Häxor och kloka gubbar i Häggebäcken

 

Trots att påsken är kyrkans största högtid och hela veckan inför påsken är en enda lång förberedelse inför påskdagens klang och jubel så är skärtorsdagen ändå starkt förknippat med kvastflygande påskkärringar, på väg till Blåkulla. Varför då?

Påskkärring. Färnbos barnmorska, Hilma Hållén (1892-1970) utklädd till påskkärring. Att hon sitter bakfram på kvasten är i sin ordning då häxorna alltid gör allting bakfram.

Stilla veckan kallas sista veckan innan påsk och firas till minne av Kristi lidande och död på korset. Veckan inleds på palmsöndagen, men intensifieras under dymmelonsdagen för att sedan bli verkligt allvarlig på långfredagen. Däremellan infaller den för kristendomen viktiga skärtorsdagen. ’Skär’ kommer av det fornnordiska ordet för ’ren’ och anspelar på att Jesus tvättade själv sina lärjungarnas fötter innan den sista måltiden, dvs. den allra första nattvarden. Enligt den bibliska berättelsen gick Jesus efter måltiden, tillsammans med sina lärjungar till Getsemane, den plats där Jesus senare på under kvällen kom att bli överfallen och gripen av romerska soldater. I och med detta menade man i folktron att all världens ondska släpptes lös.

Sista måltiden – nattvardens instiftande.

Skärtorsdagskvällen ansågs därför vara ”ondskans kväll”. Då sades all ondska och oknytt komma fram och för att förstärka det hela blev det därför logiskt att det var just denna kväll som häxorna flög till Blåkulla för att fira påsk med djävulen. Ända sedan medeltiden fanns en tradition att allt arbete skulle vila (vara stilla) under stilla veckan, men ändå måste man vara på sin vakt och aktivt skydda sig från onda krafter. Bland annat gömde man undan kvastar och stängde skorstensspjäll för att förhindra påskkärringarnas framfart.

Häxprocesserna i Mora enligt ett tyskt kopparstick från 1670.

Trots att Gustav Vasa redan under 1500-talet införde protestantismen i Sverige var svenskarna vid mitten av 1600-talet fortfarande mycket vidskepliga. Detta tog sitt uttryck genom de stora häxprocesserna som ägde rum i slutet av 1660-talet. Under några få år avrättades 280 personer anklagade för häxeri och trolldom. Den verkliga hysterin tog sin början i Älvdalen (W) år 1668 och ryktet spred sig sedan ut i landet med hjälp av forbönder och vandrare längs vägarna. Snart började det dyka upp häxor i Härjedalen, men även på västkusten för att sedan bli vida spridd i Hälsingland, Jämtland, Medelpad. Sedan ryktet om häxor fått fäste i Lappland spred sig häxfebern även till Finland, som på den här tiden hörde till Sverige. På våren 1675 började det gå rykten om häxor även i Stockholm, men där tog hysterin ett plötsligt slut. I september 1676 avbröts häxprocesserna till följd av att man avslöjat att vittnena uppgivit falska vittnesmål.

Nicolaus Rudbeckius (1622-1676)

Färnebo var på den här tiden en centralt belägen bygd eftersom att all trafik från Stora Kopparberget i Falun till hamnen i Västerås passerade genom Västerfärnebo så förskonades faktiskt hela Västmanland från att dras med i denna hysteri, endast en kvinna i Kärrbo (U) kom att dömas och avrättas för häxeri. Det tog tid för nyheterna att sprida sig, men alldeles ovetande om vad som hände i landet kunde ändå inte Färnboborna vara. För att få bukt på denna ”epidemi” tillsatte regeringen en  Trolldomskommission för att utreda denna hysteri. För att dämpa den allmänna oron för misstänkta häxerier, infördes i och med fastlagssöndagen 1670 den s k. Häxbönen som lästes varje söndag. 

Att häxprocesserna inte fick något riktigt fäste i Västmanland berodde till stor del på hur biskopen i Västerås agerade. Samma år som häxbönen infördes utsågs Nicolaus Rudbeckius till biskop för Västerås stift. Samtidigt önskade regeringen nya män till Trolldomskommissionen. En av dem var Nicolaus Rudbeckius. Han var mycket skeptisk till trolldomsanklagelserna och krävde mera bevis. ”Djävulen är den onda kraften bakom förtal och hämndlystnad”, menade han och fick flera präster med sig i kampen mot vanföreställningarna.

Nils Prytz (1605-1689)

När "häxfeber" rådde i landet leddes folket i Västerfärnebo med järnhand av prosten Nils Prytz. Hur prästen förhöll sig till trolldom var givetvis avgörande för om socknen skulle följa med hysterin eller ej. Visst förekom det anklagelser om både häxor och trolldom, men enligt Prytz var det skillnad på vidskepelse och trolldom. Vidskepelse hade ett gott syfte, till exempel för att bota sjukdom och liknande; medan trolldom var av ont uppsåt och kunde exempelvis få grannens ko att sluta mjölka. De få anklagelser som ändå uppstod i dessa bygder förekom faktiskt flera år FÖRE det ”stora oväsendet”.

Hommanbyn. Här inflyttade Erik Andersson Hedqvist med sin familj 1898. Från vänster: Oskar, Simon, hemmansägare Erik Andersson-Hedqvist, Eric, Maria, hustrun Anna Ersdotter-Hedqvist, Hulda.

Längst upp i norra delarna av Västerfärnebo socken ligger byn Häggebäcken. Det är Västerfärnebos yngsta by och uppstod i början av 1600-talet av invandrande finnar. De få häxanklagelser som ändå har förekomnit  i Färnbobygden, kom märkligt nog alla ifrån Häggebäcken. Så märkligt var det nog egentligen inte, finnar och samer ansågs vara mer trollkunniga än andra, vilket säkert förstärktes genom deras okända språk och främmande kultur.

I september 1661 kom det till kyrkorådets kännedom att hustru/n/ Malin Olofsdotter i Hommanbyn anklagades för häxeri. Det var skomakaren Johan Hindersson i Utgärdsbyn som anmält henne för trolldom eftersom hon, som han sa, hade haft det ryktet om sig ”uti en långan tijd”. På Mikaelidagen inställde sig Malin och Johan Hindersson vid kyrkorådet. För att ytterligare stärka sin anmälan hade Hindersson tagit med sig ytterligare tre grannar.

Först ut att vittna var Per Johanssons hustru [förnamn saknas], ifrån Laggarbyn. Hon berättade om hur Malin bett om att få köpa en kalv, men fått nej. ”Men kalfuen bortårkades [tynade bort] sedan och blef dödh”. Hos Anders Gulicksson i Gullbo hade Malin bett om mjölk till sitt barn och en ko mjölkades då enkom åt henne, ”men then koon bleff dödh en lijthen tijd thereffter. Item [likaså] thet samma witnade Lars Olsson i heggebeck wara skedt medh sijn ko, huilken ock mjölkades ått henne särdeles.”

Kyrkorådet med Prytz i spetsen lyssnade och iakttog vittnenas berättelser, men visade gott omdöme i sitt domslut. Man ansåg att hela anklagelsen grundade sig endast på misstankar om trolldom, ingenting gick att bevisa. Malin friades från alla misstankar och uppmanades att ”intet draga sådana misstankar på sigh”. Även de anklagande grannarna gick fria ur det hela, men tillråddes att sluta upp med sin misstänksamhet. 20 riksdaler utfärdades som straff för den part som bröt mot detta.

Skamstocken placerades utanför kyrkan där så många som möjligt skulle kunna se och håna den dömde. 

Även män kunde bli anklagade för trolldom och vidskepelse.

I mars 1670 kallades finnen Hindrik Hindriksson från Utgärdsbyn till kyrkorådet för att stå till svars för ”truldom och widskepelse som han i monga åhr öfwat har”. Men istället för att infinna sig själv hos kyrkorådet, skickade han sina söner, Isak och Josef (det fanns ytterligare en son, Johan – han som angav Malin Olsdotter). Bröderna fick stränga tillrättavisningar av prästen och lovade att ”förmana sin fader att afstå med sådant signerij, och att ingen skulle komma uthi theras huuss at på det sättet blifwa hulpin [hjälpt]. Hindrik bedrev troligen praktik som ”klok gubbe”. 

En tid senare besökte Hindrik själv prästgården. Då dömdes han till skamstraffet att sitta ”uthi stocken en söndag uthi all manss åsyn”. Om straffet hade inverkan på hans verksamhet, men Hindrik hade förmånen att få leva länge. På den här tiden noterades inte mera i dödboken än information om döds- och begravningsdatum – utom i hans fall! Enligt dödboken avled finnen Hindrik Hindriksson i en ålder av ”130 och några år gammal”. 

Det var kanske möjligt med hjälp av magiska krafter.