onsdag 22 maj 2019

Sör Hörende Jungfruförening - Förgät Mig Ej


Bland vårens alla blommor hör förgätmigej till mina favoriter, kanske just för att den har ett så tänkvärt namn - glöm ej mejDet här är historien om den första organiserade ungdomsföreningen i Västerfärnebo, en historia som inte borde förgätas!




Sör Hörende jungfruförening ca 1900. Stående från vänster: Sofia Gustafsson, 
Anna Jansson, Hulda Olsson, Hedvig Löfgren, Fina Eriksson, Ida Andersson, Frida Gustafsson. 
Sittande från vänster: Hilma Jansson, Anna Hellström, Hulda Pettersson.



I slutet av 1800-talet blev det modernt att engagera sig i föreningar och samhället började organiseras upp med hjälp av alla tänkbara organisationer och sammanslutningar. Därför var det naturligt för sex jämnåriga flickor i Sör Hörende by att bilda ett sällskap som kom att kallas Sör Hörende jungfruförening med tillnamnet "Förgät Mig Ej".

Föreningen var en seriös men fristående syförening som arrangerade offentliga kristna möten med syfte att samlade in pengar till hjälp åt de fattiga i bygden.

Med tiden ökade medlemsantalet och slutligen bestod föreningen av 11 ogifta flickor i åldrarna 13-18 år. Till en början träffades de under enklare former, men ganska snart blev det ändring på det. 

Till ordförande utsågs Hulda Pettersson (1879-1973) och som ordförande fick hon i uppdrag att författa föreningens stadgar. Där fastställdes bland annat att mötena skulle ambulera mellan gårdarna i Sör Hörende allt efter som det fanns plats och lämplighet och att vid varje möte skulle det utses en person till nästkommande möte som då skulle svara för underhållningen genom att läsa, sjunga och spela för de andra som satt och arbetade!




Fernbloms i Sör Hörende (nuv. Bohlströms).



En sommardag vid mitten av 1890-talet ordnade föreningen sitt första offentliga möte: en ”kaffefest” hos Fernbloms i Sör Hörende. Här fanns två väl tilltagna rum som nog skulle räcka för denna tillställning. Trodde flickorna, men där hade de helt fel... 

Festens höjdpunkt var en predikant från Lindesberg – känd för sin goda röst, både till tal och sång – och publiktillströmningen blev så stor att inte ens hälften fick plats i möteslokalen. Efter avslutad predikan blev det kaffeservering ute i trädgården. När predikanten fick se den stora publiken som stod därute, utbrast han: ”När vi nu får dricka vårt kaffe så flyttar vi ut 'kyrkan' på gården, så tar jag predikan en gång till!”

De unga flickornas engagemang gjorde stort intryck hos den gästande predikanten och för att visa hur imponerad han var avslutade han mötet genom att ta upp en kollekt som uppgick till 100 kr, vilket motsvarar ca 7 000 kr(!) i dagens penningvärde.

Detta blev grundplåten för föreningens fortsatta verksamhet. Årligen ordnades liknande kaffefester och även auktioner av sina alster.



Fors f d. skola.


Jungfruföreningen vann alltmer förtroende i bygden och fler började visa sitt intresse att vilja hjälpa till i deras arbete. Lärarinnan vid skolan i Fors, fröken Henschen, var villig att upplåta skolans lokaler till flickornas behjärtansvärda verksamhet. På vintern 1903 anordnades en kaffefest där och trots att det var vinter så fylldes skolan till sista plats!


Men nu började verksamheten att vackla. Ordföranden, Hulda Pettersson, gifte sig på hösten 1902 och efter henne var det ingen som ville åta sig ordförandeskapet. Flera av medlemmarna gav sig ut i världen för att söka arbete och någon avled så snart fanns inga jungfrur kvar i föreningen.

Då upplöstes föreningen och enligt stadgarna skulle kassan på 150 kr överlåtas till kommunen för att där bilda en fond och av räntan dela ut stöd till de fattiga inom socknen. 1960 fanns fonden fortfarande kvar och utdelning kunde ske, men det var då länge sedan sist. På så vis levde föreningens syfte vidare mer än ett halvsekel sedan den upplösts.

Den här historien nedtecknades av min farfars far 1960.





torsdag 18 april 2019

Skärtorsda'ns häxfeber



En av påskens många traditioner är att klä ut sig till påskkärring. Ett ganska oskyldigt påhitt kan tyckas, men så har det inte alltid varit. På 1600-talet var det förenat med livsfara om man utgav sig för att vara häxa – inte minst under Stilla veckan!




Påskkärring 1920. Här ses bygdens barnmorska, Hilma Hållén, som agerar påskkärring.



Härom veckan hade jag ett föredrag om en Färnbopräst från 1600-talet – prosten Prytz. Han var verksam under den period som Sverige drabbades av ”häxfeber” eller ”Den stora oredan” som det kom att kallas. Och då kan man ju fråga sig: hur stor var denna fråga i Färnebo? Fanns det häxor här och i så fall, hur många av dem blev verkligen dömda?

1600-talets häxprocesser tog sin början i Älvdalen (W-län) och spred sig ut över landet. Häxorna ansågs stå i nära förbund med Djävulen och på Skärtorsdagsnatten reste de flygande, upp-o-ner och bakfram, till Djävulens gästabud i Blåkulla.

Men tack vare att prosten Prytz inte lät sig övertygas om trolldomar så förskonades Färnebo från häxanklagelserna. Prytz har gått till historien som en hårdhänt och brutal man som tuktade sina församlingsbor med våld, men häxor trodde han inte på! Och eftersom prästen var den ledande i församlingen, var det också han som ”slog an tonen” vilket var avgörande för om en bygd skulle drabbas av ”häxfeber”.

Trots att prosten inte trodde på häxor, spreds det ändå rykten och anklagelser om trollkunniga kvinnor. I Häggebäcken t ex. fanns en man som anklagade en grannkvinna för häxeri. Men det skulle han inte ha gjort, för den som fick uppsträckning av prosten Prytz var sagesmannen själv! Att anklaga någon för trolldom var enligt Prytz något som kunde ge oanade konsekvenser.

Det närmaste ett trolldomsmål man kommer i socknens historia var när en man som som försökt utöva vidskepelse utan framgång, dömdes till att sitta i skamstocken en söndag. Men vidskepelse och trolldom var inte riktigt samma sak. Magi utgjorde grunden i båda målen, men vidskepelse ansågs ha ett gott syfte genom att kunna bota sjukdomar eller att återfinna försvunna ägodelar medan trolldom gjorde mer skada än nytta genom att sabotera för andra.

Dödsstraffet för trolldom avskaffades först 1779.

tisdag 16 april 2019

Lappkällan


Ibland har man lite för bråttom med att publicera det senaste och då är det inte säkert att allt kommer med! Därför får det bli en fortsättning på förra inlägget. Här är historien om Lappkällan.



Lappkällan.


Strax intill gränsen mot Dalarna ligger den, Lappkällan. En plats som enligt folklig tradition ska ha varit rastplats för resande samer. Belägg för detta tror man sig ha funnit på den stora platån strax bredvid källan. Här har man påträffat stenar placerade i rad som troligen är rester av en eldstad i en kåta.



Rastplats. På den ca 20 meter långa platån intill Lappkällan har man funnit spår av mänsklig verksamhet.


De lappar som rastade vid Lappkällan var s k skogssamer och härstammade från södra Norrland. Här passerade de när de var på väg till eller ifrån de årliga marknaderna i Sala och Västerås och här fanns det lämpligt renbete och de störde inte ortsbefolkningen. Under sina långa vandringar förekom det både födslar och dödsfall, därom vittnar kyrkböckerna. Mellan 1713-1753 finns minst fem notiser om "lappbarn" och två avlidna "lappmän".


Spår efter sydsamer finns lite varstans i hela Mellansverige. Sedan 2017 driver länsmuseerna i Dalarna, Gävleborg och Västmanland samt Sydsamiskt kulturcentrum i Östersund det gemensamma projektet Ohtsedidh – samiska kulturyttringar i Mellansverige. Läs mer om projektet här.


fredag 12 april 2019

Lapp-Lenas korg



Ju mer man rotar i bygdens historia, desto mer fascinerad blir man över hur mycket den mänskliga hjärnan kan lagra. Texter man inte läst på evigheter kan helt plötsligt göra sig påminda och det är oftast där som lösningen på problemet finns!



Lapp-Lenas korg. Detta är en sk. tårtkorg, men inte tårta i dagens bemärkelse.

"Tårta" härstammar från det latinska ordet torta som betyder 'rund brödkaka'.


Under våren 2018 kontaktades hembygdsföreningen av Västmanlands läns museum som planerade en bussutflykt på temat ”I sydsamernas spår”. Enligt Länsmuseet skulle det finnas en rotkorg i Gammelgårdens samlingar, gjord av någon som kallade sig ”Lapp-Lena” som vore intressant att få se. Det speciella med denna korg är att tillverkaren är namngiven!

Samordnare för resan, Anna Bratås, frågade även föreningen om det fanns någon dokumentation, mera uppgifter om vem denna ”Lapp-Lena” var och när i tiden hon var verksam??

Frågan föll givetvis på mig, eftersom jag är ansvarig för skötsel av samlingar och arkiv, men någon ”Lapp-Lena” kände jag inte till. Korgen, som var anledningen till deras besök, visste jag hade jag däremot var den fanns. Men VAR hittar man något om ”Lapp-Lena”?!!




Lappkällan.


Att leta efter ”Lapp-Lena” i arkivet var ju som att leta efter en nål i en höstack – HUR skulle jag kunna hitta nåt om henne??! "Men om jag inget hittar om henne, vad ska jag då berätta om?", tänkte jag. Så kom jag på att på Hedåkersskogen, finns en plats som kallas Lappkällan. "Det är ju åtminstone på samma tema", tänkte jag.

Om Lappkällan visste jag att det fanns en sparad tidningsartikel som jag letade fram och DÄR – överraskande nog – omnämndes just Lapp-Lena!

Nu blev det bråttom – hur skulle jag kunna få klarhet i det här? Upptäckten gjordes på fredagsmorgonen och redan dagen därpå väntades besökarna till Gammelgården!

Jag kontaktade artikelförfattaren och morgonen därpå, kl. 07:05 plingade det till i inkorgen och där kom ett mejl med information om ”Lapp-Lena”.



Matrast på Västerfärnebo Gammelgård den 26 maj 2018.


Men vem var då denna Lapp-Lena?

Jo, hon föddes som Magdalena Andersdotter i Rudö i By socken (W-län) 1799 och var dotter till lappmannen Anders Hindricsson (1770-1839) och Margreta Larsdotter, ”Lapp-Greta” kallad (1777-1842). Lena noteras tidigt i kyrkboken för att inte vara "fullt arbetsför" men försörjde sig likt sin mor att fläta och tillverka korgar: förnings- och brödkorgar av tallrotstågor som de samlade in på skogarna – ända borta i Årsunda!


Sockenlapparna var illa ansedda. De bodde på byns utmarker och anlitades till sysslor som ingen annan ville utföra, exempelvis kastrering av hästar eller avliva hundar. Sockenlapparna ansågs även vara trollkunniga och kunde skaffa till rätta stulna tillhörigheter.

1838 födde Lapp-Lena en son, Anders Fredrik. Eftersom Lapp-Lena inte ansågs vara ”fullt arbetsför” växte sonen upp i sin morbrors familj. Dessvärre drabbades både morbrodern och Anders Fredrik av samma sjukdom och båda avled i början av augusti 1846. ”Svullnad” angavs som dödsorsak.

Lapp-Lena bodde kvar hos sina föräldrar så länge de levde, sedan flyttade hon in hos bror och svägerska i Spisbo, By socken. Den 12 juli 1865 gick Lapp-Lena ur tiden, 66 år gammal.

söndag 31 mars 2019

Första dagen som ny handlare i Bernshill


Den 19 februari 2019 var det exakt 100 år sedan som min farfars far, J. David Pettersson övertog öppnade affären i Bernshill, Norr Salbo. Det var en dag han aldrig glömde.




Bernshill 1924. Det här den tidigaste interiörbilden som finns från affären i Bernshill.
Innanför disken syns handlare Pettersson expediera en kund, till höger syns sönerna Kalle och Olle.


På vintern 1917-18 kom ett brådskande besked till Hästveda-kolonin: ekonomin inom Floda-rörelsen hade plötsligt försämrats och för att kunna behålla kolonin i Vemdalen tvingades man att avyttra Hästveda och överlåta verksamheten i Salbohed till staten.

David med familj tvingades därför att bryta upp sina bopålar än en gång. Men var skulle de ta vägen? I Salbohed fanns ju ett kontaktnät kvar, men att återgå till den nu förstatligade kolonin var de inte intresserade av. Tillfällig bostad ordnades i Salboheds missionshus och David utsågs till vaktmästare där, men det var inget arbete för en familjeförsörjare.

Men efter bara någon månad i Salbohed blev David erbjuden plats som expedit hos handlanden E. G Olsson i Norr Salbo och började där i maj 1918.



Handlanden Erik Gustaf Olsson.

Olsson var en för sin tid mycket modern handlare som hade flera butiker som för att öka sin omsättning och för att kunna sänka fraktkostnaderna, hade han öppnat en butik i närheten av järnvägsstationen i Broddbo. Järnvägen var den tidens kontakt med vida världen.

Efter knappt ett år som anställd fick David ett nytt erbjudande. Olsson tänkte sälja verksamheten i Norr Salbo och flytta till Broddbo för att kunna utveckla den affären. Och den enda tänkbara övertagaren till affären i Bernshill var just David. Visst, han hade varit anställd expedit i nästan ett år men han är ändå tveksam till erbjudandet. Skulle han klara av att driva en så här stor lanthandel på egen hand?

Men Olsson var inte det minsta orolig. Av de handelsbodar som fanns i Salbohedstrakten räknades Bernshill den största och mest välsorterade butiken – de övriga skulle inte blir knappast någon konkurrens.

På kvällen den 18 februari 1919 var David ut för att hämta lite ved. I mörkret hörde han hur det pratades ute på vägen och plötsligt förstod han det var om HONOM diskussionen handlade!


Skalleråsen. Här huserade Salbohedsfilialen av Västerfärnebo Konsum 1919-1930.


För vad inte varken Olsson eller David visste när de gjorde upp sin affär, var att handelsboden vid Skalleråsen också hade sålts – men till Västerfärnebo Konsumtionsförening som här öppnade en filial veckan före att David tog över Bernshill! Och det var om detta som samtalet handlade om.

Efter en stunds resonerande, kom ledaren för diskussionen fram till en slutsats: ”Nu gubbar, har vi låtit en främling stå här och tjäna sig rik på vad vi har handlat av honom (dvs. Olsson). Vi ska inte låta en främling till komma hit och tjäna lika bra på oss. Har vi fått hit en filial av vår egen affär (Konsum alltså), då vet vi var vi ska handla!”



Bernshill ca. 1915. Längs till höger står E G Olsson.


Morgonen därpå var det så dags för David att öppna affären i Bernshill för första gången som egen handlare. Eftersom det var första dagen hade han inte hunnit anställa någon expedit, men det skulle nog gå ändå, tänkte han. Och det skulle visa sig att han hade alldeles rätt.

Dagen började lugnt men fram på förmiddagen kom så en av byns bondhustrur. David sken genast upp och tänkte att det här kan nog bli det nog en ordentlig nota. Men det var förgäves, hon kom för att låna telefonen!

Det fick hon väl, David visade henne in på kontoret och telefonen. Men döm om hans förvåning när han genom den öppna kontorsdörren hörde hennes samtal och hur hon ringde in en långa nota till KONSUM istället!!

Davids debut som handlare kunde ha börjat bättre. När han stängde butiken för dagen och räknade kassan hade han sålt för 25 kronor (450 kr i dagens penningvärde) och han undrade nog vad han gett sig in på. Hade han tagit sig vatten över huvudet?!

Men ganska snart började dagskassorna öka så smått och trots en kämpig start, vann han sakta men säkert bygdens förtroende. Med tiden blev även de som ivrade mest för att handla hos Konsum – både de som diskuterade på vägen och kvinnan som lånade telefonen – de mest trogna kunderna i Bernshill!

torsdag 28 mars 2019

Årets Svartådaling 2018


Vårvintern är en hektisk tid för såna föreningsrävar som jag, när alla föreningar håller sina årsmöten. Blir man dessutom engagerad som publikmagnet till olika sammankomster och dessutom jobba däremellan så hinner man inte med att blogga så mycket.



Årets Svartådaling 2018.


Den här vintern har inte varit någon annan lik. Mycket jobb, jobbat extra och två föredrag med noggranna förberedelser inom loppet av 1,5 månad. Men så en dag för någon vecka sedan ringde telefonen och det visade sig vara från Svartådalens Bygdeutveckling. Kvinnan som ringde började berätta om att man sedan ifjol, genom nominering utser ”Årets Svartådaling”. ”Jaha”, hann jag tänka, ”Nu vill dom att jag ska sitta med i nån jury, men DET har jag inte tid med!”

Men innan jag hann avböja det föreställda erbjudandet, så talade hon om att jag var en av tre kandidater och att juryns omröstning resulterade i att jag fick flest röster!

”VA??!”, utbrast jag. ” Det kan väl inte va möjligt?!” ”Jo, det kan det”, sa hon. ”Jag vill bara tala om det nu så att du ser till att du är ledig och kan komma på årsmötet och ta emot utmärkelsen. Men håll tyst, det är bara du som vet om det här.”

Eftersom det är årsmötestider och jag sitter i en styrelse, två valberedningar och ett otal föreningar har jag inte haft tid till att fundera så mycket på detta, men hela tiden sett till att inte dubbelboka mig den kvällen.


Så blev det den 27 mars och det blev kväll och dags för årsmöte hos Svartådalens Bygdeutveckling ekonomisk förening. Men trots att jag var särskilt inbjuden och visste om vad som skulle ske, så blev det ändå en stor överraskning!




Jag är så glad, så stolt och så tacksam för att ha blivit utsedd till ”Årets Svartådaling 2018”. Det här är ett erkännande för att det jag själv tycker allra bäst om, uppskattas även av andra! 
   Historia har alltid varit mitt stora intresse men med tiden har det blivit alltmer nischat till släktforskning och lokalhistoria. Den historien är så mycket viktigare att den berättas och bevaras i vår tid när vi inte är lika bofasta som man var tidigare, även om den tidens människor också flyttade på sig ibland. Utan vår historia är vi rotlösa.

Att jag kom på idén att starta en blogg var för att någonstans få möjlighet att dela med mig av min kunskap. För vad ska jag med all kunskap till om jag inte delar med mig? Men att bloggen skulle få ett sånt stort intresse hade jag aldrig kunna föreställt mig. TACK!

Precis som alla kändisar som vinner utmärkelser så känner även jag att jag vill rikta ett stort TACK till min omgivning, främst min familj som har låtit mig hålla på i alla år, men även alla de gamla Färnbobor som har stått ut med mina myckna frågor och allt möjligt. Många av dem finns inte längre kvar, men minnet av dem och deras berättelser är min uppgift att förvalta till eftervärlden! En av mina många kontakter sa en gång då jag haft någon berättarkväll att ”det är tur att Erik Pettersson är som han är, för när vi (byns äldre) är borta då är det bara Erik som vet nåt!” TACK, för att jag får vara den jag är!!



lördag 29 december 2018

Rättare A G Andersson


Den 2 december är ett datum i den Kohlénska familjen som förknippas med både glädje och sorg. Men den äldsta kopplingen är att just detta datum år 1872 föddes mormors morfar, Anders Gottfrid Andersson.



A Gottfrid Andersson (1872 - 1961)


Han föddes i statarhemmet vid Norr Starfors i Västerlövsta (U-län) och växte upp tillsammans med en äldre syster. Föräldrarna var statdrängen Anders Andersson (1842-1912) och Emma Carolina Eklund (1847-1928).

Statarna anställdes på ett år i taget och under slånkveckan i slutet av oktober hade de chans att byta arbetsplats. Familjen flyttade 1873 till Bjärby gård, utanför Västerås (U-län), 1874 till Limsta, Kila (U-län) och 1877 till Svanå bruk, Haraker (U-län).

Gottfrid hade en äldre syster, Agnes Alfrida. Hon var född 1870 i Stockholm. År 1880 härjade i Mälardalen en difteriepidemi och skördade många offer, däribland Agnes Alfrida. Hon insjuknade under våren och den 17 maj avled hon, 10 år gammal. Samma dag avled ytterligare fem barn i Haraker, varav fyra i samma familj. Alla drabbade av difteri.



Luthers katekes. "Gottfrid Anderssons i Åkerby 1887".


Gottfrid började skolan 1879 och et par år senare utökades familjen med en lillebror, Ernst Arvid (1881-1969).

Efter konfirmationen 1887 var Gottfrid vuxen nog att klara sig själv och gav sig ut i arbetslivet. Likt så många andra unga män med samma bakgrund blev han dräng på de större gårdarna i hemsocknen. På fyra år flyttade han lika många gånger. 1892 återvände han hem till sina föräldrar i Åkerby under Svanå bruk.

På hösten 1895 tog Gottfrid plats som dräng hos hemmansägare Carl Fredrik Kättström i Brotorp, Haraker. Kättström och hans maka började vara till åren och behövde en stark arbetskraft för gårdens sysslor då familjen i övrigt endast bestod av en ogift hemmadotter. 



Rättarlaget vid Kättsta Gård. Andre man från vänster är Gottfrid Andersson.


Den nye drängen blev en verklig tillgång för Kättström i Brotorp. Ganska snart visade det sig även att drängen och dottern bildat parti, vilket ledde till att den 27 november 1897 sammanvigdes drängen Gottfrid Andersson med den 17 år äldre hemmadottern Johanna Lovisa Kättström. Samma dag var tröskverket i Brotorp. Bara ceremonin var över så gav sig Gottfrid ut i arbetet igen och bar 80 säck på sin bröllopsdag!



1900. Milda Andersson hos fotograf Grellstrand i Sala.


Genom giftermålet med Hanna blev Gottfrid näste torpare i Brotorp. I mars året därpå nedkom Hanna (som hon kallades) med en dotter som döptes till Milda Lovisa. Hanna var då 43 år fyllda och Gottfrid skulle fylla 26.



Familjen Andersson. Gottfrid, Milda och Johanna.


Förutom att vara torpare, var Carl Fredrik Kättström rättare vid Kättsta gård, en syssla som mågen nu fick ta över. Gottfrid förblev rättare några år in på 1900-talet tills han friköpte Brotorp. 1917 gifte sig dottern Milda och mågen Henrik flyttade in i Brotorp för att bli dräng åt sin svärfar, precis som Gottfrid en gång gjorde.

1921 såldes Brotorp och Gottfrid köpte istället ett mindre lantbruk i Kila (U-län) dit han och Hanna flyttade tillsammans med dottern och hennes växande familj.



Tullsta.


Att man flyttade till just Kila hade kanske sina skäl. På Limsta ägor bodde Gottfrids åldriga mor ensam kvar och hon behövde hjälp ibland. När hon till slut inte klarade sig själv längre, flyttade hon till Gottfrid och bodde där tills att hon gick ur tiden 1928, 80 år gammal.



Kila kyrkogård.


Två år senare drabbades familjen på nytt av sorg. I september insomnade Johanna, 75 år gammal. Moster Margit (1924-2013) berättade om hur morfar Gottfrid alltid till jul satte en liten gran vid graven, med orden: ”Min Hanna!”




Bäckströms kärra. Här ses morfar Gottfrid tillsammans med två av barnbarnen.
Gertrud sitter i kärran som dras av storasyster Märta.


Som morfar var Gottfrid en god en tillgång i det Kohlénska hemmet och månade om barnbarnens bästa. Mormor Märta (f. 1928) har berättat om hur hon tvingades att sälja majblommor när hon gick i skolan. Blommorna kostade 10 öre styck och och hon hade blivit tilldelad tio blommor. Men Märta såg inget nöje i att gå och ”knacka-dörr”, så hon gick till morfar istället. Han gav henne en hel krona och köpte allihop. Så var det problemet ur världen!

Vidare har mormor berättat om när det var julgransplundring i Grällsta godtemplarlokal som hölls på trettondagen. Trots den typiska trettondagsuLn med snöstorm och kyla så gick morfar Gottfrid ändå med barnbarnen på den utlovade festen!



Dikningsarbete.


”Gammelmorfar” som Gottfrid kom att kallas sedan barnbarnen bildat egna familjer, var en lugn och eftertänksam man som ofta använde sig av ordstäv och talesätt. Ett av många uttryck som han använde, beskrev problematiken med att ta hjälp: ”Många händer gör ett gott arbete, Gud välsigne dem. Men många munnar gör ett tomt grötfat – må Faan ta dem!”

Och nog kunde Gottfrids händer arbeta. Långt upp i åren deltog han i gårdens sysslor – både i höbärgning och dikning. För att klara allt tungt kroppsarbete krävdes stadig mathållning.

Gamla tiders konserveringsmöjligheter gjorde maten många gånger både salt och färglös, men det störde inte morfar Gottfrid. Tvärtom faktiskt – ju saltare maten var desto bättre ansåg han! Det har berättats att spicken sill med stuvade gula ärter var en av honom mycket uppskattad maträtt.



4 generationer. Gottfrid född 1872, Milda född 1898, Märta född 1928, Märit född 1952.


Gammelmorfar bodde kvar i sin kammare i Tullsta och vårdades av dottern Milda ända till slutet. När han den 3 januari 1961 gick ur tiden, 88 år gammal var han Kilas äldste invånare.