tisdag 20 mars 2018

Mormor Milda 120 år


I söndags, den 18 mars, var det 120 år sedan min mormors mor Milda Kohlén föddes. Det här är berättelsen om en kvinna som gav livet åt sju barn och såg arbete som sin främsta livsuppgift.



Alltid för händer. Milda stickar strumpor 1958.


Den här historien tar sin början på hösten 1896 då den 24-årige drängen Gottfrid Andersson flyttade in hos torparen Carl Fredrik Kättström (1827-1918). Som torpare var Carl Fredrik och hans hustru Johanna Andersdotter (1824-1905) skyldiga att årligen utföra ett antal dagsverken vid Kättsta Gård, men eftersom makarna nu var i 70-årsåldern började det bli svårt för dem att uppfylla kraven de hade. Kättströms hade endast en dotter, Hanna. Hon var fortfarande ogift och bodde kvar hemma för att vara föräldrarna behjälplig, men visst vore det bra om hon gifte sig så att någon kunde ta över torpet?

Den nye drängen visade sig vara en god tillgång i det Kättströmska hemmet. Han var ung och stark, arbetsvillig och det stod inte på förrän han och Hanna bildat parti. Den 27 november 1897, strax före drängens 25-årsdag stod bröllopet mellan Gottfrid Andersson och den 17 år äldre Hanna Kättström (1855-1930).


Hos fotografen. Milda Andersson vid fotograf Grellstrand i Sala, omkring år 1900.



På vintern 1897-98 gick familjen Kättström/Andersson i spänd förväntan. Den 43-åriga Hanna väntade barn, och den 18 mars nedkom hon med en flicka som döptes till Milda Lovisa.

Milda var en efterlängtad dotter som älskades av alla i familjen från första stund och blev morföräldrarnas ögonsten. Mormor Johanna gick ur tiden redan 1905, men morfar Carl Fredrik och Milda utvecklade starka band. Moster Margit (1924-2013) mindes hur det berättades om hur morfar Carl Fredrik i 80-årsåldern, lärde Milda att åka skridskor.



Harakers kyrkskola i början av 1900-talet. Någon av flickorna heter Milda Andersson.


1903 började Milda i Harakers kyrkskola och barndomen avslutades med konfirmation i Harakers kyrka 1912. Därefter blev hon likt sin mor, kvar hemma som hjälp till sina föräldrar. Gottfrid var nu i sin krafts dagar, 40 år fyllda, medan Hanna närmade sig de sextio.



Familjen i Brotorp. Gottfrid, Milda och Hanna Andersson.


I grannskapet till Brotorp fanns bygdens stora begivenhet – IOGT-lokalen i Ulvsta. Den var alldeles nybyggd och verksamheten var både stor och omfattande. Här ordnades det varierande aktiviteter som ortsbefolkningen aktivt deltog i, så även familjen Andersson.

Vid samma tid som Milda konfirmerades, etablerade sig en ny familj i Haraker: Kohléns i Hasselbäck. Familjen bestod av tre söner och en dotter, alla ungefär i ålder med Milda. Ganska snart mötte Milda den yngste av bröderna  – Henrik som med tiden skulle bli hennes make.


Äkta makar. Milda och Henrik vigdes den 2 december 1917.


De nygifta flyttade in hos Mildas föräldrar i Brotorp där även Mildas morfar, Carl Fredrik Kättström bodde kvar tills han gick ur tiden i augusti 1918, 90 år gammal.

Brotorp, som tidigare varit ett torp under Kättsta gård, friköptes av Mildas far omkring år 1912. Gottfrid som övertagit torpet efter sin svärfar upphöjdes nu till ”hemmansägare”, men trots att torpet nu räknades som en mindre bondgård var den alltför liten för att föda en växande familj. 

På våren 1920 flyttade därför Milda och Henrik med döttrarna Aina och Alice till Surahammar (U-län) där Henrik arbetade som snickare på Surahammars bruk.

I september 1921 gick flyttlasset på nytt, denna gång till Kila (U-län). Här hade Mildas far köpt en liten egendom i byn Öster Tullsta.



Öster Tullsta.


Det hus som familjen Kohlén nu flyttade in i var en rymlig och välventilerad byggnad. Gammalt och dragit, men trots det hade det stora köket moderna finesser! Gårdens förre ägare hade varit slaktare med verksamheten förlagd i köket. För att slippa bära in allt vatten hade man grävt en vattenledning in till köket och med hjälp av en handpump på väggen fick nu Milda in sitt diskvatten utan att behöva gå ut!

Att Gottfrid sökte sig till just Kila är kanske ingen slump. I ett torp under Limsta gård bodde Gottfrids gamla mor, Karolina Andersson. Vid mitten av 1920-talet klarade hon inte sig själv längre utan flyttade hem till familjen Andersson/Kohlén. Här avled hon i januari 1928, 80 år gammal.

Mildas främsta uppgift i livet blev att vårda och ta hand om sina nära och kära. Det kan kännas märkligt för en nutidsmänniska att låta en far- eller morförälder flytta in hos sig på sin ålderdom men för Milda var det helt naturligt. Hon hade växt upp tillsammans med sin morfar och att ta hand om sin gamla farmor var därför självklart!



Syskonen Kohlén 1941. Stående från vänster: Artur, Gertrud, Ingvar, Märta, Margit. 
Sittande från vänster: Alice, Aina.


Vid sidan av åldringsvård och barnuppfostran skulle hon dessutom sköta hushållet, baka och laga mat, sy och laga kläder. Hur hann hon med allt??! Allteftersom barnen växte upp fostrades de i samma anda, att alltid ha något för händer!

Några fritidsproblem hade hon inte eftersom det inte blev någon tid över, men Milda gick med i Kila SLKF-avdelning (nuv. Centerkvinnorna) och som pensionärer gick hon och Henrik med i Tärna PRO där Milda utsågs till sekreterare. 1957 tilldelades hon Hushållningssällskapets medalj för sin ”husmoderliga gärning”.



Milda varpar. (1965)

Något som Hushållningsnämnden särskilt fastnade för när de nominerade henne var hur hon trots skötsel av en stor barnaskara och lantbruk hade hunnit med att odla och bereda lin på traditionellt vis. Vävning och handarbete i alla dess former var Mildas största intresse, i synnerhet i fråga om linberedning. Alla de sju barnen utrustade hon med hemvävda lakan och linnehanddukar. Vilken prestation!

Arbete, arbete och åter arbete – så såg livet ut för Milda Kohlén. Fick hon en stund över, vad hon kallade ”semester”, satte hon sig en stund med virkningen eller klippte mattrasor! Sedan barnen flugit ur boet blev tillvaron lite lugnare för Milda och Henrik, men hon hade fortfarande omsorgen om sin gamle far. Gottfrid bodde kvar hos dotter och måg tills han avled 1961, 88 år gammal. Han hade då varit änkeman i 30 år.


Vid spinnrocken. Här ses Milda spinna lin på Vallby friluftsmuseum i Västerås.


Efter att hon uppmärksammades i samband med husmorsmedaljen började ett nytt kapitel i Mildas liv, hennes kunskap om linberedningens många moment gjorde henne intressant för hemslöjdsrörelsen. I ett tidningsreportage från 1961 berättar Milda att hon alltid haft linodling, ända sedan barndomen. Att så och bereda lin var alltså medfödd kunskap det hon inte visste om linberedning var inte värt att veta!  Hennes kunnande blev en levande länk till det förgångna och hon engagerades till hembygdsgården i Kila, till Väsby kungsgård i Sala (där hon och Henrik också hade en linåker) och på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Det som gjorde henne särskilt unik var att hon kunde den svåra konsten att spinna lin till ett jämt garn  utan 'snevor', som hon sa.



Tyskebo.


Sedan gården övertagits av sonen Ingvar 1964, flyttade makarna till Tyskebo, en dryg kilometer från Tullsta och här fick makarna ett trivsamt pensionärsboende.

Mot slutet av sitt liv så visade Milda prov på den verkliga konstnär hon var. Som en sammanfattning av sitt liv, sitt kunnande och noggrannhet färdigställde hon ett konstverk som togs emot som en kärleksförklaring till Kila-bygden, den trakt som varit hennes hembygd i 50 år. Efter en omfattande renovering återinvigdes Kila kyrka i februari 1970 och samtidigt överlämnades Mildas sista storverk – två altardukar av lin. Linet hade hon själv odlat och berett, spunnit och vävt. Vidare hade hon broderat på dukarna och runt om hade hon smyckat dem med spetsar som hon virkat efter egenkomponerat mönster. Fantastiskt!

Plötsligt avtog krafterna för Milda och på sommaren 1970 flyttade makarna en sista gång, till ålderdomshemmet Lindgården i Kila. Efter ett långt liv fyllt av arbete, insomnade Milda lugnt och stilla den 2 december 1970, 72 år gammal – på dagen 53 år sedan hon stod brud i Haraker.



 

söndag 4 mars 2018

Mordet på Fix Anders


Det är spännande det här, att ha en lokalhistorieinriktad blogg. På hembygdsföreningens senaste styrelsemöte presenterades ett häfte om en händelse i 1800-talets Salbohed. Historien har sammanställts av Håkan Gelin i Borlänge och en del uppgifter har han hämtat från min blogg!




Marketenteri på det gamla Salbohed.


Den här historiens huvudperson hette Johannes Eklund och var född 1868 i Norr Hörende men blev tidigt föräldralös och växte upp som fosterbarn hos traktens bönder.

Från och med 1891 tituleras den nu 28-årige Johannes Eklund som "lös dräng" i kyrkboken. Att vara ”lös dräng" eller piga innebar att man var en arbetskraft utan kontrakt och kunde hugga i där det så behövdes.

Nåväl, den "löse drängen" Eklund arbetade började nu som hjälpdräng hos Fix Anders Olsson på Åsen, Norr Salbo och under övningsperioderna  arbetade han som marketenteribiträde vid regementet på Salbohed.

Fix Anders var en inflyttad dalkarl ifrån Äppelbo (W-län) och försörjde sig som gårdfarihandlare. Tillsammans med sin familj hade han flyttat till Västerfärnebo 1890 och att han sökte sig till dessa trakter berodde dels på att han deltagit i militärövningar på Salbohed och dessutom hade han en bror på orten sedan tidigare – Fix Per Olsson-Dalberg.

I början av oktober 1892 påträffades något märkligt i ett dike i ett avloppsdike på regementsområdet vid Salbohed. I leran hittades nämligen en hand! Och inte nog med det, under lera och gräs fanns en ihjälhuggen man – Fix Anders Olsson!!

Snart nog utpekades marketenteribiträdet Johannes Eklund som gärningsman och redan efter en vecka hade han erkänt alltihop.

Mordet blev en stor nyhet och uppmärksammades i tidningarna. I tidningen ”Dalpilen” från den 14 oktober 1892 står att läsa (här återgivet med modern stavning):

”Motivet för sin handling uppgiver E. [Eklund] vara dels av fruktan att Olsson skulle döda honom, dels medömkan med hustrun, som vore illa behandlad. Hon hade till E. en gång yttrat att när hon gick till sängs, vore det med en tanke som att hon skulle gå till döden.”

Fix Anders var sinnessvag, en egenskap han ansåg vara till fördel då han hotade Eklund. Han menade att han skulle kunna ta livet av Eklund utan att bli straffad, eftersom han inte var vid sina sinnens fulla bruk.

Som tidigare nämnts så var Anna Persdotter (Fix Anders hustru) rädd för honom, inte minst då han var drucken eftersom han hade ett dåligt ölsinne. När Fix Anders var full blev han även svartsjuk på hustrun, som han trodde hade en relation med Eklund.

Vid ett tillfälle hade Eklund tillsammans med Anna Persdotter hämtat Fix Anders vid hospitalet i Sala. Fix Anders hade då varit drucken men märkte hur hustrun och Eklund kastat hemliga blickar på varandra, något som han tolkade som en relation.

Under förhören erkände Eklund att de sänt varandra hemliga blickar, men endast med innebörden: ”nu är han full igen!” Eklund blev för dessa blickar hotad till livet, men istället beslutade han sig för att förekomma Fix Anders.

Klockan nio på kvällen, den 22 september gick Eklund ut. Fix Anders var på utfärd och väntades att komma hem senare under kvällen. Eklund satte sig i ett uthus för att invänta Fix Anders. Han behövde inte vänta länge förrän han hörde Fix Anders komma visslande. Eklund tänkte då: ”kommer han hem så kommer han att leva lika tokigt som vanligt, så det är nog bäst att jag passar tillfället och röjer undan honom”.

Ur Dalpilen 1892-10-14: 
”Eklund tog därför upp en sten och gick honom till mötes. Olsson som märkte att någon komma emot sig, frågade vem det var, men istället för svar gav E. honom ett starkt slag i huvudet, som träffade ögat. Olsson som av slaget föll till marken, erhöll därpå ytterligare av stenen två slag i huvudet.”

Nu insåg Eklund att han inte skulle lyckas slå ihjäl Olsson – här behövdes skarpare vapen. Därför tog han fram sin kniv och högg offret i halsen. Då reste sig Fix Anders upp och frågade: ”Vad tänker ni på?” Eklund svarade inte utan gav honom ytterligare två hugg och så var Fix Anders död.



Salbohed 1888. Delförstoring av karta över regementsområdet. Vägen som går från bildens överkant till nedre är  länsväg 771. Den stora röda markeringen i bildens högerkant är "Lasarettet".


Nu återstod det värsta – att gömma liket och utplåna alla spår. Kniven, mordvapnet, kastade han bort i en skyttegrav och liket släpade han till ett avloppsdike strax intill. På grund av att Fix Anders var ovanligt grov och tung orkade inte Eklund dra den döda kroppen längre än ca. 500 meter från landsvägen.

Vid "Lasarettet" fanns en spade som han hämtade för att kunna gräva ned liket. Sedan han gjort det, ställde han tillbaka spaden och tvättade av sig blod och smuts i Lasarettets brunn och gick hem utan någon sett honom.




"Lasarettet" fanns kvar till 1940-talet.



Under hösten 1892 hölls flera förhör och slutligen föll domen. Johannes Eklund dömdes till livstids straffarbete ”samt förlust för alltid af medborgerligt förtroende”. Även Fix Anders hustru, Anna Persdotter, misstänktes som medbrottsling, men frikändes med upprättelse om att ”när saken nu vore utredd, inga mistankar behöfte hvila på henne”.

Johannes Eklund överklagade domen till hovrätten, men Svea Hovrätt gick på häradsrättens beslut och fastställde domen den 28 december 1892. Den 1 februari 1893 intogs så Johannes Eklund på Långholmens centralfängelse.


Efter 20 år på Långholmen ansökte Eklund om nåd hos Kungl. Maj:t för att förkorta sitt straff. Eklund sågs som en mönsterfånge och beviljades därför sin nådeansökan och i juni 1913 är han åter en fri man.

Som frigiven flyttade han hem till sin syster Anna Matilda Eklund som var sömmerska och handelsföreståndare i Lima (W-län). Här började Johannes nu som skrädderiarbetare och lärde sig till skräddare så småningom. Efter ett flertal flyttningar hamnade syskonen Eklund till slut i Hille församling (X-län). 

1934 avled skräddaren Johannes Eklund i sviterna efter en hjärnblödning, 66 år gammal. Systern Anna Matilda levde till 1957, 87 år gammal.


lördag 27 januari 2018

Jordbruksaposteln P. J. Rösiö


Ända sedan Västerfärnebo hembygdsförening bildades 1915 har syftet varit att insamla intressanta föremål och handlingar med anknytning till bygden från både förr och nu. Samlingarna utökas ständigt och här kommer nu ett smakprov på vad som tillkommit under 2017.




På kyrktorget. Denna bild är tagen då P. J. Rösiö besökte Västerfärnebo i början av 1900-talet.
525 personer deltog i mötet!



Efter Bengt Vangbo (1932-2017) har hembygdsföreningen fått mottaga detta fotografi minnesboken ”P. J. Rösiö och hans verksamhet”.

Men vad är det för folksamling och vem var P. J. Rösiö?


Per Jönson Rösiö var född 1861 i Jämshögs församling (K-län) och kom att gå till historien som ”jordbrukets apostel”. Tidigt väcktes hans stora läsintresse och han fick chansen att studera vidare, först vid Norrköpings handelsinstitut och senare vid Trelleborgs privata landtbruksskola där han avgick med högsta betyg i alla ämnen.

1886 återvände han till sin hembygd och övertog arrendet av sin fädernegård – Rösjögården. Gården var hårt nedsliten och alla ekonomiska tillgångar tömdes. Hur skulle detta gå? Jo, tack vare sitt stora studieintresse fann han på lösningen!


P. J. Rösiö hade läst och studerat om Sveriges lantbrukare och kommit fram till att 90 % av Sveriges lantbrukare räknades som småbönder och att de små jordbruken inte lönade sig. För att utveckla de små jordbruken startades 1888 en ”Rösjö privata lantbruksskola” med två elever. Här undervisades eleverna i praktiska och moderna lösningar för jordbruket.

Per Jönson Rösiö (1861 - 1935)


Intresset för skolan och dess syfte ökade och på grund av allt som Rösiö läste in för att undervisa, kunde han modernisera och effektivisera gården. På sex år lyckades han tredubbla skörden, införa maskiner i arbetet och utöka djurbesättningen – från 14 till 40 mjölkkor! Men att driva skola var alltför kostsamt och 1892 tvingades han lämna Rösjögården för att kunna behålla skolan. Både han och skolan flyttade nu till Stockholm.

Här hade han tänkt sig att fortsätta driva skolan, men förgäves. Här saknades naturligt elevunderlag, och endast en elev sökte till första kursen. Istället satsade nu Rösiö på att skriva för tidningarna om lantbruksutveckling. Krönikorna blev snabbt populära och antalet tidningsprenumeranter ökade kraftigt.

Rösiös krönikor får anses vara en bidragande orsak till dagens lantbrukstidskrifter. Den första, ”Jordbrukarens tidning” startades 1891, följdes sedan av ”Lille jordbrukaren” som helt levde av Rösiös upplysning och agitation.

På hösten 1893 flyttade Rösiö till Ramsjöholms gods, tre mil norr om Jönköping. Här fann han lämpliga lokaler och annonserade ut om skolans vinterkurs. Rösiö, som gjort sig känd genom tidningarna, lockade nu elever från hela landet och till vinterkursen 1893-94 anslöt sig 16 elever. Nu blev det genast fart på skolan, som nu bytte namn till Nordiska lantbruksskolan.

1895 infördes separat kurs för småbrukare. Den varade i två veckor och lockade första gången endast två deltagare men ökade snabbt i antal. 1904 hade antalet vuxit till 330! Även lantbrukets kvinnor behövde utvecklas och därför startades kurser för kvinnor om lantbruket, hushållet och hälsovård.

Och – som om inte detta vore nog – startade han sina föredragsturnéer! När Rösiö kom ut i bygderna var uppslutningen tota, se bara bilden här ovan! Oavsett årstid eller tid på dygnet lockade föreläsningarna alltid fulla hus och föredraget kunde vara allt mellan fyra till tio timmar. 1898-1910 genomfördes 222 kurser och 1 680 föredrag inför totalt 202 800 åhörare!


Per Jönson Rösiö drev Nordiska lantbruksskolan fram till 1929 då den lades ned. Själv levde han till 1935 då han avled efter ett långt och innehållsrikt liv för svenskt lantbruk. Han tilldelades den kungliga medaljen Illis Quorum för sin samhällsutvecklande gärning. 


Vintern 1919-20 studerade Bengt Vangbos far, Emanuel Johansson vid denna skola och troligen närvarade Bengts farfar, Anders-Hans Viktor (1869-1946) vid föredraget i Västerfärnebo kyrka. 



Emanuel Johansson "Anders-Hans Manne" (1900-1993), elev vid Nordiska lantbruksskolan 1919-20.


fredag 29 december 2017

Skräddare C A Ågren 150 år


På Annandag jul, den 26 december, var det 150 år sedan min farmors far Carl Alexander Ågren föddes. Därför kommer här hans livsberättelse.



Carl och Augusta Ågren. Bilden är ett målat fotografi.


Carl Alexander föddes som nummer två i en syskonskara som skulle bli sex, i soldattorpet på Grimle ägor i Vittinge församling (C-län) där fadern var indelt soldat. Föräldrara hette Karl August Sågström-Grimfeldt och Christina Andersdotter. Familjen var religiös och i kyrkboken noterade prästen ”Mormon 1869”.


Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga är det officiella namnet på den religion som i folkmun brukar kallas mormonism och medlemmarna benämns mormoner. Mormonkyrkan har sitt ursprung i 1830-talets USA och den första svenska mormonförsamlingen bildades i Gävle på 1850-talet. Förbudet mot religiösa sammankomster utan präst under allmän gudstjänsttid (konventikelplakatet) avskaffades 1868, men mötet fick inte hållas för nära kyrkan så att ”de störde ordningen”.

För medlemmar av Mormonkyrkan är det viktigt att söka sina rötter och förrätta ställföreträdande dop över sina döda förfäder som inte haft möjlighet att bli kristna. I och med att utvandrade svenskar anslöt sig till Mormonerna i USA väcktes intresset för de svenska kyrkböckerna där man kunde finna sina rötter ända tillbaka till till 1600-talet! Därför började amerikanska mormonkyrkan redan på 1940-talet att mikrofilma de svenska kyrkböckerna och det är upprinnelsen till dagens digitala släktforskartjänster som ArkivDigital, Ancestry, My Heritage mfl. 


Nåväl, åter till historien om skräddare Ågren.
Fadern, Karl August Grimfeldt, avancerade inom det militära och utnämndes 1878 till korpral. Året därpå, 1879, flyttade familjen till Östervåla församling (C-län) där Carl August nu blev soldat för Brunnsbo rote och fick soldatnamnet Ågren istället.


1886 hade Karl August fått nog av livet som soldat och begärde avsked. Därmed tvingades familjen att flytta igen, denna gång till Huddunge (C-län). På Lagbo ägor flyttade de in i en stuga där fadern satsade på en ny karriär som skräddare.

Efter endast ett år på Lagbo ägor var det åter dags att flytta. Trots de torftiga omständigheterna saknade Karl August soldatlivet och dess övningar. Så i oktober 1887 gick flyttlasset till Kungl. Westmanlands Regemente på Salbohed (U-län).



På Salbohed.



Men vaktmästarrollen motsvarade nog inte Karl Augusts förväntningar så ganska snart återgick han till sin tidigare verksamhet som skräddare. Nu hade även sönerna blivit stora nog att introduceras i skräddaryrket alla fem söner blev med tiden skräddare. Skräddare Karl August Ågren med sina söner kom nu att flitigt anlitas av regementet. Men det blev trångt att både ha ett hem och skrädderiverksamhet i den lilla vaktmästarbostaden. Då kom lösningen!


Soldat Gråberg på Sunnanåkers ägor, blev 1889 stamanställd på regementet. Eftersom han var ensamstående erbjöd han att familjen Ågren kunde få flytta in hos honom istället då han, på grund av sin tjänst, inte vistades hemma så ofta. Och så fick det bli.

In i Gråbergs stuga flyttade nu Karl August och Christina med barnen Carl, Arvid, Gustaf, Jenny och Ernst. Hem från Stockholm flyttade nu även den äldste sonen Amandus, tillsammans med sin hustru och en omfattande skrädderirörelse startades upp som var verksam i några år.


Carls föräldrar. Skräddare Karl August Ågren med makan Christina.


Som tidigare nämnts var familjen Ågren religiöst intresserade. I Västerfärnebo fanns inga mormoner men väl andra frikyrkoförsamlingar som växte sig allt starkare i bygden. Missionshus och baptistkapell fanns i kyrktrakten men församlingarna höll möten runtikring i hela socknen och där inget bönhus fanns upplät medlemmarna sina egna hem till sammankomsterna. Ett sådant hem var Palmbergs i Hebo.

När det ordnades bönemöten i Palmbergs lockades mycket folk från intilliggande byar. Alla var kanske inte intresserade av att höra Guds Ord, men bönemötet blev en träffpunkt och ett avbrott från vardagens arbete. Hit gick även familjen Ågren och HÄR mötte Carl sitt livs stora kärlek – Augusta Bergvall.



Palmbergs i Hebo. I övervåningen fanns en sal som hyrdes av missionsförsamlingen under 40 års tid. Gården kallas numer för Grafströms.


Augusta Bergvall var vid den här tiden 16 år gammal och ganska snart stod det klart att hon och den fem år äldre Carl blivit ett par. På våren 1891 visades det också, genom att Augusta väntade deras första barn. Nu blev det genast bråttom! Carl och Augusta var inte gifta än och att föda barn utom äktenskapet var en skam som inte bara drabbade föräldrarna utan även den närmaste familjen. Man förberedde allt inför både lysning och bröllop men – barnet hann före!

Den 4 september nedkom Augusta med ett välskapt gossebarn. All lycka över den nya familjemedlemmen sotades av att han var född utom äktenskapet! Men, ingen regel utan undantag. Eftersom bröllopsplanerna var så långt framskridna, kunde gossen skonas från den nedvärderande benämningen ”oäkta”. Istället noterade prästen att barnet var ”son till skräddaresonen C A Ågren och hans fästeqvinna Augusta Maria Bergvall”.

Gossen döptes till Karl Rikhard och två månader efter hans födelse, den 7 november stod bröllopet mellan Carl och Augusta. 1893 var Augusta åter gravid, men dessvärre var flickan död redan vid födseln.

På hösten samma år flyttade familjen hem till Augustas gamle far, Jan Larsson i Hebo. Här bodde de ett år innan Carls svärfar sålde gården och byggde sig en stuga på Hebo ägor, Johannesberg. Hit flyttade svärfadern med sina två hemmavarande barn Johan och Amanda, samt familjen Carl Ågren. Carls och Augustas familj hade nu utökas med dottern Elna (1894-1980) och 1896 föddes dottern Anny (1896-1957).



Viggbo. Carl och Augusta Ågren tillsammans med döttrarna Ester, Märta och Ruth framför stugan i Viggbo.


Skräddare Carl Ågren hade nu arbetat upp en egen verksamhet, men saknade kundkrets. I norra Västerfärnebo var en annan skräddare verksam, Magnus Moberg (1870-1896). På sommaren 1896 avled han till följd av en karbunkel och han efterlämnade hustru och två små barn. Sedan familjeförsörjaren avlidit tvingades änkan att överge torpet i Viggbo och flytta hem till sin mor i Norr Salbo.

Det gamla talesättet ”den enes död, den andres bröd” passar väl in i detta sammanhang. För att en skräddare skulle ha en chans att överleva på sitt yrke, fick det inte vara tätt mellan skräddarna. I och med att Moberg gick ur tiden blev hans upptagningsområde ”ledigt” vilket passade Carl Ågren perfekt!

Nu följde några år av hårt arbete för den växande familjen. Tiden mellan 1899-1919 föddes barnen Sigrid, Jenny, John, Herbert, Bertil, Ester, Märta och Ruth.



Familjen Ågren, Viggbo.


En skräddare i början av 1900-talet blev inte rik på sin verksamhet. De små inkomsterna räckte knappt för att föda den växande familjen. Carl, tillsammans med sönerna fiskade en hel del i de närliggande sjöarna och för att dryga ut hushållskassan sålde man de finaste gäddorna i granngårdarna.

1916, mitt under brinnande världskrig, gick Viggbo-bönderna Axel Törnkvist och August Bergvall ihop med August Olsson i Lungbo för att investera i modern teknik. Man installerade en turbin i bäcken som skulle förse de tre bondgårdarna med elektriskt ljus. En skräddare är också i behov av bra ljus för att kunna arbeta, men skräddare Ågren saknade ekonomiska möjligheter att kunna delta i detta projekt.

Vid den här tiden fanns det fisk även i bäcken, vilken ibland kunde fastna i turbinen och det elektriska ljuset slocknade. Därför behövdes en jourhavande maskinist som snabbt kunde åtgärda problemet och till att sköta denna syssla utsågs Carl Ågren. Dessvärre ett oavlönat hedersuppdrag. Men, istället för pengar så FICK även skräddarn en ledning indragen till sig och elektriskt ljus över skräddarbordet!



Familjen Ågren ca. 1942

Barnen växte upp och gav sig iväg för att söka arbete, gifte sig och bildade familj. De elva barnen begåvade föräldrarna med totalt 26 barnbarn. Allt såg ut att bli till det bästa, men i mitten av 1920-talet kom dottern Jenny (1901-1957) hem efter att ha blivit sjuk. Inom ett par år blev hon helt förlamad och miste talförmågan. Under resten av sitt liv vårdades hon hemma hos sina föräldrar av storasyster Anny.

Efter ett långt och strävsamt liv insomnade skräddare Carl Alexander Ågren den 30 augusti 1947, 79 år gammal.



Skräddarsax. Skräddar-Ågrens sax finns fortfarande bevarad.


lördag 9 december 2017

Bröllopet i Haraker


Den 2 december var det 100 år sedan min mormors föräldrar, Milda och Henrik Kohlén gifte sig. De gifte sig unga och fick ett långt liv tillsammans.



2 december 1917.


Den här kärlekssagan tar sin början omkring 1912 i godtemplarlokalen i Ulvsta. 

Likt så många andra landsbygdssocknar hade nykterhetsrörelsen nått till Haraker. Att engagera sig i någon sorts förening låg i tiden och ortsbefolkningen anslöt sig till de folkrörelser som kom till just deras trakt. Oavsett om det var den frikyrkliga, nyktra eller fackliga organisationen så ville de allra flesta vara med, det blev ett sätt att umgås. 1884 bildades logen ”IOGT no. 903 Hoppets stjärna” och 1910 beslutade man sig för att uppföra ett ordenshus. En tomt i Ulvsta förvärvades och föreningen köpte in en större timmerbyggnad från Gussjö i Fläckebo socken. Den plockades ned, kördes hem till Ulvsta och stod färdig att tas i bruk på höstkanten 1910. Den nya lokalen blev den naturliga träffpunkten för bygdens föreningsliv och aktiviteter.




Godtemplarlokalen. Så här såg lokalen i Ulvsta ut då Milda och Henrik träffades. 
Byggnaden finns kvar men är idag privatbostad.


Två kilometer söder om godtemplarlokalen ligger Hasselbäck. Där inflyttade i april 1912 en familj som bestod av jordbruksarrendator Bernhard Kohlén, hans hustru Mina och barnen Anton, Arvid, Henrik och Berna. Den yngste av sönerna, Henrik, var 15 år och sökte sig till det enda nöje som fanns i byn – godtemplarlogen.




Förlovningsfoto. Henrik vid fotografen 1916.


En halv kilometer norr om den nybyggda lokalen ligger hemmanet Brotorp. Där bodde hemmansägare Gottfrid Andersson med sin hustru Johanna och deras dotter Milda, som på pingsten 1912 hade konfirmerats. Efter konfirmationen ansågs man vuxen och fick därmed tillåtelse att delta ”vuxenaktiviteter” tex. besöka dansbanan eller annan föreningsverksamhet.


1916. Mildas förlovningsfoto.


När vet ingen, men troligen ganska snart möttes de båda ungdomarna, Milda Andersson och Henrik Kohlén. Jämnåriga stod de där, i vägskälet mellan barndom och vuxenvärld. Säkert funderade de över hur livet skulle bli, vad som väntade dem. Milda kände troligen inte av någon stress över att ge sig ut och tjäna piga. Hon var ensambarn och så länge hon inte var bortgift behövdes hon hemma hos sina föräldrar. Henrik däremot hade all anledning att känna pressen. Han hade inget arv att vänta och hans far var ”bara” arrendator. Men arbete saknades inte, så han blev kvar hemma som dräng åt sin egen far.

Så gick en tid. Henrik och Milda växte alltmer samman och på hösten 1917 började det bli aktuellt med bröllop eftersom Milda väntade barn. Milda var nu 19 år och enligt lagboken giftasvuxen. Henrik däremot, var 20 år och minderårig. Vid den här tiden blev män och ogifta kvinnor myndiga först vid 21 års ålder. För att få tillstånd att ändå gifta sig, fick man ”Gå till kungs”.

Att ”gå till kungs” innebar att när/om verkligt svåra bekymmer uppstod kunde man skriva till Kunglig Majestät (dvs. regeringen) där kungen var högst beslutande och kunde ge ett utlåtande i frågan. Genom att ”gå till kungs” kunde brottslingar få sina straff förmildrade, eller ett komplicerat äktenskap kunde godkännas.


Harakers kyrka.


Men trots att Milda var giftasvuxen fick hon inte själv avgöra vem hon gifte sig med. Hon var ju inte myndig och därför måste hennes föräldrar ge sitt godkännande till det tänkta äktenskapet. Och det gjorde de, Henrik var välkommen som måg i Brotorp. Enligt prästens noteringar i Vigselboken hade både Milda och Henrik gett sitt ”muntliga samtycke” till äktenskapet, så nog var det äkta kärlek mellan de unga tu. Nu återstod endast svaret från Kungl. Maj:t och den 26 oktober kom svaret. Kungen gav sitt godkännande till äktenskap mellan Henrik Vilhelm Kohlén och Milda Lovisa Andersson. Nu kunde man börja rusta för bröllop!


Nu blev det nog inte något storslaget kalas, eftersom Milda var gravid, men bröllop blev det ändå. Vigseln hölls i brudens hem och förrättades av kyrkoherde Nord på Första advent-söndagen, den 2 december 1917.



Familjen Kohlén 1936.


I mitten av januari 1918 nedkom föddes parets första barn – Aina Lovisa Vilhelmina. Med tiden utökades familjen med ytterligare sex barn. 1921 flyttade familjen till Kila socken (U-län) och blev bönder.


2 december 1967. Hela familjen samlad då Milda och Henrik firade guldbröllop.


1967 kunde makarna Kohlén fira guldbröllop. Det gjorde man också med middag för den närmaste släkten på Lindströms Festvåning i Sala. Familjen bestod då av förutom de sju barnen, 13 barnbarn och tre barnbarnsbarn.




Hyllningsvisa. I familjen Kohlén har det diktats och sjungits mycket och ofta på bemärkelsedagar.
Den här texten är diktad av sonen Artur.


Makarna Kohlén blev ett verkligt strävsamt par. Tillsammans delade de ansvaret för barnuppfostran, djurskötsel och arbete i åker och äng och drev lantbruket i Tullsta i 43 år. ”Sagan om Henrik och Milda” ändades 1970 
–  just den 2 december då Milda avled, 72 år gammal.



Fotnot: Visst ser Milda otroligt smal ut på bröllopsfotot, med tanke på att hon knappt sju veckor senare födde en dotter? Det stämmer, men det är inte photo shop. Fotot är taget först en tid efter både bröllop och nedkomst!


lördag 2 december 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 3


Så har vi kommit fram till den avslutade delen. Här nämns något om bygdens näringsliv – både nu (1920) och i svunnen tid.



Arbetslag vid tegelbruket i Hörnsjöfors.


Det industriella centrum som uppstod vid mitten av 1900-talet var vid den här tiden ännu i sin linda. En och annan bondsåg existerade, men med en ytterst begränsad verksamhet. Större träförädlingsföretag fanns i Hedåker och Sand (Salbohed) och Västerbykil. I Hörnsjöfors fanns både såg och tegelbruk.

”Större industriella företag saknas alltjämt. En tjärfabrik startade i Rosshyttan under kristiden, men vid dess slut gick den kaputt. Fors, eller Hörnsjöfors som det numera heter, har inköpts av Svenska Metallverken. Ombytet av ägare tyckes ha medfört en något livligare rörelse vid det gamla bruket.”



Minnessten. Här ses minnesstenen på Tjärdalsbacken, sin ursprungliga plats.
1955 flyttades den till sin nuvarande plats, invid Kopparbergsvägen.


Den verksamhet som gjort Västerfärnebo till en plats på kartan, är regementsplatsen på Salbo hed. 1920 hade de gått 15 år sedan regementet flyttades till Västerås, men minnet av dess betydelse för bygden levde länge kvar i ortsbefolkningens medvetande.

”Bland ortens historiska platser må nämnas Salbohed. Där hade Västmanlands regemente sin övningsplats från slutet av 1600-talet fram till 1906. Här rådde en gång liv och rörelse, här svettades unga västmanlänningar i kronans varma rock och här samlades under de vackra sommarsöndagarna folk från hela landskapet för att hälsa på anförvanter och vänner. Nu är det ödsligt både ute på heden och i de vackra björkalléerna. Gångarna i parken ha vuxit igen, buskgrupperna äro förvandlade till snår och byggnaderna till största delen nedrivna. Allt minner om en tid som flytt och aldrig kommer åter.

Mitt på heden reser sig ett granitblock, rest av regementets officerskår. Det står där som en gravsten över Karl XI:s indelningsverk.”



Färnebo-gös. En gjuten järntacka kallas för en göt, men i Färnbo kallade man dem för en gös istället.
Bilden visar en en äkta Färnebo-gös från Rosshyttan. Den väger 18 kg.


Krönikan avslutas med lite fakta om befolkningen i socknen.

”Till sist må sägas några ord om sockenborna. Litet om vad var man känner till, att de brukar kallas ”färnebogösar”. Men det är ej efter fisken gös, som de har fått detta seglivade öknamn. Det bedrevs under 16- och 1700-talen en rätt livlig järnhantering här. Därvid producerades 3 till 4 meter långa tackjärnsstycken, vilka kallades ”gösar”. Dessa äro orsaken till namnet.”



Genuin Färneboit. Handlanden Anders Åhlberg (1844-1935) var av gammal Färnebosläkt och började sin bana som fattig gårdfarihandlare. När han dog var han en av de största handlarna i socknen efter 73 år innanför samma affärsdisk!!

”Färneboiten är arbetsam och sparsam. Han är därför nästan utan undantag välbärgad. Man får ej ofta se en bygd där jorden skötes så väl som här. Odlarens flit belönas också med rika skördar. 

Måtte vår bygd alltid vara hemvist för ett förnöjt och idogt släkte!”



onsdag 29 november 2017

Aktuella samhällsfrågor från 1920, del 2


När jag började i förra inlägget att återge den gamla krönikan om Västerfärnebo, upptäckte jag att den var mycket längre än jag tänkt mig. Här är andra delen.



Stormöte. Bygden hade ett aktivt föreningsliv.


I den första delen av krönikan behandlades det sociala ansvaret för skola, vård och omsorg (se förra inlägget). I nästa del koncentrerar man sig på att presentera bygdens sammanhållning och föreningsliv.



Nybyboden. Från Nybyn kommer denna svalbod som 1919 flyttades till Gammelgården. 
Här iordningställdes föreningens första museum.


1915 bildades Västerfärnebo hembygdsförening. Föreningen växte och blev allt större och redan efter fyra år började man uppföra ett eget friluftsmuseum – Gammelgården. Av de föreningar som omnämns i krönikan är det endast hembygdsföreningen som kvarstår.

”På föreningslivets område ha de senaste åren medfört betydande förändringar. En hembygdsförening har varit i verksamhet i några år och sökt samla gångna tiders kulturföremål samt stärka kärleken till hembygden. Föreningen har redan hunnit ordna ett litet museum i en gammelstuga och en bod, vilka uppställts på en vacker plats nära Vangsbron.”



Friska Viljor. IOGT-lokalen i Salbohed, uppförd omkring 1920 och riven 1978. 


Att intresset för föreningslivet skulle vara mer dalande nu än förr, är en myt. Små föreningar har i alla tider antingen avvecklats eller gått samman med andra föreningar för att bli större och starkare. Sådant sker i vår tid och det skedde även 1920.

”Av nykterhetsföreningarna har en upplösts och ytterligare ett par föra ett tynande liv. Logen ”Friska Viljor” i Salbohed har nyligen invigt ett ståtligt ordenshus och tyckes för övrigt f.n. vara den livskraftigaste nykterhetsföreningen på orten.”


Föreningslivet kämpade på likt våra tider att ordna intressanta evenemang till en liten kostnad...

”Med 1919 års ingång begynte en föreläsningsförening sin verksamhet. Trots de dryga kostnader, som numera äro förenade med dylik verksamhet, har allt hittills gått ganska väl i lås, och föreläsningarna ha omfattats med intresse av allmänheten.”



Före renoveringen. 1934 genomfördes en omfattande renovering av Västerfärnebo kyrka.


Att engagera sig låg i tiden, så även inom statskyrkan. Men kyrkan, socknens största och äldsta samlingslokal, var i behov av renovering och modernisering.

”På sista tiden har även märkts yttringar av en livligare kyrklig verksamhet inom församlingen. Försök har gjorts att bilda en kyrklig ungdomsförening. En kyrkokör finnes numera. Därigenom har det varit möjligt att anordna vespergudstjänster. På många håll finnes också intresse för vårt gamla ärevördiga tempel som genom en restauration måtte sättas i ett fullt värdigt skick. Kyrkorådet har denna fråga under utredning tillika förslaget om kyrkans elektrifiering.”



Första bussen. Västerfärnebo biltrafikförening bildades 1920 och blev ett komplement till tågtrafiken.


Men den bristfälliga kontakten med omvärlden var ett verkligt bekymmer. 1920 såg man plötsligt en ljusning på problemet.

”I början av denna uppsats talades något om ortens brist på tidsenliga kommunikationer. Numera har dock en lättnad häri vunnits genom att automobilen kommit till allmännare användning härute. Man kan säga, att detta moderna fordon fullständigt slagit igenom här under det senaste året. Nu kan man komma till Sala på mindre än en timme. Förr tog det tre. Visserligen blir det rätt dyra skjutsar men en vanlig hästskjuts ställer sig ej heller billig.”



Vangsbron. Den numer kallade "Gamla bron" ses här nybyggd. Den invigdes 1918 till en kostnad av
60 000 kronor vilket i dagens penningvärde motsvarar ca. 1,2 miljoner kronor.


Det nya sättet att resa var både tidsbesparande och bekvämt. Men kostsamt i längden – både i faktiska respengar men också för socknens infrastruktur.

”Men automobiltrafiken kräver goda vägar. Dessa har också under de senaste fem åren avsevärt förbättrats. Flera broar ha byggts. Den största av dem är den förhållandevis ståtliga bron över Svartån nära kyrkan. 1918 blev den färdigbyggd och kostade omkr. 60 000 kronor.”