måndag 29 juni 2020

Prosten Prytz, del 7

Förutom Magnus så fanns ytterligare tre barn i familjen Prytz som överlevde sin barndom: Anna, Andreas och Claes. Vad hände med dem? Hur lyckades de i livet? Detta avsnitt handlar om deras liv och leverne.









Näst äldst av syskonen var Anna, född 1655. Hon gifte sig 1677 med prästmannen Petrus Christierni Christiernin. Anna avled redan i början av 1680-talet, kanske i samband med en förlossning. Exakt årtal och orsak är för mig obekant. Änkemannen Petrus Christiernin gifte om sig 1684 med Anna Elvius och efter prosten Prytz död blev han ny kyrkoherde i Västerfärnebo. Petrus Christiernin förblev kyrkoherde i Färnebo fram till sin död 1717.




Petrus Christierni Christiernin (1642-1717)



Nummer tre i syskonskaran var Andreas. Han var född 1658 och kom tidigt att utses till organist i församlingen, helt och hållet på initiativ av den dominerande fadern. Men, Andreas Prytz saknade allt av det som kallas för musikaliska färdigheter. När kyrkorådet upptäckte att han – organisten hade på grund av sin okunskap fördärvat det dyrbara orgelverket, då hade det gått för långt. För att få fortsätta sin tjänstgöring krävde kyrkorådet att han måste ta lektioner hos organisten i Kila (U-län) för att inte fördärva instrumentet alldeles!

I november 1686 gifte han sig med Helena Zenius, dotter till häradshövding Per Zenius i Sala och uppväxt i ett förnämt hem med tjänstefolk men efter giftermålet fick hon en annan tillvaro. Hon sågs inte med helt blida ögon av församlingen och man retade sig på hennes nonchalans och högfärdighet. Det var egenskaper som hon inte hade någon nytta av efter giftermålet med Andreas Prytz. Inte nog med att han var oduglig som organist, han var illa omtyckt också, för att inte tala om den avskyvärde svärfadern! Nej, hon hade verkligen gift sig med ett getingbo – ingen tyckte om familjen Prytz och det blev knappast bättre med hennes medverkan. Hon passade helt enkelt inte in hos det präktiga Färnbofolket.

Andreas satt ändå ganska säkert på sin orgelpall så länge prosten Prytz levde och bestämde. Ingen tordes gå honom emot, hur gärna man än ville. Men så fort den gamle herden var död och begraven inleddes arbetet med att avsätta Andreas, men det var svårare än man kunnat ana. Andreas blev kvar, men på ett villkor: han måste tillåta att någon annan spelade på orgeln när församlingen så önskade!! 



Sörgår'n. Så här ser Sörgår'n ut idag, centralt beläget i Björsbo. Till vänster skymtar man boningshuset i Magnuses; och till höger skymtas Mats-Anders loge. Uppemot skogen ses Kalles långa ekonomibyggnad och längst ut i bildens högra kant skymtar man Vretaberg den gård där prosten Prytz bosatte sig år 1663.


Även Andreas blev bonde i Björsbo, på den andra gården som prosten erövrat genom sina fastighetsaffärer. Den gården låg alldeles intill Magnus gård och kallades för Sörgården, vilket den gör än idag. Eftersom dessa gårdar var de ursprungliga gårdarna i Björsbo törs man anta att Magnus’ gård med all sannolikhet kallades för Norrgården, eftersom den andra gården ligger söder om den första. Tre generationer efter den oduglige organisten delades även denna fastighet i två enheter: Sörgår'n, som fick behålla det gamla gårdsnamnet; och Mats-Anders som uppkallades efter Andreas Prytz barnbarnsbarn Mats Andersson. Även dessa gårdar ägs fortfarande av ättlingar i rakt nedstigande led från prosten Prytz.




Mats-Anders. Efter att Sörgården delades på 1700-talet kom denna gård att kallas Mats-Anders efter Andreas Prytz sonsonson Mats Andersson. 


Yngst av syskonen Prytz var lillebror Claes. Han var född 1662 och skrevs tidigt in vid Västerås Gymnasium. Efter att där ha avslutat sina studier sökte han sig som volontär till Livregementet till häst i Stockholm för att därefter förflyttas till Kungsör och där utbilda sig till kavallerist.

1679 utökade prosten Prytz sitt jordinnehav med en ännu en egendom på samma tvivelaktiga sätt som tidigare. Egendomen hette Bro och var en avsöndring från Västerbykil. Här blev nu Claes bonde och 1682 gifte han sig med Christina Abrahamsdotter (1660-1707). Hon födde honom sex döttrar, men endast två levde till vuxen ålder. 

Så långt var allt lugnt, men kunde ana vad som komma skulle…
I april 1695 uppdagades en skandal i familjen Prytz som spred stor skadeglädje i bygden. Under hela prosten Prytz tid i Färnebo straffades de församlingsbor, som begick äktenskapsbrott, mycket hårt. Men märkligt nog tycks sonen Claes helt ha undgått vilka risker det kunde medföra. I den historia som nu avslöjades framgick det att Claes, tillsammans med sin svägerska Helena Zenius (Andreas Prytz hustru), haft ett sexuellt förhållande!


Sexualbrott under 1600-talet var något man såg mycket allvarligt på och det delades in i olika grader av bestraffningar:
  • Lönskaläge –  samlag mellan två ogifta personer
  • Enkelt hor –  samlag där den ena personen redan var gift med någon annan 
  • Dubbelt hor –  samlag mellan två personer som redan var gifta med någon annan
  • Trefalt hor el. Kätteri samlag mellan två gifta personer som dessutom var nära släkt med varandra.

Trots att Claes och Helena saknade blodsband, dömdes de ändå av häradsrätten för kätteri och straffet blev att de skulle ”döden dö”. Eftersom brottet begåtts i Stockholm skulle även exekutionen ske där. De dömda fördes dit, men av okänd anledning verkställdes aldrig dödsdomen och de båda kom levande åter från huvudstaden. Hur livet togs ut fortsättningsvis för Helena är inte känt. Claes däremot drabbades av svåra ekonomiska bekymmer. För att klara dessa pantsatte han egendomen hos häradshövdingen Pehr Gyllenhöök på Forss (Hörnsjöfors). Gyllenhöök ställde upp på samma villkor som prosten Prytz gjorde: om inte Claes kunde återbetala lånet enligt överenskommelse, övertog Gyllenhöök panten och gården blev därmed hans. Men just som så höll på att ske, grep släkten Prytz in och räddade hela situationen. Det var Claes systerson Nicolaus Petri Christiernin (1680-) köpte tillbaka egendomen. Resten av sitt liv var Claes sjuklig och dog utfattig.

Familjen Christiernin förblev ägare till Bro en tid, men gården arrenderades ut och drevs av s k. landbönder (arrendatorer). Okänt är dock hur länge familjen Christiernin ägde Bro, eftersom det i kyrkbokföringen inte nämns någonting om ägandeförhållandena. Där framgår endast vilka som bodde och brukade gården. Bro kom att drivas av landbönder till senare delen av 1800-talet då den började gå i handel och säljas till egenägande bönder. Därför finns det inte samma djupa Prytz-rötter i Bro som det gör i Björsbo.



Bro. Avskiljt ifrån Västerbykil ligger gården Bro med anor från 1300-talet.


Nu återstår endast avslutningen av denna serie, men den kommer i nästa blogg...


torsdag 25 juni 2020

Prosten Prytz, del 6


Med åren blev karaktärsdragen för prosten Prytz allt tydligare och han blev alltmer våldsam och hårdhänt. Piskan och käppen använde han flitigt, ibland kanske lite för flitigt...







Efter närmare 40 år av ständiga strider och försök att uppfostra Färnboborna, började till och med den gamle prosten på att tröttna. Färnbofolket var ett alltför istadigt släkte som inte ens han kunde påverka! Och Prytz' ilska över ett sådant nederlag var något som inte undgick någon. 

Det berättas att Prytz vid ett tillfälle mötte sin klockare och frågade denne om han utfört de uppdrag han hade fått av sin herde, men klockaren svor på att han inte fått något uppdrag. Men, var det något var som Prytz inte tolererade så var det att bli ifrågasatt om sina handlingar! I rena ilskan greppade han sin ökända käpp och klådde upp sin undersåte så illa att klockaren slutligen brutit både armar och ben! Följden av denna händelse blev den att klockaren, helt frivilligt, lämnade sin tjänst...






Nej, tålamod var inte Nils Prytz bästa egenskap. Men trots att han levde i en tid då agan var en naturlig del av uppfostran och ledarskap, så fick man inte bete sig riktigt hursomhelst  – inte ens om man hette Prytz! Därför kom biskopen att tillfälligt suspendera den våldsamme herden från sin tjänst ett flertal tillfällen. När Domkapitlet 1683 utsåg Johan Larsson Engzelius till ny kaplan i Färnebo istället för sonen Magnus (se förra bloggen) – då hade det gått för långt! Prytz stora missnöje kom att gå ut över den stackars Engzelius, så pass illa att Domkapitlet tvingades skriva till kungen Karl XI för att få Prytz avstängd ännu en gång. Följden blev att av Prytz illa omtyckta kaplanen fick vikariera som herde istället för den avstängde Prytz. Engzelius blev kvar i Färnebo fram till sin död 1684.



Petrus Christiernin (1642-1717)



Men nu tyckte den gamle herden att måttet var rågat när till och med kungen började ha åsikter om hur man borde sköta sin församling. Därför begärde nu Nils Prytz att få avsluta sin tjänstgöring i Färnebo. Domkapitlet tvekade inte en sekund och till ny kyrkoherde i Färnebo utsåg man Nils Prytz’ måg: Petrus Christiernin, men det skulle man inte ha gjort! Den avgående herden protesterade å det bestämdaste. Han menade att Christiernin var alltför svag och feg för att kunna hantera en så besvärlig församling som den i Västerfärnebo! Därför tog Prytz tillbaka sin uppsägning och med hjälp av biskopen förhandlade han till sig en överenskommelse att få sitta kvar som församlingsherde till döddagar.

Sedan Engzelius dött utsågs äntligen sonen Magnus till kaplan i Färnebo. Dessvärre blev inte lyckan långvarig, Magnus avled redan året därpå och den gamle herden blev åter ensam på sin lott. Efter en lång livsgärning med att försöka forma det kärva Färnbofolket, kände ha sig trött och började planera för att än en gång begära avsked och flytta till Stockholm, men han hann inte. Döden hann före och den 22 april 1689 avled Nils Prytz, 84 år gammal. Han begravdes inne i Västerfärnebo kyrka, till höger framme i koret, men gravhällen är borta sedan länge. 
Nu kunde Färnboborna äntligen andas ut!




Prytz ljuskrona. Till minne av prosten Prytz skänktes denna ljuskrona år 1690
till församlingen av syskonen Prytz. Den har sin plats i koret i Västerfärnebo kyrka.


Hur gick det för barnen då? Förutom sonen Magnus så fanns det ju tre barn till. Hur tog de sig ut i livet? Mer om dem i nästa blogg.... 





måndag 15 juni 2020

Prosten Prytz, del 5


Hurdan var prosten Prytz som familjefar och vilken inverkan hade han på sina barn? Här får vi möta den äldste sonen: Magnus Prytz.



Nils Prytz (1605-1689)



Som tidigare nämnts överlevde ingen av de fyra barnen ifrån Nils Prytz första äktenskap. Sedan även första hustrun avlidit gifte Nils om sig med färneboflickan Sara Månsdotter och bildade ny familj. Hon födde honom sex barn inom 10 år: Magnus, Margareta, Anna, Andreas, Carl och Claes. Dottern Margareta avled knappt ett år gammal och sonen Carl dog i 20-årsåldern.








Äldst av de överlevande barnen var Magnus. Han var född i mars 1652 och skrevs som 13-åring in vid Västerås skola för att tre år senare avancera till universitetet i Uppsala. Efter ytterligare två år återvände han till Västerås. Magnus hade då hunnit bli 18 år gammal hade upptäckt nöjet med nattlivet i Västerås. Västerås var vid den här tiden ännu inte någon större stad, men likväl fanns här både krogar och horhus…. Men om en djäkne nyttjade dessa inrättningar kunde det stå honom dyrt. Ordningsbrott utförda av gymnasiets egna djäknar dömdes i första hand av konsistoriet, dvs. skolans styrelse som utgjordes i huvudsak av skolans lektorer. I mars 1667 blev Magnus anmäld av gymnasiets rektor till konsistoriet för att tillsammans med andra djäknar härjat runt på stadens krogar samt härjat och slagits på stadens gator.

Trots detta begärde domkapitlet i Västerås ett halvår senare, att biskopen i Strängnäs skulle prästviga honom, vilket så också skedde.




Skånes landskapsvapen.


Sedan freden i Roskilde 1658 blev de urgamla landskapen Skåne, Blekinge och Halland svenskt. Men skåningarna hade aldrig varit svenskar, de ville inte bli svenskar och därför bröt ett nytt krig ut i september 1675. I fyra år pågick Skånska kriget och efter freden 1679 inleddes en intensiv kampanj att försvenska Skånelandskapen. Man planerade för att tvångsförflytta den skånska befolkningen till Baltikum och låta uppsvenska bönder etablera sig i Skåne.

Med detta i bakgrunden begärde nu prosten Prytz att domkapitlet skulle rekommendera Magnus att söka sig en ledig tjänst i Skåne, men domkapitlet gjorde inget aktivt för att så skulle ske. Istället begärdes han i september 1680 till Söderbärke (W-län) som nådeårspredikant. Och det skulle visa sig vara ett lyckokast!



Söderbärke kyrka.


I Söderbärke hade just kyrkoherden Johnnes P. Noræmontanus avlidit vilket följdes av ett nådeår. Ett nådeår var den tid sträckte sig ifrån kyrkoherdens dödsfall till maj månad året därpå. Under den tiden skulle kyrkorådet utse en ny kyrkoherde och prästänkan finna en lösning för sitt framtida uppehälle. Vid dessa situationer kunde konservering av änkan förekomma. Prästens sysslor upprätthölls av en ”vikarie”, en s k nådeårspredikant.

Magnus blev nu inneboende hos den avlidne kyrkoherdens efterlevande familj bodde kvar. Ganska snart uppstod tycke mellan honom och den 24- åriga dottern Sigrid Noræmontana och redan i februari året därpå gifte de sig. När nådeåret var över blev Magnus arbetslös eftersom församlingen valde en annan präst till kyrkoherde. Tillsammans med sin hustru flyttade han hem till Västerfärnebo och för att där bli adjunkt åt sin far.








Hemma i Västerfärnebo var det sig likt, Nils Prytz gjorde allt för att styra det bångstyriga Färnbofolket. Till sin hjälp hade han en kaplan (komminister), som hette Bertil Persson. Bertil Persson var dessutom gift med Prytz hustrus syster Catharina, så de båda prästerna var svågrar med varandra.

Efter 30 år som kaplan i Färnebo fick Bertil Persson på våren 1682 ett förordnande att bli kyrkoherde i Svärdsjö. Därmed blev kaplanstjänsten i Västerfärnebo ledig och Nils Prytz såg nu chansen att utse sin egen son Magnus till ny kaplan. Men det ville inte Färnboborna, de hade fått nog av familjen Prytz! Kyrkorådet satte sig nu på tvären och – märkligt nog – tvingades prosten Prytz att ge sig. Hur Magnus personligen uppfattades i frågan är inte känt.

Motståndet i församlingen kunde knappast ha undgått någon så därför sökte sig Magnus  bort ifrån sina hemtrakter. Han försökte att få tjänsten som komminister i Odensvi, men utan framgång. Ryktet om familjen Prytz och deras egenskaper hann före honom till denna bygd som gjorde starkt motstånd. Istället sökte han en liknande tjänst i Stora Skedvi men inte heller där var han välkommen.









Ett sista desperat försök gjorde Magnus när han försökte bli kaplan i Karbenning som på den här tiden fortfarande hörde till Västerfärnebo, men – nej, ingen ville ha en Prytz i sin församling! Istället slog han sig ned på en av faderns erövrade gårdar och blev bonde i Björsbo och här föddes döttrarna Sara och Anna samt sonen Nils Magnusson Prytz.


Men prosten Prytz var inte den som gav upp hoppet. Trots alla strider och motstånd lyckades han år 1685 äntligen driva igenom att utse Magnus till kaplan i Västerfärnebo. Nu borde det väl ljusna för den otursförföljda Magnus Prytz, men icke. Redan under sensommaren året därpå blev Magnus plötsligt sjuk och avled, endast 34 år och efterlämnade änka med tre barn. Änkan konserverades (gifta om sig) av Magnus efterträdare och så började ett nytt kapitel i Västerfärnebos historia.



Magnuses i Björsbo våren 2020.


Den gård i Björsbo som blev Magnus egendom, förblev i familjen Prytzs ägo. Två generationer efter Magnus så delades den i två enheter som än idag bär gårdsnamn efter Magnus sonsöner som byggde upp dessa gårdar: Magnuses och Kalles. Och fortfarande 330 år senare  ägs dessa gårdar av ättlingar i rakt nedstigande led från Magnus Prytz!




Kalles i Björsbo våren 2020.