Häxor och kloka gubbar i Häggebäcken

 

Trots att påsken är kyrkans största högtid och hela veckan inför påsken är en enda lång förberedelse inför påskdagens klang och jubel så är skärtorsdagen ändå starkt förknippat med kvastflygande påskkärringar, på väg till Blåkulla. Varför då?

Påskkärring. Färnbos barnmorska, Hilma Hållén (1892-1970) utklädd till påskkärring. Att hon sitter bakfram på kvasten är i sin ordning då häxorna alltid gör allting bakfram.

Stilla veckan kallas sista veckan innan påsk och firas till minne av Kristi lidande och död på korset. Veckan inleds på palmsöndagen, men intensifieras under dymmelonsdagen för att sedan bli verkligt allvarlig på långfredagen. Däremellan infaller den för kristendomen viktiga skärtorsdagen. ’Skär’ kommer av det fornnordiska ordet för ’ren’ och anspelar på att Jesus tvättade själv sina lärjungarnas fötter innan den sista måltiden, dvs. den allra första nattvarden. Enligt den bibliska berättelsen gick Jesus efter måltiden, tillsammans med sina lärjungar till Getsemane, den plats där Jesus senare på under kvällen kom att bli överfallen och gripen av romerska soldater. I och med detta menade man i folktron att all världens ondska släpptes lös.

Sista måltiden – nattvardens instiftande.

Skärtorsdagskvällen ansågs därför vara ”ondskans kväll”. Då sades all ondska och oknytt komma fram och för att förstärka det hela blev det därför logiskt att det var just denna kväll som häxorna flög till Blåkulla för att fira påsk med djävulen. Ända sedan medeltiden fanns en tradition att allt arbete skulle vila (vara stilla) under stilla veckan, men ändå måste man vara på sin vakt och aktivt skydda sig från onda krafter. Bland annat gömde man undan kvastar och stängde skorstensspjäll för att förhindra påskkärringarnas framfart.

Häxprocesserna i Mora enligt ett tyskt kopparstick från 1670.

Trots att Gustav Vasa redan under 1500-talet införde protestantismen i Sverige var svenskarna vid mitten av 1600-talet fortfarande mycket vidskepliga. Detta tog sitt uttryck genom de stora häxprocesserna som ägde rum i slutet av 1660-talet. Under några få år avrättades 280 personer anklagade för häxeri och trolldom. Den verkliga hysterin tog sin början i Älvdalen (W) år 1668 och ryktet spred sig sedan ut i landet med hjälp av forbönder och vandrare längs vägarna. Snart började det dyka upp häxor i Härjedalen, men även på västkusten för att sedan bli vida spridd i Hälsingland, Jämtland, Medelpad. Sedan ryktet om häxor fått fäste i Lappland spred sig häxfebern även till Finland, som på den här tiden hörde till Sverige. På våren 1675 började det gå rykten om häxor även i Stockholm, men där tog hysterin ett plötsligt slut. I september 1676 avbröts häxprocesserna till följd av att man avslöjat att vittnena uppgivit falska vittnesmål.

Nicolaus Rudbeckius (1622-1676)

Färnebo var på den här tiden en centralt belägen bygd eftersom att all trafik från Stora Kopparberget i Falun till hamnen i Västerås passerade genom Västerfärnebo så förskonades faktiskt hela Västmanland från att dras med i denna hysteri, endast en kvinna i Kärrbo (U) kom att dömas och avrättas för häxeri. Det tog tid för nyheterna att sprida sig, men alldeles ovetande om vad som hände i landet kunde ändå inte Färnboborna vara. För att få bukt på denna ”epidemi” tillsatte regeringen en  Trolldomskommission för att utreda denna hysteri. För att dämpa den allmänna oron för misstänkta häxerier, infördes i och med fastlagssöndagen 1670 den s k. Häxbönen som lästes varje söndag. 

Att häxprocesserna inte fick något riktigt fäste i Västmanland berodde till stor del på hur biskopen i Västerås agerade. Samma år som häxbönen infördes utsågs Nicolaus Rudbeckius till biskop för Västerås stift. Samtidigt önskade regeringen nya män till Trolldomskommissionen. En av dem var Nicolaus Rudbeckius. Han var mycket skeptisk till trolldomsanklagelserna och krävde mera bevis. ”Djävulen är den onda kraften bakom förtal och hämndlystnad”, menade han och fick flera präster med sig i kampen mot vanföreställningarna.

Nils Prytz (1605-1689)

När "häxfeber" rådde i landet leddes folket i Västerfärnebo med järnhand av prosten Nils Prytz. Hur prästen förhöll sig till trolldom var givetvis avgörande för om socknen skulle följa med hysterin eller ej. Visst förekom det anklagelser om både häxor och trolldom, men enligt Prytz var det skillnad på vidskepelse och trolldom. Vidskepelse hade ett gott syfte, till exempel för att bota sjukdom och liknande; medan trolldom var av ont uppsåt och kunde exempelvis få grannens ko att sluta mjölka. De få anklagelser som ändå uppstod i dessa bygder förekom faktiskt flera år FÖRE det ”stora oväsendet”.

Hommanbyn. Här inflyttade Erik Andersson Hedqvist med sin familj 1898. Från vänster: Oskar, Simon, hemmansägare Erik Andersson-Hedqvist, Eric, Maria, hustrun Anna Ersdotter-Hedqvist, Hulda.

Längst upp i norra delarna av Västerfärnebo socken ligger byn Häggebäcken. Det är Västerfärnebos yngsta by och uppstod i början av 1600-talet av invandrande finnar. De få häxanklagelser som ändå har förekomnit  i Färnbobygden, kom märkligt nog alla ifrån Häggebäcken. Så märkligt var det nog egentligen inte, finnar och samer ansågs vara mer trollkunniga än andra, vilket säkert förstärktes genom deras okända språk och främmande kultur.

I september 1661 kom det till kyrkorådets kännedom att hustru/n/ Malin Olofsdotter i Hommanbyn anklagades för häxeri. Det var skomakaren Johan Hindersson i Utgärdsbyn som anmält henne för trolldom eftersom hon, som han sa, hade haft det ryktet om sig ”uti en långan tijd”. På Mikaelidagen inställde sig Malin och Johan Hindersson vid kyrkorådet. För att ytterligare stärka sin anmälan hade Hindersson tagit med sig ytterligare tre grannar.

Först ut att vittna var Per Johanssons hustru [förnamn saknas], ifrån Laggarbyn. Hon berättade om hur Malin bett om att få köpa en kalv, men fått nej. ”Men kalfuen bortårkades [tynade bort] sedan och blef dödh”. Hos Anders Gulicksson i Gullbo hade Malin bett om mjölk till sitt barn och en ko mjölkades då enkom åt henne, ”men then koon bleff dödh en lijthen tijd thereffter. Item [likaså] thet samma witnade Lars Olsson i heggebeck wara skedt medh sijn ko, huilken ock mjölkades ått henne särdeles.”

Kyrkorådet med Prytz i spetsen lyssnade och iakttog vittnenas berättelser, men visade gott omdöme i sitt domslut. Man ansåg att hela anklagelsen grundade sig endast på misstankar om trolldom, ingenting gick att bevisa. Malin friades från alla misstankar och uppmanades att ”intet draga sådana misstankar på sigh”. Även de anklagande grannarna gick fria ur det hela, men tillråddes att sluta upp med sin misstänksamhet. 20 riksdaler utfärdades som straff för den part som bröt mot detta.

Skamstocken placerades utanför kyrkan där så många som möjligt skulle kunna se och håna den dömde. 

Även män kunde bli anklagade för trolldom och vidskepelse.

I mars 1670 kallades finnen Hindrik Hindriksson från Utgärdsbyn till kyrkorådet för att stå till svars för ”truldom och widskepelse som han i monga åhr öfwat har”. Men istället för att infinna sig själv hos kyrkorådet, skickade han sina söner, Isak och Josef (det fanns ytterligare en son, Johan – han som angav Malin Olsdotter). Bröderna fick stränga tillrättavisningar av prästen och lovade att ”förmana sin fader att afstå med sådant signerij, och att ingen skulle komma uthi theras huuss at på det sättet blifwa hulpin [hjälpt]. Hindrik bedrev troligen praktik som ”klok gubbe”. 

En tid senare besökte Hindrik själv prästgården. Då dömdes han till skamstraffet att sitta ”uthi stocken en söndag uthi all manss åsyn”. Om straffet hade inverkan på hans verksamhet, men Hindrik hade förmånen att få leva länge. På den här tiden noterades inte mera i dödboken än information om döds- och begravningsdatum – utom i hans fall! Enligt dödboken avled finnen Hindrik Hindriksson i en ålder av ”130 och några år gammal”. 

Det var kanske möjligt med hjälp av magiska krafter.

GISSA PÅ ÄRTERNA!!

 Idag hade vi Medlemsdag på Coop Sala vilket innebar att kunderna bjöds på julmust, sockermunk och godis. Som aktivitet fanns klassikern ”Gissa hur många kolor” i en glasburk, en tävling som har förekommit i julhandeln i alla tider.

”Till en rolig uppmuntran åt mina ärade kunder, har jag för dem anordnat en gisstäflan. En half-literflaska är fylld med ärter och vederbörligen förseglad. En hvar, som hos mig före jul detta år, handlar kontant, får för hvarje fulla 10 kronor, hvartill handeln uppgår, afgifva en gissning på huru många ärter flaskan innehåller. För de 100 bästa gissningarna utdelas följande 100 presenter: 1 symaskin värd 70 kr., 1 Regulator värd 40 kr., 1 d:o 25 kr., 1 vridmaskin värd 15 kr., 2 bättre väckarur med fot à 8 kr., 3 d:o sjelflysande à 5 kr., 2 förnicklade kaffekannor à 5 kr., 5 förn. Strösockerskålar à 4 kr., 4 halfdussin äkta Kaffekoppar à 3 kr., 6 par förn. Ljusstakar à 3 kr., 4 lampor à 3 kr., 6 bättre Lyktor à 2 kr., 14 par eleganta vaser à 2 kr., 20 emaljerade kaffepannor à 2 kr., 20 d:o à 1,50 10 par skridskor à 1,50. Mellan lika gissningar lottas. På julafton räknas ärterna och genomses af en nämnd, bestående af 3 personer, hvilka kunderna sjelfa medelst röstning få utse.

Som jag dessutom utlofvar de billigaste priser, som någonstädes existerar, har goda varor, är välsorterad och uppbjuder all min förmåga i att betjena allmänheten humant och redbart, hoppas jag få många angenäma besök när uppköp behöfva göras.  

J. O. Bernholm,    V. Fernebo"

Handl. J. O. Bernholm (1856-1933)

J O Bernholm startade affären Bernshill i Norr Salbo 1884 och efter drygt tio år hade han arbetat upp rörelsen till en betydande verksamhet, vilket syns i vinstlistan som är både omfattande och varierande – såväl i utbud som i prisklasser! Enligt annonsen riktar sig tävlingen endast till de kunder som kan betala sina inköp kontant, vilket inte alls var så vanligt. De allra flesta kunder vid den här tiden handlade på kredit och betalade när ekonomin tillät. Därmed var det ytterst få som hade möjlighet att delta i tävlingen, då det dessutom krävdes att man handlade för minst 10 kr för att få vara med och gissa på ärterna. 10 kr låter ju oförskämt billigt i dagens öron, men 10 kr i slutet av 1800-talet räckte t ex. till 5 m klänningstyg (det motsvarar ca. 750 kr i dagens penningvärde). 

Hur tävlingen slutade är inte känt.

För 50 år sedan....

 

Den 30 oktober 1974 stängdes Kalle Petterssons lanthandel för gott. Därmed slöts en hundraårig epok av lanthandlare Sörgärdsbo.

1974. Kalle Pettersson i samspråk med sin far, J. David Pettersson utanför affären i Sörgärdsbo inför nedläggningen.

Det är verkligen spännande det här med att blogga! För det första är väldigt roligt att se hur många som hittar hit, läser om tider som flytt och sedan pratar med varandra om hur det var. I förlängningen kan dessa minnen komma mig till kännedom och därigenom ge "mer kött på benen" till ett tidigare inlägg. Genom "ringar på vattnet" blir fler engagerade och på så vis kan flera hjälpa till att hålla liv i historien.

Brohill, Sörgärdsbo 1973.

Ett sådant exempel är historien om farfar Kalles affär i Sörgärdsbo. Efter att ha publicerat den på bloggen började kommentarer att dyka upp: beskrivning av affären, farfar som handlare och händelser runtomkring. Till exempel berättades det om julskyltningarna, hemkörningarna, och en dam berättade att man hemma hos henne kallade butiken för ”Kalle-färn”, en sammandragning av Kalle-i-affärn. En varm och hjärtlig benämning på något och någon som alla i byn hade en relation till. Kalle var uppskattad som handlare och trivdes själv bland sina kunder.

Samråd. Ruth och Kalle innanför disken, i samråd om någon viktig detalj.

Affärshuset Brohill uppfördes 1944 och var en verklig sensation på sin tid: affärslokal och bostad i samma plan samt hel källare. Här installerades både centralvärme, rinnande vatten och badrum. Brohill var det modernaste huset i hela Sörgärdsbo.

Kalle Pettersson (1917-1999) kom att bli den förste och ende handlaren i Brohill. Från att affären nyöppnade den 1 november 1944 fram till 1959 drevs den som filial till affären i Norr Salbo. Därefter friköpte Kalle rörelsen och blev sin egen. Till en början bemannades affären av anställda expediter men från 1962 sköttes den enbart av Kalle och hustrun Ruth (1919-1983).

Utkörning. Kalle och dottern Eva redo för att ge sig iväg på utkörning.

En lanthandel som den i Brohill måste vara välsorterad med ett omfattande sortiment för att ha lönsamhet. Den som drev en lanthandel kunde verkligen inte ligga på latsidan och arbete fanns så det räckte till dygnets alla timmar. Som om det inte var nog med att sköta själva affären och beställningar, erbjöd de flesta lanthandlare hemkörning till avlägset boende kunder, ett arbetsmoment som tog mycket tid i anspråk. Kalle hade en vida spridd kundkrets som expedierades genom hembesök under eftermiddagar och kvällar. Upptagningsområdet sträckte sig från Västerby i norr och till Vrenninge i söder. Efter hemkomsten väntade bokföring och annat pappersarbete.

I slutet av 1960-talet skedde en stor utveckling inom livsmedelsbranschen. Snabbköpen slog igenom och medförde ett allt bredare sortiment, som i sin tur krävde större lokaler. Det utökade sortimentet ställde också större krav på kyl- och frysanläggningar - stora och kostsamma investeringar som blev dödsstöten för många mindre lanthandlar, bland dem den i Brohill. En ombyggnad för hundratusentals kronor var inte ekonomiskt försvarbart. Kalle försökte sälja verksamheten och ett par intressenter hörde av sig, men ingen som var beredd att investera i någon större ombyggnation. Det avgjorde saken och i september 1974 beslutade man sig för att lägga ned.

Sista dagen. Här ses två generationer Pettersson innanför disken i Gärdsbo affär, den 30 oktober 1974. 

Från vänster: Ruth, J. David och Anna, Kalle.

Onsdag den 30 oktober 1974 var affären i Brohill öppen för sista gången. På kvällen vred Kalle om nyckeln till affärsdörren för sista gången. Därmed var 30 år som handlare i Sörgärdsbo över och för första gången på ett helt sekel var byn utan affär.

Kvinnan i guldramen, del 4

Tiden i Skåne blev inte lång, inte heller epoken som medarbetare på alkoholisthem. Förutsättningarna ändrade sig och framtiden skulle bli något helt annat än vad man tidigare trott.

På trappen i Hästveda.

I Hästveda slog Marias och Davids drömmar ut i full blom, här infann sig både lugn och arbetsro i en trivsam kombination. I Skåne hoppades de att få stanna. Hästveda-kolonin planerades att drivas lika småskaligt som kolonin i Vemdalen: en ensligt belägen gård, avskild från landsvägar och övrig bebyggelse. Denna inställning och dessa värderingar passade Maria och David perfekt.

Trots att framtiden såg både ljus och hoppfull ut, så hände något som kunde ha tagit en ände med förskräckelse. På söndagsmorgonen den 16 september 1917 var Maria och David som vanligt på väg till missionshuset i Hästveda. Dit färdades man alltid med häst och vagn. Den här dagen skulle även Olle, 2,5 år, också få följa med. Exakt vad som hände framgår inte av Davids knapphändiga dagboksnoteringar, men av någon anledning välte ekipaget och alla tre föll ur vagnen. Inget verkade vara brutet, men att fortsätta till missionshuset var otänkbart. Hur de tog sig hem framgår inte, men man skickade efter doktorn i Osby (L-län). I väntan på doktorn bäddades både Maria och David ner, Olle däremot var helt oskadd.

Vid den här tiden var ännu inte telefonnätet fullt utbyggt överallt i Sverige och långtifrån alla hade tillgång till en egen telefon. Däremot var det fullt möjligt att skicka brev, post delades ut alla dagar i veckan och vid riktigt brådskande fall skickades telegram. Så gjordes nu hem till Davids föräldrar i Enhörna (B-län) för att berätta om vad som hänt. Dagen därpå kom svar om att ”hjälp är på väg.”

Oskar och Jenny Pettersson.

På tisdagseftermiddagen kom hjälpen: Davids svägerska Jenny kom med tåget och hon stannade så länge det behövdes. Maria och David hade blivit rejält mörbultade och doktorn återkom regelbundet för observation. Efter fem dagar började David göra sina första försök till att resa sig och med hjälp av två käppar kunde han förflytta sig några steg inomhus, men ännu var han långt ifrån arbetsför. Med Maria var det värre, hon blev liggande ytterligare en vecka innan hon kunde stiga upp.

Sakta återvände livet till det vanliga. Skördearbetet på kolonins jordbruk hade gått som planerat – trots Davids konvalescens och efter höstplöjningen gick arbetet in i en lugnare fas som skulle visa sig vara en falsk trygghet. 

Lika plötsligt som de hade flyttat dit, lika hastigt förändrades allt. På nyåret 1918 kom ett brev från pastor Hammar med följande innehåll: ”Salbohed slukar alla våra tillgångar. Styrelsen har beslutat att sälja Asmanstorp för att om möjligt kunna rädda Vemdalskolonin. Skaffa dit [till Hästveda] en skogvaktare som kan räkna på skogen, så att vi kan få en uppfattning om vad den är värd. Salbohed kommer att förstatligas och omvandlas till en anstalt”. Marias och Davids drömmar om att få bo och leva på denna idylliska plats och verka för medmänniskor som kommit på glid i livet, slogs nu i spillror i ett enda slag.

Verksamheten hade vuxit för fort och Salboheds-kolonin blev alltför kostsam, då hela anläggningen krävde massor av underhåll. Råvarubrist och dyrtider i rådde hela Europa till följd av första världskriget, vilket medförde att alla viktiga donationer och gåvor uteblev. Allting såg verkligen nattsvart ut.

Wiktor och Lova Olsson

Besvikelsen var total hos alla på kolonin, men det var bara för David att lyda instruktionerna och söka reda på en skogvaktare. För detta behövde man inte leta särskilt länge eftersom Marias bror, Wiktor Olsson (1879-1960) var skogvaktare under självaste Prins Vilhelm vid Stenhammars slott i Flen (D). Han gjorde sig ledig och kom ner till Skåne så snart han kunde, för att värdera den tillhörande skogen. Med hjälp av kolonins alla mannar begav man sig ut i skogen för att mäta upp varenda träd.

Det var med verklig sorg i hjärtat som Maria och David lämnade sitt älskade Asmanstorp för bege sig till järnvägsstationen i Hästveda för att lasta alla sina privata och kolonins tillhörigheter i godsvagnar. Möbler, redskap, inventarier, sågat virke samt alla kreatur – allt skulle med upp upp från Skåne. Väl tillbaka i Salbohed blev David erbjuden att fortsätta sin tjänst, men vid den nu förstatligade anstalten. I den nya regin skulle verksamheten drivas som en institution, utan husandakter och familjära inslag – långt ifrån Flodas grundidé, något som inte alls intresserade varken David eller Maria. Men vad skulle de göra istället?

Salboheds missionshus

I och med att de avböjde att fortsätta arbeta inom rörelsen, blev de i detsamma bostadslösa. Inom kolonin varken fick eller ville de bo. Men tack vare att de hade bott i dessa trakter tidigare och då hunnit gå med i missionsförsamlingen, fanns det ett kontaktnät som man nu drog nytta av. Ganska snart var bostaden ordnad, och familjen flyttade in i vaktmästarbostaden i Salboheds missionshus. Därmed hade familjen tak över huvudet och David kunde koncentrera sig på att söka arbete.

Alldeles intill missionshuset fanns en liten diversehandel som drevs av handlanden August Gustafsson (1837-1920). Han var i 80-årsåldern och erbjöd därför David att han kunde få köpa affären. David var intresserad och tänkte sig att återuppta sin tidigare verksamhet som slaktare i kombination med lanthandel. Men så kom ett annat erbjudande, från handlanden E G Olsson i Norr Salbo. Han avrådde bestämt ifrån att köpa av Gustafsson. Den butiken var alldeles för liten och omodern och dessutom ville inte Olsson (som också var med i missionsförsamlingen) bli konkurrent med sin trosbroder. Istället föreslog Olsson att David skulle köpa hans affär, då han själv hade för avsikt att flytta. Både Maria och David log artigt åt erbjudandet, för båda visste att ingen av dem hade varken ekonomiska möjligheter eller kunskap av att driva en sådan omfattande rörelse. Men Olsson lät övertyga makarna Pettersson att han menade allvar och erbjöd även att hjälpa till med de ekonomiska bekymren.

Handlanden E G Olsson i Norr Salbo.

Nu blev de villrådiga. Maria, som många gånger agerat rådgivare åt sin make, höll hårt i att anta det första erbjudandet, dvs. Gustafssons affär. Men sedan Olsson erbjudit sig att hjälpa till ekonomiskt tyckte David att det senare erbjudandet var förmånligare. Beslutet fick mogna under en tid, men för att omvända även Maria kom Olsson på ett annat förslag. Förslaget gick ut på att Olsson anställde David som biträde under ett år för att han på så sätt skulle introduceras i verksamheten. Dessutom erbjöd Olsson att han med familj flyttade upp på övervåningen i affärshuset och nedervåningen uppläts åt Petterssons. Detta förslag avgjorde saken. Maria och David flyttade in i Bernshill i maj 1918, tillsammans med sönerna Olle och Kalle. Kanske de tvekade, men om det inte skulle fungera som Olsson önskade så fick de väl flytta igen. Det var ju något de hade rutin på det nu, flytten till Bernshill var ju den femte i ordningen på två år!

Efter knappt ett år som biträde ansåg Olsson att David var tillräckligt insatt för att ta över och nu var tiden mogen för att genomföra affären. Den 19 februari 1919 gick David in bakom disken för första gången som egen handlare i Norr Salbo. Att överta en så stor affärsrörelse som den i Bernshill medförde arbete, men David och Maria såg med tillförsikt på sin nya uppgift. Om de bara lyckades med detta projekt så hade de nog ändå funnit sin plats på jorden till slut.

Familjen David Pettersson ca. 1920.

Allt såg nu hoppfullt ut. David hade en verksamhet som medförde att familjen hade både bostad och inkomst. I missionsförsamlingen visade man ett stort engagemang, David valdes till ordförande och Maria var synnerligen aktiv i missionssyföreningen. Här skapades nya kontakter som skulle komma till nytta – både privat och affärsmässigt. Men vad ingen anade var att mörka moln började skymma den den ljusa framtiden.

Bernshill 1919. Från vänster: Olle Pettersson, Helga och Johan Jansson (bror och syster till Jenny P), David Pettersson med sonen Kalle på armen, okänd, okänd, Josef och Oskar Pettersson (Davids bröder) samt Jenny Pettersson (Oskars hustru) med fosterdottern Anna-Lisa. Sittande: Maria Pettersson.

1920 började Maria att känna sig trött och orkeslös. Hon uppsökte läkare som undersökte henne och konstaterade att hon drabbats av kräfta (cancer), en tumör i huvudet som med dåtidens metoder inte gick att bota.

På nytt slogs fötterna undan för Maria och David. Alla drömmar om framtiden grusades och istället fick man planera inför död och begravning. Sjukdomen medförde svåra lidanden för Maria, men hon behövde aldrig vårdas på sjukhus.

Under våren och sommaren 1923 blev Maria allt sämre och doktorn slog fast att sjukdomen hade spridit sig. Då uttalade Maria sin sista önskan: hon ville bli begravd i den bygd där hon lekt som barn, på Ytter-Enhörna kyrkogård. När döden närmade sig kallade hon till sig sönerna Olle, åtta år och Kalle sex år för att avsked. Hennes sista ord till dem blev: ”Nu måste ni vara snälla mot pappa..” Den 30 augusti insomnade Maria lugnt och stilla hemma i sin säng i Bernshill, 38 år gammal.

Änkemannen David Pettersson med sina söner Kalle och Olle.

Begravningen ägde rum en vecka senare. Med egen lastbil körde David själv den 15 mil långa resan med Marias kista fastsurrad på flaket och sönerna satt på varsin sida om den.

Begravningsdagen inleddes under fredagsförmiddagen med en minnesstund i Enhörna missionshus, den plats som haft stor betydelse för Maria under hennes barn- och ungdomstid. Här hade hon gått i söndagsskola, här mötte hon David första gången och här gifte de sig. Här samlades nu släkt och ungdomsvänner samt ett tiotal vänner från Västerfärnebo för att dricka kaffe, hålla tal och sjunga gemensamt. Sången hade stor betydelse för Maria. 

På eftermiddagen var själva jordfästningen. Kyrkan var smyckad med björkar och levande ljus och kyrkoherden höll först en betraktelse. Så spelades en sorgmarsch på kyrkorgeln och kistan bars ut till familjegraven som nästan helt täcktes med blomsterkransar och buketter. En älskad och saknad maka, mor och vän hade nu fått ro i hembygdens jord. Därefter inbjöds alla begravningsgäster till middag i Gropgården, Marias och Davids första gemensamma hem.

Kvinnan i guldramen, del 3

 

Från Enhörna till Salbohed, från Salbohed till Hästveda. Två långa flyttar på två år, men hela tiden vägledda av Gud. Detta var Maria och Davids kallelse och livsuppgift.

Avskedsfest. Enhörna blåbandsförening samlad utanför Enhörna missionshus den 12/3 1916.
I trappen syns Maria mitt i fönstret, och David till höger. Till höger om den högra stolpen står Davids bror Josef; längst till höger nedanför trappen står Davids bror Oskar.
Nr. 2 o 3 från vänster: Davids föräldrar Hilda och CJ Pettersson.

På nyåret 1916 var det mycket att stå i. Floda-rörelsen och Eric E:son Hammar hade antagit erbjudandet ifrån Svenska staten om att få överta den gamla exercisplatsen på Salbohed i Västmanland. Som tack för sitt engagemang och brinnande intresse hade David Pettersson blivit erbjuden tjänsten som arbetsledare vid i uppstarten på Salbohed, ett erbjudande som han – tillsammans med sin hustru Maria (kallad Maja) – efter moget övervägande tackat ja till. Ett sådant beslut medförde att David nu måste avveckla verksamheten i Stjärna ännu en gång för att kunna flytta till Salbohed. Davids del i Gropgårdens egendom och slakteri överläts nu till brodern Oskar (1890-1985).

Söndag den 12 mars 1916

På eftermiddagen den 12 mars 1916 anordnade Ytter-Enhörna Blåbandsförening en avskedsfest för de medlemmar som nu skulle ge sig av från den trygga hembygden och istället trampa okänd mark och verka för en nyktrare värld. De som först skulle ge sig iväg var förutom David, drängen Karl Emil Larsson ("Kalle-Lars", 1887-1954) samt Davids syster Anna (1895-1972). Maria och lille Olle flyttade en månad senare, då man beräknade att anläggningen skulle vara bebolig.

Nya sjukhuset på Salbohed blev Floda-kolonins huvudbyggnad.

De kvarvarande regementsbyggnaderna på Salbohed var mycket förfallna. De stora byggnaderna som skulle användas till logement, kök och matsal samt administrationslokaler och personalbostäder hade stått oanvända och ouppvärmda i över års tid, varför arbete inte saknades. David och ”Kalle-Lars” arbetade ihärdigt för att ha allt färdigt inför vårbruket med hästar, redskap, utsäde med mera. Det mesta inköptes på auktioner i trakten kring Salbohed. Planen var att ha kolonin så pass färdig att man skulle kunna ta emot de första kolonisterna till midsommar. För att göra detta möjligt sändes arbetsvilliga kolonister från Vemdalen till Salbohed. Detta blev en verklig utmaning för David och hans kumpan då ingen av dem var vana vid driften av storjordbruk eller hanteringen av före detta missbrukare.

Den första tiden var både Maria och David anställda vid kolonin: Maria som husmor och David som rättare. För detta hade de tillsammans 100 kr /mån (~ 4 300 kr i dagens penningvärde), samt fri mat och husrum i Nya sjukhuset. Till hösten anlände alltfler kolonister till Salbohed, varför Maria och David inte kunde bo kvar där utan flyttade till en förhyrd bostad om ett rum och gemensamt kök, strax intill kolonin. Därmed entledigades Maria från sin tjänst, men lönen förblev densamma.

Vid huvudbyggnaden. Här ses de första kolonisterna på Salbohed. Kvinnan längst bak, till höger är Davids syster Anna; andre man från vänster i mittenraden är "Kalle-Lars".

Arbetet på kolonin hittade sina rutiner och efter skörd och höstplöjning ingick arbetet i en lugnare fas. Men fram på senvintern 1917 kom en verklig överraskning! Pastor Hammar meddelade att föreståndaren för rörelsens tredje koloni, förlagd i Hästveda i Skåne, måste hastigt sluta. Frågan gick direkt till David, om han var villig att flytta ner till Skåne och ta över.

David blev både glad och bekymrad: glad över att bli utsedd som lämplig efterträdare och därmed bli befordrad, men bekymrad över att behöva flytta så snart igen. Men han behövde inte bestämma sig ögonblickligen – en hel veckas betänketid fick han!

Ytterenhörna 17/4 1917. "Vi reser från Södertelje d. 18 kl. 8.40 (em) om du då möter är bra Helsningar Maja Oskar o Jenny helsar".

När betänketiden var över hade Maria och David bestämt sig: de gick med på att flytta till Hästveda. Men på ett villkor – att Davids syster fick följa med som kokerska, vilket också beviljades.

Flytten inleddes den 9 april, då reste Maja och David hem till Ytter-Enhörna för att på nytt ta adjö av släkt och vänner innan den långa tågresan ner till Hästveda började. David åkte ensam först, för att vara på plats när flyttlasset kom. Maria och Olle reste en vecka senare. Kokerskan Anna kom ytterligare en tid senare eftersom hennes plats i Salbohed måste ersättas först.

Asmastorp, Hästveda. Från vänster: Maria med Olle, syskonen Anna och David, CJ Pettersson, diakon Gerhard Grönlund, kördräng Knut Lind. De tre sittande männen är kolonister.

Så var det bara att börja om igen. Att flytta till Skåne var verkligen som att emigrera till en annan världsdel. Den tydligaste skillnaden var språket! Både Maria och David hade stora problem att förstå sig på Göinge-målet, men å andra sidan förstod inte Hästveda-folket vad dessa sörmlänningar sa för något heller. De blev t o m tagna för att vara finnar – då de ansågs inte prata riktig svenska!!

Asmastorp i Hästveda var en mindre anläggning än den i Salbohed, men även här var både gården och lantbruket var i stort behov av en upprustning. Den stora skillnaden mot Salbohed var att här var gården redan fullt utrustad med djur och redskap, vilket underlättade det hela.

Lagårdsbygge. Under sommaren 1917 uppfördes en ny ladugård på Hästveda-kolonin. Vid vagnen syns David och till vänster ses lille Olle vila sig på spaden.

Strax efter att familjen Pettersson hade installerat sig, önskade pastor Hammar att David skulle kontakta sin far för uppförandet av en ny ladugård. Sagt och gjort, David skrev till CJ Pettersson (1862-1943) i Stjärna, och han kom ner som förstärkning. Med sig hade han även Knut Lind som kolonins stall- och kördräng. Maria och svägerskan Anna ansvarade för ladugårdsskötsel och mjölkning. Driften av själva lantbruket sköttes av tre mycket arbetsvilliga kolonister.

Barnmorskebostaden i Hästveda.

I slutet av juli kom Marias bror och svägerska på besök för att se hur det gick med allt arbete i Hästveda. När de redan hade rest så långt, så ville de gärna passa på att se Köpenhamn också, och ville även att David skulle följa med. Själv var han tveksam om han kunde lämna familjen och arbetet under tre dagar, men Maria tyckte att han skulle så göra. ”Jag har ju farfar och övrigt tjänstefolk kvar om något skulle hända”, menade hon.

Det som David oroade sig mest för, var just sin hustru. Hon var havande, men nedkomsten var inte beräknad än på ett tag. Maria själv var inte det minsta orolig. David, Wiktor och Lova gav sig iväg, men natten mellan den 27 och 28 juli satte värkarna igång! Farfar CJ och diakon Grönlund (1886-1972) väcktes mitt i natten för att ge sig ut i hagen och ta in en häst för att sedan skjutsa Maria till barnmorskan i Hästveda.

På kvällen den 28 juli var de tre Danmarksresenärerna hemma igen och David överraskades av nyheten att ha blivit far under tiden han varit borta. Dagen därpå reste David in till Hästveda för att besöka Maria och den nyfödde, som låg kvar hos barnmorskan. Maria var kry, men med gossen var det sämre. Han var så liten och klen att David bad till Gud att gossen skulle få dö.

”Utsikterna är inte så goda att han kommer att leva, han har ju kommit litet för tidigt”, förklarade barnmorskan, ”men jag tror inte att det är några fel på han så vi får hoppas att det går bra. Liten KAN bli stor.” Och barnmorskan fick rätt, efter tio dagar fick Maria och den nyfödde komma hem. Pojken blev allt starkare och döptes till Karl-Erik ("Kalle" 1917-1999).

Bröderna Kalle och Olle Pettersson.

Kvinnan i guldramen, del 2

Enhörna Blåbandsförening var Marias och Davids stora gemensamma intresse. All ledig tid vigdes åt dess verksamhet. 

Här är fortsättningen på historien om farfars mor.

1915. David och Maria Pettersson i Gropgårdens trädgård, Stjärna.

Den 6 februari 1913 var en torsdag, snöade det något alldeles förskräckligt. En verkligt nordisk vinterdag var det och vädret höll i sig precis hela dagen. Men ingenting kunde hindra dagens stora händelse. Nu var stunden kommen, när Ester Maria Olsson skulle stå brud i Ytterenhörna missionshus för att ingå äktenskap med Johan David Pettersson.

Inbjudan som skickades ut av Marias föräldrar.

Vid det tidiga 1900-talet var frikyrkliga vigslar ännu ganska ovanliga. Möjligen kunde det ske om brudparet först gifte sig formellt genom borgerlig vigsel hos borgmästaren för att sedan efterföljas av en vigselceremoni i den egna församlingen, ledd av församlingens pastor. Varken Maria och David eller missionspastorn var intresserade av någon ”dubbelvigsel”. Istället kontaktade man kyrkoherden i socknen om han kunde tänka sig att viga detta brudpar i missionshuset istället för i kyrkan, en kompromiss som kyrkoherden godkände!

Bröllopsgåva. En sockerskål med tillhörande strösked i nysilver, med texten:"Minne av B.B. 6.2 1913"  ingraverad förärades Maria och David av sina vänner inom Blåbandet (förkortat B.B).

Vädret höll i sig, men ”snö i brudkronan tyder på rikedom”, spådde de skrockfulla. Efter själva vigseln vidtog bröllopsfesten där presenter överlämnades, tal hölls och telegram lästes upp.

Telegram var den tidens snabbmeddelanden, de kompletterade både bristen på telefoner men var ett snabbare alternativ än den ordinarie postgången. Telegram kunde beställas vid de större telefonstationerna och distribuerades sedan med ett telegrambud. Mitt under bröllopsfesten stormade ett telegrambud in genom dörren. Han hade då ridit i sporrsträck de 14 km från Södertälje, i snöstorm och med sig hade han ett stort konvolut med lyckönskningar. Telegrammen blev mycket uppskattade, men man imponerades ännu mer av telegrambudet som trotsat väder och vind och ändå lyckats genomföra sitt uppdrag.

1913. I mitten sitter Marias föräldrar, Anders och Carolina Olsson, framför sitt "ålderdomshem" i Stjärna by. Till vänster om fadern står brodern Viktor Olsson, tillsammans med hustrun Lova  och fosterdottern Rosalie. Till höger om Carolina står Maria och David Pettersson.

När festligheterna var över återgick livet till vardagens vanliga sysslor. David skötte gården och drev slakteriet tillsammans med brodern Oskar medan Maria skötte ladugård och hushållet. Förutom det egna hemmet hade Maria vårdnaden om sina gamla föräldrar.

1915. Maria med sonen Olle i Gropgårdens trädgård.

Vintern 1914-15 var kall men snöfattig. Maria väntade barn och på efternatten den 18 februari satte värkarna igång. David skyndade iväg med häst och vagn för att hämta barnmorskan. På knaggliga, frusna vägar, återvände de hem till Gropgården, men där var allt lugnt och stilla. Inte förrän vid 11-tiden på förmiddagen meddelade barnmorskan att: ”Pettersson har fått en stor och duktig pojke!” Pojken döptes till Johan Olof.

Floda arbetarkoloniers logotyp.

I det tidiga 1900-talet led Sverige av två stora problem, problem som hade med varandra att göra: arbetslöshet och alkoholism. Den stora arbetslösheten som rådde vid den här tiden medförde många gånger ett svårt spritmissbruk och för att råda bot på detta föddes idén om en arbetarkoloni, förlagd på en enslig plats i de djupa skogarna i närheten av Vemdalen (Z). Här skulle de alkoholiserade och arbetslösa männen ges en chans att både bli nyktra samt att lära sig ett yrke som i förlängningen skulle leda till arbete och struktur i vardagen igen.

1909 hölls en stor Blåbandskonferens i Västerås där David med flera från Enhörna deltog. Under konferensen höll Floda-kolonins grundare, pastor Eric E:son Hammar ett föredrag där han uppmanade blåbands-ungdomen att stödja denna viktiga verksamhet. Denna uppmaning fyllde Enhörna-kamraterna med både inspiration och arbetsiver, men det skulle dröja en tid innan man beslutade sig för att helhjärtat stödja denna verksamhet.

Enhörna SBU i Gropgårdens trädgård, sommaren 1914.

Även efter giftermålet fortsatte Maria och David att engagera sig starkt inom SBU, i synnerhet Floda-kolonins utveckling. På sommaren 1914 samlades en grupp unga blåbandister i Gropgårdens trädgård (se bild ovan) och beslutade sig för att starta en länsinsamling till Floda-rörelsen. Målet med insamlingen var att uppföra en stuga, avsedd för en kolonist som kommit ur sitt missbruk.

På vårvintern 1915 fick David chansen att personligen få åka till Vemdalen och besöka Floda-kolonin. Utan att tveka tackade han ”ja” till erbjudandet och så gav han sin väg. Vad Maria egentligen tyckte om det är inte känt, men David reste och blev borta en hel vecka. Maria blev kvar hemma för att sköta ladugården och sonen Olle, två månader gammal.

Floda-grisen. Enhörna blåbandsförening var en av de främsta stöd-föreningar som fanns till Floda-rörelsen. 1915 avvarade David en åkerteg för både potatis- och ärtodling. Skörden skickades sedan per tåg till Vemdalen. Dessutom hjälpes man åt att göda en gris som efter slakt även den skickades per järnväg till kolonin. Då vägde grisen 103 kg.

Fylld av intryck och idéer återvände David hem för att berätta om allt han hade fått se och uppleva. Den erbjudna tjänsten berättade han först bara för Maria om. Visst var det frestande, men hur skulle han göra med gården och slakterirörelsen som han nyss byggt upp igen? De funderade mycket och rådfrågade andra inom föreningen, men beslutet måste de fatta själva.

En vårdag 1915, när Maria och David satt och drack förmiddagskaffe, inträffade en händelse som skulle komma att ha inverkan och betydelse för deras framtida beslut. Plötsligt knackade det på dörren och utanför stod två unga trasiga ynglingar som frågade om de kunde få något att äta. Visst kunde det få det, men hur kunde det komma sig att de inte hade någon mat? ”Ingen har velat gett oss något jobb”, blev svaret. ”Vill ni jobba, då?”, frågade David. ”Ja!”, utbrast de båda i kör. Med den inställningen så lovade Maria att ordna med något att äta.

De gick ut på vedbacken och David plockade fram verktyg åt dem, men så surnade den ene ynglingen till, slängde yxan ifrån sig och gick därifrån för att inte återvända. Den andre stannade kvar. Så ropade Maria att maten var färdig och de gick in för att äta. Under måltiden försökte David fråga litet om vem han hade som middagsgäst, men han var alltför utsvulten för att ha tid att prata. När han nästan ätit upp, frågade han: ”Har ni något mer arbete, så jag kan få stanna här?” ”Det vet jag inte. Det finns ju mera ved, så du kan ju fortsätta till kvällen”, svarade David.

Ynglingen åt sig mätt och gick ut för att fortsätta på vedbacken. När kvällen kom gick David till Maria för att rådfråga: ”Hur gör vi? Vi har ju redan tillräckligt med arbetshjälp och om han ska stanna så blir det en till i maten?” Maria såg bedjande på sin make och sa: ”Jag kan aldrig se en sådan här pojke utan att tänka på Abraham. Jag brukar fråga mig själv: ’Var det någon som såg honom i hans belägenhet och försökte hjälpa honom?’” Hon hade själv haft en bror som gått under genom att gå på luffen. ”Jag tycker att han kan få stanna”. David gick ut för att prata med mannen och frågade efter om han hade något prästbetyg, för utan en sådan handling kunde han inte få stanna. Jodå, det hade han och av det framgick det att han hette Knut Lind och hur gammal han var.

Knut Lind (1893-1954)

Men han var fortsatt förtegen om sig och sitt, först efter några dagar började han berätta om hur han hamnat på luffen och att han helt hade mist kontakten med sin mor. Det ville David genast ville hjälpa honom med, men det sade han bestämt ifrån: han ville tjäna ihop till en ny kostym först innan han återupptog kontakten med henne.

Allteftersom Knut skötte sig och arbetade flitigt så skrev David ett brev till Knuts mor där han berättade om var sonen befann sig och frågade om intresse fanns att träffas. Knut hade visserligen inte tjänat ihop till någon ny kostym, men David ordnade honom en kostym, nya skor och nya underkläder. Och så en sommardag möttes mor och son – för första gången på två år. Det blev ett kärt återseende och Maria och David kände båda en sådan tillfredsställelse i att ha kunnat hjälpa någon med ganska enkla medel.

Tack vare Marias agerande kring denna trasiga medmänniska, förstod David att erbjudandet om arbetsledare på den nya Floda-kolonin i Västmanland var en kallelse, en kallelse från Gud.

Fortsättning i nästa blogg....