torsdag 29 oktober 2020

Faster Karin Liljegren

Släktforskning är som de flesta vet, främst en massa namn och årtal. Men ju mer man gräver, desto fler blir frågetecknen – VEM var den här personen egentligen? Frågorna kan hopa sig, allra helst när det rör någon nära släkting som levde för inte alltför länge sen. Så var det med morfars äldsta syster Karin.



Karin Liljegren (1902-1950)


Min allra första kontakt med släktforskning var när jag som barn tittade i morfars släktforskningspärm. Till skillnad från mormors släkt – som alltid fanns närvarande och levande – så var morfars släkt i det närmaste helt okänd.


Morfar var yngst av sju syskon, den äldsta var Karin. Hon föddes den den 2 augusti 1902 i Västerås och familjen bodde vid Karlslund där fadern var diversearbetare. Året därpå flyttade familjen till Hubbo församling (U), men redan året därpå var de tillbaka i Västerås. 1907 flyttade familjen till Brännkyrka (AB) och två år senare till Toresund (D).




Toresund 1916. Familjen Liljegren vid stugan i Fågelsången.


Efter konfirmationen var Karin vuxen nog att ge sig ut livet för att klara sig på egen hand och i mars 1917 flyttade hon till Kila (U). Att hon kom att flytta så långt hemifrån berodde nog mycket på att i Kila socken, i Väster Tullsta närmare bestämt, bodde Erik och Margareta Jakobsson, Karins mormor och morfar. I Väster Tullsta fick hon plats som piga hos arrendator Johan Edvard Kyllén. Här stannade hon endast några månader innan hon flyttade till en annan bonde i samma by, hemmansägare Karl Olof Anselm Karlsson där hon stannade fram till midsommartid 1918. 

Mamma Hillevi väntade barn och behövde Karins hjälp i hemmet och i augusti föddes Bror (1918-1992). Karin stannade kvar hos föräldrarna till in på höstkanten då hon återvände till Kila, denna gång som tjänarinna i Tyskebo. Men redan efter ett år flyttade hon igen, denna gång till Kumla (U) och tog plats som piga hos hemmansägare Axel Arvidsson i Ynglinge.



Familjen Liljegren omkr. 1920. Bakre raden fr vä: Hillevi, Hjalmar, Greta.
Främre raden fr vä: Eric, Bror, Gulli, Ebba, Anna.


Som äldsta barnet i familjen kände Karin ett stort ansvar för dem därhemma. Föräldrarna och syskonen flyttade 1920 till Ekerö (AB) där de yngsta systern Ebba plötsligt drabbades av troligen barnförlamning. 1921 flyttade familjen igen, denna gång till Enköpings-Näs (C) dit även Karin sökte sig för att vara familjen behjälplig. I november 1921 fick hon plats som piga i prästgården i Enköpings-Näs, men stannade där endast en månad. Istället fick hon plats som tjänarinna hos f d. organisten och folkskolläraren Jacobsson i Enköpings-Näs och stannade där ett år.

Att vara piga i början av 1900-talet var ett slitsamt arbete med dåligt betalt och de täta flyttarna berodde på att man ständigt sökte sig någonstans där det kanske var lite bättre.

1922 började Karin som piga på Fattiggården i Enköping (C). Hon var fortfarande piga, men istället för att vara en resurs i lantbruket fick hon nu chansen att visa sina goda egenskaper som medmänniska, något som säkert tilltalade henne eftersom hon kom att stanna där dubbelt så länge som någon annanstans, dvs. i två år.

Kanske ingick det bakning i sysslorna på Fattiggården. På hösten 1924 flyttade Karin till "Norra roten, 6 kvarteret" i Enköping för att ta plats som bagerska i ett konditori på samma adress.  Här stannade hon fram till slånkveckan 1925, då hon sa upp sig från både arbete och bostad och flyttade Surbrunnsgatan 3 i Stockholm (A) och för att vidga sin vyer som bagerska.

Framtiden såg nu både ljus och hoppfull ut: ett arbete som bagerska i självaste huvudstaden – kunde det bli bättre än så här?! Men säg den lycka som varar… Liksom så många andra framgångsrika unga kvinnor i Stockholm vid den här tiden så råkade Karin i olycka och blev med barn – utan att vara gift!




Ängsberg 1927. Karin, med sonen Sven på armen, flankerad av mormor och mamma.



I februari 1926 flyttade Karin till Högbergsgatan i Katarina församling (A) och i april föddes sonen Sven (1926-2010). I november samma år flyttade Karin och Sven till Ingemarsgatan i Stockholm där hon fick plats på ett bageri. Men att både vara ensamstående småbarnsmor och yrkesarbetande kvinna var alltför tufft då ingen kommunal barnomsorg fanns att tillgå. Därför kom Sven att växa upp tillsammans med sin kusin Mary (1926-1988) hos mormor och morfar Liljegren i Norrby.




Bror tillsammans med syskonbarnen Sven och Mary.



Trots de tidiga mornarna som bageriyrket medförde, så intresserade sig Karin för föreningslivet och engagerade sig starkt inom nykterhetsrörelsen. Redan som 16-åring anslöt hon sig till IOGT och kom med tiden att prova på de allra flesta logeuppgifterna – främst som sekreterare – men det var ungdomsverksamheten hon höll varmast om hjärtat. 1933 öppnade Stockholms IOGT-distrikt ett pensionat och semesterhem på Tollare gård i Nacka (A), och där blev Karin en trogen medarbetare i kaffeserveringen.

Karin var en pålitlig vän som med lättsamt sinne och glatt humör åtog sig den ena uppgiften efter den andra – inget verkade vara henne omöjligt!



Karin med sin Sven.



Karin förblev bagerska hela sitt liv. Enligt SCBs folkräkning 1945 arbetade hon vid ”Normas bageri” på Östermalm i Stockholm.

I oktober 1950 blev Karin hastigt sjuk och den 19 oktober avled hon, 48 år gammal och närmast sörjande var sonen Sven. Till begravningen, som ägde rum den 29 oktober, inbjöds syskonen och när bröderna Eric (1910-1988) och Bror anlände till Stockholm under förmiddagen möttes de av en märklig syn. Alla flaggor vajade på halv stång! Vid första anblick kanske de tänkte: ”Av vilken anledning skulle hela Stockholm hedra Karin?!” Så var det självfallet inte. Men vad hade då hänt? Jo, just denna morgon hade Hans Majestät Konung Gustaf V stilla insomnat, 92 år gammal. Att detta hände just den dag som Karin begravdes var givetvis en ren tillfällighet, men bröderna skulle för alltid minnas vart de befann sig någonstans när de fick veta att kungen var död.



HMK Gustaf V (1858-1950)


fredag 9 oktober 2020

20 år på Gammelgården

 

Min stora passion för hembygdens historia och intresse för föreningsliv väcktes tidigt. I år det exakt 20 år sedan jag gjorde min första insats på Västerfärnebo Gammelgård.




I handelsbo'n vid Färnbo-Paraden år 2000.



Sedan farfar Kalle gått ur tiden på hösten 1999, beslutade familjen att skänka hans gamla kassaapparat till Gammelgården. Själv var jag då 15 år, historieintresserad och mer insatt i bygdens historia än någon annan jämnårig. Följden av detta blev att hembygdsföreningens materialförvaltare Elisabet ”Lisa” Johansson om jag kunde tänka mig att engagera mig på Gammelgården till sommaren. Jag var nog inte så svårövertalad och ryktet om Lisas ”vinst” spred sig snabbt inom föreningen. 

Men så på onsdagseftermiddagen i midsommarveckan ringde vice ordförande i hembygdsföreningen, Holger Andersson och frågade: ”Jag har hört att du är intresserad av att va med å jobba på Gammelgården… Vi är kort om folk på fredag. Kan du ställ’ upp?” Frågan kom ju väldigt plötsligt, men jag frågade vad jag skulle göra och det gällde glasskiosken. Utan blinka tackade jag ’ja’ till detta!

På utsatt tid på midsommaraftonens eftermiddag infann jag mig på Gammelgården – men vad hade jag gett mig in på?! Glasskiosken brukade i vanliga fall husera i Stora logen men där hade frysboxen gått sönder. Istället förlades glasskiosken till Kaffestugans köksfönster och den trasiga frysboxen ersattes med ett LITET frysskåp där precis all kyla rasade ut så fort man öppnade dörren. Inte särskilt mycket glass fick plats där heller, men det hade man löst genom att ha glassförrådet HEMMA hos Holger! Så när det började tryta i frysen skulle jag, samtidigt som jag stod ensam i luckan, leta reda på Holger för att han skulle hämta mera glass! Inte alldeles enkelt...

Så här i efterhand har jag ibland tänkt att det var väl lite väl vanskligt att sätta en helt oprövad 15-åring ensam i glasskiosken på midsommarafton, men samtidigt så tror jag mig veta hur styrelsen resonerade: "Det är ju 'Handlar-Kalles' barnbarn" – en tillräckligt meriterande egenskap för att ensam få sälja glass på Gammelgården!

Helt ensam var jag kanske inte. Min backup var ”Fru Hedblom”, en go’ tant med stora prästkragsliknande clips i öronen. Hon skötte kaffekokningen och passade korvgrytan. För korv skulle jag också tillhandahålla i glasskiosken!








Så började glassugna kunder dyka upp och så länge det bara kom någon strökund så gick det väl ganska hyfsat. Men plötsligt skulle ALLA ha glass samtidigt!! Kön växte på nolltid och dessvärre hade jag kön rakt framför mig, det kändes som om kön räckte in i grannens trädgård! Paniken var ett faktum, men så kom Gun Bergh – en räddande ängel. Hon såg min panik men gav mig följande, lugnande instruktion: ”Skit i kön! Titta på kunden du har framför dig. Kön – den finns inte!” Sen förklarade hon hur jag skulle tänka för att räkna ut rätt växel: ”Räkna först upp till en jämn tia så kommer du rätt.” Och så tänker jag fortfarande när jag sitter i kassan på Coop – trots att jag egentligen inte behöver.




Folkdansare på tunet.



När evenemanget var över kom Lisa och hon var märkbart besviken. Inte på mig, men på Holger. Han hade ”knyckt” mig (hennes vinst), tyckte hon, mitt framför näsan. Jag skulle ju vara ”stugvakt” hos henne! Så nu skyndade hon sig att boka mig inför dragspelsstämman – allt för att inte Holger skulle hinna före henne en gång till!


Efter en debut som denna hade väl vem som helst blivit avskräckt till att fortsätta. Men märkligt nog blev jag kvar och har nu varit med i föreningen (med diverse olika funktioner) i 20 år – en tid som motsvarar mer en halva mitt liv! Och trots att jag varit med så länge är jag fortfarande yngst i styrelsen men är ändå den som har varit med längst!