Prosten Prytz, del 8

För att gå till historien kan man inte vara som alla andra, man måste vara sin egen. Att prosten Prytz var ”sin egen” är nog de flesta överens om, men hur har eftervärlden velat framhålla honom – tyrann eller fadersgestalt?

Karl XI och prosten Prytz.

Minnet av prosten Prytz har alltid varit närvarande i Björsbo och hans våldsamma framfart har funnits kvar som svårläkta sår hos ättlingar till dem som gick i strid mot honom men förlorade. Men dessa strider var ju i främst i egenskap av bonde, hur har eftervärlden värderat på hans gärning som präst?

Johan Fredrik Munktell (1764-1848), präst i Irsta (U-län), sammanställde på 1840-talet Westerås stifts herdaminne, ett register över Västerås stifts präster genom tiderna. Där framställs Prytz så här: ”Owanlig war hans wäg och en owanlig man förblef han. I hela sin lefnad behöll han stränga militairiska façoner, och med sin käpp, någon gång med yxhammaren, jemte hårda ord, tuktade han det stela Fernebo-folket så, att bonden tog hatten af sig i samma stund han öppnade porten /.../ Sina Adjuncter misshandlade och fördref han /.../ Sin klockare slog han förderfwad, att den gamle måste ligga under läkarehand.”

1939 gav Gunnar Ekström (1893-1990) syssloman vid Västerås domkyrka, ut en uppdaterad version av ”Västerås stifts herdaminne”. Även om han inte lika detaljerat beskriver problematiken så påtalar han att: ”Åtskilliga omständigheter gjorde att Domkapitlet 1683 såg sig nödsakat gå till konungen för att få honom avsatt.”

Ja, det är väl ingen har som har hört talas om prosten Prytz som har kunnat undgått hur han behandlade sina medarbetare och församlingsbor. Men märkligt nog kom uppfattningen om Prytz och hans maktmissbruk att förändras med tiden och istället framställdes han som en fadersgestalt och föredömlig ledare för bråkiga Färnebofolket. Hur var detta möjligt?

Tiden kring sekelskiftet 1800-1900 brukar benämnas som Nationalromantiken, en tid då samhället stod inför nya tider och industrialismen höll på att ersätta den gamla självhushållningen. Allt fler flyttade ifrån landsbygden för att bli industriarbetare i städerna, men banden till det förgångna växte sig allt starkare. Det tidsenliga intresset återspeglades i det mesta i samhället och en av dessa följdeffekter var Barnbiblioteket Saga som startades med syfte att ge barn och unga tillgång till god litteratur. Även denna litteratur färgades av samtiden. Bland de mer kända exemplen är Gustav Vasas äventyr i Dalarna. Men i berättelsen En karlavulen präst hette huvudpersonen Nils Prytz och den berättelsen blev en flitigt läst i Västerfärnebos skolor under tidigt 1900-tal. Här en förkortad version av berättelsen:

Karl XI (1655-1697). Porträtt av Ehrenstrahl, 1685.

På 1680-talet hade Färneboborna verkligen tröttnat på sin våldsamme kyrkoherde. Hur mycket de än klagade verkade ingenting hjälpa, varken biskopen eller domkapitlet ycktes kunna rå på honom. Den sista utväg som fanns kvar var att skicka klagomålen till självaste kungen, Karl XI, som just vid den här tiden ofta vistades på Strömsholms slott och därmed ganska lättillgänglig för det klagande Färnbofolket.

Bygdens män sammanställde ett klagobrev och så reste en delegation bestående av bygdens sex rikaste bönder till Strömsholm. Vid ankomsten fick de veta att kungen just kommit hem efter en ansträngande björnjakt, men kungen var alltid redo för att lyssna bönders klagomål. Han tog genast emot och bönderna visades in i Drabantsalen.

Äldste man av de sex var Matts Ersson och utsedd att föra talan inför kungen. Med säkra steg gick han in i Drabantsalen, men när han möttes av kungens blick veknade han och miste nästan talförmågan. Stammande framförde han sitt ärende: ”Allt vad vi ha att säga stå här i de papper jag ödmjukligen vågat lämna Eders majestät”.

”Är det klagomål mot någon av mina fogdar?”, grymtade kungen. ”Nej”, svarade bönderna. ”Fogden är en ärlig man, men prästen… Ge oss en ny präst, ers majestät. Den vi ha nu slåss så okristligt och är en tyrann. Till och med i Guds hus slåss han!” Kungen blev genast bekymrad över det han nu fick höra och frågade: ”Slåss prästen? Med vem då?” 

Matts Ersson svarade: ”Ni känner inte Nils Prytz. Han är okristlig i sin styrka och har brutit både armar och ben på både grova och starka bönder.” Kungen lyssnade uppmärksamt och förstod problematiken. Bönderna bugade sig djupt, tackade för att de fått besvära kungen och drog sig sedan tillbaka. Ensam stod kungen kvar, förundrad över vad han nyss fått höra.

”Det här är upprörande!”, utbrast han efter att ha studerat böndernas handlingar. ”Är allt detta sanning ska denne präst förvisas till en plats, där hans jättestyrka passar bättre än bland stackars utsugna bönder”, och bestämde sig därmed att inkalla Prytz för att höra hans version av det hela.

Strömsholms slott.

Några dagar senare anlände Prytz till Strömsholm. Kungen häpnade när han fick se den väldige prästen med långt silvervitt skägg som täckte hela bröstet. ”Ni är anklagad av Västerfärnebo-bönderna”, sade kungen, ”för att med hugg och slag – vilket föga anstår en präst – ha bemött dina församlingsbor. Hur vill du försvara ett sådant handlingssätt?” Lugn och samlad stod Prytz och lyssnade till de klagomål kungen fått tagit del av, innan han började att berätta. Han förklarade att Färnboborna var ökända i hela Västmanland för att vara riktiga slagskämpar och att de brukade sitta med hatten på sig i kyrkan samt att de sinsemellan under predikan brukade bjuda varandra snus eller tända sina tobakspipor! För att skapa ordning och reda hade Prytz tagit ut fridstörarna i sakristian och läxat upp dem. Att hålla ordning och reda i sin församling var något han erfarenhet från tiden som militär.

 ”Är du militär?!”, utbrast kungen intresserat och samtalet en annan vändning. Prytz berättade då för kungen att han i unga år tjänstgjort i den svenska armén och vid ett tillfälle agerat fältpräst. Sveriges dåvarande konung, den store Gustav II Adolf, visade stor förtjusning över denna insats och beslutade därmed att bekosta  Prytz' präststudier.

 Karl XI lyssnade häpet till den åldrige mannens berättelse och insåg alltmer att var det någon som visste vad ordning och reda innebar så var det ju Prytz! Som sammanfattning av Prytz berättelse, konstaterade kungen: ”Ni är en ärlig präst och Gud give att jag hade många dig lik.”

Innan mötet var helt över, satte sig kungen vid sitt skrivbord och skrev i marginalen på det brev han fått från Färnebobönderna: ”Härmed förklarar jag att Nils Prytz är Gud allena räkenskap skyldig för sina gärningar. Carolus”. Så överräckte han brevet till Prytz och avslutade mötet med orden: ”På samma sätt som jag är herre i mitt rike, skall även du vara det i din församling. Ty den som av min store anfader blivit gjord till präst, står endast inför Gud till ansvar för sina gärningar”.

Sant eller ej – tolkningen är fri!