Den första handlanden i Norr Salbo

 

I takt med att samhället förändrades och befolkningen ökade blev det allt svårare för alla att stanna kvar i sin hembygd. Det blev trångt i byarna, skördarna slog fel och hos många föddes en längtan ut i världen för att finna lyckan någon annanstans. En del emigrerade till Amerika, andra flyttade till Norr Salbo.

Orres i Norr Salbo. Så här såg Erik Jakobssons gård ut på 1890-talet, sedan familjen Orre flyttat dit. I förgrunden syns bron över Svartån.

Vid mitten av 1800-talet var regementsplatsen å Salbo hed en verklig knutpunkt i Västmanland. Under övningsperioderna kryllade området av människor och här samlades både indelta soldater och civila eftersom här fanns en självklar marknadsplats. Här fanns alla möjligheter att både göra affärer och höra de senaste nyheterna från stora vida världen!

Förmedlingen av de viktigaste nyheterna ansvarade kyrkan för, men det senaste skvallret bidrog forbönderna med. Forbönderna var dåtidens transportörer som fraktade varor till eller ifrån viktiga varustationer, t ex. fraktades all kopparmalm från i Falun längs vägen på åsen, genom dagens Salbohed, ner till hamnen i Västerås. När alla dessa dalkarlar äntligen kom fram ur de täta skogarna och fick se de vida slätterna kring Svartåns stränder, var det säkert en och annan som tillät sig för ett ögonblick att drömma om att här kunna äga en sådan åker. Och då passade det ju alldeles ypperligt att stanna till och göra en bensträckare på Salbo hed.

Men att som utsocknes försöka köpa sig en egendom var snudd på en omöjlighet. Inte förrän 1863, när Riksdagen beslutade avskaffa den uråldriga Bördsrätten. Bördsrätten innebar att om en ägare av arvejord ämnade att sälja densamma, var han skyldig att först erbjuda densamma till sina släktingar d v s. bördemän, ifall att den tänkta köparen inte tillhörde släkten. Denna förordning berodde på att förr i tiden ansåg man att jorden tillhörde släkten – inte den enskilde bonden, men i och med att den avskaffades blev det genast mycket lättare för utomstående att etablera sig på nya orter.

Erik Jakobsson (1831-1900)

Genast efter bördsrättens avskaffande började Färnebobygden att befolkas av ”invandrare". De första familjerna som flyttade in i bygden härstammade från Grythyttan och Hjulsjö, bruksorter i Bergslagen. De var ett folk som var skickliga hantverkare eller duktiga företagare som inte räddes för att pröva nya verksamheter.

En sådan person var torparen Erik Jakobsson. Han var född i Grythyttan och köpte på sensommaren 1867 en egendom i Norr Salbo, en gård som senare kom att kallas Orres. Hit flyttade han tillsammans med sin hustru Carolina Jansdotter (1834-1917) och deras sju barn. Efter ankomsten till Norr Salbo utökades familjen med ytterligare fyra barn.

Orres gård ca. 1905. Till vänster syns den gamla mangårdsbyggnaden där Erik Jakobsson med familj flyttade in 1867 och öppnade en handelsbod. Bilden är en s k. gåra-målning gjord av Bror Bodingh (1859-1938).

Erik Jakobsson intresserade sig för att bedriva handel och startade därför i början av 1870-talet en liten handelsbod i hemmet , en verksamhet som snabbt blev etablerad i bygden och konkurrerade ut Sotarkrogen i Sör Salbo.

Affären i Berg.

Den nyöppnade handelsboden gick alldeles strålande! Vid mitten av 1870-talet beslutade sig Erik Jakobsson att uppföra en ny mangårdsbyggnad i Norr Salbo, en ståtlig byggnad i två våningar. När huset var färdigt flyttades affärsverksamheten in där istället.

För att öka omsättningen på verksamheten öppnade Erik Jakobsson ytterligare en butik, en filial i byn Berg, strax nordväst om Västerfärnebo kyrka, men där tog pengarna slut. 1880 gick Jakobsson i konkurs och egendomen såldes på exekutiv auktion. Ny ägare blev sonen Johan Oskar Bernholm som även övertog affärsrörelsen. Filialen i Berg såldes för sig. Ny ägare blev C J Gustafsson (1849-1939). Han var svåger till Jakobssons son, Oskar Bernholm, men var inte intresserad av att driva handel. Istället flyttade Erik Jakobsson in och blev föreståndare av densamma. Han förestod affären i Berg fram till sin död år 1900.

Johan Oskar Bernholm (1856-1933).

Johan Oskar Bernholm var född 1856 i Grythyttan och kom som 11-åring till Västerfärnebo. Han gifte sig 1881 med Vilhelmina Karlsson från Sör Salbo – även hon var ”invandrare” från Grythyttan, och de fick två barn: Anna Viktoria och Harald Oskar.

Men Bernholm var ingen bonde. Hans håg stod istället till att bedriva handel, varför han valde att utveckla faderns verksamhet. Redan till julen 1882 sålde han gården till gårdens namngivare, Lars Larsson Orre (1847-1920). För Bernholm hade stora planer på gång. Vid överlåtelsen träffades en överenskommelse mellan den nya ägaren och säljaren: Bernholm fick behålla djuren i Orres ladugård "för gödselns skull". Innan köpet gått igenom avstyckade Bernholm en  byggnadstomt i hörnet där byvägen korsar landsvägen och här lät han uppföra affärslägenheten Bernshill.

Mer om det i nästa blogg.

”I fädrens spår…”

Plötsligt händer det, sägs det. En dag i oktober fick jag chansen att få följa med på en släktutflykt, till min farfars föräldrars hembygd och för ovanlighetens skull var det inte jag som var guide!

Ytterenhörna kyrka

Upprinnelsen till denna utflykt tog sin början under våren 2006 då jag fick ett brev, fyllt av släktmaterial, från farfars kusin Dagmar. Hon hade börjat reda i släkten och höll nu på att upprätta ett register över både levande och döda. Eftersom vi är dubbelsläkt (förutom släktskapet med farfar så var även hennes mor kusin med min farmor), så hade vi flera beröringspunkter. Det blev en spännande kontakt som sedan dess har hållit i sig och när Dagmar fyllde 90 år för något år sedan fick vi chansen att träffas för första gången! Det medförde att jag fick träffa andra ”okända” släktingar och knyta nya kontakter, kontakter som resulterade i denna utflykt "I fädrens spår".

Alltsedan jag var barn har jag varit medveten om mitt affärsarv: både farfar, fars bror och farfars far var lanthandlare och anslutna till Ica. Likaså var farfars farbror Josef och farfars kusin Thore handlare. Thore var med på Dagmars kalas och när han då fick veta att jag jobbade på Coop (inte helt i den Petterssonska handlarandan), svarade han lite klurigt: ”Jaja, men du är ung du! Du har tiden för dig, du kommer att hitta rätt!”

Tunabo 2022

Farfars farbror Josef Pettersson (1900-1989) började sin affärsbana som expedit i sin brors butik Norr Salbo och hamnade efter några år i Södertälje och där han en tid drev två butiker. Den första tiden bodde han, tillsammans med familjen i Södertälje, men eftersom Josefs föräldrar fanns i Ytterenhörna och familjen växte så bestämde man sig för att bygga en villa där istället. Villan fick namnet Tunabo.

Huset som Josef lät bygga, uppfördes 1935 av Josefs far Carl Johan "CJ" Pettersson (1862-1943) och Josefs bror Oskar Pettersson (1890-1985) och här bodde förutom Josef, hustrun Märta (1902-1948) och barnen Dagmar (f. 1929), Thore (1930-2022), Ragnar (1932-1936), Bengt (1933-1991) och Ruth (f. 1935).

Kärt möte. Dagens guide, Dagmar, får en kram av Elisabeth som planerat denna utflykt.

Arrangör och reseledare för dagen var Elisabeth, systerdotter till Dagmar. I alla tider har det berättats om detta hus och om vilken lycklig tid familjen hade här. Nu hade hon tagit kontakt med de nuvarande ägarna och frågat om det skulle vara möjligt för släktingar till husets uppförare, att få besöka Tunabo.

Likt en scen ur tv-programmet ”Det sitter i väggarna” återvände nu Dagmar till sitt barndomshem, en plats som hon alltid hållit mycket kärt men har inte varit in i huset sedan familjen flyttade 1936. Så fort hon klev över tröskeln började minnena välla fram – det ena efter det andra – hur de bodde, vad de lekte, hur livet var: till vardag och fest.

Nuvarande ägare, Carolina och Linn, tog emot oss och bjöd oss sitta ner vid ett dignande kaffebord och så fortsatte Dagmar att berätta. ”Jag minns särskilt en blå tapet – med guldinslag. Den var vi så stolta över och Mamma vävde mattor till i liknande färger. Det blåa gick väl bra att efterlikna, men värre var det med det guldgula. Men då använde Mamma sisalgarn. Det gjorde att mattorna fick guldskimrande inslag”, berättade Dagmar. Då plockade Linn fram sin telefon med en bild av en gammal tapet som de hittat när de tapetserade om. Och se – där var just den tapeten som Dagmar berättade om!

Tunabo från landsvägen.

Men tiden i Tunabo blev mycket kortvarig. Redan 1936, bara ett år senare fick Josef nya uppdrag. Hakon Swenson förflyttade nu Josef till Mörkö (D) för att där nysatsa på den nedgångna lanthandeln i Idala. ”Pappa frågade aldrig Mamma, det var Hakon som bestämde”, sa Dagmar och berättade om vilken sorg hela familjen kände över att bryta upp från den nybyggda hemmet och ge sig iväg. 

Tunabo hyrdes först ut en tid innan det såldes 1943 till utomstående.

Norrlöt 2022. I ladugården på gården Norrlöt bedrivs idag caféet Stallet. Ingången är på bortre gaveln och serveringen i den murade delen.

Efter att ha förevigat huset och smakat av äpplena i trädgården åkte vi till Norrlöts handelsträdgård, även detta en släkthistorisk plats. Gården Norrlöt köptes av farfars farfar CJ Pettersson år 1900 och här bodde familjen i tre år innan gården såldes igen. Sedan 1915 bedrivs här en handelsträdgård av familjen Sevén.

I den gamla lagården finns idag ett café – Stallet – vilket passade oss alldeles utmärkt! Serveringen är inrymd i det gamla djurstallet, där J. David som 13-åring ensam skötte 12 kor, några kalvar, grisar och höns.

Norrlöt 1956

Efter maten såg vi oss omkring. Strax bortom lagården/Stallet låg mangårdsbyggnaden – samma hus som familjen Pettersson bodde i vid sekelskiftet 1800-1900. Bilden här ovan är ur J. Davids memoarer, där han kommenterar att: "Delen till vänster om skorstenen är tillbyggt sedan vi flyttat därifrån. fönstren till höger är desamma, troligen även dörrarna".

Norrlöt 2022

Så gick vi ned till handelsträdgården och i ett av växthusen var det utförsäljning av sommarens sista växter. Bakom disken stod en trevlig dam som nyfiket iakttog det sällskap som nu ramlade in. Dagmar gav sig till känna och nämnde samtidigt att: ”Sevéns var mycket goda vänner till mina föräldrar.” Då visade det sig att damen i kassan hette Ann-Charlotte Sevén och de ”Sevénare” som Dagmar berättade om var Ann-Charlottes svärfar m fl. Festligt! Dessutom drog Ann-Charlotte sig till minnes och sa: ”Josef hade väl även bror, David, som också var handlare. Han hade två söner: Olle och Kalle, eller hur?!” 

VA?!! Är det ens möjligt?! Här träffar man på en helt okänd person i en relativt okänd bygd, men som utan tvekan kan placera rätt namn på rätt person – fastän farfar aldrig varit verksam i Enhörna. Fascinerande!

Gatan genom Stjärna by är allt annat än bred!

Så begav vi oss iväg till Stjärna by, den by där CJ med familj flyttade in i Gropgården 1908. Här kom släkten Pettersson att finnas kvar till farbror Oskars bortgång 1985.

Stjärna är en gammal, tätt sammanbyggd by som ligger längs den lilla byvägen som slingrar sig fram mellan husen (omöjligt att mötas!) men på en gårdsinfart kunde vi parkera.

Mariero 2022

”Här bodde farfar och farmor!” utbrast Dagmar, ”Och här fanns också Blåbandsföreningens bibliotek.” Men så tittade man närmare på detaljer och började att tveka: var det verkligen det här huset?

"Huset finns ju med i Davids bok!!"

Elisabeth plockade då fram J. Davids bok, men att jämföra det hus som man står utanför med bilder som är både 70 år och mer, är inte det lättaste. 

Just som vi stod där på vägen, så hände det som man kanske mest av allt hade kunnat önska: en ortsbo kom gående efter vägen och undrade om han kunde hjälpa till med något. Och det kunde han! Han var inte infödd Stjärna-bo, men hade vistats här sedan 1950-talet och kände till det mesta om det mesta. Oskar och Jenny hade han många fina minnen av, men huset som vi letade efter kunde han inte hjälpa oss med.

Mariero, här avmålat från ett fotografi. Min farfars mor Maria ärvde detta hus efter sina föräldrar och fastigheten döptes då till Mariero. Efter hennes bortgång köptes huset av farfar CJ.

Medan vi stod där utan att finna någon lösning kom en bil och svängde in i det aktuella husets garage. Ur klev en man som nyfiket kom oss till mötes. Bilden av tavlan visade vi honom, och jag berättade att tavlan är målad efter ett fotografi där det också står en rad människor framför huset. Det verkade hopplöst, men mannen försvann in till sig för att strax komma tillbaka med ett inramat fotografi – exakt den bild som jag menade. Det var alltså det här huset som vi letade efter!

På Ytterenhörna kyrkogård vilar många släktingar. I den här graven vilar CJ:s föräldrar Johan Pettersson (1829-1918) och hans hustru Lovisa (1827-1908).

Så återstod ett besök på kyrkogården. Här samlades vi tillsammans med våra förfäder, de som levde för länge sen, men genom gravarna kan de fortfarande bli ihågkomna. I farfars farfars fars grav vilar även sondottern Maria (1893-1935) – syster till David och Josef, tillika faster till Dagmar. Maria led av epilepsi och vårdades i hemmet hela sitt liv. Om henne berättade Dagmar starka minnen från sin barndom. Det är vid sådana tillfällen man verkligen får perspektiv på historien! 

Tiden är ett vitt begrepp: 90 är kan tyckas vara en lång tid, men när någon kan berätta egna minnen av något som hände då, så känns det inte alls så avlägset.

CJ Petterssons familjegrav. Här vilar CJ och Hilda samt Oskar och Jenny. Vid den lilla stenen till vänster vilar Dagmars lillebror Ragnar, som endast blev fyra år gammal.

En intensiv, rolig och mycket intressant dag gick nu mot sitt slut. Huvudet var nu alldeles vimmelkantigt av alla namn och släktskap, platser och episoder. Men alla kunde konstatera att det varit en lyckad dag.

J. Davids familjegrav.

Så skiljdes vi och alla åkte åt varsitt håll, men jag dröjde kvar en stund för mig själv. Eftersom det snart var allhelgona-tider försåg jag gravarna med varsin ljung. Egentligen hade jag tänkt ”en ljung per generation”, men efter dagens upplevelser så kändes det mer naturligt att sätta den tredje på Ragnars grav. Genom Dagmars berättelser kändes det som om han varit närvarande under hela dagen.

Det Olssonska hemmet i Stjärna by ca. 1905. Här är originalbilden, den som återfanns hos nuvarande ägaren. De sittande på bilden är min farfars morföräldrar Karolina Andersdotter (1843-1914) och Anders Olsson (1834-1914). Stående från vänster är sonhustrun Lova Winter, döttrarna Julia och Maria (min farfars mor), okänd, dottern Anna samt slaktaren Karl-Erik Andersson i Tuna.

Västerfärnebo-boken 70 år

 

För drygt 70 år sedan lanserades boken ”Västerfärnebo – en sockenbeskrivning”. Boken blev en viktig dokumentation över en traditionell jordbruksbygd som stod inför både modernisering och samhällsutveckling.

Länge hade det funnits på förslag att dokumentera bygdens kultur och traditioner, helst under ledning av hembygdsforskaren P A Roseninus (1864-1955). Men eftersom projektet drog ut på tiden och Roseninus ansåg sig vara för ålderstigen för att åta sig ett så stort arbete, kom det aldrig till stånd.

Hjalmar Åhman (1899-1980), ordförande i Bokkommittén.

1947 presenterade hemmansägare Hjalmar Åhman ett förslag för kommunalfullmäktige att man borde dokumentera bygdens traditioner, seder och bruk från gången tid. Idén hade uppstått i samband med insamlandet av material till en sockenfilm, även den ett projekt under Hjalmar Åhmans ledning. Kommunalfullmäktige gav sitt bifall till förslaget, med tillägget att publicera materialet i en bok. Därmed utsågs en bokkommitté bestående av hemmansägare Hjalmar Åhman, sammankallande, förman Karl Hellman och kantor Ivar Irholm.

Arbetet tog sin början och projektet växte. ”Färnboboken” blev arbetsnamnet på denna omfattande sockenbeskrivning – den första på nära 200 år! (se Olof Graus Beskrifning öfwer Westmanland från 1754).

Den kommande boken planerades innehålla allt: en presentation av bygdens invångare – "från grottålder till atomålder", bygdens natur och kultur, socknens religiösa, sociala, kommunala och politiska utveckling samt samhällets moderna föreningsliv, kommunikationer och befolkningsförhållanden.

Västerfärnebo storkommun existerade 1952-71 och omfattade även Fläckebo och Karbenning.

Idén om en sockenbok kom mer lägligt än man kunnat ana. Vid samma tid beslutade riksdagen att avveckla de små sockenkommunerna på landsbygden, de med färre än 500 invånare och istället bilda ”storkommuner”. Västerfärnebo kom då att bilda storkommun tillsammans med Fläckebo och Karbenning. Boken kom därför att bli en sammanfattning över tider som varit, och som redaktören uttryckte sig i inledningen: "ett bestående minne över socknens månghundraåriga självstyre.”

1949 färdigställdes sockenfilmen ”Vi och vår socken”. Även i detta projekt hade Hjalmar Åhman varit drivande och genom hans kontakter anlitades Carl Mangård (1882-1953), andre huvudredaktör vid Vestmanlands läns tidning, som manusförfattare. När nu filmen var klar, hade det anspråkslösa ”seder-och-bruk-projeketet” utvecklats till att bli en omfattande sockenbeskrivning. Hjalmar Åhman, som också var ortsmeddelare till VLT, föreslog för Bokkommittén att vidtala Carl Mangård om den redaktionella rollen även till detta projekt. För att kunna trycka det mastiga materialet måste det redigeras och poleras för att få ge innehållet dess rätta lyft och briljans. De övriga ledamöterna i Bokkommittén gav sitt samtycke och och Carl Mangård kontaktades vilken välvilligt ställde upp som redaktör för boken som fick namnet ”Västerfärnebo – en sockenbeskrivning”.

Nu hade bokprojektet kommit så långt att det fanns en redaktör och nästintill obegränsat med material, men för att någon skulle orka läsa denna sammanställning, ansåg Mangård att boken måste förgyllas med bilder. Fotografer anlitades och man letade även fram gamla bilder för reproduktion. Men då detta hände i en tid utan tillgång till vare sig skanner eller photoshop så fick man lösa bildinfogningen på annat sätt.

Fägerblads klichéanstalt i Västerås visste på lösningen. Där tillverkades tryckplåtar för tryckning av bilderna. Dessa tryckplåtar finns idag bevarade i hembygdsföreningens arkiv.

Klichéer. Den 436 sidor tjocka sockenbeskrivningen försågs dessutom med över hundratalet bilder. Här ses bokens alla tryckplåtar.

Så återstod finansieringen. Intresset för det lilla anspråkslösa projektet att samla in bygdens seder och bruk hade tagit oanade höjder, men vem skulle bekosta tryckningen av en sådan bok? De första preliminära kostnadsberäkningarna uppgick till ca. 15 000 kr, men när boken väl var tryckt så uppgick räkningen till 

25 000 kr istället! Det motsvarar ungefär 436 000 kr i dagens penningvärde.

Karl Hellman (1890-1974), Bokkommitténs kassör.

Kommunalfullmäktige tog sitt ansvar, eftersom de hade beviljat projektet från början. Men hela kostnaden kunde de inte ta, utan man vädjade om bidrag från alla tänkbara håll. Den främste bidragsgivaren var Rotehållarnas besparingsfond, som bidrog med 3 000 kr, Västmanlands läns sparbank och Sala sparbank bidrog med 

1 000 kr vardera. Svenska Metallverken, Wirsbo bruk och Avesta Jernverk tillsköt 500 kr var samt nästan alla av ortens småföretag bidrog med mindre summor. När boken väl gick i tryck fanns det i Bokkommitténs kassa 10 000 kr (174 438 kr i dagens penningvärde). De resterande kostnaderna beräknades täckas av intäkterna från bokförsäljningen. Skulle det ändå finnas skulder kvar, lovade kommunen att tillskjuta detta.

Ursprungligen planerades boken att tryckas i 350-400 ex, men allteftersom intresset för boken ökade beslutades det utöka tryckningen i 1 500 exemplar, fördelat på tre prisklasser: häftad, klotband och halvfranskt band.

En bok, tre utföranden och prisklasser. 
Från vänster: häftad 10 kr, klotband 15 kr, halvfranskt band 20 kr. 

Boken lanserades i november 1951 och såldes av Bokkommitténs ordförande och kassör. Huruvida projektet gick land ekonomiskt är inte känt.

Syftet med boken sammanfattar redaktör Mangård i sin inledning: ”Vår förhoppning är att boken ska bli till nytta för befolkningen, ej minst vid hembygdsundervisningen för skolans högre klasser och därmed bidraga till befästandet av kärleken till fäderneärvd kultur och en god medborgarfostran, fotad på demokratiens grundvalar. Sker så, har den fyllt sin uppgift.”

Och det kan man väl konstatera att den har. Det skulle dröja 30 år innan nästa dokumentation av bygden åter blev aktuell. Idag finns minst sex andra historiska beskrivningar från Färnbo. Men fortfarande är det den nu drygt 70-åriga sockenbeskrivningen som främst används som det övergripande uppslagsverket i bygdens historia.

Småskolläraren Johan "Jo-Jo" Johansson

 

En av de verkliga lärarprofilerna i Västerfärnebo skolhistoria var småskolläraren Johan Johansson, "Jo-Jo" kallad. Hans lärargärning  kom att sträcka sig fyra generationer.

Johan Johansson, "Jo-Jo" (1846-1932).

Johan Johansson föddes den 5 september 1846 i Sör Salbo by. Hans föräldrar var Unge Jan Jansson (1816-1895) och Stina Persdotter (1805-1885) som drev ett litet jordbruk, men på grund av dålig lönsamhet tvingades fadern att avyttra verksamheten. Gården såldes och familjen fick bo kvar, på undantag, in i en liten stuga somlåg på landsvägskanten.

Den fattiga familjen försörjde sig med varjehanda sysslor och modern åtog sig att hålla skola i sitt hem och här visade Johan tidigt sitt stora läsintresse.

Kyrkoherde I A Nordblad (1801-1876)

Trots att folkskolan lagstadgades redan 1842 gick det trögt med införandet. Värst motstånd möttes på landsbygden där man tyckte att det var slöseri med billig arbetskraft. Men samma år fick Västerfärnebo en ny kyrkoherde, Ivar Alric Nordblad var av en annan åsikt. Han var en stor ivrare för folkbildning och skolgång.

I samband med 1862 års kommunreform infördes nya krav på hur skolfrågan skulle bedrivas i de nya kommunerna. I november 1862 utsågs det första Skolrådet i socknen och där beslutades det att: lärare till byskolorna skulle rekryteras från fjolårets konfirmander. ”En så enkel sak som ’att hålla skola’ kan väl vem som helst!”, resonerade man.

Gården Hanses i Hedåker, före 1914. Här bodde häradshövding Jan Hansson.

Johan Johansson var nu 15 år, konfirmerad och redo att ge sig ut i livet. Kring årsskiftet 1862-63 fick han plötsligt ett meddelande ifrån prostgården att prosten Nordblad önskade träffa honom. Lydigt gjorde han som prosten önskade och fick då veta vad det gällde: prosten ansåg att Johansson var ytterst lämplig som ”barnalärare”. Ett sådant erbjudande kunde man ju inte tacka nej till, men 15-åringen fick en veckas betänketid. 

En vecka senare kom en hästskjuts från prostgården till Sör Salbo för att hämta den nyutnämnda läraren. Därefter styrdes färden mot Hedåker och ett möte med häradshövding Jan Hansson (1806-1888) om införandet av en ambulerande byskola.

Johan Johansson 1868.

Men hur tänkte Skolrådet, egentligen? Hur skulle en 15-åring kunna bedriva undervisning i en klass där de äldsta eleverna var honom jämngammal? Och vad skulle han lära ut när han saknade både utbildning och erfarenhet? Jodå, utbildning skulle han få. Det skulle Skolrådet se till. En vecka som åhörare i Kyrkskolan må väl räcka!

Eftersom behovet var lika stort som motståndet så kom den nyinrättade byskolan att bedrivas i intensivläsning i treveckorsperioder, istället för hela terminer. På det viset gick inte bönderna miste om arbetskraft så långa tider åt gången.

Den ambulerande skolan alternerade mellan Hedåker och Västerbykil under åren 1863-64. Därefter förflyttades Johansson till Hedbo och Salbo där han alternerade fram till 1867.

Salbo skolstuga 1858-1882. I bakgrunden skymtar Wåhlgrens i Brunsala.
Stugan revs 1933.

I Sör Salbo inrymdes skolan i Johans barndomshem. Köket, som utgjorde själva skolsalen mätte 6x5 meter och här undervisades som mest 62 barn samtidigt! Hur alla dessa fick plats är en gåta, men det gick! Barnen satt på långbänkar kring långbord och skrivövningarna utfördes i sandlådor.

Salbo småskola 1906.

1873 infördes den fasta folkskolan, dvs. klasserna 3-4 i Salbo fjärding, skolgången var inte längre på den tiden. Problemet var bara att lärare för de senare klasserna saknades, en det var inga hinder för Johansson. Han verkligen brann för sina skolbarn och folkbildning och åtog sig att undervisa även större barnen. Därmed infördes periodläsning dvs. de två yngsta klasserna gick i skolan under sommarhalvåret, och de äldre klasserna under vintern.

Men detta blev alltför slitsamt för skollärare Johansson. Trots att han såg läraryrket som sitt kall och saknade egen familj, tvingades han till att avbryta sin lärargärning. Hade detta hänt i nutid kanske man hade bedömt det som utbrändhet – långt innan någon hade hört talas om någon vägg!

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.

Men Johan blev inte sysslolös för det. Hemma i Salbo fanns hans gamla föräldrar kvar i livet och som han hade omsorg om. Dessutom var inte lärarlönen något man blev rik på, endast 120 kr (motsvarar ca 7100 i dagens penningvärde), fritt husrum och vedbrand. Det var därför tvunget att ha någon sidoinkomst och Johan var kunnig i både möbelsnickare och glasmästare.

Salbo småskola byggd 1882, nedbrunnen 1923.

Under 1870-talet tog skolväsendet verkligen fart på allvar i Västerfärnebo. 1876 invigdes Salbo folkskola på Åsen och en ny lärare anställdes. Något år senare byggdes även en ny småskola. Därmed började det ordna upp sig med både lokaler och lästider vilket gjorde att Johan så återvände till läraryrket. I den nya skolformen införde ”Jo-Jo” som han kom att kallas, odlingslära på schemat.

"Jo-Jos" stuga i Sör Salbo.

Den fattiga uppväxten och den låga lönen gjorde ”Jo-Jo” till en god ekonom. Han levde mycket sparsamt. Hans intressen för att lära och spara för framtiden gick att kombinera och därför valdes han in i socknens första sparbankskommitté som bildades i mitten av 1880-talet. Där kom han att sitta kvar i 40 år.

Sedan modern gått ur tiden behövdes en hushållerska som kunde sköta hushållet. Den första hushållerskan var soldatänkan Sara Jansdotter (1839-1903). Hon följdes av Klara Matilda Liljeros (1879-1959), Augusta Sofia Jansson (1882-1966) och Johanna Matilda Lind (1875-1860).

När även fadern var död började Johan att tänka på sin egen ålderdom. Ett torparkontrakt på 49 år upprättades därför mellan skollärare Johan Johansson och hemmansägare Johan Wåhlgren (1835-1914) i Brunnsala, Sör Salbo. Den gamla skolstugan kom nu att förvandlas till ett måleri- och fönsterverkstad.

”Jo-Jo” var en mångbetrodd man. Förutom sina 47 år som lärare i Salbo – sex dagar i veckan – höll han även söndagsskola i sitt hem på söndagsmorgnarna. Därefter gick ”Jo-Jo” till kyrkan – varje söndag. På samma gång så hände det att han stannade till i någon gård som han passerade och frågade om de önskade sätta in en 50-öring på banken. I så fall kunde han ombesörja det.

Johan Johansson var även utsedd hjälppräst och anlitades ofta till nöddop eller när en avliden skulle ”läsas ut” ur stugan.

Västerfärnebokretsen av SAF på 1920-talet.

1909 gick ”Jo-Jo” i pension, men fortsatte att vikariera där så behövdes. Vid ett tillfälle kunde han konstatera för en flicka att han även haft hennes mormor i skolan!

Han deltog även aktivt i lärarmöten och konferenser både i och utom hembygden – en gång närvarade han vid Nordiska skolmötet i Köpenhamn, vilket han återberättade om på nästa möte med lokalavdelning av SAF (Sveriges Allmänna Folkskollärarförening). Där diskuterades skolans utveckling och gavs även möjlighet till återblickar, något som ”Jo-Jo” verkligen visste något om.

Protokoll fört vid ett av hembygdsföreningens första möten, renskrivet av "Jo-Jo".

1915 bildades Västerfärnebo Hembygdsförening på initiativ av folkskollärare P. A. Rosenius som också blev dess sekreterare, med ”Jo-Jo” som vice sekreterare. Hans skrivkunnighet var eftertraktad och han anlitades ofta att sitta sekreterare på möten och stämmor vilket han gärna gjorde. Han åtog sig även renskrivning av redan skrivna protokoll.

Trots att ”Jo-Jo” bodde på ofri grund och inte ägde någon egen mark var han självskriven på bystämmorna i Sör Salbo – som sekreterare, förstås. Men alldeles fel var det inte heller, ”Jo-Jo” hade en ko till vilken han behövde samla hö till och för det ”arrenderade” han byns dikeskanter som han slog med lie och torkade på hässja. För det betalade han 25 öre till bykassan.

Anteckningar och manuskript efter "Jo-Jo" finns bevarade i hembygdsföreningens arkiv.

I september 1926 fyllde ”Jo-Jo” 80 år. Då uppvaktades han i sitt hem av forna elever, grannar och vänner. Enligt ett tidningsreferat bjöd han på kaffe med dopp, men undanbad sig presenter. Trots det överlämnade bygdens lärarkrets en korgstol. 1929 utsågs han till hedersmedlem i lokalavdelningen av SAF.

Efter ett långt och innehållsrikt liv insomnade Johan ”Jo-Jo” Johansson den 15 januari 1932, stilla i sitt hem. Han var då 84 år gammal.

2022. Så här ser "Jo-Jos" stuga ut idag.

Mors Dag

 

”Mors dag. Vilken vacker tanke! En dag ägnad henne, som varje minut är färdig att offra allt för sina barn, en fattig dag som betalning för ett helt livs omsorger.” Så inleds instruktionerna för firandet av Mors Dag, från 1920.

Mors Dag 1936

Traditionen att fira Mors Dag uppstod i Philadelphia 1905 på initiativ av amerikanskan Anna Jarvis (1864-1948). Hon ville hedra minnet av sin mor, Ann Jarvis (1832-1905), som ömt vårdat sårade soldater under det amerikanska inbördeskriget. Dessutom hade modern bildat Mothers Day’s Work Club för att uppmärksamma kunskapen om allmänna hälsofrågor. Därav föddes idén att instifta en särskild dag för att hedra alla mödrar, som Anna Jarvis menade att ”en mor har gjort mer än någon annan för dig”. Mors Dag firades första gången den 10 maj 1908 och seden spreds snabbt i i övriga USA där den redan 1914 utsågs till officiell helgdag.

Till Europa kom morsdagsfirandet först till Storbritannien i slutet av Första världskriget och spred sig vidare till Skandinavien. I Sverige firades Mors Dag första gången 1919 på initiativ av Cecilia Bååth-Holmberg.

Författarinnan Cecilia Bååth-Holmberg (1857-1920) är kanske mest känd för den svenska översättningen av den danska psalmen "Härlig är jorden". Hon var gift med den förste rektorn vid Tärna folkhögskola (U-län), Teodor Holmberg (1853-1935),  och tillsammans hade makarna Holmberg ett brinnande intresse för folkbildning och folkuppfostran. 1881 inrättades på skolan en kvinnlig avdelning som Cecilia ensam förestod och 1907 skapade hon på eget initiativ en husmodersskola. Makarna Holmberg var verksamma vid Tärna folkhögskola åren 1876-1912.

Instruktionshäfte från 1920

I Sverige behövs det tydliga instruktioner när nya seder tas i bruk. 1920, året efter det första firandet av Mors Dag, gav Cecilia Bååth-Holmberg ut ett häfte ”MORS DAG” med förslag på uppvaktningar till mor. De inledande anvisningarna har blivit en klassiker:

För att den nya traditionen verkligen skulle få fäste i samhället uppmanades folkrörelserna att sprida och delta i firandet. 1921 trycktes sången ”Mor, lilla mor, vem är väl som du?” för första gången. Ursprungligen är det en dikt av Astrid Gullstrand och tonsatt av Ellen Heijkorn och den lanserades  i Svensk söndagsskolsångbok under rubriken Mors dag. Den kom sedan att bli insjungen på skiva av bl. a. Lapp-Lisa.

Firandet av Mors Dag kunde även arrangeras utanför hemmet. I frikyrkor eller föreningar ordnades samkväm där alla mödrar var hedersgäster och hyllningar av olika slag framfördes. För att ge en fingervisning om hur morsdagsfirandet skulle gå till, trycktes särskilda Morsdagshäften som gavs ut att ”läsa i hem och skola”. Här fanns alla tänkbara förslag, beroende på hur avancerad uppvaktning man önskade. Dikter och noveller med tydlig modersanknytning hör till de enklare inslagen medan pjäser med rekvisita och scenkostymer hör till de mer ambitiösa.

NTO-lokalen i Västerbykil.

År 2021 fick Västerfärnebo Hembygdsförening emotta en samling sådana häften, utgivna utgivna mellan 1929-38 och kommer ursprungligen från studiecirkelledaren och entusiasten Hjalmar Åhman (1899-1980). Han var med och bildade det lokala studietemplet Decemberblomman och utvecklade därigenom ett nära samarbete med Tärna folkhögskola. Även om detta samarbete uppstod långt efter makarna Holmbergs tid på skolan så fanns säkert spåren kvar efter dem och Mors Dag var väl ett spår om något! Därför kom Mors Dag – genom studietemplets samarbete med Tärna folkhögskola och Hjalmar Åhmans aldrig sinande engagemang – att introduceras i Västerbykil redan under 1920-talet. Här fanns en bygd och en vilja att hänga med i tiden.

Mors Dag 1938