Provryttarna

 

Provryttare eller handelsresanden kallades de representanter som sändes ut av fabriker och grossister i land och rike för att visa upp sin firmas utbud och sortiment. alla med sina knep och trick för att vinna framgång i sina uppdrag.

Provryttare på besök i Bernshill. Teckning av Bo Svärd.

Att vara grossist i det tidiga 1900-talet var en verklig utmaning. Telefonen var visserligen uppfunnen, men det skulle dröja länge innan den blev vanlig på landsbygden. Postgången var ansågs mer pålitlig, även om den var ganska bristfällig. Detta medförde stora problem för grossister och företagare att få kontakt med detaljhandlarna. Därför sändes det ut representanter som besökte handelsmännen personligen för att visa upp sitt sortiment. Dessa representanter började förekomma i en tid då endast hästryggen fanns som fortskaffningsmedel, varför de kom att kallas provryttare.

Forsby gästgiveri

Provryttarnas resväg gick längs med landsvägarna. Längs med landsvägarna fanns det ordnat med mat och husrum i de gamla gästgiverierna som låg med 1,5 mils avstånd. I regel tog provryttaren in på gästgiveriet på kvällen för att morgonen därpå bege sig till närmaste handelsbod. Var de resande i t ex. sybehör bar de med sina varuprover själva, men hade de större och tyngre prover, exempelvis husgeråd, behövdes även en hästskjuts och körkarl. J. David Pettersson, handlanden i Bernshill, fick själv uppleva ett sådant provryttarbesök:

”Det var på sommaren 1919, min första sommar som egen handlare. Jag minns så väl synen jag fick se där jag satt vid skrivbordet i mitt lilla kontor. Tvärs över gärdet, på landsvägen från Västerfärnebo kom det en åktrilla med en verkvagn på släp, fullastad med blåmålade koffertar. Trillan kördes av en kusk och bredvid satt en ytterligare en herre. Ekipaget svängde ner på byvägen i Salbo och vidare in på vår gårdsplan. Herrn som satt bredvid kom fram och presenterade sig som representant för Åkerholmska bosättningsmagasinet i Stockholm. De hade övernattat vid Forsby och nu önskade han att få visa sina prover. ’Ja, nog går det för sig’, sa jag. ’Men var ska vi få plats med dessa stora koffertar?’ ’Idag är det så idealiskt väder, så jag föreslår att vi blir här ute i trädgården,’ blev svaret.”

Provryttaren plockade nu fram sin medhavda kollektion så att trädgården i Bernshill påminde om lösöresauktion. Men det var inte förgäves. Enligt en bevarad faktura, daterad den 12/7-19 framgår det att J David köpte in varor för 513:99 (det motsvarar drygt 10 000 kr i dagens penningvärde). Detta var första och sista gången som J David fick uppleva säljarbesök på det gamla sättet. Redan under hösten 1919 avvecklades Forsteby gästgiveri – det sista i Västerfärnebo. Hädanefter reste Provryttarna med tåg varför det blev ohållbart att besöka varje handlare. Istället samlades ortens handlare på stadshotellet i Sala där gemensamma visningar skedde i fortsättningen.

Handlanden E G Olsson

Som man kan förstå av J Davids berättelse var dessa besök mycket tidskrävande och störde arbetsron för den enskilde handelsmannen. Dessutom hade dessa provryttare ofta en fantastisk talarkonst och kunde övertala vem som helst! Enligt 

J David trodde de sig alltid veta bättre än den de sålde till – både i mängd och behov. Därför var det många handlare som ådrog sig alltför stora lager då de inte kunde stå emot.

E G Olsson, handlanden i Bernshill 1902-19, var en gång med om ett märkligt provryttarbesök:

"Bomullsgarn var en stor vara i Västerfärnebo i början av 1900-talet. Det vävdes mycket i stugorna och jag hade för vana att lägga en ingångsorder varje höst köpa 100 buntar bomullsgarn i blandade färger och grovlekar från ett stort, stabilt bomullsspinneri i Stockholm, vars representant var mycket angelägen om att få denna stororder varje höst. Men, så visade det sig att det fanns ett fullt likvärdig firma i Göteborg som också var intresserad av denna stororder. Jag lät meddela de båda representanterna att den av dem som kom först den hösten, skulle få ordern.

På hösten 1914 kom så Göteborgsfirmans representant först och jag köpte de 100 buntarna som han lovat, av honom. När sedan Stockholmsfirman kom en tid senare informerade jag honom om att storordern hade gått till Göteborg denna gång och att han var för sent ute.

'Ja, men i år ska du köpa 100 buntar av mig också!', sade provryttaren. 'Man vet inte hur det blir med kriget som nyss har börjat. Det kan nog vara bra att ha 100 buntar i lager för framtiden. Kanske blir det helt slut med importen av bomull.'

'Nej, jag skall inte köpa något mera garn', förtydligade jag.
'Jo, det ska du visst göra', fortsatte provryttaren.
'Nej, det ska jag inte. Om du ska sälja 100 buntar garn till mig idag, då får du allt lov att trolla först', svarade jag.
'Trolla kan jag inte, men om jag kan hoppa jämfota upp på disken – köper du 100 buntar av mig då, då?', kontrade provryttaren.
'Ja, Det kan jag lova!', svarade jag, försäkrad om att detta var ju helt omöjligt.

Bernshill omkring 1914.

Det skulle jag inte ha gjort. Knappt hade jag hunnit svara förrän provryttaren stod på disken. Det visade sig att han hade ett förflutet som gymnast. Jag häpnade över den gymnastiska övningen, men var måttligt imponerad över hur provryttaren hade lyckats – både med hoppet och med övertalningsförmågan. Vad skulle jag med allt garn till?

Men framtiden skulle ge provryttaren rätt. Ju längre tid som kriget pågick blev tillgången på varor alltmer begränsade. På våren 1918 infördes ransoneringar på manufakturvaror och intresset för bomullsgarn ökade. Då kunde jag känna mig riktigt nöjd över att ha 100 buntar extra när alla andra handlare i socknen inte hade något alls."