söndag 26 april 2020

Prosten Prytz, del 4


Trots de hårdhänta metoderna som Prytz använde sig av lyckades han inte få medhåll av Färnboborna. Han fick dem emot sig istället.




Karbennings kyrka som den såg ut 1654-1845.



Ilska, motstånd och uppror

I takt med att tvisten om Vretskogen drog ut på tiden och och alla andra straff som Färnboborna dömdes till, växte ett missnöje fram emot prosten Prytz.

På Prytz tid var Karbenning ännu ingen egen församling utan var en annexförsamling till Västerfärnebo kallad Färnebo fjärding. En sommarsöndag 1668 rustades det till bröllop i Karbennings kapell för Per Larsson Höök, en mäktig man som på uppdrag av Ebba Brahe drev Högfors Bruk. Förrättare av denna högtidliga ceremoni var givetvis prosten Prytz som lämpligt nog planerat att fira en gudstjänst där innan. Men, när prosten anlände till kapellet var porten låst och nyckeln borta.

Man tvingades att tänka om. Gudstjänsten ställdes in och bröllopet flyttades till Högfors herrgård. Men var hade nycklarna tagit vägen?







Nycklarna var inte alls försvunna, men de förvarades i tryggt förvar. Snart nog så kom sanningen fram om vem som har spelat prosten ett spratt. Det är två initiativrika bröder från Örbäck. När Nils Prytz fått vetskap om allt detta skickade han omedelbart länsman att gripa gärningsmännen som omgående sattes i förhör.

Bröderna som snart erkände sitt tilltag, menade till sitt försvar att upprinnelsen till denna händelse grundade sig i en anklagelse emot Prytz. Enligt ett rykte påstås det att prosten själv har brutit mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott), något som församlingsborna straffas hårt för om det upptäcks. Denna grova anklagelse såg Prytz allvarligt på, men det tycks inte helt ha gått obemärkt förbi...

Vad kunde allmogens skvaller vara värt, jämfört med en myndig prästman makt – i synnerhet om prästmannen hette Prytz?! Inte mycket och bröderna ställdes inför häradsrätten. Men se, då närvarade inte Prytz personligen. Hans talan fördes av ett ombud som meddelade att Prytz genomgått två rannsakningar och därmed var han friad från horerianklagelserna. Bröderna däremot straffades med dryga böter och fängelse för: ”förlöjligande beteende av sin överhet”.

Men, under förhören med Örbäcksbröderna fick häradsrätten reda på ny information: det planeras för en större aktion mot självaste Nils Prytz!



Budkavel. Budkavlar kan se ut på många olika sätt.
Just den här budkaveln kommer från Dalsland.



Tiden gick och Prytz fortsatte med sina tvivelaktiga fastighetsaffärer samt att anklaga sina församlingsbor för äktenskapsbrott. Men på hösten 1669 hade Färnbofolket fått nog! En budkavel om uppror började att cirkulera i bygden och en sammansvärjning bildades med anhängare från hela socknen.

Trots att allt planeringsarbete skedde i största möjliga hemlighet avslöjades konspiratörerna och kyrkoherden fick vetskap om alltihop. Prytz kallade därför i februari 1670 till extra häradsting där han åtalade soldaten Lars Olsson Luur i Hörende för ärekränkning. Att just soldat Luur utpekades berodde på att han skrivit en smädeskrift som ”icke allenast Prytz angripit till ähra och redelighet utan ock wår Nådige Höga Öfwerheet”. Eftersom detta skedde i en tid när äran många gånger var mera kärt än livet självt så var smädeskrifter som denna ett mycket allvarligt brott.

Som bevis för åtalet upplästes Luurs smädeskrift i rätten och därefter utfrågades författaren om hur skriften kommit till. Luur svarade att han skrivit den själv men inspirerats av bönder i Västerbykil som tidigare legat i strid med Prytz. 

Här ett exempel på hur Luur beskrev Nils Prytz: ”en storfurste som hafwer förmörkat synen på wår högha öfwerheet… och stulit bort Cronans lösdrifware till sitt lifgardie och satt Cronans skattedrifware istället… och icke frucktar Gudh, ej heller hafr försyn för wår högsta öfwerheet”.

Nästa steg i utredningen blev att låta Luur, i detalj, redogöra för vad han egentligen menade med sina allvarliga och ärekränkande beskyllningar mot Prytz.
Grunden till dessa grova anklagelser menade Luur, fanns i att Prytz var girig och och att han hade vid ett tillfälle sammankallat en hop soldater för att kunna slå ner både by och bönder i Västerbykil! 

Vidare omtalades Prytz som: ”Herrens Gudfrucktigheet”, ”Storförste öfwer Färnebo”, ”gårdtjuf”, ”jordegud”, ”människofrätare” och ”boskapsmästerman”. Det sistnämnda förklarade Luur med att på stora böndagen hade kyrkoherden ”hållit feltslagh med boskap och brukat sina Tyranniska händer på den han till fånga fick”. Men Prytz urskuldade sig med att han endast sökt fånga in boskap som trängt sig in på en nyslagen äng och för att särskilja djuren från varandra hade han låtit märka en oxe i örat, men det var allt. 
De övriga benämningarna förklarade Luur med att kyrkoherden ”står efter andras jord som han giort i Örbäck och Westerbykil”. Avslutningsvis frågade rätten om Luur ansåg att Prytz tagit något med våld eller mot någons vilja. Då svarade Luur: ”dee säija så i Westerbykil”






Sedan Luur fått förklara varje punkt fick även Prytz möjlighet att kommentera skriften och han sökte i de allra minsta detaljerna för att övertyga rätten om hur lögnaktigt och oberättigat det hela var.


När så hela skriften var granskad och alla parter fått säga sitt, kunde rätten fatta sitt beslut. Skriften ansågs vara så gravt ärekränkande att Lars Luur ”bör androm öfrdodigom till warnagel lifweet mista”. Prytz gick segrande ur ännu en tvist och åter knöt Färnboborna nävarna i lönndom. Något mer uppror tordes ingen ge sig in på.

Hur blev tillvaron i fortsättningen för Färnboborna? Fortsättning i nästa blogg....


fredag 17 april 2020

Prosten Prytz, del 3


'Prosten Prytz' är ett begrepp som förknippas med makt, våld och skräck. Med hugg och slag tuktade han det hårdhudade Färnbofolket.




"Prytzens dagg".



Kyrkotukt och skogsaffärer

1600-talets präster i stormakten Sverige var mycket viktiga personer med många funktioner. Huvudsysslan var förstås att sprida Guds ord, men lika viktigt var att förkroppsliga den världsliga makten inför sockenborna. I en tid utan vare sig radio eller internet fungerade kyrkan som bygdens nyhetsförmedlare. Prästerna kunde då bli tvungna att både vara en lojal statstjänsteman och samtidigt församlingens gode herde, en inte helt enkel uppgift då överheten ibland krävde åtgärder som var till socknens nackdel.

Nils Prytz var prästmannen som verkligen gjorde allt för att skapa ordning och reda. Det hade han låtit sig inspireras av biskop Rudbeckius, som på ett fördömande sätt predikat om tidens fördärv, dryckenskap, sabbatsbrott och horeri.



Olaus Laurelius



Ny biskop i Västerås sedan Rudbeckius gått ur tiden, var Olaus Laurelius (1585-1670). Han var av exakt samma åsikt som sin företrädare. Han förordade skärpning av kyrkotukten, en uppgift som Nils Prytz tog på fullaste allvar. Under 1650-talet dömde Prytz det hårda Färnbofolket för allehanda gärningar, främst för brott mot det sjätte budet (dvs. äktenskapsbrott) och i kyrkan krävde han ordning och reda: den som inte skötte sig tuktades med ömsom ord, ömsom slag…

För att få ortsbefolkningen att förstå allvaret kyrkans makt införde Prytz år 1652 ett äktenskapsprov. Det innebar att det blivande äkta paret förhördes på Luthers katekes och visade det sig att kunskapen var alltför bristfällig förbjöds de att få gifta sig. Som straff dömdes de till böter som blev inkomster för kyrkan.

Vad hade då prosten Prytz för metod för att fostra sin församling? Färnboborna var, enligt honom, ett trotsigt släkte som inte kände någon som helst respekt för sin andlige ledare. Det berättas att mitt under pågående predikan kunde församlingen börja resonera med varandra, ta fram elddon och flinta för att kunna tända sina tobakspipor! Vid dessa tillfällen tillkallades klockaren, kyrkstöten eller så ingrep Prytz själv för att skapa ordning och reda med hjälp av käpp eller piska!

Men trots att biskopen förordade kyrkotukt och Prytz uppfyllde hans önskan mer än väl, så fanns det gränser för hur långt kyrkoherdar fick driva denna tukt och fostran. Samma år som äktenskapsprovet infördes fick biskopen nog och Prytz blev tillfälligt avstängd från sin tjänst. Det kom att hända flera gånger…

Läderpiskan som visas här ovan, "Prytzens dagg", är en av två läderpiskor som användes av Prytz i hopp om att fostra Färnboborna. Knutpiskor som denna är tillverkad av en tjurpenis klädd med flätad läder och just den här finns i Nordiska museets samlingar. Den inköptes år 1884, men den andra behöll man i kyrkan som minne av den grymme herden.






Alla dessa straff och påföljande böter medförde att Färnboborna fick ett allt större behov av kontanter. För att lösa problemen var Prytz villig att låna dem pengar, men med motprestationen att de pantsatte sin egendom. När lånetiden gått ut men skulden inte återbetalats, övertog Prytz panten (dvs. egendomen). Genom denna tvivelaktiga affärsmoral kom Prytz att bli en av de största jordägarna i socknen.



Vretaberg. Denna jordkällare härstammar troligen från Prytz tid.



År 1663 inställde sig Nils Prytz vid hösttinget och visade upp ett köpebrev som intygade att han köpt gården ’Kilbovreten’ för 613 riksdaler samt löst en skuld på 700 riksdaler åt säljaren. Men Prytz var inte nöjd med sitt köp. Han menade att Kilbovreten var en gård som uppstått utan samband med byn Västerbykil – trots att Kilbobönderna var eniga om att Kilbovreten var en avstyckad egendom från Västerbykil! Orsaken till tvisten var att Prytz ansåg att Kilbovretens skogslott var alldeles för liten och att det är Kilboböndernas fel. I sex år pågick striden innan häradsrätten beslutade enligt Prytz linje och tilldelade honom ett större skogsskifte än vad som var rimligt i förhållande till gårdens storlek.



Kilbo kyrkväg. Här ses två vägdragningar som båda kallas "Kilbo kyrkväg". Den röda markeringen är den ursprungliga medan den parallella gröna är nuvarande länsväg U763 som ansluter till U766.



När Prytz år 1664 utnämndes till prost i Västerfärnebo pastorat med Västervåla och Norbergs församlingar, bosatte han sig i Kilbovreten. Som en markering för vem som nu bodde där, döptes gården om till det mer statusklingande Vretaberg. Men det fanns en nackdel med att bosätta sig där: det var 7 km (fågelvägen) till kyrkan! Någon farbar väg över skogen mellan Västerbykil och kyrkbyn fanns ännu inte. Men prosten Prytz var inte rådlös. En söndagsmorgon lät han kyrkklockorna ringa och med hjälp av ljudet red han den rakaste vägen och märkte ut Kilbo kyrkväg. Så säger traditionen iallafall.

I takt med ökat förtroende växte även Prytz grymhet och maktspel. Färnboborna började tröttna på hans maktmissbruk och därför började en motståndsrörelse ta form ute i bygderna. Mer om det i nästa blogg.


lördag 11 april 2020

Prosten Prytz, del 2


Här följer nu fortsättningen av historien om den myndige prästmannen prosten Nils Prytz.



Nils Prytz (1605-1689)


Familj och karriär

1637 var Nils Prytz 32 år fyllda, prästvigd och uppbar en tjänst som skolmästare vid Köpings skola. Hur han såg ut vid den här tiden vet man inte men man får anta att han var skäggprydd redan då eftersom samtiden förväntade sig att präster bar skägg! Skägget ansågs symbolisera ”fasthet och mognad, till skillnad från ungdomens lusta och ostadighet”. Med alla dessa mål uppfyllda var han nu mogen för att gifta sig.

Sin tillkommande fann han hos kyrkoherde Malmenius i Stora Tuna (W-län), den endast 15-åriga dottern Anna Malmenia. Med våra tiders värderingar skulle hon anses vara minderårig men på Prytz tid var flickor giftasvuxna redan från 13 årsåldern!

Bröllopet stod vid nyåret 1640 och i och med äktenskapet fick Prytz ett nytt kontaktnät. Hans hustrus systers svåger var lektor vid gymnasiet i Västerås, men ämnade att flytta till en professorstjänst vid Åbo universitet. Därmed blev Prytz erbjuden att bli lektor vid Västerås gymnasium, vilket han genast tackade ja till.




Västerås domkyrka vid mitten av 1700-talet. Byggnaden till höger om kyrkan är märkt "Gymnasium och Skolan". Ur Olof Graus "Beskrifning öfwer Westmanland" (1754).


På hösten 1640 flyttade Nils och Anna till Västerås och i november föddes sonen Samuel, som endast blev någon månad gammal. Anna födde fyra pojkar på sex år men alla avled innan de blivit årsgamla. Barnadödligheten var stor under 1600-talet, men överlevde barnet sin 15-årsdag kunde de bli riktigt gamla istället.

Vid den här tiden var inte rektorstjänsten en fast tjänst utan den alternerade mellan gymnasiets tjänstgörande lektorer. 1645 blev det Nils Prytz tur att vara rektor. I rektorns uppgifter ingick bland annat att föra noggranna register över skolans elever och verksamheter enligt ett mönster infört av skolans grundare biskop Johannes Rudbeckius (samme man som också införde Sveriges första folkbokföring redan på 1620-talet). Prytz var mycket imponerad av Rudbeckius ordningssinne och förde därför i samma anda register över elevantalet: 86 elever vid gymnasiet, 214 elever i trivialskolan och 50 elever i barnaskolan.




Fernbo signete 1636. I ringen syns en hammare och en plogbill vilka symboliserar bygdens näringar: bergsbruk och jordbruk.



I början av år 1647 avled kyrkoherden i Västerfärnebo församling, Måns Olsson (latin: Magnus Olai Asteropherus) och Nils Prytz erbjöds att efterträda honom. Men Nils lockades inte av detta utan fortsatte sin tjänst vid Västerås gymnasium. Istället tilldelades han Haraker som prebendeförsamling. Ett prebende innebär att innehavaren får de inkomster som församlingen ger, ett slags lön för sin lärartjänst. Själva arbetet som tjänstgörande kyrkoherde i sin prebendeförsamling utfördes i regel av en vikarie.

I januari 1649 utnämndes Nils Prytz till lector Physics vid Västerås gymnasium och klättrade ytterligare ett steg i karriären. Men bara någon månad senare kom ett nytt erbjudande om kyrkoherdetjänsten i Västerfärnebo och trots att han helt nyligen avancerat inom skolvärlden tackar han ja denna gång!




1754. Så här såg det ut i Västerfärnebo centrum hundra år efter Prytz, enligt Grau.
Ur Graus "Beskrifning öfwer Westmanland".



I maj 1649 lämnade Nils Prytz skolvärlden och Västerås för att tillsammans med hustrun Anna flytta till Västerfärnebo och där bli församlingspräst. Men de fick en dålig start i sin nya tillvaro.

Att klimatet ändrar sig är ett fenomen som förekommit i alla tider. Under 1600-talet var det så kallt att man brukar benämna den perioden för Lilla istiden

Våren och försommaren 1649 var inte bara kall, den var blöt också. Den höstsådda grödan regnade bort och svälten blev ett verkligt samhällsproblem, så även hemma hos Nils och Anna. De täta förlossningarna och hungersnöden har tagit hårt på den blott 25-åriga hustrun och till midsommar 1650 avled hon av undernäring.

Exakt ett år senare, till midsommar 1651 spirade åter glädjen i Färnbo. Då firades bröllop mellan Nils Prytz och Färnboflickan Sara Månsdotter, dotter till förre kyrkoherden i socknen, Magnus Olai. Vigseln förrättades av biskop Laurelius och hans välsignelse över brudparet tycks ha haft verklig effekt. Nio månader efter bröllopet föddes parets första barn, ett välskapt gossebarn som döptes till Magnus.

När nu Nils var omgift, nybliven far och hemmastadd i sin nya hembygd kunde han på allvar ta itu med att tämja det hårda och kärva Färnbofolket. Mer om det i nästa blogg....


tisdag 7 april 2020

Prosten Prytz, del 1

Av alla präster som tjänstgjort i Västerfärnebo genom tiderna är nog prosten Prytz den som varit den mest färgstarke och omtalade. Han var verksam under 1600-talet och gjorde allt för att tämja de kärva Färnbobönderna!





Nils Prytz (1605-1689)



Bakgrund och utbildning


Nils Prytz föddes 1605 i Torpa församling (U-län) där hans far Nils Benedictus Prytz tjänstgjorde som kyrkoherde. Modern hette Margareta Nilsdotter och i familjen fanns två äldre syskon: Daniel och Karin. Torpa ingår numera i Kungsörs församling och Västerås stift, men på den här tiden hörde Torpa till Strängnäs stift.




Torpa kyrka.



Att Nils skulle bli präst var nog ganska självklart eftersom både far och farbror var kyrkoherdar. 1619 avled fadern och Nils flyttade tillsammans med sina syskon till sin farbror, kyrkoherden i Tumbo församling (D-län). Modern gifte om sig med den nye kyrkoherden och blev därmed konserverad.

Änkekonservering var gamla tiders änkepension och förekom bland präster, soldater och i viss mån även hantverkare. En präst eller soldat ägde inte det hus och egendom som han försörjt sig på under sin levnad, den hörde till tjänsten vilket innebar att änkan stod på bara backe om mannen avled. Änkan fick då ett nådeår på sig att planera flytt och framtida försörjning om inte den framlidne mannens efterträdare kunde tänka sig att ingå äktenskap med sin föregångares änka. Prästänkekonservering infördes i samband med reformationen i och med att präster tilläts att gifta sig. Seden att som nyvald präst/soldat/hantverkare gifta sig med sin företrädares änka försvann under slutet av 1700-talet.




Roggeborgen inrymde Strängnäs gymnasium åren 1626-1935.



Sveriges allra första gymnasium startades 1623 i Västerås och tre år senare startades ytterligare en gymnasieskola – denna gång i Strängnäs. Den nya skolan inhystes i Roggeborgen intill domkyrkan och i slutet av 1620-talet skrev Nils Prytz in sig där.

Men att studera var mycket kostsamt. När pengarna tagit slut tvingades Prytz att avbryta sina studier och söka sin framtid på annat håll. Istället såg han sin chans att göra karriär som militär eftersom Sverige år 1630 gått in i 30-åriga kriget, men saknade bemanning till armén. Han tog värvning vid rytteriet och anlände till Tyskland under sommaren 1631 och redan efter några månader utsågs han till löjtnant.




Gustav II Adolf (1594-1632)



Men löjtnant Prytz var inte bara en auktoritär militär, han agerade även själasörjare. I krigets skugga hade fältprästerna mycket att göra. Här fanns de som var sjuka, skadade och döende som sökte tröst, bot och bättring och i brist på ordinarie fältpräst agerade Prytz ”vikarie”. I egenskap av "vikarierande" fältpräst ska, enligt sägnen, Prytz vid ett fälttåg hållit en predikan inför självaste Gustav II Adolf. Kungen uppskattade initiativet och tilldelade Prytz ett stipendium som instiftats till ”förmån för unga lovande mäns universitetsstudier” och därmed var Prytz militära karriär över.




Dorpats statsvapen.



Genom Gustav II Adolfs framgångar i krigen i Europa var Balitkum vid denna tid en svensk besittning. I staden Dorpat (nuvarande Tartu, Estland) startades år 1632 Sveriges andra universitet: Academia Gustaviana och bland de allra första eleverna fanns Nils Prytz.

Eftersom han studerat tidigare gick dessa studier lätt och han klarade filosofie magisterexamen redan efter två år och återvände till Sverige 1636 för att fullfölja sin prästutbildning.




Johannes Rudbeckius



Tillbaka i Sverige sökte sig Prytz till Västerås stift där han tilldelades tjänsten som skolmästare vid Köpings skola. I och med att han fått en tjänst ordnad kunde han nu fullfölja sin utbildning. Prästvigningen ägde rum i Västerås domkyrka i november 1637 och förrättades av Västeråsbiskopen Johannes Rudbeckius (1581-1646).



Mer om prosten Prytz nästa gång...


måndag 16 mars 2020

Sotarkrogen


Strax intill sopstationen i Salbohed står på gärdeskanten ett par grindstolpar och lutar. De inramas av en stengärdsgård på båda sidor om öppningen samt några gamla körsbärsträd. Vad kan ha funnits här, en gång i tiden?






Jo, dessa grindstolpar vittnar om att det här en gång stod en stuga. Och inte vilken stuga som helst, här öppnades den allra första handelsboden i Västerfärnebo – Sotarkrogen.

Precis som namnet skvallrar om så låg här en krog som troligen uppstod i samband med att regementet omkring år 1820 flyttades närmare landsvägen. Sotarkrogen ska enligt traditionen ha uppkallats efter att en sotare ska ha druckit ihjäl sig på alltför stark sprit. 

Under övningsperioderna vid regementet så kryllade det av både krogar och törstiga kunder i Salbohed! Sotarkrogen var till en början bara öppen under militärövningarna som varade några veckor varje sommar, men kom så småningom att bli ”året-om-öppet”, och blev en då en ”vägkrog” i ordets rätta bemärkelse eftersom den låg så lämpligt, nästan halvvägs mellan gästgivargårdarna i Hemmingsbo och Viggarna eller Forsteby.




Backstuga. Backstugorna uppfördes oftast nedgrävda i "backen", därav namnet.
Här ses en restaurerad backstuga från Blekinge.


Sotarkrogen inrymdes i en s k. backstuga på Sör Salbo ägor. Backstugor var samhällets enklaste bostäder som oftast byggdes på byns allmänningar och som man gärna byggde efter de möjligheter som naturen erbjöd. Dessa enkla boningar uppläts åt åldringar, hantverkare eller fattighjon som alla kallades backstugusittare. Till skillnad från torparen som var skyldig att göra dagsverken hos markägaren som torpet uppförts på var backstugusittaren befriad från dagsverken. Men å andra sidan ägde inte backstugusittaren några rättigheter heller.

Backstugan på Sör Salbo ägor uppfördes i början av 1800-talet och beboddes från 1807 av familjen Johan Hansson (1759-1819). Sedan sonen Mats Jansson (1791-1860) gift sig 1821 med Stina Persdotter (1793-1864) från Karbenning flyttade de hem till Mats åldriga mor som bodde ensam kvar i stugan. Och det är nu som Mats gör som många andra och öppnar en krog i det militärtäta Salbohed.




Underofficersmässen. Några foton av kroglivet i Salbohed finns inte att tillgå, det här är så nära man kan komma. Här ses gästgivaren Carlditz i dörröppningen, tillsammans med sin personal vid Underofficersmässen inne på regementsområdet Salbo-hed.



Att driva handel var länge ett privilegium för hantverkarna i städerna, men 1846 upphörde skråväsendet och det blev tillåtet att öppna handelsbodar på landsbygden – under förutsättning att verksamheten etablerades tre mil utanför städerna för att inte konkurrera med stadsborna!

Enligt husförhörslängden från 1845 började nu Mats Jansson att kalla sig handlanden, vilket tyder på att krogen utökat sitt utbud. Mats drev rörelsen fram till sin död 1860 och Sotarkrogen togs över av sonen Jan Matsson, född 1827 och utvecklade Sotarkrogen till en betydande handelsbod.

Att driva handel vid mitten av 1800-talet var inget man blev rik på. Handelsbodarna tillhandahöll främst de varor som inte kunde framställas i hemmen: kaffe, socker, salt och tobak. I slutet av 1860-talet slog skördarna fel och det blev brist på basföda och folket svalt, såldes här med strykande åtgång s k. ryssråg, ett grovt rågmjöl som gav ett mycket mörkt bröd.

Framgångarna under nödåren gjorde att den gamla backstugan kunde byggas om för att bli modernt affärshus med butikslokaler i nedre våningen och bostad ovanpå.




Kristina Andersdotter, "Mor Häll" (1837-1935)



Om detta berättade Kristina Andersdotter, "Mor Häll" kallad, i en intervju i Vestmanlands Läns Tidning i samband med hennes 96-årsdag. Hon var född 1837 i Islingby och gift med Jan Matsson, Sotarkrogens siste ägare. Sedan han avlidit 1875 avvecklade "Mor Häll" rörelsen och Sotarkrogen stängde för gott.

Året därpå gifte Kristina om sig Erik Häll (1828-1912) och de flyttade till ett mindre bondställe i Islingby, Hälls kallat. Sedan maken dött bodde ”Mor Häll" kvar hos en son som övertog gården och hon fick leva länge. Då hon gick ur tiden hade hon dagen innan firat sin  98-årsdag och var då Västerfärnebos äldsta invånare.




Hälls idag.

I samband med att Kristina och Erik Häll flyttade till Islingby monterades Sotarkrogen ned återuppfördes vid det nya hemmet och där står stugan än idag och minner om svunna tider.


fredag 14 februari 2020

Tolvmänningar


Hur uppvaktar man en av bygdens 90-åringar, en som man inte ens är släkt med? Jo, man gör en släktutredning!



Släkt på långt håll?!!


Det finns alltid en risk med att berätta saker: man kan bli anlitad för att berätta mera! Under hösten 2019 blev jag inbjuden till Hans Aldéns 90-årskalas i Hedåkerslokalen.  Med inbjudan följde ett önskemål om att bidra med någon underhållning under kalaset. ”Jaha”, tänkte jag, ”vad hittar jag då på?” Först tänkte jag sätta ihop ett kollage om viktiga händelser från 1929. Men det blev inte mycket till underhållning, för de uppgifter jag fick fram var: Börskraschen i Amerika, RLFs bildande och HSBs första sopnedkast... Men så kom jag på en idé som jag haft till ett tidigare kalas, men som aldrig blev iscensatt: ”Jag ska berätta för Hasse att vi är släkt!”


För några år sedan gjorde jag nämligen en spännande upptäckt i min släktforskning på farmors sida. Överraskande nog stod det plötsligt klart för mig att jag har både långa och djupa Hedåkersrötter vilket gör att jag på långt håll är släkt med både den ena och den andra i Hedåker. ”DET får bli underhållningen!” Men så uppstod nästa problem: hur presenterar man detta på ett underhållande och lättbegripligt sätt?






Jodå, ganska snart fann jag på lösningen, men för att lyckas med det blev jag tvungen att återuppliva nästan bortglömda kunskaper i hur man textar skyltar. Jag och TEXTA i samma mening är kanske inte det mest optimala, men lite grundläggande teknik finns kvar långt bak i minnet från gymnasiet. Skyltkartong och spritpenna inhandlades och sedan var det bara att sätta igång.


Planen för presentationen var följande: ur publiken skulle jag ropa upp åtta personer som alla sedan skulle ta plats på scenen och förses med en skylt, vikt i tre delar. Personerna skulle därmed bilda en kedja som länkade ihop nutid med dåtid. I den ena änden skulle ”ursprunget” stå och i den andra änden ”nutiden”. De övriga skyltarna skulle representera två generationer var.



Den historiska kedjan tar form.



Så kom kalasdagen och stunden var inne att skrida till verket. Inledningsvis berättade jag för åhörarna om hur Stora Hedåker (gårdarna i kurvan) såg ut på 1500-talet, att det bara var en gård och att den ägdes av en man vid namn Peder Laurentzson. Denne man hade en son: Jöns Persson som kom att ärva hela Stora Hedåker och med tiden bli en förmögen man. Vid Älvsborgslösen år 1571 då varje svensk bonde ålades att betala en tiondel av sin egendom, var Jöns Persson den i Västerfärnebo socken som betalade mest. Han betalade ensam 62 mark och 5 öre! Den som betalade näst mest bidrog med 35 mark.


När Jöns Persson avled i slutet av 1500-talet delades Stora Hedåker för första gången. Sonen Mats ärvde hälften och döttrarna Britta och Elin varsin fjärdedel. Från Mats arvedel härstammar gårdarna Mats-Ers, Anderses och Hanses; från Brittas arv härstammar gårdarna Erik-Isaks och Anders-Lars; och ur Elins del har Erik-Ols och Skräddars sitt ursprung. På så sätt kom hela Stora Hedåker att hållas samman inom samma släkt under flera hundra år.



Historien länkas samman.



Så var vi framme vid själva överraskningen, nu skulle skyltarnas budskap avslöjas. Längst ut till vänster visade det sig att där stod ”Jöns Persson”, en man som för varje skylt förmedlade sig vara mormors farmors farfars farfars farfars farfar till dagens jubilar!

Men skyltarnas vikning avslöjade att det fanns mer att vänta. Och mycket riktigt: samme man, Jöns Persson är dessutom farmors mormors morfars farmors farfars morfar till mig! Därmed (tyckte jag i alla fall) att det blev solklart hur Hans och jag är släkt med varandra. Och trots 55 års åldersskillnad så är vi samma led – vi är tolvmänningar!




Antavla.



Visst, ett släktskap i tolfte led är kanske inte mycket att skryta med, men det är inte HUR vi är släkt, utan ATT vi är släkt som räknas! Jag tycker nog att det är ännu mer fascinerande att här har jag gått och trott i alla tider att jag inte har någon anknytning till Hedåker och så visar det sig att jag är ättling i rakt nedstigande led från själva urfadern och dessutom släkt med personer som jag alltid har umgåtts med! Att sedan samma släkt har bott och verkat i samma bygd under minst ett halvt årtusende – det kan man verkligen kalla kärlek till hembygden!



onsdag 4 december 2019

Petterssons affär i Brohill


Den 1 november i år var det exakt 75 år sedan som köpman J. David Pettersson öppnade en modern lanthandel i Sör Gersbo.




Lanthandeln i Brohill 1944.


Historien tar sin början redan 1922 hos handlanden J. David Pettersson i Norr Salbo. Som nitisk handlare gjorde han allt för att ständigt vidga kundkretsen och till de mer avlägsna kunderna erbjöd han hemkörning. I samband med dessa utkörningar kom han i kontakt med Dal-Pers Mor som bodde i Brobacke, Sör Gersbo.

Dal-Pers Mor berättade om hur hennes framlidne make hade haft en handelsbod, men den hade nu varit stängd ett tiotal år. Det gav J. David en idé om att här öppna en filial i Dal-Pers gamla lokaler. 




Filialen i Brobacke 1944.



Filialen var öppen varannan dag och förestods av J. Davids expediter. Men den gamla handelsboden var alltför sliten, tungarbetad och hade dessutom ett ganska ocentralt läge. Därför beslutade sig J. David för att köpa en tomt invid Skultunavägen och där uppföra ett modernt affärshus i ett plan, med bostad och butikslokal samt hel källare. Den nya fastigheten fick namnet Brohill.



Brohill är uppkallelsenamn som troligen skapades av en sammansättning av den gamla butiken i Brobacke och samhörigheten med Bernshill huvudaffären i Petterssons verksamhet. Brohill stod inflyttningsklart på hösten 1944.


Den 1 november öppnades den nya affären som skulle visa sig vara en lyckad satsning. Sista året i Dal-Pers såldes varor för 51 000 kr (motsvarar ca. 1 100 000 kr), men första året i den nya såldes det för 110 000 kr ( ca 2 300 000 i dagens penningvärde). 





1944. Interiör från nyöppningen i Brohill.



Föreståndare för Gersbo-filialen blev sonen Kalle Pettersson (1917-1999). Han hade förestått filialen i Dal-Pers den sista tiden och blev nu den förste och ende handlaren i Brohill, som drevs som filial fram till 1959 då Kalle friköpte den och blev sin egen.




Kalle och Ruth Pettersson.



Men det var ingen lättskött affär han blev ägare till. För att stärka kundunderlaget erbjöd man hemleverans till avlägset boende kunder. En arbetsam och tidskrävande service som uppskattades mycket av dem som annars hade svårt att ta sig till affären själva. Utkörningar var inget unikt för butiken i Sör Gersbo, utan förekom hos de flesta lanthandlare som komplement till butiksförsäljningen. När Kalle åkte på utkörningar sköttes butiken av hustrun Ruth (1919-1983).




Oktober 1974. Kalle Pettersson (t v.) tillsammans med sin far J. David Pettersson i en tidningsintervju i samband med nedläggningen.



Med tiden blev det allt svårare att driva en liten lanthandel. Dålig lönsamhet och hälsovårdsmyndigheternas krav på ombyggnation gjorde det inte ekonomiskt försvarbart att fortsätta. Därför såldes lagret ut och den 31 oktober 1974 stängdes lanthandeln i Brohill för gott. Därmed gick butikshandeln i Sör Gersbo i graven efter 50 år i samma familj.