från Tranås som påstod att hennes farmors Amerika-koffert skulle finnas bevarad på Västerfärnebo Gammelgård och nu planerade hon, tillsammans med sin syster, att besöka Västerfärnebo och kofferten vilket hon undrade om jag kunde hjälpa dem med.


Att det fanns en Amerika-koffert i samlingarna, det visste jag, men inte så mycket mer. Men efter att ha grävt i kyrkböckerna och vidtalat minnesgoda kontakter så kunde jag sammanställa "Historien om Farmors koffert”.




2021. Av bebyggelsen i Liljebacken återstår endast denna loge.



Anna Vilhelmina föddes den 2 november 1887 i soldattorpet Liljebacken på Lasjö ägor. Föräldrar var Erika Jansdotter och indelte soldaten Gustaf Englund. 

I soldatfamiljen växte en stor barnaskara upp: Gustaf Leonard, Hulda Erika, Anna Erika, Agnes Charlotta, Johannes Alexander, Anna Vilhelmina, Linus Andreas, Albert Adrian och Erik Albin Nikolaus. Två av dessa avled innan sin tioårsdag.




Familjen Gustaf Englund ca. 1897. Bakre raden från vänster: Erika och Gustaf Englund, Agnes.
Främre raden från vänster: Johannes, Linus, Albert, Erik och Anna.



Under den senare delen av 1800-talet var Västerfärnebo en rikt befolkad socken. 1848 uppgick befolkningen till 3 294 personer. I Västerås stad fanns då 3 618 invånare. Befolkningen i Färnbo fortsatte öka och nådde i början av 1890-talet sin topp med ca. 5 000 invånare. Då bodde fler människor i Västerfärnebo socken än i Västerås stad!


Men denna stora befolkning medförde nackdelar: bygdens tillgångar räckte inte till för alla och man sökte sig därför ut i världen. Fyra av Gustaf Englunds barn kom att emigrera till Amerika.

Först ut var Gustaf Leonard, äldst av syskonen. 17 år gammal gav sig iväg till landet i väster och tio år senare, 1902, for Agnes och Linus samma väg.




Fribaptistkapellet i Ösby byggdes på 1880-talet och revs ca 90 år senare.



Familjen Englund var fromt religiösa och anslöt sig tidigt till den nybildade baptistförsamlingen i socknen. Sedan familjen flyttat 1903 Sör Hörende började man hålla söndagsskola där under många år för bygdens barn.

Den här historiens huvudperson, Anna, bodde kvar hemma tills hon var 19 år. Då hon gav sig ut i vuxenlivet och stora världen och tog sig ända till Stockholm där hon snart fick plats som piga hos en handelsföreståndare i det nybildade Solhems Andelsförening u p a.

Trots att detta hände i en tid utan vare sig mobiltelefoner eller sociala medier så höll Anna hela tiden kontakten med sin syster Agnes i Amerika. Efter knappt två år i huvudstaden bestämde sig Anna att emigrera även hon. En ivrig brevväxling mellan systrarna kan man tänka sig uppstod sedan Anna väl bestämt sig och till sommaren 1908 kom Agnes hem till Sverige igen för att hjälpa Anna att ta det verkligt stora klivet ut i den stora världen!


Den 4 september 1908 klev systrarna Englund ombord på ångaren Calypso i Göteborgs hamn för den första etappen till Hull i England. Därifrån reste de vidare till Boston i Massachusetts, USA.


Sedan Anna funnit sig till rätta i sitt nya hemland, följde hon med Agnes på ett religiöst möte. Där träffade de två svenskar, bröderna Carl och Edvin Johansson ifrån Södermanland. Vänskap uppstod mellan de båda syskonparen och snart stod det inte på förrän bröllopsklockor började ringa för Agnes som gifte sig med Edvin och Anna som gifte sig med Carl.



Herr och Fru Johansson vigdes den 7 oktober 1911.



Men trots att Anna funnit kärleken, gift sig och troligen såg ljust på framtiden så kände hon en stark hemlängtan. Knappt ett halvår efter bröllopet beslutade de nygifta att återvända till sitt gemensamma fosterland. Väl tillbaka i Sverige köpte de sig ett litet jordbruk i Annas hemtrakter och de blev bönder. Här föddes nu i rask takt barnen Alice Vilhelmina, Karl Harry och Erik Alfred.


Att som nybliven lantbrukare starta upp en ny verksamhet i första världskrigets dyrtider visade sig vara en alltför stor prövning. Därför såldes gården redan 1916 och familjen flyttade till Lövhult i Tumbo församling (D) där de blev torpare istället.



Carl och Anna Johansson



Livet som torpare var inte mindre slitsamt än för en småbonde, men man hoppades att utsikterna skulle ljusna med tiden. I april 1917 föddes ytterligare en son, Gustaf Albert, Gösta kallad. Men glädjen över att familjens nytillskott kom snart att fläckas av dödsskuggans mörker. Tio dagar efter Göstas födelse avled Carl, knappt 37 år gammal. Dödsorsaken var äggvita och hjärtfel.


Det blev en tuff tillvaro för den nyblivna änkan och fyrabarnsmodern Anna som nu ensam fick ansvara för familjens uppehälle. I april 1918 såg hon äntligen en ljusning i det årslånga mörkret. Då upplöste hon torparkontraktet och därmed kunde hon återvända till Västerfärnebo och föräldrarna i Sör Hörende.



1918. Anna Johansson med barnen från vänster: Harry, Alfred, Alice och Gösta.



Hos Gustaf och Erika var alla välkomna. Med tre barn i Amerika var det självklart att Anna med familj skulle få bo hos dem när olyckan drabbat henne så hårt. Hos Englunds bodde även sedan några år en yngre bror till Anna, evangelisten och lappmissionären Albert Englund (1892-1959).


Men på vintern 1920 drabbades familjen familjen på nytt av en tragedi. Gustaf Englund som numer försörjde sig som skräddare, tog efter ett tjänsteärende genvägen hem över Hörndesjöns is. Färdmedlet var spark och plötsligt brast isen under honom och han drunknade, 68 år gammal.

Anna hade vant sig vid det här laget att livet kunde vara tufft ibland, men på samma sätt som modern hade varit ett stöd för Anna så fick hon nu vara ett stöd för Erika. Men visst kan man fråga sig: Hur klarade de sig?!



Jul i Englunds. Familjerna samlade. Till vänster om bordet sitter Anna Johansson med sönerna, från vänster: Alfred, Harry och Gösta. Till höger om bordet: mor Erika Englund med brodern Albert.



Hursomhelst, barnen växte upp och gav sig ut i världen och bildade egna familjer. Kvar i stugan i Sör Hörende blev Anna, brodern Albert och deras gamla mor. Erika Englund gick ur tiden den 14 februari 1948. Då var hon 93 år gammal.

Stugan i Hörnde ärvdes nu av Anna och Albert. Albert, som under många år gjort sig känd som "lappmissionären" hade under sina resor i norra Sverige träffat evangelisten Viola Senja Alfhilda Wiklund från Finland. I maj 1948 gifte de sig och bosatte sig i Englunds.




2021. Ungefär så här är det tänkt att Annas koffert kommer att visas upp i Textilmuseet.
Koffertens innehåll har inte tillhört Anna. 



Trots att livet inte alltid varit så snällt så hade Anna ändå klarat sig bra. Men hon hade en önskan kvar: att en gång till få resa till Amerika och en sista gång få träffa sin syster Agnes! År 1951, vid 64 års ålder, köpte hon sig en biljett, packade sin koffert som hon hade med sig på återresan 1912 och gav sig iväg på sin drömresa – än en gång till Amerika!

Ingen vet hur länge hon stannade där eller vad hon gjorde, men förhoppningsvis uppfyllde den alla hennes förväntningar. Väl hemma igen ställdes kofferten upp på vinden.

Efter ett innehållsrikt liv gick Anna Johansson den 7 september 1956, 69 år gammal.



EPILOG

Sedan Anna gått ur tiden bodde Albert med familj kvar en tid i Sör Hörnde, men sålde sedan stugan till Lennart Lundgren, född 1927 i Västerfärnebo och gift med Selvi Milberg (1929-2015) och Englunds blev fritidshus.

Sedan Lennart gått ur tiden 2001 blev huset till salu. I samband med att huset tömdes inför försäljningen hittade man Annas gamla Amerika-koffert som stod kvar på vinden. Istället för att slänga den, skänktes den till Västerfärnebo hembygdsförening och tack vare att den hamnade där så har ättlingar till både Anna och Agnes besökt Gammelgården – ovetande om varandra!

Därför kommer Annas koffert att få en hedersplats i det textilmuseum som just nu är under uppbyggnad!


torsdag 16 september 2021

Den Karlströmska affären i Västerbykil

 

I år är det 140 år sedan handlanden Per Erik Karlström öppnade sin handelsbod i Västerbykil. Den kom att existera i över 90 år och drivas av femton handlare.




Västerbykils diversehandel omkring 1940.



På annandag jul 1879 sammanvigdes hemmansägarsonen Per Erik Karlström från Klingholmen och Anna Matilda Karlsson från Sör Salbo. De var båda aktiva inom frikyrkorörelsen som nyligen etablerat sig i bygden. Per Eriks far var en av initiativtagarna bakom bildandet av Västerfärnebo missionsförening och Anna Matilda var dotter till väckelsepredikanten Gustaf Karlson.


1881 föddes sonen Per Emanuel. Eftersom föräldrarna ansågs som utbrytare ur svenska kyrkan och moderns far var predikant, förrättades dopet av fadern Per Erik själv, en handling som inte sågs med blida ögon av kyrkan, men prosten i Västerfärnebo tog inte strid för detta utan noterade endast ”obekräftat lekmannadop” i kyrkoboken.




Anders Carlström (1818-1891) och makan Anna Matsdotter (1817-1904).



I Västerbykil fanns ett s k. Frälsehemman. Det innebar att detta hemman ägdes av en frälseman dvs. en adelsman som genom sitt ämbete var skattebefriad och hemmanet drevs av en arrendator som bl a ålades att leverera kol till järnframställningen. Frälsehemmanet i Västerbykil kom att under ett par hundra år vara bunden till patronerna på Högfors och Ängelsberg och deras produktion.

År 1870 gick Ängelsbergs bruk i konkurs och många av brukets gårdar såldes ut på auktion, däribland Frälsehemmanet i Västerbykil som köptes av Per Eriks far Anders Carlström (1818-1891) för 7 000 riksdaler. Detta hemman hade hållits samman sedan medeltiden men delades nu upp i tre enheter, benämnda efter sitt geografiska läge: Västergården, Mellangården och Östergården

1872 var delningen genomförd och den förste bonden i Västergården kom att bli Anders Carlströms son och namne, Anders Karlström (1846-1894).




Handlanden P E Karlström (1854-1923)



1881 flyttade även Anders bror, Per Erik, till Västergården och ganska snart öppnade han där en handelsbod, om än i blygsam skala. Inom några år hade den lilla handelsboden växt till en omfattade verksamhet och Per Erik lät uppföra på broderns mark ett tidstypiskt affärshus med glasveranda och snickarglädje där affärslokal och rum för anställda inreddes på nedervåningen samt bostad för honom själv på övervåningen.




Karlströms diversehandel på 1890-talet.




Affärerna blomstrade och 1888 anställdes det första biträdet: Klara Charlotta Larsson från Nora (T-län). Året därpå utökades personalstyrkan med ytterligare ett biträde –  Emma Albertina Gustafsson (1870-1896).






Karlströms i Rosshyttan.



För att stärka verksamheten ytterligare öppnade Karlström flera filialer runt om i bygden: i Hedåker, Klingbo och en i Rosshyttan. Att öppna en filial i Rosshyttan var en välplanerad satsning eftersom här fanns både järnväg och station vilket gjorde det möjligt till stora inköp med låga transportkostnader. Rosshyttan var länken ut i stora världen.

Per Erik Karlström kom att driva sin omfattande verksamhet fram till 1902 då han sålde Västerbykils-affären, men behöll affären i Rosshyttan dit han med familjen sedan flyttade. Butiken i Hedåker behöll han också. När filialen i Klingbo avvecklades är inte känt, men den försvann troligen i samband med att Karlström flyttade från Västerbykil.




Västerbykil 1902. Stående från vänster: Anna-Karin och August Andersson samt dottern Signe. Sittande från vänster: döttrarna Hulda och Hanna. Kvinnorna i bakgrunden är inte kända.



Ny handlare blev nu August Andersson, född 1862 i Folkärna (W-län) men kom närmast ifrån Sunne (S-län). Trots detta fanns en glasklar anknytning till bygden genom att han gift sig med Anna-Karin Lindberg, född 1854 i Västerbykil. Tillsammans hade de tre döttrar. Handlare Andersson var även han medlem i missionsförbundet och under den korta tid han bodde här hann han med att bli både ordförande och biträdande predikant i Västerfärnebo missionsförsamling. När han predikade var det fullsatt i missionshuset! 
  August Andersson drev affären till 1905.



Nu såldes fastigheten till hemmansägare Per Andersson i Båtfinnbo och affärslokalen arrenderades ut. Ny handlare blev nu Karl Fritiof Fritz Andersson (1875-1928). Han hade tidigare drivit en diversehandel i Svedvi (U-län) och med till flyttade förutom hans familj, även hans bokhållare. Familjen Andersson stannade i Västerbykil i tre år innan de flyttade till Hidinge (T-län).


1907 såldes fastigheten på nytt och köptes av två kompanjoner: Wikström & Ljung. Den ena hälften, Karl Fredrik Wikström, var född 1874 i Söderhamn (X-län) och gift med Maria Elisabet Svensson och familjen utökades med en son under den tid de bodde i Västerbykil. Under Wikströms tid byggdes personalbostäderna om till en lägenhet för uthyrning. Wikström kom att driva affären fram till 1911 då han med familjen återvände till Söderhamn. Men man sålde inte fastigheten utan lät hyra ut lokalen till någon som var villig att driva rörelsen vidare.


Ny handlare i den Karlströmska affären blev nu Magnus Nilsson, född 1888 i Färila (X-län). Tillsammans med hustrun Brita Persson och två barn flyttade de in här 1911. I lägenheten innanför affären bosatte sig 
Britas föräldrar. I mars 1913 anställdes ett handelsbiträde, men redan på hösten samma år bröt Magnus Nilsson upp och flyttade till Bollnäs (X-län). Då hade familjen utökats med ytterligare två barn. Britas föräldrar stannade till 1916.


Tiden 1913-17 drevs den Karlströmska affären som filial av handlanden Johan Algot Österman (1874-1957) i Rosshyttan.


I april 1917 inflyttade familjen Johan Ludvig Granath. Han var född 1876 i Torskinge (F-län) och kom att stanna i Västerbykil i tre år.




Västerbykils diversehandel omkring 1915.



1920 övertogs rörelsen av handlanden Albert Oskar Öhman från Folkärna. Han var född 1891 i Bollnäs (X-län) och kom att stanna här knappt ett år. Trots hans korta tid hann han göra stora avtryck i bygden. För att öka omsättningen öppnade han i affärsbyggnadens glasveranda en servering av kaffe och läskedrycker. Denna enkla servering hölls öppen endast under lördagskvällar och söndagar och blev en stor tilldragelse för alla – inte minst för bygdens ungdom som aldrig sett något liknande! Öhman skapade genom detta initiativ en ny trend och flera liknande serveringar öppnades runtom i bygden.

Att Öhman inte stannade längre berodde nog på att Wikström & Ljung bestämde sig för att sälja handelslägenheten och Öhman hade inte möjlighet att köpa densamma.



Ny ägare till fastigheten och affären blev handlanden Karl T. Eriksson, född 1894 i Svennevad (T-län) och gift med Anna Alfhilda Andersson, född 1896 i gården Skommars i Västerbykil. I och med sitt tillträde ville Eriksson markera att nu började en ny tid och namngav därför fastigheten till Karlberg efter sig själv.


1923 var Karlberg och affären åter till salu. Denna gång köptes den av handlanden Bernhard Klefberg från Kumla (U-län). Han var gift med Hanna Helena Persson och de hade en son och en dotter. Klefberg hade förmågan att lyfta verksamheten och för första gången på flera år anställdes ett butiksbiträde i rörelsen. Dessutom öppnades en läkarmottagning på övervåningen då fru Klefberg var utbildad sjuksköterska.



1927 var det åter dags för ägarbyte. Den nye handlaren hette Sixten Larsson, född 1887 i Vallby (D-län) och han fortsatte i sin föregångare upptrampade bana. Butiken gick bra och personal anställdes.

Efter sju år som handlare i Västerbykil flyttade Larssons och efterträddes av handlanden Oskar Georg Blixt, född 1900 i Kumla (E-län) och kom att stanna i Västerbykil tillsammans med sin familj fram till 1937.



1940. Tryck på papperspåse.




Rickard Fransson (1900-1969) från Simtuna (U-län) blev näste handlare och blev den första handlaren på 35 år som stannade längre än i snitt tre år. Den största utmaningen för honom som handlare i Västerbykil blev de kärva åren under andra världskriget med både brist på varor och besvärliga ransoneringar. Dessutom var rådde brist på arbetskraft så många låg inkallade. 

För att öka försäljningen ansökte Fransson och fick tillstånd att sälja penninglotter  ett helt nytt inslag inom lanthandeln och Fransson blev ensam om denna nyhet. Följden blev därför att de dagar som det var lottförsäljning var kundtillströmningen enorm!



Handlare Lennart Larsson (1911-2000) tillsammans med hustrun Valborg (1919-1977).



1948 sålde Fransson affären men eftersom han och hustrun Astrid (1907-1974) trivdes så bra köpte de sig en villa och blev kvar i Västerbykil livet ut. Ny handlare blev nu Lennart Larsson. Tillsammans med hustrun Valborg hade de drivit affären i Hedåker under några år.

Natten till den 31 januari 1956 hände det som inte fick hända! Termometern visade -25 grader när det gamla affärshuset att brinna och katastrofen var ett faktum. Hedåkers brandkår var fort på plats och man drog slang till från dammen vid Nordins snickeri, genom halvmeters djup snö – tvärs över gärdet – men förgäves. På grund av den stränga kylan bildades det is i slangarna och vattentillgången minskades avsevärt. När endast resterna av det gamla affärshuset återstod, var slangarna helt hoptjälade så för att transportera hem de fick man lasta dem på två vagnar efter brandbilen.

Därmed var både handlare Larsson med familj hemlösa och byn utan butik. Men ganska snart öppnades en provisorisk handelsbod som kom att betjäna bygden under den tid som en ny affärsbyggnad uppfördes. Det nya affärshuset byggdes enligt tidens stil och behov och 1959 kunde man flytta in i nya och moderna lokaler.



1973. Margit och Åke Jansson tillsammans med kunden Hilda Åhman.




Den 5 november 1960 bytte affären i Västerbykil ägare för sista gången. Ny handlare blev köpman Åke Jansson (1919-1999) tillsammans med hustrun Margit (1924-2020). Förutom att driva affären var Jansson musikaliskt intresserad. Han hade genom det militära fått en god musikutbildning och trakterade flera instrument, främst trumpet. På hans initiativ ”blåstes” nytt liv i den avsomnade blåsorkestern ”Enighet” och ett intresse för blåsinstrument fick ett uppsving bland bygdens ungdom.





1973. Janssons affär strax före nedläggningen.



Åke och Margit drev affären i tretton år innan de, på grund av dålig lönsamhet tvingades till nedläggning. Den 30 april 1973 stängde affären för gott och resterande lager såldes ut på auktion i juni samma år.

Huset är idag privatbostad.




söndag 11 april 2021

Koffertmördaren, del 2

 

Som vanligt när jag försöker mig på att dela upp en historia i två delar, så blir det minst tre… Nåväl, här är fortsättningen på historien om Sveriges första koffertmördare.




Döbelnsgatan i Stockholm.




Gustaf Fernholms firma gick allt sämre. För att klara familjens uppehälle fick hans hustru Hulda ge sig ut i arbetslivet och fick plats som städerska vid Postverket. Dessutom hade hon börjat intressera sig för religiösa frågor och därigenom blivit bekant med en kvinna, Agnes Johnsson (1877-1945) och de blev goda vänner. Agnes var en olycklig själ som saknade fast bostad, men som bevis på sin vänskap hade Hulda upplåtit Fernholms lägenhet som värmestuga åt Agnes och här kunde hon även få koka sig en kopp kaffe om mornarna. Sedan Hulda börjat arbeta på Postverket hade Agnes fått en egen nyckel till lägenheten för att kunna komma in när hon själv ville.

Gustaf däremot avskydde Agnes. Han ansåg att hon bara drev omkring och utnyttjade folk. Enligt Agnes själv hade hon en gång i tiden haft det gott ställt, men efter Krüger-kraschen så hade hennes förmögenhet gått förlorad.




Gustaf A. Fernholm



På morgonen den 2 januari 1945 vaknade Gustaf Fernholm av att han hörde ljud ifrån köket och han förstod genast att det var ”den där” Agnes som stökade runt bland grytor och kastruller. Irritationen var ett faktum och med stor möda hävde han sig ur sängen för att med tunga steg och värkande huvud bege sig mot köket. Och se – där fick han bekräftelse på vad han anat hela tiden: där stod Agnes och lagde frukost åt sig – på hans bekostnad!

Nu var måttet rågat! Vreden kokade i Gustaf och på väg mot köket passerade han strykbrädan. Hulda hade troligen haft bråttom i morse, eftersom hon inte tagit undan strykjärnet och den tillhörande foten. Gustaf grep tag i strykjärnet då han passerade och gick in i köket. Han smög upp bakom Agnes som stod vid spisen, och så klippte han till henne med strykjärnsfoten!

Agnes föll tyst till golvet och Gustaf stod mållös och stirrade på hennes livlösa kropp. Strykjärnsfoten han använt hade lämnat ett stort sår i Agnes huvud och blodet sipprade nu fram och rann ut på köksgolvet. För säkerhets skull tog han en rakkniv och skar henne i halsen.

Gustaf andades tungt medan han tittade på förödelsen. Plötsligt insåg att han måste göra sig av med kroppen, eller i alla fall gömma undan den för stunden. Han hämtade verktygslådan där det fanns både yxa och såg – allt som kunde tänkas komma till användning för nästa fas i denna makabra händelse.




Yxan.



Gustaf styckade nu upp sin hustrus väninnas kropp och samlade ihop delarna i en koffert som han knöt ihop med en tvättlina och gömde alltihop sedan i källarförrådet. När han kom upp igen från källaren återstod en grundlig städning av lägenheten.

Eftersom Agnes helt saknade anhöriga ansåg Gustaf att han gjort samhället en stor tjänst – INGEN i hela världen skulle sakna henne! Men så gjorde han en märklig upptäckt: när han samlade ihop hennes kläder märkte han att något prasslade, som om något var insytt i dem!?

För att stilla sin nyfikenhet undersökte han kläderna och se – där fann han en sedelbunt till ett värde av 3 000 kr! (i dagens penningvärde motsvarar det mer än 80 000 kr). Försedd med Agnes pengar gick Gustaf till ett ölkafé där han blev kvar resten av kvällen. Inte förrän efter midnatt gick han hem, full som en alika.

Morgonen därpå, just när Hulda skulle gå till arbetet, fick hon för sig att undersöka makens välfyllda kavajfickor. Där, bland diverse småskräp och annat, fann hon någon sorts dokument: Agnes Johnssons identitetshandlingar. ”Men varför ligger de här, i Gustafs ficka?!” Hon fortsatte gräva i kavajen och fann en tjock bunt med sedlar. ”Var kom alla dessa pengar ifrån? Hade inte alla pengar gått förlorade i det misslyckade byggprojektet?”, tänkte hon.

Plötsligt avbröts hennes funderingar då hon hörde att Gustaf kommit upp och syntes i dörröppningen. Han var märkbart nervös och när Hulda frågade varför Agnes saker låg i Gustafs kavaj svarade han bara att han samlat ihop vad Agnes spridit ut i köket. ”Hon kommer säkert som vanligt, vid 9-tiden och hämtar sina tillhörigheter”, konstaterade han.

Det fick väl vara hur det ville med den saken, Hulda gick till jobbet och kom inte hem igen förrän vid fyratiden på eftermiddagen. Då var inte Gustaf hemma och Hulda befarade att han var på väg in i en ny missbruksperiod. Hennes misstankar blev allt tydligare ju längre kvällen led och det skulle bli en natt utan Gustaf.





Kofferten.
 


När Hulda kom hem från arbetet på trettondagsafton var fortfarande Gustaf försvunnen. Hon hade inte väntat sig annat heller och gick ned i källarförrådet för att hämta upp lite koks för att värma lägenheten. Där – precis innanför dörren – stod Gustaf koffert. ”Varför står den HÄR?”, tänkte hon och försökte flytta på den. Men det var lättare sagt än gjort, den var alltför tung och det kom nåt rött och kladdigt ur den. ”Det är ju blod!!”, utbrast hon och skyndade sig iväg till närmaste polisstation för att hämta hjälp.

I sällskap med två konstaplar återvände hon till den blodiga kofferten som poliserna skyndsamt öppnade. Vad kofferten innehöll kunde ingen gissa sig till, men det var en fruktansvärd syn som mötte dem och poliserna spydde där de stod.

Utan minsta tvekan inledde nu polisen utredningen av Sveriges första koffertmord. Redan samma kväll besöktes Hulda av landets främste mordutredare, kommissarie Otto Wendel (1898-1985). Ganska snart kunde han fastställa att mordet måste ha skett i lägenheten och att den misstänkte var den försvunne Gustaf Fernholm.

Nästa steg i utredningen var att få tag på gärningsmannen och kommissarie Wendel gick ut i pressen med en efterlysning av Gustaf Fernholm. På trettondagsmorgonen slogs det bestialiska mordet upp i Stockholmstidningarna med stora rubriker och stockholmarna förfasades över det fruktansvärda som hänt.






Fram på dagen knallade Gustaf in på sitt vanliga ölkafé på Odengatan, glad i hågen. Som vanligt beställde han tre pilsner och intet ont anande satte sig sedan vid sitt vanliga fönsterbord. Gustaf var nog den ende som missat dagens feta rubriker i tidningarna, trots att han var dagens stora samtalsämne! Personalen på ölkaféet kände givetvis igen sin stamgäst och en servitris skickades iväg att hämta polisen. Just som Gustaf skulle börja på sin tredje pilsner fick han se fyra konstaplar komma in genom dörren. De gick fram till Gustaf, lyfte upp honom och utan motstånd följde han med. Loppet var kört.

Till en början vägrade Gustaf att minnas något av händelsen, men med psykologers hjälp lyckades man få fram detaljerna om vad som hände den där morgonen då han slog ned Agnes Johnsson. Rättegången var snabbt avklarad och utlåtandet var obestridligt: mannen i fråga behövde vård. Gustaf Fernholm straffriförklarades enligt strafflagens femte kapitel, femte paragrafen (en s k. Femfemma) och intogs på mentalsjukhus där han vårdades under två år. Där gjorde han sitt yttersta för att bli bättre, lyssnade på läkarnas råd och uppförde sig beskedligt. Så när vårdtiden löpt ut ansåg läkarna att han var redo att släppas fri och komma hem igen.

Så slutar historien om Sveriges första koffertmördare. Hemma i lägenheten på Döbelnsgatan väntade Hulda trofast på honom och trots allt som hänt förblev hon honom trogen tills att han gick ur tiden den 22 april 1958, 70 år gammal. Hulda bodde sedan kvar ensam i lägenheten fram till att hon avled den 25 september 1966, 78 år gammal.

söndag 28 februari 2021

Koffertmördaren

 

När jag i tonåren började fördjupa mig i lokalhistorien, nämndes det ibland något om en koffertmördare, men ingen kunde riktigt återge vad som hade hänt. Därför har frågan alltid blivit obesvarad: 

Vem var "Koffert-mördaren"?




Gustaf A. Fernholm (1888-1958)




Gustaf Adolf Fernholm föddes den 25 februari 1888 i en liten stuga på Hedåkers ägor. Föräldrarna var torparen Adolf Fernholm och Sofia Tillén. Då han var knappt tio år fyllda avled fadern och tillsammans med sin äldre syster fick de tidigt börja arbeta för familjens uppehälle.

1902 konfirmerades han och därmed vuxen nog att stå på egna ben. Sitt arbetsliv som dräng hos hemmansägare P. W. Jansson i Bro, men året därpå flyttade han till hemmansägare August Bergman i Björsbo istället.




Bergmans i Björsbo. Här tjänade Gustaf Fernholm dräng åren 1903-05.




I Björsbo trivdes han bättre. Här stannade han i två år och hade kanske blivit kvar ännu längre, men tiden här fick ett abrupt slut. Plötsligt en dag uppdagades det att Gustaf var lite långfingrad och så kunde det inte få fortsätta. 17-åringen dömdes därför till tre månaders fängelse för stöld och efter avtjänat straff återvände han hem till mor och syskon.

1908 flyttade familjen till Sala där Gustaf träffade Hulda Larsson (1888-1966). De gifte sig vid nyår 1909 och i juni året därpå föddes en son, döpt till Karl Gustaf Evald (1910-1967). 1912 flyttade familjen till Västerås där Gustaf började som byggnadsarbetare.

Efter första världskrigets slut började en ny tid och i början av 1920-talet blomstrade byggbranschen. 1921 flyttade familjen Fernholm till Solna (AB) och Gustaf blev byggmästare. I samband med flytten tog de sig ett fosterbarn, Karin Eleonora Eriksson. Dessvärre insjuknade hon i difteri och avled i redan februari 1922, fyra år gammal.

Framtiden såg ljus ut och byggen fanns det gott om. Allteftersom byggena flyttade, så flyttade Fernholms efter. Gustaf blev med tiden en respekterad byggmästare i Stockholms byggsväng och med tiden startade han egen byggfirma.

Men någon framgång som egenföretagare hade han inte. Dessutom hade han fått smak för starkvaror sedan familjen flyttade till Stockholm. Tidigare hade han varit helt ointresserad, men i kombination med att firman gick dåligt så började han missbruka alkohol så illa att han periodvis var under Nykterhetsnämndens uppsikt.

Nej, livet var inte roligt längre. Under midsommarhelgen 1944 festade han till ordentligt och som "final" på firandet bestämde han sig för att avsluta sitt liv genom att dränka sig i Stockholms ström. Han hade kanske lyckats om inte några förbipasserande hade fått syn på att något låg i vattnet och dragit upp den livlösa kroppen på kajen.

Efter detta tilltag såg hustrun till att Gustaf blev omhändertagen på ett vilohem där han fick chans att betänka sin livssituation och vad han skulle göra av framtiden.




Döbelnsgatan.



Väl hemma på Döbelnsgatan i Vasastan igen, kände sig Gustaf som en ny människa. Nu skulle han ta tag i sitt liv och satsa sina sista slantar i några enkla villabyggen i någon Stockholmsförort – det skulle nog ge en god avkastning och så skulle han vara på grön kvist igen! 

Men den ljusa framtiden som han hade stakat ut, blev inte långvarig. Redan till hösten samma år grusades hans planer, kalkylerna sprack och följden blev att han gick in i en ny depression. Hur skulle Fernholms nu klara sig?

Fortsättning i nästa blogg....